Recension: Star Wars: Rebellion

spelglädje brädspel sällskapsspel star wars: RebellionSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 180-240 min Språk: Engelska
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Jag tycker inte särskilt mycket om Star Wars. Visst, det finns en hel del coola karaktärer inblandade och rymdtemat tilltalar mig, men för mig som såg filmerna för första gången som vuxen, och nu ska jag nog svära lite, så är de… ärligt talat ganska mediokra. Liksom en TV-matiné som råkade släppas vid precis rätt tidpunkt och därför har lyckats tillskansa sig någon form av piedestal bland miljontals fans världen över. Försök att inte hata mig. Snälla?

Med anledning av ovan har jag hållit mig långt ifrån allt vad spel som utspelar sig i Star Wars-universumet heter. Och inte bara det faktiskt, all hype som skapas vid ett spelsläpp på temat får rakt motsatt effekt på mig och bygger snarare upp motstånd än habegär. Ni förstår själva, Star Wars: Rebellion hade ingen lätt match att gå när det skulle snärja mig. Någonstans fanns det dock element i spelet som lockade mig och trots att jag, som en trotsig tonåring, kämpade emot köplusten allt vad jag orkade bara för att det var ett Star Wars-spel föll jag slutligen till föga. Min research berättade nämligen följande:

Star Wars: Rebellion är ett episkt spel som passar bäst för två deltagare (större antal ger lagspel), där den ena spelaren styr över det Galaktiska Imperiet och den andra sköter Rebellerna. Imperiets mål är att hitta Rebellernas hemliga bas och förstöra den, medan Rebellerna ska försöka överleva tillräckligt länge för att deras uppror ska få fäste i galaxen. Jag har alltid varit onödigt svag för episka spel som berättar bombastiska historier, pågår längre än en kaffekanna och verkligen kryper innanför skinnet på en. När man nu har gått och blivit småbarnsförälder har episka spel som kräver många deltagare blivit ganska krångliga att få ihop och då har man inte riktigt råd att vara kräsen med teman längre; här verkade alltså Star Wars: Rebellion passa som ostbågar en söndagsmorgon.

Vidare har jag en komplicerad hatkärlek till konfliktspel. Jag avskyr spel som enbart går ut på att puckla på varandra, jag vill utveckla mina förutsättningar, smida listiga planer, göra avledande manövrar och då och då, mosa min motståndare med full kraft. Star Wars: Rebellion erbjuder exakt detta. Oavsett om man spelar Imperiet eller Rebellerna ligger inte huvudfokus på att kriga; snarare måste man koncentrera sig på att leta, hota, luras, avleda, vara strategisk, utföra uppdrag och… bete sig ungefär som Tom & Jerry i en flera timmar lång katt-och-råtta-lek.

spelglädje brädspel sällskapsspel star wars: Rebellion

Kära vänner, jag kan nu, med pompa och ståt, meddela att den research jag presenterade ovan stämmer precis! Jag kan dessutom, med något rodnande kinder, berätta att jag fullständigt älskar skiten ur Star Wars: Rebellion. Det är ett så fantastiskt roligt, spännande och allmänt underbart spel att jag inte riktigt vet var jag ska börja för att förklara.

Spänningen under ett parti är, i mitt tycke, otroligt njutbar. Kommer prinsessan Leia lyckas knyta ännu en planet till upproret? Vad händer om Imperiet byggera ännu en dödstjärna? Ska Luke Skywalker klara att bli Jedi-riddare? Och tänk om Rebell-basen ligger på Corellia? Och… är det inte en rätt så bra idé att spränga hela rasket då? Oavsett vilken sida av konflikten man sitter på så finns det hela tiden strategiska beslut att grotta ner sig i och när man därtill infogar kurragömma-leken med att hitta/dölja Rebellbasen går det inte att undvika handsvett.

Beroende på om man spelar som Imperiet eller Rebellerna kommer man att få vitt skilda spelupplevelser. Rebellerna måste koncentrera sig på att störa Imperiet så mycket som möjligt, utföra uppdrag och försöka knyta fler planeter till sitt uppror via diplomati. Imperiet, i sin tur, ägnar sig åt management by fear genom att kuva planeter och tillfångata rebelledare, att bygga en enorm krigsmaskin och att genomsöka galaxen efter den så väl dolda rebellbasen. Jag gillar dessutom att man som Rebell känner sig extremt underlägsen (och tvärtom som Imperie-spelare) men att båda sidor faktiskt har lika stor chans att vinna eftersom deras vinstförutsättningar är så olika.

Sätter man dessutom på ett Star Wars-soundtrack, som faktiskt är det enda med filmerna som är riktigt bra, i bakgrunden vågar jag lova att man har dagen räddad. Det är helt enkelt omöjligt (eller i alla fall extremt svårt) att inte förlora sig i konflikten, spänningen och kampen. Tilläggas bör förresten också att spelet innehåller gott om händelser från filmerna, så om man vill frysa in Han Solo i karbonat går det alldeles utmärkt. Är filmerna allt för heliga för en kan man dock få problem med att prinsessan Leia helt plötsligt lockas över till den mörka sidan eller att det var Luke Skywalker som blev infrusen. Oavsett vilket, film-fans får sin igenkänningsnerv kliad och vi andra har precis lika roligt ändå.

Reglerna är, som vanligt när Fantasy Flight Games, är i farten ganska omfattande (men inte krångliga). Tack och lov finns det två regelhäften att använda: ett där man lär sig spelets grunder och ett som fungerar som uppslagsverk när man vill åt mer specifika regler. I mitt tycke är det ett system som fungerar perfekt och regelletandet tar därför aldrig överhanden.

spelglädje brädspel sällskapsspel star wars: Rebellion

På minussidan förutom temat? Som Rebell-spelare får man ägna en hel del tid åt att ”vänta” medan Imperiet flyttar runt sin ziljon trupper och av samma anledning finns risken att Imperiet fastnar i vinkelvolten och drabbas av analysparalys. Många har antagligen synpunkter på att striderna sköts med hjälp av tärningar, men eftersom de är möjliga att manipulera och faktiskt bidrar med den slump som krävs för att i alla fall jag ska gilla krigande avfärdar jag den kritiken med ett fnys. Och sen måste det väl också ritas ett frågetecken kring speltiden som ibland kan stiga upp till 4-5 timmar. I mina ögon får det dock gärna ta så lång tid, episka spel måste väl få ta tid för att kännas just episka?

Ja, ni märker. Jag älskar verkligen Star Wars: Rebellion. Faktiskt så mycket att om det istället hade varit inklätt i Mass Effect-tema så hade det faktiskt, håll i er nu, petat ner mitt kära Mansions of Madness 2nd edition från favoritspelstronen. Nu når det bara nästan upp, men om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog den trotsiga tonåringen som talar nu igen; loppet de två spelgiganterna emellan är ruskigt jämnt och är svårt att avgöra ens med målfoto. Ah vad fanken, frågan är om inte Star Wars: Rebellion går segrande ur striden ändå? Jo, det gör det baske mig! Jag erkänner: Star Wars: Rebellion är just nu mitt favoritspel!

Vad håller du på med? Sitt inte här och slösa bort din tid, skrota spargrisen och köp!

Annonser

Recension: Mansions of Madness – Second edition

mansions of madness brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: äventyrsspel, samarbetsspel Antal spelare: 1-5
Speltid: 120-180 min (minst) Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Fantasy Flight Games

Ni som har hängt med ett tag vet att jag älskar att utforska saker i spel. Har jag inte tillräckligt sällskap för att exempelvis fördjupa mig i BETRAYAL AT HOUSE ON THE HILL så går det (nästan) lika bra att lägga flera dagar av effektiv speltid på att utforska världen i Fallout 4. Av den anledningen är det ingen högoddsare att ett spel som MANSIONS OF MADNESS (MOM) passar som Samuel L. Jackson i en Tarantino-film för mig, vi är helt enkelt som gjorda för varandra.

Björn, som äger den första utgåvan av MOM, insåg detta ganska fort och utsatte mig därför för ett parti, en regnig höstdag för något år sedan. Kärleken var så klart omedelbar, men den var inte så hejdundrande sprakande som jag först hade trott när han berättade för mig om spelet. Den massiva setup-tiden och den ständiga oron för att spelledaren skulle begå ett partidödande misstag var ständigt närvarande. Jag älskade MOM, men inte så mycket som det fanns potential till och det störde mig.

När Fantasy Flight Games utannonserade spelets andra utgåva lyfte jag därför inte nämnvärt på ögonbrynen. Visst verkade det lovande att den galna setup-tiden helt skulle försvinna tillsammans med spelledarrollen, men, med hjälp av en app!? Min instinktiva reaktion när digitala attiraljer flyttar in i mina analoga leksaker är ointresse och den här gången var inget undantag. Jag lät helt enkelt det hela bero fram till den punkt då hyllningskörerna till spelet blev sådär öronbedövande att jag inte längre kunde värja mig. Och nu äger jag så klart ett exemplar som jag kommer att vårda väldigt ömt framöver, för utan att gå händelserna allt för mycket i förväg så kan jag säga att kärleken var omedelbar, fullständig och precis så hejdundrande och sprakande som den borde ha blivit den där gången hos Björn (ja, jag vet hur det där lät).

Så, vad är då skillnaderna på den första (MOM1) och den andra (MOM2) utgåvan? För det är skillnaderna jag kommer att fokusera på här; är ni intresserade av en mer grundläggande redogörelse av vad MOM är för något rekommenderar jag er att läsa Björns recension först.

Den största skillnaden är så klart att MOM2 drivs av en app som finns att ladda ner gratis. Borta är den massiva setup-tiden, borta är tvånget att någon ska vara spelledare och borta är rädslan för att berättelsen ska förstöras av ett spelledarmisstag. Det här är självklart fantastiska nyheter så länge appen fungerar bra… och det gör den. Mitt inledande motstånd blåstes bort i ungefär samma ögonblick som introduktionsberättelsen till det första scenariot jag spelade lästes upp och sedan gick appen egentligen bara från klarhet till klarhet.

Spelplanen byggs numera inte upp i sin helhet från början, utan efterhand som man utforskar området man befinner sig i byggs fler rum och gator på. Det gör att känslan av att utforska något blir väldigt stark, faktiskt till stor skillnad från MOM1 där man såg hela kartan och försökte identifiera viktiga platser direkt. Storyn och mystiska omständigheter implementeras på ett väldigt bra sätt och vid öppnandet av nya rum får man direkt instruktioner om hur rummet ska byggas upp, olika händelser och var intressepunkter ska placeras ut. Här har Fantasy Flight Games verkligen lyckats med att inte bara förenkla setupen, utan också att göra om den så att den förhöjer spelupplevelsen markant.

De rysliga varelser man stöter på i spelet finns numera också i appen. Ja, de finns så klart i fysisk form på spelplanen också, men all information du behöver är smidigt integrerad i det digitala gränssnittet. Man slår fortfarande med tärningar i striderna, men vilka vapen som används, eventuell skada och så vidare matar man in i appen och sedan behöver man egentligen bara åka med. Samma sak gäller de för MOM karaktäristiska pusslen, det enda du behöver hålla reda på är hur många drag du får göra och hur du ska lösa pusslet.

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att appen sköter allt det där ”tråkiga” och tidskrävande som var mindre bra med MOM1, och dessutom gör den underverk för den lite mörka och stearinljusfladdrande stämningen som i alla fall jag brukar vilja ha när jag spelar. Den spelar stämningsfull musik, slänger in en och annan ljudeffekt och eftersom skärmen är upplyst är det aldrig några problem att läsa texter oavsett hur mörkt man vill ha det. Från början var jag rädd att det skulle kännas som att spelet flyttade in i appen istället för att utspela sig i fysisk form på bordet, men den oron var inte det minsta befogad.

Och så kommer vi då till själva jordgubben i Lovecraft-bakelsen, berättelserna. I MOM2 medföljer fyra scenarios av olika svårighetsgrad och längd. Jag har inte hunnit spela alla ännu, men de jag har spelat tycker jag håller väldigt hög klass. Scenario-drivna spel förtjänar alltid minst ett litet frågetecken kring återspelbarheten, men i de scenario jag har spelat flera gånger har det inte varit några problem. Appen (ja, den igen) förändrar nämligen en hel del saker mellan olika spelomgångar och bli inte förvånade om den där herrgården ni utforskade förra gången ser helt annorlunda ut när ni spelar samma scenario nästa gång. Visst kan man känna igen framförallt en del föremål och händelser, men i mitt fall har det snarare uppmuntrat till att prova nya angreppssätt än förstört spänningen; glaset är alltså antingen halvfullt eller halvtomt här, välj själva.

Extra plus också till de två smidiga regelhäftena som medföljer. Jag skulle vilja sträcka mig så pass långt att man kan börja spela inom en halvtimme efter det att man har lärt sig spelets grundläggande regler från det ena häftet, och allt man därefter kan tänkas undra över går att hitta i det lättöverskådliga regelreferenshäftet. Resten? Ja, det sköter appen så klart.

Finns det då inga nackdelar med MOM2? Tja, jämfört med MOM1 så är svaret nej, men självklart finns det svagheter rent generellt.

Till att börja med är priset väldigt högt och något som förmodligen skulle skrämma bort i princip alla som inte hade bestämt sig för köp redan i förväg. Här tycker jag verkligen att man kunde ha tagit lite mindre betalt med tanke på att den där ziljonen av attiraljer som brukar följa med Fantasy Flight Games spel inte alls är en ziljon den här gången eftersom… ja, appen.

Tyvärr är också de enorma plattorna (plattfötterna?) som monstren sitter på kvar. Jag förstår att de behövdes i MOM1 eftersom information om styrka osv. finns angivet där, men nu när appen har tagit över dem delarna är deras enda funktion att de täcker över den fantastiska artworken på spelplanen. Synd och på gränsen till lite slarvigt, speciellt med tanke på att allt annat känns så genomtänkt och bra. Extra irriterande blir det förresten när man måste göra en horror check (skämt för invigda) varje gång man ska försöka packa ner alltihop i den rejäla spellådan. De där plattorna är verkligen bara i vägen nu.

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

Det är naturligtvis också befogat att gnälla lite över att antalet scenarios man får för den massiva pengen är så lågt som fyra. Visst finns det expansioner att köpa, men de är knappast heller billiga. Det kommer, vad jag har förstått, också att släppas rent digitala expansioner som bara innehåller fler scenarios, men nog känns det här lite som att man tar varje chans att mjölka fansen på mer pengar?

Och när vi nu ändå är inne på ämnet expansioner, har då Fantasy Flight Games lämnat alla stackare som har MOM1 ensamma i mörkret? Nej, MOM2 innehåller ett fysiskt konverterings-kit som låter dig använda alla prylar från ettan även i tvåan. I appen är det sedan bara att klicka i vilka delar man äger och vips så kan man använda hela rasket. Skulle man sakna den första utgåvan och vill infoga den går det så klart jättebra att punga ut med ytterligare en hög pengar och köpa köpa expansionen Recurring Nightmares som gör just detta.

För att sammanfatta: MOM2 är inget annat än ett rent mästerverk om man gillar att besöka Lovecrafts värld. Berättelserna är intressanta och spännande, utforskandet har tagits till en helt ny nivå jämfört med tidigare och allt det som var jobbigt med MOM1 har städats bort med den briljanta appen. Priset/erna är visserligen i häftigaste laget, men trots det kommer jag aldrig att tveka att expandera om behovet skulle uppstå.

Jag kan verkligen inte nog rekommendera MANSIONS OF MADNESS – SECOND EDITION så håll inte på och tänk efter, bara skaffa det!

Rapport från skyttegravarna: Blood Rage och Mansions of Madness 2nd Edition

Frukta intet, kära läsare! Även om den här texten till viss del handlar om spelandet av Mansions of madness 2nd edition så är den helt fri från spoilers!

Ända sedan jag skrev det här inlägget om att fylla 34 har jag tålmodigt, men ivrigt, väntat på att BLOOD RAGE skulle komma i lager så att jag kunde uppfylla min födelsedagsönskning. Väntan blev lång, men för några veckor sedan inföll sig äntligen stunden då jag kunde fira den utlovade andra födelsedagen. Själva firandet blev en succé, även om jag hoppade över både omslagspapper, sång och ljus, för jag passade nämligen på att, förutom BLOOD RAGE, beställa både MANSIONS OF MADNESS 2ND EDITION och THE MANHATTAN PROJECT (LETTERS FROM WHITE CHAPEL som jag också hade önskat mig i födelsedagspresent hade jag redan tvingat mig själv att köpa i förtid).

Spelen levererades till mig ungefär samtidigt som hösten och det tog därför inte lång tid innan jag själv och min bror Anders bestämde oss för att boka träff vid spelbordet. Förhandlingarna om vilket/vilka spel som skulle spelas blev stenhårda eftersom Anders var rejält sugen på att vikingasmiska i BLOOD RAGE, medan jag själv, som så klart också gärna ville spela BLOOD RAGE, föreslog att vi skulle spela MANSIONS OF MADNESS baserat på att vi bara var två spelare. När Anders presenterade ett förslag om att vi kunde spela båda spelen avbröts förhandlingarna omedelbart och fredskaffet bryggdes till det trivsamma ljudet av plastvikingar under uppackning.

blood rage spelglädje brädspel sällskapsspel

BLOOD RAGE är ett snabbt och strategiskt stridsspel där 2-4 spelare tar kontroll över vikingaklaner vars mål är att samla så mycket ära som möjligt innan Ragnarök slukar världen; poäng kan samlas genom att vinna strider, plundra, förlora(!) strider och invadera. Slående detaljer i spelet, förutom de strategiska värdena, är de detaljerade figurerna och den stämningsfulla artworken.

Vikingasmisk beställdes alltså och vikingasmisk levererades av episka proportioner. Tyvärr kom leveransen från helt fel spelare och jag fick vackert finna mig i att både få mina stackars kvinnliga vikingar lemlästade på de mest avskyvärda sätt och att bli varvad i poängräkningen. ”Men hur kan en så värdelös och ful spelare som Anders vinna över en så modellsnygg och skicklig spelare som dig, Martin?” undrar så klart varenda vän av ordning. Ja, det kan man ju verkligen undra. Den utredning jag tillsatte efter det massiva debaclet har visat följande:

Vårt låga spelarantal gjorde att det fanns gott om plats på spelkartan. Alldeles för gott om plats faktiskt, de första rundorna gick på grund av det bara ut på att plundra områden där motståndaren inte var för att på sätt utveckla sin vikingaklans framtida möjligheter. Anders insåg det väldigt fort, medan jag själv bara satt och försökte följa den, i alla fall i mitt huvud, geniala plan jag hade lagt upp för mejandet. Det ledde till att Anders snabbt blev väldigt mäktig, medan jag själv inte kom någon särskild vart alls. Självklart insåg jag vad han höll på med, men samtidigt tänkte jag att spelet inte kunde vara så enfaldigt enkelspårigt och hoppades att min taktik skulle betala sig mot slutet.

Så blev det tyvärr inte. Både lyckliga (för Anders) och olyckliga (för mig) omständigheter gjorde att Anders ryckte ifrån ännu mer på alla plan och till slut återstod bara att rädda min heder genom att spela oberörd. Det var jag självklart inte, men jag inbillar mig i alla fall att jag var som en klippa som ståndaktigt kämpade i en våldsam storm av spott och spe. I efterhand har jag dessutom kommit på att jag, i mitt fokus på att verka strunta i eländet, glömde inkassera några poäng som kanske, kanske hade hindrat mig från att i alla fall bli varvad på poängskalan. Men det bryr jag mig så klart inte om. Jag är en klippa (som förresten hoppas och tror att BLOOD RAGE och jag ska komma bättre överens nästa gång).

blood rage spelglädje brädspel sällskapsspel

Eftersom klockan började bli ganska mycket packade vi raskt ihop de mosade vikingarna och gick över till att packa upp MANSIONS OF MADNESS 2ND EDITION (MOM2). I det läget hade jag redan glömt allt elände som BLOOD RAGE hade inneburit och istället utvecklat en blandad spänning och oro för om MOM2 skulle motsvara mina förväntningar eller inte. Det hör nämligen till saken att Björn äger den första versionen av spelet och att jag dyrt och heligt, med hans Indiana Jones-affisch som vittne hade lovat att inte blanda mig i MANSIONS OF MADNESS-träsket alls utan överlåta det till honom. Så nu när jag hade brutit mitt löfte ville jag ju så klart att spelet skulle vara allt jag hade hoppats på och lite till.

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

MANSIONS OF MADNESS 2ND EDITION är ett app-drivet samarbetsspel för 1-5 spelare, fyllt av Lovecraft-mysterier och äventyr. Spelarna ikläder sig rollerna som utredare vars mål är att bringa klarhet i märkliga händelser på diverse olika platser och det enda de kan vara säkra på är att uppdraget inte kommer att bli lätt. Med hjälp av tillhyggen, magi, ledtrådar, pussellösning och en rejäl portion tur kan spelarna komma närmare varje scenarios individuella lösning, frågan är bara om de vågar?

Säg såhär, MOM2 var allt jag hade hoppats på och inte bara lite till, utan mycket till. Den sena timmen, kaffet, höstrusket och den märkliga herrgården vi undersökte i äventyret Cycle of Eternity skapade en mix som i alla fall fick mig att gå igång så våldsamt att jag inte riktigt visste vilken rumphalva jag skulle sitta på.

Trots att det till en början kändes som att vi hade det flesta av händelserna under kontroll så gick det så klart, på klassiskt ARKHAM HORROR-vis, snabbt utför. Efter en hård kamp där vi faktiskt nådde ända fram till slutmålet i scenariot råkade min figur, miljonären Preston Fairmont, få en mental skada för mycket och blev galen. I sin nyfunna galenskap var han fortfarande intresserad av att uppdraget skulle lyckas, men eftersom han var så svårt sargad ville han först dö för att slippa uppleva efterbörden. Sagt och gjort, jag såg till att gamle Preston dog en ärofylld död och väntade på att Anders och hans dödgrävare William Yorick skulle lösa resten. Fast då skedde det som absolut inte får hända i den här typen av spel; en användarvänlighetsbrist i appen lurade oss att avsluta scenariot i förtid och därmed fick vi aldrig veta slutet på vårt äventyr. Nu var det ingen katastrof just den här gången, men jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om jag hade råkat avsluta mitt i scenariot Rising Tide som är beräknat till 240-360 minuters speltid…

mansions of madness spelglädje brädspel sällskapsspel

Appen, ja. På förhand var jag lite orolig att den skulle ”stjäla” hela brädspelet och göra de fysiska delarna mer eller mindre meningslösa. Den oron hade jag verkligen inte behövt lägga energi på, äventyret utspelade sig verkligen på bordet framför oss och appen kompletterade det hela med både text och ljud på ett fantastiskt sätt. Nu ska jag bara måla alla figurer så kommer upplevelsen att bli ultimat!

Sammantaget så kan man säga att min första bekantskap med MOM2 gav mig något som känns som en omättlig mersmak. Flera gånger har jag haft långt framskridna planer på att spela om Cycle of Eternity själv för att se vilka variationer som finns, men Spädbarn och annat har kommit emellan. Och tur är kanske det, för jag tror nog att Anders är minst lika sugen som jag på att sätta tänderna i vårt gemensamma äventyr igen. Dessutom har jag ju bokat in en heldag med Björn och MOM2 på Alla helgons dag. Jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle att utforska herrgården på nytt faktiskt, hoppas att vädret blir riktigt ruskigt.