Rapport från Skyttegravarna: Midsommarpokalen 2017

spelglädje brädspel sällskapsspel_GBD1250_golden by Gabriele Diwald (Licens: Creative Commons)

Plats: INTE ute. 
Ett spel: PATCHWORK 
Två före detta midsommarfirare: Frugan och Martin

Hej vad det går; dagarna och veckorna passerar i ungefär samma tempo som en helt vanlig taco passerar min brors svalg (fort). Var det inte nyårsafton nyss? Fettisdagen då? Nähä. Min 35-årsdag? Oavsett, vad jag försöker säga är att ännu ett år har passerat och det har blivit dags att redogöra för 2017 års upplaga av den bejublade, firade och extremt prestigefulla Midsommarpokalen.

Årets upplaga skiljer sig dock markant ifrån föregående års bataljer, faktum är att det är den mest ovanliga Midsommarpokal jag någonsin har varit med om. I normala fall brukar förberedelserna inför midsommar präglas av att ta emot samtal och sms från kreti och pleti som bjuder in sig själva till det midsommarfirande jag och Frugan inte alls hade planerat att anordna. Så har det dock inte varit i år. Björn ägnade sig åt stövelkastning i Vinslöv, Anders åkte på spa med den där tjejen han har försökt dejta de senaste månaderna och Micke och förra årets segrare Fru Stycke lämnade WO genom att åka till Blekinge. Den enda som egentligen försökte bjuda in sig var Anders marsvinsliknande chihuahua Ludde, men eftersom han, så fort han kommer hit, rymmer och försvinner fortare än kvickt fick han avslag på sin ansökan. Kvar fanns alltså bara jag själv, Frugan och den underbart jollrande lilla Meeple vi har hjälpts åt att skapa.

Skulle det alltså inte bli någon Midsommarpokal 2017? Jo, självklart skulle det bli det. Vem behöver kvantitet av midsommarfirare när man kan få kvalitet med Frugan och ett parti PATCHWORK? Men, säger ni då. Midsommarpokalen innebär ju att ni plågar er med att spela MONOPOL alldeles för länge, vad har hänt med den traditionen? Låt mig säga såhär, efter förra årets fruktansvärda upplevelse så är mitt MONOPOL bannlyst i alla spelsammanhang och kommer så att förbli tills den dag då jag har glömt hur tråkigt det är och plockar fram det av nostalgiska skäl. Midsommarpokalen kommer således, nu och för all framtid, att genomföras med hjälp av spel efter behag snarare än tvång.

Kvällen började bra. Frugan hade hittat en finfin sommarklänning som prydde henne perfekt, Meepeln blev så trött att hon somnade i sin säng och det som återstod var nu bara för mig att försöka grilla 1.5 kilo rostbiff. Det var egentligen ingen uppgift jag såg fram emot, men så fort jag fick syn på min nya trådlösa grilltermometer skiftade humöret och entusiastiskt började jag plocka fram tändbriketter, smeka min lyxiga grilltång och blötlägga rökspån. Jag hann precis lägga på köttet och tillräckligt med spån för att skapa rökutveckling alá skogsbrand innan det traditionsenliga regnet kom. I en hastighet jämförbar med vad Usain Bolt hade presterat med stympade ben rusade jag mot altandörren, där takets skydd hägrade, och väl där höll jag på att krocka sönder Frugan som var på väg ut för att leverera grillöl till den rökskadade och fuktiga kocken.

Jag avstod öl av två anledningar. 1) Att det inte är särskilt mysigt att dricka öl i en fullt utvecklad och regnig spånbrand och att 2) herr Baguette har lärt mig att dricka rödvin och att ekonomen i mig hade räknat ut att minst en halv flaska sådant skulle behöva inmundigas under kvällen. Hursomhelst blev maten väldigt god, vinet rann ner likt regnet i stuprören och mätta och belåtna kom vi (jag) fram till att det nog inte skulle passa sig att spela PATCHWORK just ikväll eftersom en fruktansvärd trötthet hade drabbat mig. Motvilligt gick Frugan med på att skjuta upp det hela och det officiella pressmeddelandet som lämnade Tosteberga var att Midsommarpokalen 2017 hade skjutits upp på grund av dåligt väder.

patchwork brädspel spelglädje sällskapsspel

På midsommardagsdagen, eller annandag midsommar om ni så vill, hade det klarnat upp tillräckligt för att jag och Frugan skulle få ro att avgöra det hela. Ackompanjerade av sörplandet från varsitt glas hemmagjord flädersaft och en snarkande hund packades spelet upp och jag passade på att sätta an tonen direkt:

”Det här är Midsommarpokalen. Jag är ute efter ditt blod, bara så att du vet!”

Frugan tittade oförstående på mig, men verkade hantera min nedriga hatattack med ro. Avsaknaden av respons gjorde att även jag kom av mig lite grann och man kan nog säga att trots ordväxlingarna som följde (se nedan) var Midsommarpokalen anno 2017 en av de fredligaste som någonsin har spelats.

Själva spelandet avlöpte precis enligt plan, jag lyckades få till ett stadigt inkomstflöde av knappar medan Frugan mest ägnade sig åt att försöka passa in så krångliga bitar som möjligt i sitt lapptäcke. Trots detta kände jag mig aldrig säker på hur det skulle gå förrän följande dialog utspelade sig:

F: ”Det är kört.”

M: ”Det hoppas jag!”

F: ”Varför det? Varför vill du alltid vinna?”

M: ”Älskling, det här är Midsommarpokalen. Det är på allvar!”

Notera gärna hur skickligt jag desarmerade den hotfulla stämningen med min kärleksförklaring, sådan elegans lär de inte ut i grundskolan hörrni! Hursomhelst gick det som det gick och med en övertygande poängsumma av 38 poäng mot Frugans 22 är det alltså undertecknad som står som segrare i den mest prestigefulla av brädspelstävlingar. Efter några års ökenvandring ska jag villigt erkänna att det är otroligt trevligt och bekvämt att åter befinna sig på toppen även om det här midsommarspektaklet rimligen betyder betydligt mer för mig än det bör göra.

En Skyttegravsrapport som i alla fall i den senare halvan har präglats av citat ska naturligtvis också avslutas på dylikt sätt. När jag muntert plockade ihop PATCHWORK igen utspelade sig följande:

M: ”Älskling, var det roligt?” (kärleksförklaringen igen)

F: ”Ja, fast det är roligare innan du vinner.”

Vi kan väl säga att jag och Frugan är ense om att vara oense i den frågan.

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2016

spelglädje brädspel sällskapsspel midsommarDSCF1260 by Jonas Nordlund (Licens: Creative Commons)

Plats: Utomhus! 
Ett spel: MONOPOL 
Fem firare + ett argt spädbarn: Björn, Frugan, Martin, Mikael, Sara och Hilda

Så var den plötsligt här, midsommaraftonen. Dagen då hela Sverige grillar barfota i snödrivorna kom och gick och lämnade oss med nya och omtumlande minnen. Bara det faktum att det var varmt ute skapade kaos (förra året var det ju 1 grad varmare på julafton (12 grader) än på midsommarafton (11 grader)). Skulle vi alltså kunna befinna oss utomhus hela kvällen? Skulle vi kunna bada i den svindyrt renoverade poolen? Svaret blev ja på båda frågorna. Jag tog genvägen genom poolen på min väg mellan köket och grillen flera gånger och man kan på det hela taget säga att de somriga inslagen får full pott det här året. Det vore väl själva f_n om julafton ska kunna bräcka 28 grader och sol…

Men nog om sommaren, grillningen och de bara benen. Allt det där är oviktigt jämfört med det faktum att midsommarafton är dagen då Midsommarpokalen går av stapeln. Varje år samlas vi, något motvilligt ska tilläggas, för att spela MONOPOL tills alla har förlorat utom en. Förra året tog Anders hem pokalen efter den mest våldsamma upplagan någonsin, så frågan vi alla ställde oss, nu när han hade lämnat walkover och åkt till Las Vegas, var vem som skulle ta hem det ärofyllda priset i år?

Det började inte så bra; förrädiska vindpustar gjorde att pengarna i den växande skattehögen i spelplanens mitt ständigt hotade att blåsa bort. Lösningen blev Mattias Concha, ni vet den där killen som är fotbollsexpert och pratar med ungefär samma dialekt som Zlatan? Eller, vem försöker jag egentligen lura? Ni är brädspelare och tittar så klart inte på fotboll. Det är bara undertecknad som är så vidsynt och kultiverad att jag finner intresse i båda, så här får ni en bild att relatera till:

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Efter det grova påhoppet på er, kära läsare, känner jag mig i rätt sinnesstämning för att redogöra för Midsommarpokalen 2016. För det blev så klart en precis lika infekterad historia som vanligt.

Det började med att Sara, Mickes sambo, lyckades köpa i princip alla gator som fanns i hela spelet utan att göra av med några pengar alls (så kan det gå när man har en SFI-lärare som bank). Det irriterade mig något eftersom hon tidigare under kvällen hade förklarat krig mot mig genom att berätta att hon bara ville vara med och spela för att kunna jävlas med mig. Björn, som trots den här texten hade valt att återkomma, skrattade uppgivet åt att han inte lyckades köpa något av värde. Micke, som av oklar anledning valde att sitta i fängelse när alla gatorna såldes, log stolt över sin sambos superflyt samtidigt som han genom en okänd naturlag lyckades lägga beslag på vår hemby och spelets viktigaste gata, Vinslöv. Frugan hade så mycket sjå med vår gallskrikande dotter Hilda att hon inte märkte att hon inte hade lyckats köpa något förrän det var för sent och jag själv var i vanlig ordning sur över det mesta som pågick på spelplanen.

Så satt vi då där med de förutsättningar vi hade, rullade tärning och smuttade på Mickes fantastiska flädersnaps. Vis av förra årets våldsamheter försökte jag ganska omgående dra igång förhandlingar med den allsmäktige Sara och eftersom hon visade sig vara av ganska mild natur (eller ha ett bra affärssinne?) satt snart alla med några gator att bygga hus på. Förutsättningarna för ett trevligt MONOPOL-parti infann sig därmed och alla var vid relativt gott mod (utom Hilda). Hjälpte detta? Nej, vi hade nämligen en förrädare ibland oss; en förrädare vars enda uppgift var att söndra och förstöra tills dess att pokalen stod i prisskåpet bakom sjukhusets tvätteri i Kristianstad (alltså Micke och Saras boning).

Intet ont anande fortsatte vi vårt tärningsrullande och trots våra vilda försök att förhindra det tycktes alla pengar hamna på bordet framför Sara. Min ekonomi drabbades hårt av eländet och droppen föll när jag hamnade på en skatteruta och därmed blev skyldig Mattias Concha 1 miljon. Framför mig låg 970 000 kronor i kontanter, vilket självklart bidrog till stor skadeglädje hos alla utom Hilda som fortsatte att skrika. När Frugans tå försiktigt sökte min under bordet återfick jag dock styrkan, svepte min flädersnaps och… landade i Vilhelmina. Hade jag vetat att det skulle kosta mig 6 miljoner ytterligare hade jag så klart inte åkt dit, men det var bara att börja inteckna gator och stoppa ännu mer pengar i Saras bottenlösa plånbok. Kaos spred sig dessutom när Björn, till följd av ett skadeglädjeanfall, satte tänder, tunga och snaps i halsen och fick sin karaktäristiska andnöd där han låter som en svan. Det blev inte bättre av att Sara, mycket oväntat, visade sig låta precis likadant när hon skrattade åt honom.

Vårt hopp stod nu i att landa på Frivarvs-rutan där nyckeln till Conchas miljoner fanns (vi har nämligen en husregel som gör att den som landar där får alla skattepengar och ett frivarv). Många var vi som försökte men den som till slut nådde fram till den stenhårde fotbollsspelarens hjärta var Björn och vips så landade 14 miljoner på hans konto. Utnyttjade han detta? Inte ett smack, men i hans nyrikhetsrus lyckades jag få honom att ta över mina två intecknade gator (de två dyraste) mot två skitgator som jag sedan lyckades sälja till Sara för 10 miljoner. Det var en ruskigt dålig affär för alla utom Sara, men vad gör man inte för att få lite kontanter att bygga hus för?

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Plötsligt avbröts spelandet av ett gallskrik i natten. Frugan upptäckte nämligen att vår hund Hjördis hade hittat en igelkott och på sant bulldogmanér försökte spela fotboll med den. Jag släppte genast allt jag hade för händer (vilken tur att Frugan höll i den nu tysta(!) Hilda) och rusade för att hämta en skyffel att skyffla bort den taggiga bollen med. Det var då han passade på, förrädaren. Samtidigt som jag kämpade mot den taggiga besten i trädgården hörde jag nämligen dämpade röster från trädäcket som jag, trots det öronbedövande väsandet från monstrumet, lyckades uppfatta säga: ”gör såhär” och ”så får ju du alla mina gator”. Skyndsamt lämpade jag ut piggsvinet ur trädgården för att avbryta ränksmidandet, men för sent. Kort därefter gick Micke i konkurs gentemot banken, fick sina böter betalda av den kärleksfulla Sara, fortsatte således och landade till slut på Saras svindyra gator. Denna gång visade hon sig inte vara det minsta kärleksfull utan skinnade honom på allt han ägde med en blinkning. Vi andra förstod att planen hade gått i lås när vi såg Mikael blotta sina snusbefläckade tänder i något som antagligen skulle likna ett leende; som alla mina vänner har otäcka tendenser att göra hade han alltså slutligen sålt sin själ, sin heder och sin kropp till en kvinna.

Trots förräderiet bestämde vi oss för att, citat Björn: ”Blöda henne långsamt” (Sara reds. anm.). Det gick ganska bra till en början och trots att vi alla visste att det är orimligt osannolikt att hämta in stora underlägen  i MONOPOL-möget vädrade vi morgonluft (bokstavligen). Dödsstöten kom dock när Anna, som hade fullt upp med den återigen gallskrikande Hilda, lät Micke sköta hennes tärningsslående. Jag har inga handfasta bevis här, men jag är säker på att han slog medvetet dåligt för det tog inte lång tid innan Anna hamnade på Saras gator och fick betala dyrt. Därefter slog han fram ett Chans-kort som tvingade henne att gå tre steg tillbaka och betala en gång till. Ännu en av oss hade fallit offer för den förrädiska Mickes oskyldiga nuna.

Jag ska inte tråka ut er med detaljberättelsen om hur det gick sen, men jag själv kom 3:a efter en, i mitt tycke, heroisk insats. Björn var den som var kvar näst sist, men eftersom han då föreslog att vi skulle utropa Sara till segrare i förtid diskvalificerades han och kom sist, allt enligt en nyligen instiftad Midsommarpokal-regel. Den nya regeln innehåller dock ett undantag som gör att han slutar näst sist eftersom smilfinkande förrädaräckel som Micke alltid kommer sist.

Hjärtligen och rörda av stundens allvar gratulerade vi så Sara till segern. Jag måste säga att det verkligen kändes skönt att ha förlorat mot henne efter den tidigare utsagon om att hon inte brydde sig ett dugg om vinsten utan bara ville retas med mig.

Var då detta roligt? Nej. Jag förstår verkligen inte varför den här traditionen finns överhuvudtaget, vem kan vara så urbota korkad att driva igenom det här varje år? På Spelglädjes Facebooksida (in och gilla!) fick jag en fråga om varför vi spelar MONOPOL, och när jag formulerade mitt svar om traditionens makt insåg jag att det nu är dags att skrota Midsommarpokalen som vi känner den. Jag har ju slutat att titta på Kalle Anka på julafton, så varför då hålla på att spela MONOPOL varje midsommar? Nä, nästa år får det bli något annat. FINANS någon?

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2015

spelglädje brädspelStrawberry by Boqiang Liao (Licens: Creative Commons)

Plats: Tosteberga 
Ett spel: MONOPOL 
Fem glada midsommarfirare: Anders, Anna, Martin, Mikael och Sara

Midsommaren har kommit, regnat bort och åter lämnat oss i ett land som, inte bara politiskt utan också i antal soltimmar, går mot mörkare tider. Det har även gått ett år sedan Björn skrev den här texten där han, i en våldsam spiral av negativa utfästelser och uppkastningar, försökte ge sin syn på det traditionella midsommarfirande som brukar ske i mitt sällskap. Se, hemma hos mig dansar vi inte konstiga danser kring enorma fallosar och dricker kopiösa mängder nubbe. Nej, här brukar det istället bli varsin rejäl grilltallrik, öl och, sist men inte minst, den årliga Midsommarpokalen i MONOPOL (för övrigt den enda gången jag spelar speleländet). Tills döden skiljer oss åt (eller hittills bara tills någon har vunnit) brukar vi långt in på småtimmarna tampas i det speciella svenska MONOPOL där min hemby Vinslöv tronar som den 4:e dyraste gatan.

Nåväl. Det fanns en lycklig tid då jag var obesegrad i Midsommarpokalen flera år i rad, något som jag för övrigt hävdar är en bragd av rang eftersom förekomsten av tur och slump i MONOPOL i mitt tycke endast kan jämföras med FIA MED KNUFF. Förra året bröts dock min svit när Frugan (Anna) tog över tronen, och i år var jag så klart ute efter revansch och återkomst på toppen. 5 glada midsommarfirare slog sig så ner vid matbordet hemma hos mig och påbörjade vad som skulle komma att bli den mest blodsvallande och hätska Midsommarpokalen hittills.

Men vi börjar från början, ni vet då när alla bara skyndar sig så mycket som möjligt för att hinna ut på det andra varvet då det är tillåtet att köpa något? Anders hade mest flyt med tärningarna och framförallt korten i början och hade redan köpt flera gator innan någon av oss andra hade hunnit gå vårt första varv. Till saken hör också att Anders, till allas förfäran, nästan genast lyckades lägga beslag på Vinslöv; något som traditionellt har inneburit räkmacka mot segern och den åtråvärda pokalen. Jag ska inte tråka ut er med de övriga detaljerna här, men resultatet när alla gator var sålda föll sig inte bättre än att i princip ingen hade mer än ett kort av varje färg; ett fullständigt dödläge alltså. Halvtimmen som därefter följde blev ett evigt slående med tärningarna i väntan på att någon skulle våga kasta sin ursvenska feghet åt sidan och försöka inleda förhandlingar. Allt komplicerades så klart av att nästan alla förhandlingar var tvungna att hållas på två fronter samtidigt för att serier om tre skulle kunna bildas. Kriget var ett faktum.

brädspel spelglädje monopol vinslöv

Ganska snart lyckades undertecknad dock genomföra en affär som innebar att Anders fick serien med de två dyraste gatorna Umeå och Skellefteå. Själv fick jag nöja mig med Växjö och Karlskrona, men min plan var att därefter försöka byta till mig Piteå mot Karlskrona med Anna för att på så sätt bilda oss varsin serie. Men tji fick jag då vi ganska snabbt, i ett moln av krutrök, grävde ned oss i varsin skyttegrav och förhandlingarna strandade värre än en rysk ubåt i Östersjön. Trots hot om att jag skulle äta upp alla jordgubbar gav hon inte med sig och eftersom ingen annan heller lyckades genomföra några affärer befann vi oss snart i en situation där Anders hade byggt finfina lyxhotell i både Umeå och Skellefteå medan alla andra tomter stod tomma. Stämningen runt bordet piskades upp allt mer i takt med att folk började landa på de dyra hotellen och jag fann mig snart vara allas hatobjekt eftersom jag genom mina hårda förhandlingskrav påstods vara skyldig till de svåra tiderna. Jag förstår fortfarande inte varför allt var mitt fel, men jag försökte stå ut och hackade, med gråten i halsen, i mig varenda glåpord jag fick kastat i ansiktet.

Tillställningen började övergå i ren vuxenmobbning när jag tröttnade på det kollektiva hatet och, i hopp om att kasta in en joker i leken, genomförde en obegripligt dålig bytesaffär med Mikael så att även han skulle kunna börja bygga hus och hota Anders något. Planen gick dock i stöpet när Micke nästan omedelbart passade på att slå riktigt värdelöst med tärningarna, gick i konkurs och fick lämna över hela sitt innehav till Anders. Nu var så klart goda råd dyra, vilket gjorde att jag och Anna grävde en tunnel mellan skyttegravarna, kramades på mitten och skildes åter som ovänner men med varsin serie gator att bygga på. Det ville sig dock inte bättre än att både Anna och Sara kort därefter även de lyckades hamna i klorna på bankmannen Anders och gick i konkurs; kvar satt alltså undertecknad med totalt 10 helt säkra rutor på hela spelplanen (varav 7 av dem gav mig inkomst).

monopol spelglädje brädspel

Rent statistiskt är det så klart en omöjlig uppgift att vinna med de förutsättningarna, men i Midsommarpokalen ger man inte upp och vad som sedan följde var en, om jag får säga det själv, episk uppvisning i ren jäkla bonnatur (skånska för ungefär hur mycket tur som helst). Till saken hör att vi i min familj har en husregel som säger att om man landar på ”Fri parkering” får man gå ett helt varv gratis på folks gator, och som en liten bonus får man dessutom ta alla skattepengar som har betalats via skatterutorna sedan förra gången någon landade på ”Fri parkering”. Säg såhär, jag besökte rutan för ”Fri parkering” ganska ofta och passade även på att frekventera mina egna gator, allmänningar och chansrutor så ofta det gick. Min pengahög växte lavinartat, och trots att jag bara hade tre rutor på spelplanen som gav någon större ekonomisk vinning lyckades jag få Anders att klia sig besvärat i armhålan både en och fem gånger eftersom han av oklar anledning passade på att besöka något av mina tre hotell nästan varje varv han gick på spelplanen.

Om sanningen ska fram, jag hade självklart aldrig någon chans att vinna eftersom Anders hade hotell på i princip alla gator utom de tre jag ägde, men så mycket tur med tärningarna som jag hade ikväll vet jag inte ens om det ska vara möjligt att ha. Hade jag spelat tärning på kasino hade jag förmodligen blivit skjuten och dumpad i närmsta hamn, så illa var det. Slag efter slag kom som på beställning och trots att vi alla egentligen bara ville att spelet skulle ta slut var jag nog inte ensam om att vara lite nyfiken hur länge jag skulle klara att hålla ut. När det oundvikliga slutet kom hade jag hållit ut i cirka 1.5 timmar (hela partiet varade nog 3) och Micke hade övergått till att titta på en golftävling på sin telefon, Sara gäspade oavbrutet och Anna hade krupit ihop i hunden Hjördis famn (eller var det tvärtom?)

Midsommarpokalen 2015 vanns alltså av Anders och jag får rikta in mig på revansch nästa sommar istället. Vad som dock slår mig varje år är vilket hjärndött tidsfördriv MONOPOL egentligen är. Att det anordnas SM och VM i något så meningslöst tycker jag är helt obegripligt, för varför lägga tid på ett så enkelspårigt pengabytarspel när det finns så många andra briljanta alternativ att ägna sig åt?

Nåja, det är ju i alla fall roligare än kubb i ösregn.