Spel för utomhusbruk

spelglädje brädspel sällskapsspel

Sommaren är här (nåja) och med dess intåg upphör även möjligheterna till stilla brädspelande med midvinterösregn smattrande mot fönsterblecken. Nu är jag inte på något sätt överhuvudtaget otacksam mot de varma (nåja) tidernas ankomst, men klart är att jag tycker att kostnaden i form av förlorade speltillfällen ibland är något hög.

Därför, och på begäran, kommer här en liten sammanställning om spel som går att spela utomhus. Det går så klart att argumentera för att precis vilket spel som helst går att spela ute om man bara besitter rätt mängd vilja, tålamod och vikter att förtöja komponenter i, men jag tänker bortse ifrån det och inrikta mig på spel som faktiskt kan anses som lämpliga att ta med sig ut.

En sådan här lista är så klart förknippat med en hel drös av brister. Den är till att börja med högst subjektiv och dessutom är den begränsad till spel som jag faktiskt har spelat (Spelglädjes recensioner hittar ni enklast via länken i respektive rubrik). Min förhoppning är dock att ett och annat av mina tips slinker ned i fikakorgen i sommar. Så för er som föredrar att kombinera brädspelande med dödlig UV-strålning och otäcka kryp:

Ett spel för picknickfilten: PATCHWORK

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Redan här är jag inne på ganska minerad mark eftersom PATCHWORK, trots sin litenhet, är ett ganska skrymmande spel att spela. Inte desto mindre är det nog det spel jag i första hand hade packat ned tillsammans med saft/vin-flaskan, melonen och de valfria små munsbitarna. Eftersom det endast är för två spelare kan man garanterat göra filtplats för det och när man väl kommer igång är det ett fantastiskt och högkvalitativt litet spel att fördjupa sig i en stilla sommarkväll. Tematiskt fungerar det dessutom ypperligt eftersom det ju faktiskt går ut på att syslöjda ihop lapp-täcken/filtar/handdukar/[valfritt tygföremål].

Ett spel för stranden: LOST CITIES

Generellt skulle man kunna säga att stranden är en oerhört olämplig plats att spela spel på eftersom det finns både vatten, sand och människor med bollar i närheten. Här vill jag därför vara tydlig med att jag, eftersom det nu handlar om kortspel, förväntar mig att stranden är någorlunda oblåsig och att det finns någon form av medtaget underlag ovanpå sanden.

Har man väl tagit sig förbi de fysiska hindren är LOST CITIES dock ett väldigt roligt och enkelt spel att umgås med om man är två. Det går snabbt att komma igång och det är extra bra när regnet hotar vid horisonten eftersom spellängden går att anpassa i princip hur man vill. Eftersom temat är arkeologisk utgrävning blir den annars så störiga sanden en fin touch och vem vet, kanske något kort försvinner i sanden varvid en riktig utgrävning följer?

Ett spel för Almedalen: SWÄRJE

Här har vi ett stycke fantastisk politikersatir som jag tänker mig är alldeles utmärkt om man är fyra till sex människor med vurm för diskussion och förhandling. Nu handlar det om kortspel med inslag av vindkänsliga papperspengar, men eftersom spelets mål är att fiffla bort så många av papperspengarna som möjligt är det fritt fram att stoppa dem i fickor, BH:ar och skor efter tycke och smak. Jag vill dock vara tydlig med att SWÄRJE knappast kan anses som någon social brobyggare, så det är nog allra lämpligast att spela med goda vänner eller främlingar som du inte har tänkt dig att bli god vän med.

Ett spel för det stora trädgårdsbordet: CARCASSONNE

Carcassonne big box 2

Om man, som jag, har snickrat ett alldeles eget och gigantiskt trädgårdsbord har jag svårt att tänka mig ett trevligare spel än CARCASSONNE att utomhusägna sig åt. Brickorna och figurerna spelet kretsar kring är inte ett dugg vindkänsliga* och ser man bara till att inte tappa ned dem i någon närliggande springa behöver man egentligen inte vara orolig för någonting alls förutom själva spelet och eventuella getingar. CARCASSONNE sväljer dessutom upp till fem deltagare i olika åldrar vilket gör att det är ett utmärkt vapen i kampen om att få barnen att lämna skärmskenet för lite solsken.

Har man tillgång till en eller flera expansioner kan jag förresten inte nog rekommendera att infoga dem. I de flesta fall lägger de till mysiga taktiska dimensioner och i princip i alla fall så förlänger de speltiden (vilket man ju vill när man jobbar på brännan).

*Textförfattaren kan ej hållas ansvarig om de ändå skulle blåsa bort.

Ett spel för tältet: ONCE UPON A TIME

once upon a time brädspel sällskapsspel Spelglädje

Nu blir det genast lite konstigt här för nu tipsar jag plötsligt om ett spel som inte finns recenserat på Spelglädje ännu. Inte desto mindre är det ett väldigt socialt och trevligt kortspel som går ut på att bli av med sina kort först via sagoberättande. Varje deltagare har fått ett antal berättelsekort (med t.ex. slott, prinsessor och nycklar på) och ett slutkort (”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”) och det gäller nu att bygga ihop en trovärdig liten historia genom att, samtidigt som man berättar, spela ut sina kort ett efter ett. Målet är att nå fram till slutkortet som avslutar sagan, men självklart kommer övriga spelare att blanda sig i leken och försöka vrida skeendena mot sina egna slutkort. Berättelsen blir ofta rejält invecklad och skojig och här hamnar fokus ofta mer på själva författandet än att faktiskt vinna.

ONCE UPON A TIME hanterar upp till sex deltagare, så skulle man mot förmodan få plats så många i ett och samma tält är det bara att köra på; själv föredrar jag dock ett mer tältanpassat spelarantal. Situationen är för övrigt också perfekt för att, i ficklampans sken, berätta en riktigt läskig saga för sina motståndare. Har man riktig tur kanske man avgår med en dubbelseger där man både vinner spelet och lyckas avskräcka ifrån fler tältningar, för handen på hjärtat, hur många tycker egentligen att det är trevligt att spendera natten på ett knöligt liggunderlag i daggfuktig svettdoft?

Ett spel för undervattensbruk: ZOMBIE DICE

Men Martin, tänker ni nu. Det går väl inte att spela spel under vattnet? Har du förlorat ditt sista förstånd? Faktum är att ja, i och med att jag härmed ”rekommenderar” ZOMBIE DICE så försvann den sista gnutta av förstånd jag hade. Det är nämligen, enligt både mig och Björn (som har skrivit Spelglädjes recension), ett ruskigt meningslöst spel som bara en mor kan älska. Varför nämner jag då det här? Jo, för att det var det enda spel jag kunde komma på som faktiskt skulle gå att spela på bottnen av en vattenansamling.

Man slår med tärningar, sparar några stycken och fortsätter och slå tills någon har samlat ihop 13 poäng. Själva protokollförandet kan med fördel skötas genom att dra streck i sandbottnen eller att samla plåster om man befinner sig i en offentlig pool. Skulle någon sedan ha oturen att drunkna under spelandet behöver man inte sörja allt för mycket, hen slapp i alla fall spela färdigt.

Ett spel för gräsmattan: LOVE LETTER

Jag har egentligen svårt att tänka mig ett mysigare underlag än en riktigt frodig och grön gräsmatta. Tyvärr lämpar sig sådana väldigt dåligt för brädspelande eftersom de envisas med att kamouflera och svälja komponenter på ett otroligt effektivt sätt och alla ni som också har en farfar som har kört över en plasthäst med åkgräsklipparen vet sedan vilken massaker som väntar.

Just därför lämpar sig LOVE LETTER sådär rysligt halvperfekt för nämnda underlag. Egenskaper som snabbspelat, lättlärt och spännande kortspel är alla träffande och risken att glömma kvar något av de 16 spelkorten till farfar är minimal om man har ögon och räkneförmåga något sånär intakta. Ett varningens finger vill jag dock höja för att poängkuberna fungerar sämre i gräset (därav benämningen halvperfekt ovan), men eftersom de är röda som kärleken själv borde även dessa gå smidigt att jaga in efteråt.

Ett spel för lite varsomhelst: DUNGEON ROLL

spelglädje brädspel sällskapsspel dungeon roll

Och slutligen kommer vi till jokern i leken, spelet som fungerar i princip varsomhelst, tärningsspelet DUNGEON ROLL. Jag skulle visserligen inte rekommendera det för undervattensspel eftersom det är fullt av små tokens som man inte vill ha i varken världshav eller poolfilter, men därefter är möjligheterna nästintill obegränsade. Det är snabbt att spela, blixtsnabbt att göra setup på och Fantomen-snabbt att lära sig. Den coola och smidiga kistan som utgör själva förvaringen är dessutom ytterst lämplig att förvara alla tokens och överblivna hjältekort i.

Något att spela på flyget? DUNGEON ROLL. På skolrasten? DUNGEON ROLL. I trädkojan (finns sådana längre?)? DUNGEON ROLL. I fängelset? DUNGEON ROLL. I konsertkön? DUNGEON ROLL. I en karusell? DUNGE… nej. Men ni förstår säkert, det här går att lira i princip överallt, låt fantasin flöda!


Sådär kära läsare, då har ni fått er lite sommartips till livs. Ut med er och spela i skog och mark, själv tror jag att jag ska försöka få till ett parti STAR WARS: REBELLION eller MANSIONS OF MADNESS. Inomhus.

Annonser

Recension: Love Letter

NamnlöstSpeltyp: kortspel, partyspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 20-40 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: AEG

Om er skoltid var ungefär som min, då var kärleksbrev en viktig sak. När man drabbades av romantik – vilket skedde med viss regelbundenhet – och oundvikligen bestämde sig för att en ansiktslig konfrontation var alldeles för ansiktslöst konfrontation (ty sådana bör ju undvikas), då slog man sig ned med ett streckat papper för att författa en tillgivenhetsförklaring.

När passionens alla fraseringar väl bläckats fast på lappen, då gällde det så klart att överlämna möget till den person som skulle utsättas för texten. Denna metod var givetvis föga frestande, då den ansiktskliga konfrontation som man tidigare försökt undvika, nu likförbannat lyckades göra sig aktuell. Lösningen fick givetvis bli att leverera brevet via en mellanhand. Och bäst vore det givetvis om mellanhanden var någon som stod objektet nära. Logiken bakom detta löd typ så här: Hon litar mer på vissa än på andra, och om hon får mitt brev via någon som hon litar på, då kommer hon att älska mig och vilja ha bebisar med mig. Utifrån detta resonemang, var hennes bästa kompis givetvis det ultimata valet (avsevärt mycket bättre än skolans storrökande, pensionsfärdige vaktmästare).

Denna återblick till min kärlekstörstande barndom, då jag stod under mången ungmös balkong med gitarr och försökte kurtisera (vilket så småningom övergick till att ligga i buskaget med en kikare och lite kloroform), tjänar ett syfte i denna text. Min avsikt här när nämligen att recensera LOVE LETTER, ett kortspel med ett upplägg som är tämligen likt predikamentet i min barndom: I ett jättelikt slott har en prinsessa låsts in av sina föräldrar (eller låst in sig själv… jag är för lat för att göra min research). En outslinlig ström av intresserade friare, berövade möjligheten att träffa prinsessan ansiktligen, får nöja sig med att överlåta sina brev via mellanhänder. Men vilken mellanhand är lämpligast?

LOVE LETTER är ett kortspel med snillrik psykologi och ett simpelt regelverk (så olikt kärleken!). Förvisso blir man en smula bestört när man öppnar lådan och inser att den inte ens innehåller tjugo spelkort – varför ens betala det redan löjligt låga priset (under hundralappen) för spelet, när man hade kunnat göra skiten själv? Men ack, kära läsare, när man väl börjar spela, så inser man att här finns mycket gott att hämta.

IMG_0038Varje spelkort representerar en person på hovet, inklusive prinsessan. Man börjar med ett slumpat kort på hand. Detta är den person som just nu har ens kärleksbrev. Hur nära denna person står prinsessan går att utläsa via en siffra längst upp på kortet; ju högre siffran är, desto närmare står hen drömtösen. Prinsessan själv har givetvis det högsta numret. När det blir ens tur, då måste man dra ett nytt kort. Plötsligt har man alltså två kort på hand, och vad man sedan måste göra är att slänga ett av dem.

Det kort man slänger, har alltid en viss effekt. Och effekterna, kära läsare, är det roliga i spelet. Ett av korten låter en se vilket kort en annan spelare har på hand. Ett annat kort låter en utmana en motståndare (om man sitter med det kort som står prinsessan närmast, så blir den andra spelaren knockad ur spelet). Och så vidare.

Efter varje runda finns bara en friare kvar i spelet, och den vinner prinsessans gunst (läs: får poäng… scores… om ni förstår hur jag menar…). Detta upprepas tills någon vunnit hennes gunst fem gånger (och här skiljer sig spelet alltså avsevärt från min skoltid), och den personen ror sedan hem segern i spelet.

LOVE LETTER visade sig vara fantastiskt roligt när vi spelade det. Det påminde mig en hel del om CITADELS – ett annat kortspel som också går ut på att försöka luska ut exakt vilka kort motspelarna sitter på, och sedan utnyttja detta maximalt. CITADELS är förvisso både en klassiker och en smula mer komplext, men jag skulle säga att LOVE LETTER lik förbaskat är roligare. Tempot är högt, vändningarna kvicka, och det psykologiskt utstuderade finliret mellan spelarna är riktigt roande. Notera här, att korten i sig inte är roliga – vi pratar inte om humoristiska texter eller parodiska bilder. Nope. Allt det roliga kommer ur spelmekaniken. Vilka kort sitter de andra på, och hur kan jag utnyttja det till min fördel?

Någon direkt strategi eller taktik är det så klart inte att tala om, men vem bryr sig? Spelet är alltför charmigt i sin enkelhet, och jag ser en oerhörd potential i spelet som ett slags introduktionslir för nya spelare – precis som mästerverket BOHNANZA. Och det är inget dåligt sällskap att hamna i.