Kickstarter 2017: The 7th Continent

spelglädje brädspel sällskapsspel kickstarter 7th continentKära läsare, jag befinner mig nu i himmelriket. Glad som en speleman är jag i Essen för att närvara på min första brädspelsmässa någonsin. Fast det där är ju gamla nyheter och det är inte alls därför, även om det spelar in, som den här texten når etern just idag.

För nästan två år sedan stod jag på ett tryckeri någonstans och lyssnade på Brädspelspodden medan jag lastade kopiösa mängder trycksaker i en häftningsmaskin. I podden pratades det om spelet Kingdom Death: Monster och jag minns så väl vad jag tänkte. Kingdom Death: Monster var ett patetiskt löjligt och ointressant namn och även om själva spelet verkade intressant så var prislappen på över 2000:- det sjukaste jag hade hört. Dessutom gällde det inte ett spel i butik, utan en Kickstarter som ju faktiskt, om saker ville sig illa, skulle kunna sluka de där pengarna och skratta hela vägen till banken.

Sedan dess har jag inte tänkt ett dugg på det där… förrän de senaste veckorna då mina tankar kring Kickstarter och pengar har gått fullständigt i spinn kring kampanjen för The 7th Continent. Ni förstår säkert hur det ligger till, The 7th Continent verkar vara ett fantastiskt spännande spel (mer om det strax), men tyvärr så har det en prislapp som är allt annat än fantastisk. Under cirka tre veckors tid så har jag vänt och vridit på situationen: är prislapp > spel eller är prislapp < spel? Samtidigt som jag har kämpat med att få rätsida på matematiken har jag läst texter, sett videos och scrollat i forumtrådar om spelet och kommit fram till att The 7th Continent är ett spel som många älskar (däribland väldigt många kända recensenter)… men också ett spel som många hatar.

Hur reagerar man när man tar del av mängder av åsikter som inte stämmer överens med vad man själv vill tycka? Jo, man söker efter information för att försöka bilda sig en alldeles egen uppfattning (ingen har nämligen så rätt som jag själv).

The 7th Continent är ett samarbetsspel som handlar om att utforska en okänd kontinent i syfte att lyfta den förbannelse man har drabbats av. Spelplanen byggs upp med hjälp av kort, likt Carcassonne, men med den avgörande skillnaden att varje kort har en förutbestämd placering i förhållande till de andra. Som hjälte i spelet blir man i princip dumpad på ett startkort och sedan är det liksom upp till en själv att lösa uppgiften (eller varför inte bara utforska?) innan livskraften sviker allt för mycket. Spelet bedöms ha både digitala och analoga motsvarigheter i form av The Elder Scrolls och T.I.M.E. Stories så vad kan egentligen misslyckas? Mycket, verkar en del tycka.

Till att börja med klagas det på återspelbarheten då kontinenten faktiskt är likadan oavsett vilket uppdrag man spelar, men eftersom man utforskar olika delar av den, enligt rykte flera kvadratmeter stora kartan, varje gång lär ändå variationen finnas där. Visst, man kommer att återkomma till samma platser flera gånger, men har jag någonsin klagat över det i  Elder Scrolls? Nej, att återkomma gör snarare att jag känner mig mer bekväm med platsen eftersom jag känner till några av dess faror redan i förväg. Dessutom finns det en mängd saker på landskapskorten som i det ena uppdraget inte betyder något alls, men som i nästa kan bli skillnad mellan liv och död. Sa jag förresten att det medföljer ett förstoringsglas att leta efter pyttesmå detaljer med? Jag slickade mig om munnen samtidigt som jag skrev det där…

Ett annat klagoämne är berättelsen, som tydligen inte alls är särskilt matig. Mitt intryck är dock att det aldrig har varit tanken att spelet ska berätta något, utan det tillhandahåller snarare en miljö för spelarna att berätta en egen historia i. Här tror jag också att brist på tålamod och driv spelar in hos många; att befinna sig på en okänd plats utan något mål att röra sig mot (helst fort) kan ju knäcka vilken 90-00-talist som helst. Jag som har spenderat min barndom med Maniac Mansion och Tex Murphy är dock överlycklig.

Slutligen har många problem med att den första kampanjen varar ungefär 25 timmar (med möjlighet att spara och pausa när som helst) och att om man dör, ja då får man helt enkelt börja om från början igen. Att det skapar irritation har jag full förståelse för, men för mig så lägger det till en extra edge i spelandet som gör att jag ständigt kommer att sätta mitt eget väl och ve i första rummet. Man vill helt enkelt slippa börja om från början och spänningen och inlevelsen de förutsättningarna skapar… mums.

spelglädje brädspel sällskapsspel kickstarter 7th continent

Jag kom alltså fram till att The 7th Continent är ett spel som det står Martin och Björn på. Vi är nämligen så inibombens nördiga att vi förmodligen kan investera både timmar, dagar och veckor på att strutta runt i fantasin. Vi är dessutom, båda två, precis lagom pessimistiska och inställda på att det mesta kommer att gå åt helvete oavsett hur vi beter oss, att vi kommer att älska den hårda, karga ”verkligheten” som den sjunde kontinenten kommer att utsätta oss för.

Ni såg kanske själva? Jag skrev ”kommer att utsätta oss för”. För jag har naturligtvis kommit fram till att prislapp < spel och investerat drygt 1500:- på The 7th Continent, ett spel jag aldrig har provat. Samtidigt som jag skäms otroligt mycket över mitt beslut så är jag samtidigt fruktansvärt nöjd, glad, uppspelt och förväntansfull.

Vad är då syftet med att den här texten når er just idag när jag är i Essen? Två saker:

  1. Min fru, som antagligen läser det här, kommer varken att kunna få tag i mig eller klippa sönder mitt betalkort. Nu skulle hon i och för sig inte göra det eftersom hon är en helt underbart fantastisk människa, men det är ändå lite kul att låtsas att jag just nu befinner mig på rymmen från något farligt.
  2. Kampanjen för The 7th Continent är över och genom att skriva det här först idag så riskerar jag inte att leda in någon av er oskyldiga läsare i det snår jag nu sitter intrasslad i. Även här låtsas jag dock, för även om jag verkligen bryr mig om er så handlar det mest om att det var först i kampanjens slutskede som jag lyckades övertala mig själv om att drygt 1500:- var ett rimligt brädspelspris. Dessutom går det ju att backa i efterhand via länken ovan, eller varför inte bara trycka här?

Så nu är det väl bara att vänta, antar jag. Spelet kommer att levereras i två omgångar, en i mars 2018 och en i oktober 2018, men eftersom jag har kommit på att jag sparar drygt 200:- i frakt genom att ta allt i oktober så blir väntan årslång för min del. Någon ekonomisk måtta får det ju faktiskt vara.

Annonser

Preview: Zoomaka

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomakaSpeltyp: kortspel, partyspel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15-35 min Språk: Engelska
Ålder: 9+ Tillverkare: Worldshapers

OBS! Jag vill understryka att inga djur har kommit till skada vid skrivandet av den här texten. Eller förresten, om jag ska vara riktigt ärlig så var det en fluga som envisades med att landa på min arm som strök med. Men inga ovanliga djur har skadats i alla fall. På hedersord.

Då och då händer det att jag drömmer mig tillbaka till den tid i livet då jag ostört och alldeles för sent på kvällen/natten kunde ägna mig åt Zoo Tycoon. Det var liksom något speciellt att halvligga i sängen med den finfina laptop som skolan hade betalat och se hur pengarna rullade in i takt med att djuren förökade sig, rymde och gjorde konster.

Nu tänker ni så klart att ovanstående kommer att leda mig till att säga att ”nu kan jag göra allt det där igen, fast i brädspelsform!”. Så är det dock inte alls, Zoomaka som vi ska ta en närmare titt på nu, har inte särskilt mycket mer gemensamt med Zoo Tycoon än att det går ut på att bygga ett zoo. Och att djuren kan rymma. Och att man kan ta betalt för inträde. Okej, jag erkänner att det finns några likheter, men vad sägs om att avsluta den här Zoo Tycoon-jämförelsen och sätta igång med vad vi verkligen är här för att göra, nämligen att tjuvkika lite på ett spel som inte finns ännu?

Ja, ni läste rätt. Zoomaka existerar inte än, men är å andra sidan föremål för en Kickstarter-kampanj i full sving. I denna stund är det 11 dagar kvar av den, så om ni gillar vad ni nu ska komma att läsa är det inte svårare än att följa någon av länkarna i inlägget och göra slag i saken. Först måste ni naturligtvis bedöma om ni verkligen behöver fler spel att backa på Kickstarter, men det avgörandet lämnar jag helt och hållet i era egna händer så kom inte och skyll på mig sen.

Vad är då Zoomaka för något? Jo, det är ett extremt lättviktigt kortspel som översiktligt går ut på att bygga ett zoo, men närmare bestämt går ut på att vara den som först färdigställer fyra djursektioner i olika färger framför sig. En djursektion är… ett nytt ord även för mig, men i det här fallet är det en benämning på en samling djur med gemensamma symboler på. Lätt va?

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomaka

Låt mig säga såhär, det låter betydligt lättare än vad det är i verkligheten. Visst kan det gå hyfsat smärtfritt att samla ihop djuren man behöver, men det som inte nämnts ännu, och som spelar en elefantligt (häpp!) stor roll är motståndarna. För om jag har börjat samla på apdjur och enligt alla djurskyddsregler i världen har låtit en schimpans och en gorilla flytta in i min park, vad är det då som säger att min bror, som sitter med en ensam liten babian i sitt patetiska zoo inte kommer att försöka sig på att stjäla dem? Det ska jag tala om mina vänner: det finns absolut ingenting i världen som säger att han inte kommer att stjäla dem utan snarare är det så att han definitivt kommer att försöka. Zoomaka är nämligen ett spel där man skor sig lika mycket på motståndarna som sig själv.

Vad sägs exempelvis om att kräva inträde av en motståndare för att han så gäääärna vill titta på några av dina djur med barnen? Eller att, självklart oskyldigt visslande, råka släppa ut några djur? Eller att skicka en ficktjuv som stjäl en motståndares pengar? Karantän? Varför inte. Allt detta, och mycket mer, finns det kort för i Zoomaka och det enda som behövs är lite flyt i kortdragandet och en intet ont anande motståndare att utsätta.

brädspel spelglädje sällskapsspel zoomaka

Ni anar säkert själva hur Zoomaka utvecklas, men för att vara tydlig: ganska snart förvandlas det trevliga zoo-byggandet till en storm av nedriga attacker och ännu nedrigare hämndförsök. Planer går i stöpet, djur rymmer, pengarna tar slut och till råga på allt visar det sig att en av motståndarna dricker enorma mängder kaffe och därför orkar vara elak fler gånger än normalt. Björn blir sur. Jag skrattar. Jag blir sur. Björn blir glad igen. Alla skrattar. Alla surar. Sådär håller det på, men oavsett hur många surkartar man har vid bordet kan man lita på att det finns minst en som är väldigt glad och att glädjen och surandet kommer att flytta oftare än Per Lernström syns i TV.

En väldigt stor del av Zoomaka består alltså av att vara mer eller mindre elak och en inte riktigt lika stor del handlar om att vara kreativ på hemmaplan i sitt zoo. Visst går det i slutändan ut på att samla djursektioner i sin egen park, men jag vill påstå att man mer eller mindre alltid gör det med ofrivillig hjälp från motståndarna. Jag tror att man antingen gillar den här typen av spel eller starkt ogillar dem, men om man, som jag, gillar lite tuffa tag ibland så törs jag lova att Zoomaka är ett alldeles utmärkt alternativ att ägna sig åt. Det är extremt lätt att lära sig, snabbt att spela och det framkallar mängder med nervösa, skadeglada, småsura men framförallt, glada skratt. Vi har faktiskt haft så pass roligt att jag, om bara några minuter, kommer att placera 160 hårt beskattade riksdaler i de svenska konstruktörernas penningpung.

ZOOMAKA! (vad nu det betyder, men det kändes som ett coolt avslutningsord)

Preview: Debatable

debatable debattera mera spelglädje brädspel sällskapsspelKommer ni ihåg den gamla goda tiden då Parlamentet var roligt att titta på? Jag gör det åtminstone och varje gång jag har oturen att titta nu för tiden svider det i själen över hur tråkigt det har blivit. Eller är det jag som har blivit äldre och tråkigare? Jag hävdar så klart med bestämdhet att så inte är fallet, speciellt inte eftersom jag kastade mig över Kickstarter-kampanjen för det svenskutvecklade DEBATABLE för sisådär en månad sedan.

I DEBATABLE får man nämligen chansen att delta i mitt favoritmoment från Parlamentet, Tips från coachen. Alla som har använt Youtube någon gång har säkert sett när Johan Glans kommenterar arbetslöshet eller när Robert Gustavsson går från födsel till död på bara en minut och nu har jag alltså chansen att vara lika episkt rolig i fuldebattens ädla konst. I alla fall i mina egna ögon, för antagligen är jag inte det minsta rolig. Men är det inte allra viktigast vad jag själv känner, så säg?

Spelet går till så att den spelare som för närvarande är Moderator drar ett ämneskort och väljer ett av ämnena som går att läsa där (exempelvis Borde chipmärkning av barn vara obligatoriskt?). Därefter väljer hen ut två andra spelare, en som ska argumentera för och en som ska argumentera emot. Sen kan härligheten och kaoset börja… om det nu inte vore så att de två debattörerna först måste dra vars två strategikort som de måste använda under debatten. Vad sägs till exempel om att argumentera för ovanstående fråga och samtidigt vara tvungen att skylla allt på ett annat land OCH samtidigt ge uttryck för att man hatar IKEA? Betänk då att det är fullt möjligt att motparten argumenterar emot genom att använda sitt konstiga skratt och hänvisa till sin militära bakgrund.

Själva debatten varar i två minuter och efter att strategierna har avslöjats är det sedan upp till övriga spelare att rösta på vilken sida som vann. Förlorar man totalt två debatter har man blivit utslagen och får snällt agera moderator i framtida rundor. Den debattör som klarar sig kvar längst står som segrare och borde nog läggas in på närmsta psykakut om jag ska vara riktigt ärlig. Att vara bra på DEBATABLE är nämligen… sjukt. För vem kan egentligen vara förberedd på att diskutera allt mellan himmel och jord samtidigt som man ska lägga sig till med helt galna egenskaper? Jag ska absolut inte sitta här och uppmuntra alkoholkonsumtion (alkohol dödar!), men jag vågar nog påstå att en liten fin-whisky eller ett glas vin innanför slipsen smörjer både munlädret och kreativiteten.

debatable debattera mera spelglädje brädspel sällskapsspel

Nykter eller lite lagom berusad, tycker man om att låta munnen gå och att tjafsa lite med sina vänner törs jag lova att man kommer att ha rysligt roligt med DEBATABLE och jag kan knappt vänta tills mitt riktiga, äkta exemplar dyker upp framåt julhandeln (testspelet har jag skrivit ut själv). Det skadar knappast heller att det går att vara så många som 16 glada debattörer samtidigt, så har ni hela huset fullt av både tomtar, nissar och Janssons frestelse finns det gott om plats för allihop (på sommaren motsvarar det ungefär ett lagom stort gäng midsommarfirare, några burkar sill och en säck grillkol).

Som jag skrev i början var det ett tag sedan Kickstarter-kampanjen för DEBATABLE avslutades, men man behöver inte sörja allt för mycket om man missade den. Det är nämligen fullt möjligt att förhandsboka spelet på www.mindmadegames.com och tycker man att det låter hemskt jobbigt att göra det går det så klart lika bra att vänta tills det kommer ut i handeln framåt jul. Det ska dessutom komma en svensk version som heter DEBATTERA MERA, så om man tycker att det är lite besvärligt med engelska behöver man inte vara rädd överhuvudtaget.

Så, om ni är på jakt efter ett glatt partyspel som kan framkalla precis vilka galenskaper som helst så vågar jag definitivt påstå att DEBATABLE är något ni bör titta närmare på. Det blir liksom aldrig tråkigt att fuldebattera med sina vänner och själv har jag i alla fall svårt att hitta situationer där jag känner mig så levande som när jag skrattar så att jag får ont i magen.

Vad är Kickstarter?

Kickstarter Spelglädje BrädspelDet här året har jag spenderat en hel del mantimmar på Kickstarter och när jag i helgen valde att stötta inte mindre än två nya projekt mindes jag att det, under den stora jultävlingen, framkom att lite Kickstarter-info hade varit önskvärt på Spelglädje. Så nu tänkte jag att ni skulle få det, helt enkelt.

Och därmed, gott folk, är stunden kommen för Spelglädjes Kickstarter-skola. Jag ska inte på något sätt utge mig för att vara proffs i ämnet, men eftersom det ligger i tiden att uttala sig om saker man inte är expert på vill ju liksom inte jag vara ett dugg sämre. Det ni kan förvänta er är alltså en ungefärlig redogörelse för hur Kickstarter fungerar och så fyller jag på med mina egna erfarenheter efter det.

Så… Kickstarter. Vad är det egentligen förutom ett svart hål att stoppa pengar i? Jo, det är en plattform för s.k. crowdfunding, vilket innebär att kreatörer söker förskottsbetalning för att kunna finansiera tillverkningen av en produkt. Personerna som stöttar projektet kallas för backers (därav uttrycket ”att backa”) och de kommer, om allt går som det ska, få varan hemskickad till sig när tillverkningen är färdig. Har man uppfunnit en helt ny sorts osthyvel eller en självknytande slips så är det alltså bara att starta en kampanj och hoppas på att samla tillräckligt många intresserade.

Hur intressant en självknytande slips nu får anses vara, så är Kickstarters stora behållning självklart brädspelsavdelningen och det är därför där jag spenderar all min tid. Nya intressanta projekt tillkommer varje dag och det är egentligen bara den egna disciplinen (och ekonomin) som avgör hur mycket man kommer att trassla in sig.


Vad innebär det då att backa ett projekt? Jo, när man väl har hittat ett projekt man tycker om, och det gör man förr eller senare, är det tid att skrida till verket. Det första man då gör (förutom att kritiskt granska allt annat som har med kampanjen att göra!) är att kontrollera vilka fraktalternativ som finns och om det ens går att få varan skickad till sig. Många projekt är EU-friendly, vilket innebär att alla spel som ska till EU fraktas till samma central och skickas vidare därifrån för att slippa tullavgifter.

Därefter  är det dags att bestämma sig för vilken pledge level man är intresserad av. Ofta går det att välja mellan allt ifrån ren donation eller print and play-version av spelet (skriv ut, klipp och klistra) till exklusiva deluxe-versioner med massor av materiellt lullull.

Varje projekt har ett bestämt pengamål för att det ska kunna förverkligas. Pengar därutöver brukar användas till s.k. stretchgoals, vilket innebär att kampanjen har en ekonomisk stege som låter tillverkaren att exempelvis höja kvaliteten på komponenter, lägga till expansioner eller ja, i princip vad som helst i takt med att de insamlade pengarna växer. Alla stretchgoals går så klart att följa på projektsidan och de är en extremt kraftfull motor för att driva kampanjen framåt. Vem kan liksom tacka nej till mer materialism i brädspel?

När kampanjtiden för projektet har gått ut finns det förhoppningsvis tillräckligt mycket pengar för att förverkliga det och det är först då som pengarna dras från kortet man angivit som betalningsmetod. En liten, men ack så viktig, detalj här är att om ett projekt skulle misslyckas med sin finansiering så behöver man inte betala något, på Kickstarter är det ”allt eller inget” som gäller.

Därefter är det bara att vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Och glömma att man väntar. Och slutligen bli överraskad över att det redan är dags för leverans. För väntan är ofta lång mellan kampanjens slut och den stund då det sprillans nya brädspelet ligger framför en, ett år är absolut ingen ovanlighet. Om man får sitt spel överhuvudtaget, vill säga…

…för det är extremt viktigt att komma ihåg att Kickstarter inte är en butik. Pengarna man väljer att investera i ett visst projekt är egentligen ett lån till tillverkaren. Självklart kommer de göra allt i sin makt för att realisera produkten, men förseningar är inte ovanliga och, även om jag inte har råkat ut för det själv, så har jag hört talas om personer som efter många år fortfarande väntar på sin produkt. Man bör alltså känna till att det är förknippat med viss risk att Kickstarta, så om det skulle gå åt fanders är det liksom inte lönt att spela ut ”kränkt småbarnsförälder som knappt har råd med mat”-kortet och/eller gråta ut i lokalpressen.

brädspel spelglädje sällskapsspel burgle bros

Burgle bros – ett av spelen jag har varit med och Kickstartat

Okej, så varför sysslar jag då med att backa på Kickstarter? Ofta blir ju spelen ganska dyra och man får, som skrivet, vänta länge.

Det korta svaret på den frågan är att jag är en brädspelsnörd (och materialist) ut i fingerspetsarna, jag tycker helt enkelt att det är otroligt intressant att hitta nya spel och spelidéer.

Det långa svaret? Samma som ovan med tillägget att när jag hittar ett projekt som slår an precis rätt hos mig så älskar jag att följa kampanjen från start till mål och se min peng bidra till att ett redan intressant spel fylls på med fantastiska stretchgoals och exklusiviteter som bara kan fås via Kickstarter. Vissa kampanjer låter dessutom backers påverka innehållet, bidra med idéer eller göra sin kopia av spelet personlig på olika sätt, så när man väl har lagt sin pledge öppnar sig en community av likasinnade som älskar att diskutera och vara kreativa.

Sen har vi ju den inte så ringa detaljen med att alla Kickstarter-spel inte når butik i Sverige eller någonstans överhuvudtaget. Jag brukar försöka undersöka den saken så gott det går för oftast ser jag ingen anledning att betala mer för något som jag kan köpa mycket billigare något år senare. Men. I de fallen där man inte kan vara säker på hur det ska bli får jag helt enkelt lägga spelets pris i ena vågskålen och risken att aldrig någonsin få spela det i den andra.

brädspel spelglädje Kickstarter sällskapsspel Dinosaur Island

Dinosaur Island – mitt favoritprojekt i år. Hittills…

Sammanfattningsvis, jag kan verkligen inte nog rekommendera er att läsa på ordentligt om ett projekt ni är intresserade av att backa. På kampanjsidan finns all information ni behöver för att kunna ta ett rationellt beslut och om ni undrar något därutöver är det bara att kontakta kreatören. Ofta är det en extremt öppen och transparent miljö i en Kickstarter-kampanj och de funderingar man har är man sällan ensam om. Efter att ni har lagt er pledge, följ kampanjen! Alla nyheter, kommentarer osv. som går att hitta där hjälper er att avgöra om det är läge att backa ur eller fortsätta.

Jag är medveten om att jag kanske stundtals låter som en domedagsprofet gällande riskerna med Kickstarter, men det är för att vara övertydlig om att de faktiskt existerar. Själv har jag aldrig råkat ut för varken stora förseningar eller uteblivna spel och jag inbillar mig att det, i alla fall delvis, beror på att jag är så noggrann med att välja ”rätt” projekt.

Och slutligen, ha roligt! Att delta i en Kickstarter-kampanj ska kännas kul, spännande och lustfyllt. Njut av processen, njut av väntan och till sist: njut av spelet vars existens ni har bidragit till!

Anachrony – Unboxing

Skördetid. Vilket underbart ord. Och den tiden är nu. Jag minns mycket väl hur jag, förra våren, med hjälp av Frugans iPad, planterade mitt frö genom att pynta drygt 700:- till Kickstarter-kampanjen för ANACHRONY. Sedan dess har jag tålmodigt vattnat, gödslat och, kanske framförallt, väntat på att mitt slit skulle bära frukt.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelJag är inte säker på hur mycket vattnandet och gödslandet egentligen har hjälpt, men i förra veckan tittade min växt äntligen upp ur brevlådan. Det ska sägas direkt, jag hade förväntat mig att ANACHRONY skulle vara ett fysiskt stort spel, men när jag råkade lägga lådan framför Meepeln blev jag… sådär nördigt glad som jag inbillar mig att bara vi brädspelare kan bli. Storleksförhållandet mellan en Kickstarter-utgåva av ANACHRONY stående på högkant och en sittande 10-månaders dotter är nämligen sådant att dottern har svårt att synas överhuvudtaget. Visserligen väger spelet bara 5.81 kilo (medan dottern väger ungefär det dubbla), men det är ju faktiskt storleken som räknas här.

Eftersom jag är ett sådant praktexemplar i karaktär och förmåga att lägga band på mig själv bestämde jag mig för att inte fördjupa mig särskilt mycket mer just då och istället ägna resten av kvällen åt familjen (jag vet, det är sjukt). När morgondagen grydde studsade jag dock upp före tuppen, kastade i mig min frukost, hängde ut Gone Boardgaming-skylten på ytterdörren och laddade kaffebryggaren med bästa möjliga innehåll. Det var dags. Nu kanske ni tror att det betyder att jag kastade mig över ANACHRONY som om jag vore min bror och en taco-tallrik, men med åldern (i alla fall min) har ett lugn tillkommit som låter mig njuta av min egen iver. Så jag satt bara där och beundrade lådan. Njöt av specialomslaget. Läste på baksidan om allt jag skulle hitta inuti.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

I takt med att kaffedoften spred sig på det där fantastiskt hemtrevliga sättet bestämde jag mig ändå till slut för att skrida till verket. Försiktigt hasade jag bort omslaget och… hittade en ännu vackrare låda under. Den omöjliga logotypen fångade omedelbart min blick och när jag dessutom upptäckte att den var upphöjd och gick att känna förstod jag att jag var kär. Sist jag överraskades av en så vacker kartong handlade det om DEAD OF WINTER (vi känner ju alla till hur det gick vid det här laget) och det är bara att erkänna rakt upp och ned: Lådan till ANACHRONY är det vackraste jag någonsin har sett i spelväg (min halvusla bild nedan gör den definitivt inte rättvisa).

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Väl under locket fortsatte materialist-fixen. Mängden komponenter och attiraljer jag möttes av var inget annat än enorm och jag blev faktiskt något överväldigad. Åtta ark med markörer och brickor att puncha, flera plastade förpackningar med både kort och spelplaner i olika storlekar. Var skulle jag börja? Vilka delar var till vilken expansionsmodul? Hur i hela helsinki sorterar man en så rejäl mängd prylar i en så liten mängd zip-påsar? Och varför fanns det ingen insert i lådan?

Försiktigt och allmänt andäktigt grävde jag mig nedåt. Det första jag stötte på var 1 ton regelböcker på flera olika språk, vilket irriterade mig våldsamt. Materialist eller inte, jag behöver inte en flera centimeter tjock lunta med regelhäften som jag inte förstår. Praktikern i mig undrar om det verkligen är så svårt att bara bifoga de regler som behövs i respektive region, men eftersom ett så stort företag som IKEA fortfarande envisas med att skicka instruktioner för handhavande av bordsben på alla världens språk ska jag inte klaga för mycket. Jag tror förresten att jag ska lämna de franska reglerna till Herr Baguette så får han återgälda tjänsten från senast

Regelirritationen glömdes sedan lika snabbt som den hade blossat upp. Underst i boxen låg nämligen en låda fylld med fantastiskt detaljerade och stora (55 mm) miniatyrer. Jag är egentligen lite allergisk mot den miniatyrvåg som sköljer över Kickstarter, min uppfattning är att utvecklare allt för ofta skryter om massiva mängder av plastfigurer för att dölja spelmässiga brister, men miniatyrerna i ANACHRONY är helt fantastiska att skåda (och dessutom bonuslullull som bara finns för att höja stämningen). Tunga är de också, 30 gram styck! Det blir till att starta upp målarverkstaden igen för att tvätta bort den gråa och trista färgen.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Och så var det ju det där med att puncha och sortera markörer. För mig är är det något av en meditativ sysselsättning så även om jag fick komplettera med några egna zip-påsar för att kunna organisera allt som jag ville njöt jag för fullt. DEFCON 1 höll dock på att utlysas vid ett tillfälle eftersom jag upplevde att det saknades ett kort till en av expansionsmodulerna. Till allas lycka undveks kärnvapenkrig med en hårsmån; kortet hittades i en korthög (ja) där det inte borde ha legat (det är i alla fall min version).

Hursomhelst, efter 1,5 timmars sorterande var jag äntligen färdig och redo att stoppa ner allt i lådan igen. Då uppstod problem 1A i materialistens krishandbok: Hur ska allt få plats? Jag skojar inte, värre trängsel i en spelbox har jag aldrig stött på och då mäter den ändå 42 x 29,5 x 10 cm. Som tur var gick det att lösa genom att kasta ut reglerna jag inte förstod och att dra in magen riktigt ordentligt; sedan gled både lock och extra omslag snällt på. Säg såhär, nu förstår jag varför det inte fanns med någon insert.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är ganska entusiastisk över ANACHRONY. Eller, ganska är en rejäl underdrift för jag tror att denna unboxing bara är starten på kärlekshistorien. Skulle man kunna idka coitus med ett brädspel så är det i nuläget ANACHRONY jag skulle välja; artwork, storlek, komponentkvalitet och tyngd. Allt stämmer.

Nu hoppas jag bara att det är roligt också. Men det är det ju. På lördag får jag facit.

Bears vs Babies

Att bli förälder är ett projekt som kräver minituösa förberedelser. Man kan öka sin krisberedskap genom att läsa böcker, se dokumentärer, gå på föreläsningar och anmäla sig till en hel katalog av graviditets- och föräldrakurser. På kurserna förklarar milda kvinnor i ulliga raggsockar att den värld man trodde sig känna snart är ett minne blott och att den, från och med avkommeankomsten, aldrig kommer att bli densamma igen.

Såhär sex månader efter Spädbarnets (Meepelns) födelse, och i efterdyningarna av min första egna Fars dag, kan jag bara hålla med raggsockekvinnorna och inte nog poängtera hur mycket förberedelser som faktiskt krävs för att ta hand om ett barn; de passar nämligen sällan perfekt in i det hål man har skapat för dem i sitt redan underbara liv. Barn spottar mat över hela köket, barn har kolik och fisar på tvären, barn skriker så att hatthyllor ramlar ner när man besöker sina vänner (ja, faktiskt!) och barn bajsar sig själva mellan skulderbladen. Kan man förbereda sig på sånt? Nej. Kaoset som följde i kölvattnet av Meepelns födelse skapade så oändligt mycket mer frustration än jag, ens i min vildaste fantasi, kunde föreställa mig. Ett nyfött barn gör aldrig något av elakhet, men försök intala er det när ni, klockan 3.30 på natten äntligen har lyckats vagga hen till sömns och hör detonationen i blöjan.

Vad göra då? Jo, man skaffar sig frustrationsventiler. Tv-spel, böcker, BRÄDSPEL och promenader på folktomma (tysta!) platser är alla fantastiska verklighetsflykter. Och så surfar man på Kickstarter så klart. När man då, mitt i sitt allra mest frustrationsventilerande Kickstarter-surfande, råkar hitta ett spel som heter BEARS VS BABIES som går ut på att besegra en armé av spädbarn är det så klart omöjligt att inte trilla dit. Ett spel om satirdoftande björnar som glufsar i sig lika satirdoftande spädbarn har plötsligt gått från att bara vara lite roligt till en träff mitt i prick. Egentligen hade jag lovat mig själv att inte öppna plånboken för fler spelprojekt det här året, men Meepelns ankomst har försatt alla system i undantagstillstånd och jag anser helt enkelt att det här spelköpet är en nödvändighet för min fortsatta överlevnad.

Vad är då BEARS VS BABIES för ett spel? Tja, bilden nedan förklarar det hela ganska bra, men jag tänker ändå fylla på med en liten skriven förklaring. Kort och gott kan man säga att det handlar om ett kortspel som på den allra mest grundläggande nivån handlar om att dra kort ur en hög; det finns två typer av kort, björnkort och bebiskort. Björnkorten visar olika kroppsdelar som går att sammanfoga till en sammanhängande varelse framför sig medan bebiskorten läggs mitt på bordet och bildar en armé av illasinnade bajsmaskiner som måste besegras.

När som helst kan någon av spelarna väcka bebisarna ur den högst tillfälliga slummern, och den som då inte har en eller flera byggda varelser som kan hantera anstormningen kommer obönhörligen att bli begravd i ett berg av blöjor, kladdiga hakklappar, storhandling och barnvagnar som ska fällas ihop i ösregn. Är man stark nog att möta hotet slukar man istället bebisarna och förpassar dem tillbaka till den magtrakt de en gång kom ifrån, och den som har ätit upp flest bebisar när spelet är slut står som segrare.

bears vs babies spelglädje brädspel sällskapsspel

BEARS VS BABIES är alltså både ett samarbetsspel och ett individuellt spel, och utvecklarna är mycket tydliga med att taktiken ligger i att väcka bebisarna vid en tidpunkt då man själv, men ingen annan, är redo att möta dem (där rök mitt erfarenhetsmässiga försprång!). Till sin hjälp har man förresten också en rad olika föremål, exempelvis yxor som kan befria en motståndares mäktiga björnvarelse från valfri kroppsdel.

Ja, ni förstår. BEARS VS BABIES är ett starkt humorinfluerat spel och det som tilltalar mig mest, förutom möjligheten att vara lite kulelak mot bebisar alltså, är att det verkar påminna en del om min gamla barndomsfavorit MIX MAX. Det finns två varianter att välja mellan, en barnvänlig(!?) variant och en som riktar sig mot en mer vuxen publik. Jag kommer självklart att välja den vuxna varianten eftersom jag, trots min ovana att välja tv-spel framför städning, ändå ser mig som en ganska vuxen person. Jag ska villigt erkänna att de stretch goals som erbjuds i kampanjen känns lite ”meeh”, men vad gör det när grundspelet verkar så skojsigt? Som småbarnsförälder mitt i den skånska regnhöstvinten kan sommaren 2017 inte komma nog fort, heja!

Preview: Kill the king

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspelIgår kväll kastades, med pompa och ståt, Kickstarter-kampanjen för spelet KILL THE KING ut i cyperspace. Jag är alltid glad över nya och intressanta spelprojekt, men det som gör mig lite extra glad över just den här kampanjen är att jag har fått möjlighet att prova spelet i förväg. Den text ni nu har framför er är därför speciell på två sätt: 1) att den handlar om ett test av ett ännu ej utgivet spel och 2) att det här är den första riktiga förhandstitten som någonsin publicerats på Spelglädje.

KILL THE KING är skapat av norske Petter Schanke Olsen och handlar om ett medeltida slag vid en borg. Vilket slag eller vilken borg det handlar om framgår inte så det är fritt fram för spelarna att släppa kreativiteten fri. Kanske låtsas man att man befinner sig i slaget om Kings Landing, slaget om Isengard eller varför inte bara slaget om hoppborgen på Kiviks marknad? Fantasin sätter gränserna. Spelarantalet är satt till två och spelarna tar, logiskt nog, sig an rollerna som antingen anfallare eller försvarare av borgen. De anfallande styrkorna vinner om de lyckas bryta sönder kungens port inom 11 spelrundor och försvararna vinner om de lyckas hålla porten intakt under samma tid.

Så långt är allt bedrägligt enkelt men sedan börjar den hjärnkamp som ska pågå den närmsta timmen eller så. Spelet börjar med att anfallaren får köpa enheter för 90 mynt, medan försvararen får nöja sig med 45 mynt. Det kan tyckas orättvist till en början, men borgens murar jämnar definitivt ut oddsen. Enheterna som finns att välja mellan är katapulter, infanteri, bågskyttar, kavalleri och spearmen (spjutbeväpnade män låter inte fullt lika coolt). Dessutom ska varje spelare välja vilken typ av ledare de vill ha med sig ut på slagfältet, det finns fyra varianter som alla ger olika fördelar (och nackdelar) och bjuder in till olika spelsätt. Som ni säkert förstår är kombinationen av köpta enheter och ledare viktig att fundera över och det tillför värdefullt strategiskt djup.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

När båda spelarna har köpt sina enheter och valt sina ledare placeras en skärm mitt på spelplanen så att de båda arméerna kan placeras ut utan att motståndaren ser något. Överraskningen när skärmen lyfts blir ofta stor och inte sällan inser man att den geniala placering man så finurligt hade tänkt ut inte var det minsta genial i slutändan.

Därefter är det bara att kriga igång, för krig det blir det väldigt fort. Den anfallande armén har ju bråttom med att försöka ta sig in till kungen innan de 11 spelomgångarna har gått och dessutom finns det ännu en detalj som ökar stressen: om den anfallande ledaren inte befinner sig innanför borgmurarna redan efter sex omgångar (vilket är väldigt svårt!) får försvararen förstärkning av fem kavallerienheter som dyker upp i den bakre delen av spelplanen. Låt mig säga såhär, ett kavallerianfall bakifrån är det sista man behöver när man står upptryckt mot en borgmur.

Enheterna har alla olika egenskaper när det gäller att attackera, förflytta och försvara sig. Jag ska inte gå in på hur det fungerar exakt, men jag kan säga att jag verkligen gillar skillnaderna som finns enheterna emellan. De olika ledartypernas egenskaper tillför dessutom mycket vilket gör att det oftast är extremt viktigt att hålla sin ledare vid liv. Ett extra stort plus i kanten vill jag också ge för att riktningen i vilken man placerar sina enheter är viktig eftersom de ofta försvarar sig sämre om de blir attackerade från sidan eller bakifrån.

Hur avgör man då striderna mellan enheterna? Jo, ni gissade säkert rätt, med den gamla hederliga tärningen. Här kan det hända att många drar öronen åt sig, men jag tycker att de tärningsresultat som krävs för att respektive enhet ska lyckas med anfall och försvar är väl avvägda. Bredvid spelplanen finns också sammanfattningar om hur enheterna anfaller, och det hjälper verkligen till både kom-ihåg-mässigt och med att tipsa om vilka styrkor och svagheter som finns.

Om ni mot förmodan redan har glömt: Om kungen är död inom 11 omgångar så vinner den anfallande spelaren, annars går försvararen segrande ur striden.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

Där har ni en liten sammanfattning om hur KILL THE KING fungerar, och det har blivit dags att gå över till det som kanske är mest intressant: Vad tycker jag om det här egentligen?

Det ska sägas direkt, krigsspel är inte en speltyp jag dras till särskilt ofta; det lockar helt enkelt inte mig att strida om områden i flera timmar och sedan utnämna en vinnare/förlorare. Men det är ändå så att KILL THE KING bildar en pusselbit som jag inte visste fanns och som dessutom råkar passa ganska bra in i mitt spelpussel. Det tilltalar mig nämligen ganska mycket att de enorma kartorna och truppförflyttningarna har kokats ned till en enda strid på en gräsmatta i valfri fantasi. Den kanske inte ens betyder något speciellt i slutändan, kungajäkeln ska helt enkelt bara dödas/räddas, svårare än så är det inte. Speltiden på 30-60 minuter känns dessutom väldigt lagom för att en vapenvägrare som jag ska få sitt lystmäte uppfyllt.

Jag gillar också att när skärmen väl lyfts och man kan överblicka motståndaruppställningen så är alla yttre faktorer kända. Här finns inga händelsekort som plötsligt kastar om förutsättningarna totalt, utan i KILL THE KING får helt enkelt två hjärnor utmana varandra i vilken av dem som kan utmanövrera den andre bäst. De kända förutsättningarna gör också att fältslaget blir precis så kompetent som spelarna tillåter. Besitter man en lite småknackig krigskompetens kan det bli rejält märkligt ibland (en gång glömde jag t.ex. att flytta den enhet som skulle ge sig på kungens dörr och förlorade), men det gör egentligen ingenting; så länge spelarna befinner sig på ungefär samma nivå kommer man att ha roligt tillsammans.

kill the king spelglädje brädspel sällskapsspel

Så var det ju det där med tärningen då, för oavsett hur avvägt allting är så går det inte komma ifrån att vilken vattentät strategi som helst kan bli förstörd när den är inblandad. Väldigt många gånger har jag frustrerat fått erkänna mig besegrad trots att oddsen att lyckas varit maximerade. Samtidigt har den också varit minst lika skoningslös mot mina motståndare så det är bara att konstatera att tärningen, precis som vanligt, är ett tveeggat svärd som är omöjligt att kontrollera. Jag vet att många har svårt med det, men själv tycker jag att en viss grad av slump måste finnas för att hålla spänningen vid liv i varje enskild liten strid.

Negativt då? Ja, egentligen finns det inte så värst mycket att klaga på. Jag tycker att det borde vara större färgskillnader på anfallarens och försvararens enheter; när många enheter samlas på liten yta flyter det liksom ihop lite och det är lätt att man missar något. Fick jag drömma fritt hade det förresten varit otroligt coolt om enheterna (och muren?) hade bestått av figurer istället för brickor. Bara tanken på målade arméer på slagfältet får mig att le lite sådär småfånigt. I övrigt kunde reglerna också varit något bättre upplagda rent pedagogiskt, men ni märker, jag letar efter stora fel och hittar egentligen bara småsaker.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att KILL THE KING definitivt har ett existensberättigande. Det avskalade upplägget till trots så innehåller det gott om strategiska avvägningar, och tidspressen som finns på anfallaren gör att det aldrig stannar upp och blir långtråkigt. Visst kan man kritisera det faktum att tärningen är så utslagsgivande, men jag tycker att det passar alldeles utmärkt in i ett så här pass kort och lätt strategispel. Jag gillar´t!

Kickstarter-kampanjen hittas här:

Anachrony

anachrony spelglädje brädspel sällskapsspelDet här är förhoppningsvis sista gången under 2016 som jag skriver om nya Kickstarter-projekt som jag har valt att stötta. Jag säger förhoppningsvis, för min plånbok mår verkligen inte bra av det här, men samtidigt, om riktigt intressanta och roliga kampanjer dyker upp är det väl min rättighet som svensk medborgare att vara med? Ni hör, jag är inte riktigt överens med mig själv och kommer förmodligen inte att bli det heller inom överskådlig framtid. Mitt sista hopp är väl att Kickstarter läggs ner eller något.

Vad är det då jag har gett mig in i den här gången? Jo, i veckan kulminerade kampanjen för ANACHRONY (den avslutades 2016-06-07) och efter att ha följt den med stigande intresse sedan starten slutade det naturligtvis med att jag stoppade ner mina enorma handbollslabbar i syltburken och tog för mig. Till att börja med verkar ANACHRONY vara ett otroligt intressant spel (mer om varför senare), men när en kampanj med mål att samla in 40.000 passerar 400.000 insamlade dollar är det bara att låta sin populistiska ådra tala och hänga med. Spelet måste ju vara superbra, för så många människor kan väl inte ha fel samtidigt!? Samtidigt som jag skrev föregående mening insåg jag att jag lever i en värld där SD fick 18% av rösterna i förra valet, att Donald Trump håller på att få demokratisk rätt att styra över USA:s kärnvapenarsenal och att folk åker till ett terrordrabbat Frankrike för att slåss i samband med fotboll, men jag finner trygghet i att kvoten för gruppidioti väl måste vara uppfylld i alla fall några timmar nu?

Anachrony paths

ANACHRONY utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

Hur i hela fanken kan de veta känna till meteoritnedslaget i förväg? undrar då vän av ordning.

Och det är nu som ANACHRONY börjar bli riktigt intressant. Meteoriten som slår ner innehåller nämligen höga halter av ett ämne som möjliggör uppfinnandet av tidsresor. Personer från tiden efter nedslaget reser således tillbaka till tiden innan nedslaget för att varna världsledarna för den förestående katastrofen. De för också med sig möjligheten att låna viktiga resurser från framtiden så att förberedelserna ska gå så smidigt som möjligt. Haken är naturligtvis att när man väl kommer till framtiden måste man se till att ha resurserna så att man kan skicka dem till dåtiden, annars uppstår ju allvarliga fel i tidsväven. Hänger ni med? Jag har i alla fall lyckats reda ut det och har blivit fullständigt uppslukad av alltifrån tema till mekanik.

anachrony spelglädje brädspel sällskapsspel

Som brukligt på Kickstarter finns det olika nivåer för hur mycket man vill betala och hur mycket lullull man önskar få till sitt spel. När nu ANACHRONY blev en sådan extrem succé är mängden tillbehör så klart massiv redan i grundpaketet, men eftersom jag är den jag är ville jag inte nöja mig med det. Min mentala hype kring spelet krävde att jag slog till på extra-allt-paketet och vad som (förhoppningsvis) kommer att levereras till min brevlåda i februari 2017 kan ni se på den Vasaloppslånga bilden ovan. Är det inte vackert så säg? Materialism i sin renaste form!

Jag håller dessutom på att fila på en listig lösning för att redan nu lägga vantarna på ANACHRONY. Allt jag behöver göra är att vänta på att en person som lever efter tidsresandets uppfinnande (och efter februari 2017) ska komma hit och överlämna mitt spel. Eventuellt skulle det innebära att jag behöver två exemplar i framtiden för att kunna fortsätta spela efter att jag har skickat det ena exemplaret tillbaka i tiden och det är problematiskt eftersom jag bara hade råd att köpa ett spel i nutiden. Jag vet, planen har fortfarande några brister (precis som föregående mening) men det är nog inget som inte kan lösas under en sommardag i hängmattan. Må nu Kickstarter lugna ner sig med nyheter så att jag kan lösa problemet utan fler störningsmoment.

Mobster Metropolis

brädspel spelglädje sällskapsspel mobster metropolisAl Capone, Bugsy Siegel, Tommy Angelo, Tony Soprano, Vito Scaletta, Don Corleone, Johnny Torrie, Don Tommaso, Falcone och Martin Sjörén.

Ovanstående har alla gemensamt att de är gangsters, råbarkade mördare, hänsynslösa gängledare och har brottsregister i klass med Tomas Quick (fast tvärtom på något sätt eftersom de har drösvis med icke lagförda brott på sina samveten medan Tomas Quick… ja han har ju åkt dit för i princip allt som han inte har gjort).

Trots de fruktansvärda dåden har det, så länge jag kan minnas, alltid legat ett romantiskt skimmer över gangsters. Det går liksom inte att tycka illa om den vänlige farbrorn som målar, umgås med sina barnbarn bakom snirklig spröjs och njuter av alla de viner han förvarar i sin underjordiska vinkällare. Den unge herren i välpressad kostym och som bär på ett fiolfodral? Han är så klart på väg till repetitionen med den lokala skolorkestern. Eller så är han på väg för att mörda någon, men vad gör väl det? Hur många hästhuvuden och blodbad de än levererar ler man bara lite förnöjt och konstaterar att det nog ändå var rätt åt den drabbade (samtidigt som man känner sig lite badass).

Så beter i alla fall jag mig när jag bevittnar hemskheterna i det trygga skenet från mitt plasmafönster men tyvärr har det stannat just där. Ni förstår vart den kommande övergången kommer att landa va? Just det, bland brädspelen. Ända sedan jag spelade det gravt underutvecklade ASSASSIN (och hade allvarliga planer på att försöka göra ett coolt gangsterspel av det) har jag saknat att då och då kunna överföra gangsterromantiken till mitt spelbord. Tyvärr är min brädspelssamling fortfarande lika tom på gangsters som den är full av trä, lera och meeples, men nu finns så äntligen en liten ljusning i tunneln. På Kickstarter pågår nämligen just nu ett försök att crowdfunda MOBSTER METROPOLIS, ett spel som går ut på att bedriva tveksamma affärsverksamheter, göra drive-bys och bete sig allmänt svinigt åt samtidigt som man ler, andas ut whiskey-ångor och smeker sitt husdjur.

brädspel spelglädje sällskapsspel mobster metropolis

Kommer MOBSTER METROPOLIS att vara ett bra spel? Ärligt talat så har jag ingen aning. Det enda jag vet är att det ser lovande ut och att jag lockas kopiöst av möjligheten att bygga upp ett litet privat gangstervälde samtidigt som jag svettas över hur länge jag kan tänkas våga lita på att min bordell får vara ifred. Spelet är dessutom svenskutvecklat och vi har ju uppfunnit både skiftnyckeln och dynamiten tidigare (men tyvärr inte osthyveln), så det borde väl i alla fall vara ok?

Kampanjen är inne i sitt slutskede och det är i skrivande stund bara 10 dagar kvar. Det ska erkännas att det just nu ser lite småmörkt ut för projektet, men jag lever på hoppet och har så klart investerat några av mina multipelt beskattade pengar i det. Utan att var för hotfull så tycker jag definitivt att ni ska besöka MOBSTER METROPOLIS på Kickstarter och hjälpa till att förverkliga gangsterdrömmen. Så behöver vi liksom inte blanda in det där med att skicka ”regards” hit och dit.

Council of Blackthorn

council of blackthorn spelglädje brädspel2015 års Kickstarter-projekt på Spelglädje är, som ni alla säkert vet, inte avslutat eftersom jag ännu inte har recenserat varken AMONG NOBLES eller BURGLE BROS. Recensionerna kommer, ni kan vara lugna, men förra årets eftersläp är så klart inget jag kan ta hänsyn till nu när 2016 är i full gång. Nya spännande spelprojekt dyker upp på Kickstarter varje vecka; projekt som är både mer och mindre omöjliga att låta bli att delta i.

Nu är jag, trots arvet från min pappas grava webbshops-missbruk, en ganska kontrollerad person som oftast inte har några problem att stå emot de tsunamis av habegär som då och då slår in över min kropps kuster (ah, ljuva metafor!). Nej, det där omedelbara begäret att äga något avtar i ganska rask takt hos mig och efteråt brukar jag dessutom känna mig väldigt nöjd över att jag kämpade ner köpimpulserna.

Men.

För någon vecka sedan hittade jag COUNCIL OF BLACKTHORN, ett projekt som verkade lite småintressant. Inte så intressant att jag hjulade runt i mitt vardagsrum eller tjuvhoppade på grannens studsmatta, men ändock sådär lite lagom intressant. Farligt intressant skulle jag säga såhär efteråt, för efterhand som tiden har gått har spelet liksom vuxit fast i mitt huvud. Det där ytliga tsunamihabegäret har lyst med sin frånvaro, men istället har minsta tanke på spelet aktiverat mina mest grundläggande instinkter som levande varelse (ni vet, äta, föröka sig och köpa brädspel).

Utrustad med min pappas bästa beställarfinger trillade jag alltså, under kampanjens sista 24 timmar, dit i måndags förmiddag och backade COUNCIL OF BLACKTHORN på Kickstarter. Spelet handlar om ett antal personer som befinner sig strax under en döende kung på maktskalan. Döende kungar har så klart en tendens att dö förr eller senare och då brukar även personerna under honom ha en tendens att försöka roffa åt sig så mycket makt som möjligt. Men det gäller att se upp, att konspirera till sig mycket makt kan dra blickarna till sig och i slutet av spelet kommer den spelare som har agerat mest förrädiskt att halshuggas och förlora.

Redan av ovanstående korta beskrivning fångas mitt intresse, men när det sedan, på tillverkarens hemsida, går att läsa följande:

”The inspiration for this game occurred while I was watching an episode of a popular fantasy TV series about power struggles between several noble families to control the kingdom. As I watched, I thought to myself, “How do the members of the King’s council create their intricate web of lies, spies and influence without getting imprisoned or beheaded for treason by the King?” I wanted to capture that intrigue, danger, subversion and web building in a game. So, Council of Blackthorn™ was born.”

…ja, då går jag igång på alla cylindrar. Jag fullkomligt älskar George R.R. Martins böcker om Westeros och jag greppar febrigt efter varje möjlighet att uppleva saker som påminner om dem (jag har t.ex. anordnat ett bröllop en gång).

council of blackthorn brädspel spelglädje

Så, om det inte framgick ovan vad som gör att jag, som nybliven arbetslös, tycker att det är rationellt att punga ut 65$ på en chansning så kommer det i klartext nu:

Medeltid, intrigmakeri, nedriga ryggdolkningar, lite blandat förräderi och, bäst av allt, en halshuggning på slutet. Jag menar, vad kan gå fel!?

Den kroniskt pessimistiske realisten i mig säger tyvärr ändå att det finns ganska mycket som kan gå fel. Kronan kan rasa, regeringen kan införa dubbel moms på crowdfunding, polisen kan bestämma sig för att även ID-kontrollera paket och spelet kan visa sig vara skit. Innerst inne vet jag dock att ingen av de där sakerna kommer att inträffa. COUNCIL OF BLACKTHORNE kommer att vara grymt och paket behöver inte ha giltiga ID-handlingar för att resa över världen.

Väntan har börjat.