Recension: Kingsburg

kingsburg spelglädje brädspel sällskapspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-5
Speltid: 90 min Språk: Engelska
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Det finns återkommande teman i spel och så finns det återkommande teman. Ett av de där återkommande handlar om att det finns ett land, där det finns en kung, där det finns provinser som kungen behöver hjälp att ta hand om, och där just den där provinsomhändertagaruppgiften faller på den stackars ovetande person som råkar packa upp spellådan. Precis så är fallet med KINGSBURG, varför det, i kombination med inläggets titel och ovanstående inledning, passar alldeles utmärkt att recensera det precis just nu.

Okej, så grundstoryn har vi alltså redan klar, men finns det något ytterligare att lägga till? Självklart. Spelarna ska, med hjälp av rådgivare av olika slag, få sina provinser att blomstra samtidigt som de också måste försvara dem mot yttre hot. Efter fem spelår kommer kungen att genomföra sin utvärdering av projektet och den som då har samlat ihop flest poäng står som segrare och blir säkert inbjuden till en och annan kunglig middag framöver. Det enda som återstår i historieberättandet är nu hur allt det där egentligen går till att göra och som av en händelse är det precis vad som nu ska följa:

Varje spelår är indelat i fyra årstider (chocken mina vänner, chocken). Mellan årstiderna delar kungen ut olika spelutjämnande fördelar beroende på hur det går för spelarna, men eftersom de är ganska marginella i sammanhanget kommer jag inte att ägna dem mer uppmärksamhet än vad jag just gjorde. Desto mer kommer jag att ägna mig åt vad som händer under själva årstiderna eftersom det är där som det riktigt saftiga och goda köttet på KINGSBURGS kropp sitter (eller den saftiga och goda lilla grodden i KINGSBURGS grönsaksland för er som är lagda åt det hållet).

Vår, sommar och höst följer alla precis samma upplägg: 1) Använd någon/några av de tillgängliga rådgivarna, 2) samla in resurser och 3) bygg en eventuell byggnad i din provins. Vintern får vi anledning att återkomma till.

Den spelattiralj som i princip allt som händer och sker i KINGSBURG kretsar kring är, håll i er nu, tärningen. Av den anledningen kommer säkert många av er att sluta läsa ungefär nyss, men jag ber er om lite tålamod innan ni hoppar av för även om tärningarna bestämmer otroligt mycket är de påverkbara på väldigt många sätt. Ta er en titt på (den underbart vackra) spelplanen nedan. På den ser ni rådgivarna och vad de har att erbjuda den som aktiverar dem. Ser ni också siffran uppe rådgivarnas vänstra hörnor? Det är det antal tärningsprickar som tjänsten i fråga kostar och det som krävs är alltså bara att slå och kombinera ihop exakt den mängd prickar man behöver (med hjälp av tre tärningar och eventuella bonusar) och placera på rådgivaren. Om nu inte någon annan redan har lagt sina tärningar där vill säga, för då är det redan kört och för sent eftersom rådgivaren bara har tid för en spelare åt gången.

kingsburg spelglädje brädspel sällskapspel

Tjänsterna som erbjuds kan handla om att samla/byta någon av spelets tre råvaror, att få vinstpoäng, att få ta en tärningsbricka att påverka sina tärningsresultat med, att förbättra sitt försvar eller att ta en titt på det fiendekort som väntar när det blir dags för vinter. För vinter blir det ju förr eller senare, det känner vi ju alla till. På vintern passar även de fiender som hotar i KINGSBURG på att komma på besök och då gäller det minsann att inte enbart ha ägnat de ljusa årstiderna åt konstruktivitet. Nej, det krävs så klart också skydd mot destruktiva krafter. Vilka de är och hur starka de är har man ingen aning om (om man inte har använt en rådgivare som tillåter en tjuvtitt vill säga), så någon form av kvalificerad chansning är helt klart på sin plats. Ni förstår säkert vad som händer sedan, lyckas man besegra fienden blir man belönad och om man förlorar väntar en bestraffning som kan vara mer eller mindre kännbar.

Och där har vi KINGSBURG mina vänner. Låter det svårt? Det är det inte heller även om jag har råkat ut för lättare analysparalys vid mer än ett speltillfälle. Den pedagogiskt uppbyggda spelplanen gör att regelgenomgången går fort som en oskulds första dans och sedan är det egentligen bara att gräva ner sig i alla de möjligheter som KINGSBURG erbjuder, för möjligheter finns det gott om. Vad som vid första anblick kan tyckas vara ett tärningsspel som grundar sig väldigt mycket på tur visar sig nämligen vara något helt annat när man börjar greppa hur allt fungerar.

kingsburg spelglädje brädspel sällskapspel

Byggnaderna man kan bygga (se ovan) ger alla olika fördelar (såsom t.ex. att manipulera tärningarna eller att få råvaror), faserna mellan årstiderna ger ofta fördelar till den som ligger sämst till och då har jag inte ens nämnt det taktiska rävspel som pågår när tärningarna ska placeras ut. Man turas om att använda en rådgivare i taget och eftersom rådgivarna bara kan användas av en spelare per årstid är det naturligtvis fritt fram (och rekommenderat) att försöka förstöra lite för motståndarna samtidigt som man hjälper sig själv. Om Björn t.ex. sitter med en 6:a och jag själv placerar tärning(ar) där kan han ju inte använda sin tärning när det blir hans tur, vilket innebär att hans tärning blir värdelös och han förlorar ett drag (jag vet, det är verkligen synd). Jag kan inte nog understryka vilken stor, och rolig, del av KINGSBURG taktiken kring tärningarna och rådgivarna är.

Mängden byggnader som finns att välja mellan gör också att det finns olika vägar att ta mot segern och jag har agerat på olika sätt i alla de partier jag har spelat. Jag har visserligen aldrig vunnit heller, men det är en helt annan historia…

Hur stor del spelar då den där förbaskade slumpen i allt tärningsrullande? Inte för stor skulle jag vilja säga. Visst kan det hända att dåliga tärningar sinkar eller rent av krossar kortsiktigt, men eftersom det finns så mycket saker att ägna sig åt gäller det att snabbt slå om från bitterhet till konstruktivitet och planera om. Det kan så klart störa vissa typer av spelare att inte alltid ha full kontroll (Matematikern, jag tittar på dig!), men jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som till att spänningen kring slumpen är en av detaljerna som gör KINGSBURG så förbaskat bra.

För bra är det verkligen. Utan att egentligen ha haft några större förväntningar från början måste jag säga att det har utvecklats till ett av de där favoritspelen som jag gärna plockar med mig när jag packar inför en härlig speldag. Det är till och med så att mina föräldrar, som i övrigt mest utsätts för årets frågespel från Alga (självklart inte av mig), har varit med och spelat och just den detaljen tycker jag visar på en tillgänglighet som inte är så vanlig i den här typen av strategispel.

KINGSBURG innehåller fullgott med strategiskt djup om man är inbiten spelnörd som undertecknad, men erbjuder också mugglare att få prova på något lite mer avancerat utan att för den sakens skull skrämmas bort eller lägga timmar på regler. Mina varmaste rekommendationer!

Rapport från Skyttegravarna: Pandemic Legacy

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjePlats: I Tosteberga med snön(!) vinande runt knutarna 
Ett spel: Pandemic Legacy
4 lite slitna personer + en sovande bebis: Martin, Frugan, kusin Björnebyk, 
Björk + Meepeln

OBS! Den här texten är fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Allt började som en helt vanlig plan på att vi skulle träffas och hitta på något (spela spel) på påskafton. När Köpenhamns-borna kusin Björnebyk och Björk erbjuder sig att hälsa på är jag och Frugan sällan nödbedda och vi började därför de minutiösa förberedelserna inför besöket. Det städades och fejades, Frugan planerade mat, jag bestämde att vi skulle spela KINGSBURG och Meepeln gjorde sitt allra bästa för att avbryta oss i både tid och otid.

Med hjälp av inläggstiteln kan ni säkert räkna ut att Meepeln fick precis som hon ville och planerna om ett parti KINGSBURG kom rejält på skam (städandet och fejandet rådde hon tyvärr inte på). Dagen innan råkade jag nämligen nämna ”det där spelet som vi pratade om i julas och som jag tänkte fråga er om ni vill vara med och spela igenom någon gång?”. Berättelsen om PANDEMIC LEGACY gjorde att kusin Björnebyk tände på alla cylindrar medan både Björk och Frugan var försiktigt positiva. Hursomhelst bestämdes det att vi skulle sova på saken och slutgiltigt bestämma oss när vi träffades.

Som den ansvarsfulle brädspelsvärd jag är satte jag mig så och läste reglerna på påskaftonens förmiddag. Där kunde jag läsa att man rekommenderades att spela ett parti utan legacy-elementen först om man var nybörjare och/eller kände sig lite osäker på hur spelet fungerade. Både jag och Frugan har spelat det ursprungliga PANDEMIC tidigare men både Björk och kusin Björnebyk var gröngölingar i ämnet, varför det låg två PANDEMIC-spel travade på varandra när de ärade gästerna dök upp. Samtliga var överens om att ett provspel var en bra idé och när vädret effektivt eliminerade alla möjligheter till promenader, loppisbesök och andra ansvarsfulla vuxenbestyr återstod bara att låta kaffebryggaren tala och packa upp spelen.

Vårt provspel slutade med succé på alla nivåer. Vi vann en tämligen komfortabel seger, Meepeln sov snällt i sin säng och framförallt: vi var alla överens om att PANDEMIC LEGACY var något vi skulle ge oss in i ögonaböj bums. Några tilläggsregler senare var vi redo att rädda världen och ärligt talat har jag svårt att se ett mer perfekt team att lägga hela världens öde i händerna på; en snorig Fruga, jag med mitt sargade knä, kusin Björnebyk med en heshet som lovade förkylning och Björk med både gördel och engelsk värmekudde fastsatt på sin övertränade rygg.

PANDEMIC LEGACY är ett samarbetsspel där man ska bekämpa fyra dödliga sjukdomar under ett helt år. Varje spelmånad infogas nya händelser, regler och twistar och det är upp till dig och dina kamrater att hantera kaoset som uppstår runt virusens framfart. Konsekvenser, handlingar och effekter sparas dessutom från parti till parti, vilket gör att de val man gör påverkar framtiden och samtidigt skapar en egen personlig berättelse.

Januari utlovades vara ungefär som ett vanligt parti PANDEMIC. För mig kändes det nästan som en besvikelse att upplevelsen skulle bli nästan densamma som det föregående testpartiet, men övriga deltagare verkade fortfarande väldigt entusiastiska vilket gladde mitt brädspelshjärta. Snart skulle jag dock få anledning att glömma både glädje och besvikelse för det utlovade standardpartiet visade sig bli någonting helt annat än det tidigare. Trots att vi spelade precis lika rationellt och metodiskt upptäckte vi att tingen utvecklades väldigt annorlunda och tyvärr då inte i positiv riktning. De betydligt högre insatserna i ett parti PANDEMIC LEGACY, både karaktärer och städer kan få permanenta skador, gjorde dessutom att vi inte bara kunde fokusera på att vinna utan var också tvungna att hålla världen i hyfsat skick inför framtida partier.

Trots den besvärliga belägenheten hyste vi ändå gott hopp om att vinna januari på första försöket. En kluster av virus som, extremt oturligt, resulterade i en lika plötslig som extrem smittospridning satte dock P för vår framfart och vips hade vi, ytterst snöpligt, förlorat.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Revanschlustan visade sig tack och lov vara enorm, och trots att klockan hade passerat rimlig tid för medelålders folk bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att spöa de där januarivirusen med all antibiotika vi hade. Till en början kändes saker och ting väldigt fina och kontrollerade, men ganska snart träffade skiten fläkten igen och ärligt talat kände vi oss en smula illa behandlade av spelet eftersom vi var rörande överens om att vi inte var förtjänta av alla motgångar vi hade. Jag är inte säker på om någon verkligen trodde på att vi skulle lösa det andra gången heller, men efter en rad både turliga och heroiska insatser konstaterade vi att vi hade vunnit. Med ett enda korts marginal.

Men nu är det egentligen inte hur det gick för oss som är  själva poängen med den här texten. Det viktigaste med PANDEMIC LEGACY är nämligen inte hur det går utan känslan och upplevelsen som spelet både ger och lovar. Om man bryter ner brädspelande i sin renaste grundform handlar det ofta om att ha maximerat något vid en viss given tidpunkt. Vad som händer därefter är helt oviktigt eftersom man då samlar ihop alla komponenter, lägger tillbaka dem i lådan igen och nästa gång man spelar börjar man om från början. PANDEMIC LEGACY tvingar en att kasta det tankesättet åt sidan fullständigt. Visst handlar det i grund och botten om att vinna, men det är minst lika viktigt vilket arv man lämnar efter sig eftersom väldigt mycket av det man gör sparas från spel till spel.

När vi vann januari befann sig Johannesburg och Montreal på katastrofens rand. Den verkligheten kommer vi att vakna upp till när vi tar oss an februari också och det kommer antagligen att hemsöka oss på ett eller annat sätt under hela spelåret. Kanske kommer de att tilldelas högre prioritet framöver eller så låter vi dem förfalla och gå förlorade, men oavsett vilket kommer vi att tvingas hantera konsekvenserna av vårt tidigare handlande. Hur vi vill göra bestämmer vi själva och känslan av att vi skapar vår egen berättelse är därför väldigt stark.

Och så är det den där känslan av oåterkallerlighet som ligger som ett gosigt täcke över hela PANDEMIC LEGACY. Lyckas man döda sin karaktär beordras man kort och gott att fysiskt förstöra karaktärskortet så att det aldrig kan användas igen. Samma sak är det med uppdrag och en hel del annat som jag av spoiler-skäl kommer att hålla absolut tyst om. Till en början var själva förstörandet något jag var tveksam till, och som materialist tyckte jag dessutom att det kändes direkt obehagligt att lägga hand på mitt kära spel på det viset, men efter att ha provat inser jag precis varför det är så. ”Förstör kortet” ger en definitiv känsla som ”lägg tillbaka kortet i lådan” aldrig någonsin hade kunnat komma i närheten av och såhär i spelets linda vill jag redan få order om att destruera mer!

Så, vi klarade alltså januari. Men vad händer sen? Tja, det enda jag vet är att nästa gång vi spelar så kommer februari att vara månaden vi spelar, i övrigt är allt ett helt oskrivet blad. Vi har bara skrapat lite på ytan av alla hemliga lådor och luckor som PANDEMIC LEGACY innehåller, så klart är i alla fall att det finns enormt mycket hemligheter och spännande regeländringar att upptäcka.

Ännu mer klart är att PANDEMIC LEGACY träffade precis rätt hos hela gänget och att det lurade oss att kasta allt sunt förnuft åt sidan. Planen för påskaftonen var nämligen att kusin Björnebyk och Björk inte skulle stanna allt för länge eftersom de skulle upp tidigt och åka på spa dagen efter. Jag och Frugan skulle inte heller vara uppe så länge eftersom Meepeln brukar vakna strax efter 06. Resultatet? Vi sa tack och adjö till varandra strax efter 02, men först efter att vi hade bokat in mer spel på den sista lediga påskdagen, detta trots att både jag och Björk skulle till jobbet dagen efter (och att jag hatar att boka in saker dagen innan jobb!). Precis den effekten har PANDEMIC LEGACY, gott folk. Känn er härmed varnade.

P.S. Nedanstående döda, äkta, varelse hittade vi inklämd mellan två hemliga boxar i PANDEMIC LEGACY-lådan. Slump eller medvetet? D.S.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje