Rapport från Skyttegravarna: Midsommarpokalen 2017

spelglädje brädspel sällskapsspel_GBD1250_golden by Gabriele Diwald (Licens: Creative Commons)

Plats: INTE ute. 
Ett spel: PATCHWORK 
Två före detta midsommarfirare: Frugan och Martin

Hej vad det går; dagarna och veckorna passerar i ungefär samma tempo som en helt vanlig taco passerar min brors svalg (fort). Var det inte nyårsafton nyss? Fettisdagen då? Nähä. Min 35-årsdag? Oavsett, vad jag försöker säga är att ännu ett år har passerat och det har blivit dags att redogöra för 2017 års upplaga av den bejublade, firade och extremt prestigefulla Midsommarpokalen.

Årets upplaga skiljer sig dock markant ifrån föregående års bataljer, faktum är att det är den mest ovanliga Midsommarpokal jag någonsin har varit med om. I normala fall brukar förberedelserna inför midsommar präglas av att ta emot samtal och sms från kreti och pleti som bjuder in sig själva till det midsommarfirande jag och Frugan inte alls hade planerat att anordna. Så har det dock inte varit i år. Björn ägnade sig åt stövelkastning i Vinslöv, Anders åkte på spa med den där tjejen han har försökt dejta de senaste månaderna och Micke och förra årets segrare Fru Stycke lämnade WO genom att åka till Blekinge. Den enda som egentligen försökte bjuda in sig var Anders marsvinsliknande chihuahua Ludde, men eftersom han, så fort han kommer hit, rymmer och försvinner fortare än kvickt fick han avslag på sin ansökan. Kvar fanns alltså bara jag själv, Frugan och den underbart jollrande lilla Meeple vi har hjälpts åt att skapa.

Skulle det alltså inte bli någon Midsommarpokal 2017? Jo, självklart skulle det bli det. Vem behöver kvantitet av midsommarfirare när man kan få kvalitet med Frugan och ett parti PATCHWORK? Men, säger ni då. Midsommarpokalen innebär ju att ni plågar er med att spela MONOPOL alldeles för länge, vad har hänt med den traditionen? Låt mig säga såhär, efter förra årets fruktansvärda upplevelse så är mitt MONOPOL bannlyst i alla spelsammanhang och kommer så att förbli tills den dag då jag har glömt hur tråkigt det är och plockar fram det av nostalgiska skäl. Midsommarpokalen kommer således, nu och för all framtid, att genomföras med hjälp av spel efter behag snarare än tvång.

Kvällen började bra. Frugan hade hittat en finfin sommarklänning som prydde henne perfekt, Meepeln blev så trött att hon somnade i sin säng och det som återstod var nu bara för mig att försöka grilla 1.5 kilo rostbiff. Det var egentligen ingen uppgift jag såg fram emot, men så fort jag fick syn på min nya trådlösa grilltermometer skiftade humöret och entusiastiskt började jag plocka fram tändbriketter, smeka min lyxiga grilltång och blötlägga rökspån. Jag hann precis lägga på köttet och tillräckligt med spån för att skapa rökutveckling alá skogsbrand innan det traditionsenliga regnet kom. I en hastighet jämförbar med vad Usain Bolt hade presterat med stympade ben rusade jag mot altandörren, där takets skydd hägrade, och väl där höll jag på att krocka sönder Frugan som var på väg ut för att leverera grillöl till den rökskadade och fuktiga kocken.

Jag avstod öl av två anledningar. 1) Att det inte är särskilt mysigt att dricka öl i en fullt utvecklad och regnig spånbrand och att 2) herr Baguette har lärt mig att dricka rödvin och att ekonomen i mig hade räknat ut att minst en halv flaska sådant skulle behöva inmundigas under kvällen. Hursomhelst blev maten väldigt god, vinet rann ner likt regnet i stuprören och mätta och belåtna kom vi (jag) fram till att det nog inte skulle passa sig att spela PATCHWORK just ikväll eftersom en fruktansvärd trötthet hade drabbat mig. Motvilligt gick Frugan med på att skjuta upp det hela och det officiella pressmeddelandet som lämnade Tosteberga var att Midsommarpokalen 2017 hade skjutits upp på grund av dåligt väder.

patchwork brädspel spelglädje sällskapsspel

På midsommardagsdagen, eller annandag midsommar om ni så vill, hade det klarnat upp tillräckligt för att jag och Frugan skulle få ro att avgöra det hela. Ackompanjerade av sörplandet från varsitt glas hemmagjord flädersaft och en snarkande hund packades spelet upp och jag passade på att sätta an tonen direkt:

”Det här är Midsommarpokalen. Jag är ute efter ditt blod, bara så att du vet!”

Frugan tittade oförstående på mig, men verkade hantera min nedriga hatattack med ro. Avsaknaden av respons gjorde att även jag kom av mig lite grann och man kan nog säga att trots ordväxlingarna som följde (se nedan) var Midsommarpokalen anno 2017 en av de fredligaste som någonsin har spelats.

Själva spelandet avlöpte precis enligt plan, jag lyckades få till ett stadigt inkomstflöde av knappar medan Frugan mest ägnade sig åt att försöka passa in så krångliga bitar som möjligt i sitt lapptäcke. Trots detta kände jag mig aldrig säker på hur det skulle gå förrän följande dialog utspelade sig:

F: ”Det är kört.”

M: ”Det hoppas jag!”

F: ”Varför det? Varför vill du alltid vinna?”

M: ”Älskling, det här är Midsommarpokalen. Det är på allvar!”

Notera gärna hur skickligt jag desarmerade den hotfulla stämningen med min kärleksförklaring, sådan elegans lär de inte ut i grundskolan hörrni! Hursomhelst gick det som det gick och med en övertygande poängsumma av 38 poäng mot Frugans 22 är det alltså undertecknad som står som segrare i den mest prestigefulla av brädspelstävlingar. Efter några års ökenvandring ska jag villigt erkänna att det är otroligt trevligt och bekvämt att åter befinna sig på toppen även om det här midsommarspektaklet rimligen betyder betydligt mer för mig än det bör göra.

En Skyttegravsrapport som i alla fall i den senare halvan har präglats av citat ska naturligtvis också avslutas på dylikt sätt. När jag muntert plockade ihop PATCHWORK igen utspelade sig följande:

M: ”Älskling, var det roligt?” (kärleksförklaringen igen)

F: ”Ja, fast det är roligare innan du vinner.”

Vi kan väl säga att jag och Frugan är ense om att vara oense i den frågan.

Recension: Hästspelet

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 25-80 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Hästspelet Sverige

Tideräkningen har slagit om till 2017. Som en snart 35-årig homo sapiens som mer eller mindre alltid har spelat sällskapsspel i någon form ser jag tillbaka på en barndom där jag och min bror spelade framförallt MONOPOL och JÄGERSRO med pappa. För mig är nyss nämnda spel nostalgi på allra högsta nivå och även om jag på senare år har utvecklat ett hälsosamt förakt för det förstnämnda spelet minns jag spelandet med värme. Just därför vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på när jag nu har HÄSTSPELET liggande på mitt spelbord. HÄSTSPELET är nämligen ett spel som borde vara ett nostalgiskt minne från barndomen, men som istället är ett sprillans nytt familjespel från 2016.

HÄSTSPELET går ut på att vara den förste som uppnår tre stycken milstolpar. Milstolpe 1 handlar om att bygga ut sin hästgård på olika sätt, Milstolpe 2 handlar om att samla vinstdiplom i trav, hästhoppning och/eller dressyr och Milstolpe 3 går ut på att samla ihop en viss summa pengar i kontanter. Hur svåra milstolparna ska vara att uppnå bestämmer man i förväg, för beroende på hur länge man tänker sig att spela finns det tre svårighetsgrader att välja emellan. Sina mål uppnår man… genom att slå med tärningarna. Ja, ni läste rätt.

Mekaniken som driver HÄSTSPELET är nämligen samma gamla klassiker som driver MONOPOL, BONDESPELET, TP och i princip alla andra räliga spel som tillverkades före 1990; slå x antal tärningar, flytta och reagera. Det här är självklart hopplöst förlegat och inget mindre än en rejäl sågning duger egentligen i det här läget, men låt oss hålla lite i hästarna här och istället berätta lite mer om vad man kan råka ut för som spelare av HÄSTSPELET. Förutom rutor där man får betala diverse kostnader som veterinär, kraftfoder och hovslagare, finns det gå till valfri ruta-rutor, hästmarknader där man kan köpa nya kusar och självklart hittar vi också klassiska inackorderingsrutor där du måste betala en kostnad hos en motståndare beroende på hur utvecklad hästgård hen har.

Det finns också sponsorrutor som fyller på vinstpotten inför kommande tävlingar – väldigt mycket av spelets kostnader hamnar förresten just i potten så den kan bli rejält stor om ingen lyckas landa på en tävlingsruta på en stund. Tävlingarna  avgörs naturligtvis medelst mer tärningskastande. Någon djupare taktik än att undvika att slå en fyra när du står inför ett hinder på hästhoppningen eller att skynda sig att slå en femma om man har råkat hamna på en ruta med en femma på i dressyren finns inte, så det är bara att ladda sina tärningar så gott det går i jakten på storkovan och vinstdiplomen.

Slutligen finns rutor innehållande Frågor, som är precis precis vad de låter som och spelets enda riktiga skicklighetsmoment, och Mockor, som närmast kan jämföras med händelsekorten som finns i HÄSTSPELETS förfäder. Dessa hanteras däremot på ett betydligt modernare vis än traditionellt eftersom de bara går att komma åt genom en app som är gratis att ladda ned till sin digitala enhet. I appen skriver man in spelarnas namn och viktigast: anger vilken åldersgrupp respektive spelare befinner sig i (på så sätt får varje spelare nämligen frågor som är anpassade efter just sin ålderskategori). Frågorna är förresten långt ifrån enbart hästinriktade, något som känns nödvändigt för oss oinvigda, men samtidigt känns det märkligt och lite spretigt att plötsligt få svara på vem som sköt Lee Harvey Oswald i ett i övrigt så hästtematiskt spel.

Mockorna, eller främst innehållet i dem, är väl det som jag tycker skjuter in mest nytt blod i den här i övrigt uråldriga speltypen. De kan självklart uppmana en att gå till en viss ruta (känns det möjligen igen?), men många av dem travar mer åt partyspelshållet där spelare kan uppmanas att vara serveringspersonal till övriga under ett spelvarv eller få order av sin dietist att inte äta något förrän man har varit med i en tävling. Vissa av Mockorna är på gränsen till löjliga (som t.ex. en uppmaning att läsa upp sitt senast skickade sms högt), men generellt tycker jag ändå att de är småroliga och tillför en hel del action.

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädje

Så, vad tycker jag då egentligen? Blir det någon sågning? Tja, det går verkligen inte att sticka under stol med att tiden hade galopperat om HÄSTSPELET långt innan det ens släpptes. Tiden då man kan låta tärningar avgöra precis allting och komma undan med det är liksom förbi för längesedan och sett i det ljuset är HÄSTSPELET inget annat än en dinosaurie som borde skickas tillbaka till den urtid det kom ifrån. Men. Nu råkar jag ha en liten nostalgisk vurm för gamla omoderna klassiker och spelar gärna JÄGERSRO ibland (trots att det är hopplöst obalanserat) och fram till i somras spelade jag faktiskt MONOPOL en gång om året. Så… sett i det ljuset är faktiskt HÄSTSPELET ganska roligt. Men som sagt, tiden har både sprungit förbi och varvat; såhär ser inte ett modernt sällskapsspel ut och det går liksom inte att dölja genom att stoppa in en app.

Sammanfattningsvis kan man då säga att om man tycker att de gamla klassikerna från Alga är ena riktiga höjdare så har man garanterat också roligt med HÄSTSPELET (förmodligen dessutom ännu lite roligare än man är van vid eftersom att omväxlingen i händelserna på spelplanen och i appen är betydligt större här). Söker man däremot något modernare gör man bäst i att rida vidare i speldjungeln utan vägran, 2017 är här.

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2016

spelglädje brädspel sällskapsspel midsommarDSCF1260 by Jonas Nordlund (Licens: Creative Commons)

Plats: Utomhus! 
Ett spel: MONOPOL 
Fem firare + ett argt spädbarn: Björn, Frugan, Martin, Mikael, Sara och Hilda

Så var den plötsligt här, midsommaraftonen. Dagen då hela Sverige grillar barfota i snödrivorna kom och gick och lämnade oss med nya och omtumlande minnen. Bara det faktum att det var varmt ute skapade kaos (förra året var det ju 1 grad varmare på julafton (12 grader) än på midsommarafton (11 grader)). Skulle vi alltså kunna befinna oss utomhus hela kvällen? Skulle vi kunna bada i den svindyrt renoverade poolen? Svaret blev ja på båda frågorna. Jag tog genvägen genom poolen på min väg mellan köket och grillen flera gånger och man kan på det hela taget säga att de somriga inslagen får full pott det här året. Det vore väl själva f_n om julafton ska kunna bräcka 28 grader och sol…

Men nog om sommaren, grillningen och de bara benen. Allt det där är oviktigt jämfört med det faktum att midsommarafton är dagen då Midsommarpokalen går av stapeln. Varje år samlas vi, något motvilligt ska tilläggas, för att spela MONOPOL tills alla har förlorat utom en. Förra året tog Anders hem pokalen efter den mest våldsamma upplagan någonsin, så frågan vi alla ställde oss, nu när han hade lämnat walkover och åkt till Las Vegas, var vem som skulle ta hem det ärofyllda priset i år?

Det började inte så bra; förrädiska vindpustar gjorde att pengarna i den växande skattehögen i spelplanens mitt ständigt hotade att blåsa bort. Lösningen blev Mattias Concha, ni vet den där killen som är fotbollsexpert och pratar med ungefär samma dialekt som Zlatan? Eller, vem försöker jag egentligen lura? Ni är brädspelare och tittar så klart inte på fotboll. Det är bara undertecknad som är så vidsynt och kultiverad att jag finner intresse i båda, så här får ni en bild att relatera till:

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Efter det grova påhoppet på er, kära läsare, känner jag mig i rätt sinnesstämning för att redogöra för Midsommarpokalen 2016. För det blev så klart en precis lika infekterad historia som vanligt.

Det började med att Sara, Mickes sambo, lyckades köpa i princip alla gator som fanns i hela spelet utan att göra av med några pengar alls (så kan det gå när man har en SFI-lärare som bank). Det irriterade mig något eftersom hon tidigare under kvällen hade förklarat krig mot mig genom att berätta att hon bara ville vara med och spela för att kunna jävlas med mig. Björn, som trots den här texten hade valt att återkomma, skrattade uppgivet åt att han inte lyckades köpa något av värde. Micke, som av oklar anledning valde att sitta i fängelse när alla gatorna såldes, log stolt över sin sambos superflyt samtidigt som han genom en okänd naturlag lyckades lägga beslag på vår hemby och spelets viktigaste gata, Vinslöv. Frugan hade så mycket sjå med vår gallskrikande dotter Hilda att hon inte märkte att hon inte hade lyckats köpa något förrän det var för sent och jag själv var i vanlig ordning sur över det mesta som pågick på spelplanen.

Så satt vi då där med de förutsättningar vi hade, rullade tärning och smuttade på Mickes fantastiska flädersnaps. Vis av förra årets våldsamheter försökte jag ganska omgående dra igång förhandlingar med den allsmäktige Sara och eftersom hon visade sig vara av ganska mild natur (eller ha ett bra affärssinne?) satt snart alla med några gator att bygga hus på. Förutsättningarna för ett trevligt MONOPOL-parti infann sig därmed och alla var vid relativt gott mod (utom Hilda). Hjälpte detta? Nej, vi hade nämligen en förrädare ibland oss; en förrädare vars enda uppgift var att söndra och förstöra tills dess att pokalen stod i prisskåpet bakom sjukhusets tvätteri i Kristianstad (alltså Micke och Saras boning).

Intet ont anande fortsatte vi vårt tärningsrullande och trots våra vilda försök att förhindra det tycktes alla pengar hamna på bordet framför Sara. Min ekonomi drabbades hårt av eländet och droppen föll när jag hamnade på en skatteruta och därmed blev skyldig Mattias Concha 1 miljon. Framför mig låg 970 000 kronor i kontanter, vilket självklart bidrog till stor skadeglädje hos alla utom Hilda som fortsatte att skrika. När Frugans tå försiktigt sökte min under bordet återfick jag dock styrkan, svepte min flädersnaps och… landade i Vilhelmina. Hade jag vetat att det skulle kosta mig 6 miljoner ytterligare hade jag så klart inte åkt dit, men det var bara att börja inteckna gator och stoppa ännu mer pengar i Saras bottenlösa plånbok. Kaos spred sig dessutom när Björn, till följd av ett skadeglädjeanfall, satte tänder, tunga och snaps i halsen och fick sin karaktäristiska andnöd där han låter som en svan. Det blev inte bättre av att Sara, mycket oväntat, visade sig låta precis likadant när hon skrattade åt honom.

Vårt hopp stod nu i att landa på Frivarvs-rutan där nyckeln till Conchas miljoner fanns (vi har nämligen en husregel som gör att den som landar där får alla skattepengar och ett frivarv). Många var vi som försökte men den som till slut nådde fram till den stenhårde fotbollsspelarens hjärta var Björn och vips så landade 14 miljoner på hans konto. Utnyttjade han detta? Inte ett smack, men i hans nyrikhetsrus lyckades jag få honom att ta över mina två intecknade gator (de två dyraste) mot två skitgator som jag sedan lyckades sälja till Sara för 10 miljoner. Det var en ruskigt dålig affär för alla utom Sara, men vad gör man inte för att få lite kontanter att bygga hus för?

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Plötsligt avbröts spelandet av ett gallskrik i natten. Frugan upptäckte nämligen att vår hund Hjördis hade hittat en igelkott och på sant bulldogmanér försökte spela fotboll med den. Jag släppte genast allt jag hade för händer (vilken tur att Frugan höll i den nu tysta(!) Hilda) och rusade för att hämta en skyffel att skyffla bort den taggiga bollen med. Det var då han passade på, förrädaren. Samtidigt som jag kämpade mot den taggiga besten i trädgården hörde jag nämligen dämpade röster från trädäcket som jag, trots det öronbedövande väsandet från monstrumet, lyckades uppfatta säga: ”gör såhär” och ”så får ju du alla mina gator”. Skyndsamt lämpade jag ut piggsvinet ur trädgården för att avbryta ränksmidandet, men för sent. Kort därefter gick Micke i konkurs gentemot banken, fick sina böter betalda av den kärleksfulla Sara, fortsatte således och landade till slut på Saras svindyra gator. Denna gång visade hon sig inte vara det minsta kärleksfull utan skinnade honom på allt han ägde med en blinkning. Vi andra förstod att planen hade gått i lås när vi såg Mikael blotta sina snusbefläckade tänder i något som antagligen skulle likna ett leende; som alla mina vänner har otäcka tendenser att göra hade han alltså slutligen sålt sin själ, sin heder och sin kropp till en kvinna.

Trots förräderiet bestämde vi oss för att, citat Björn: ”Blöda henne långsamt” (Sara reds. anm.). Det gick ganska bra till en början och trots att vi alla visste att det är orimligt osannolikt att hämta in stora underlägen  i MONOPOL-möget vädrade vi morgonluft (bokstavligen). Dödsstöten kom dock när Anna, som hade fullt upp med den återigen gallskrikande Hilda, lät Micke sköta hennes tärningsslående. Jag har inga handfasta bevis här, men jag är säker på att han slog medvetet dåligt för det tog inte lång tid innan Anna hamnade på Saras gator och fick betala dyrt. Därefter slog han fram ett Chans-kort som tvingade henne att gå tre steg tillbaka och betala en gång till. Ännu en av oss hade fallit offer för den förrädiska Mickes oskyldiga nuna.

Jag ska inte tråka ut er med detaljberättelsen om hur det gick sen, men jag själv kom 3:a efter en, i mitt tycke, heroisk insats. Björn var den som var kvar näst sist, men eftersom han då föreslog att vi skulle utropa Sara till segrare i förtid diskvalificerades han och kom sist, allt enligt en nyligen instiftad Midsommarpokal-regel. Den nya regeln innehåller dock ett undantag som gör att han slutar näst sist eftersom smilfinkande förrädaräckel som Micke alltid kommer sist.

Hjärtligen och rörda av stundens allvar gratulerade vi så Sara till segern. Jag måste säga att det verkligen kändes skönt att ha förlorat mot henne efter den tidigare utsagon om att hon inte brydde sig ett dugg om vinsten utan bara ville retas med mig.

Var då detta roligt? Nej. Jag förstår verkligen inte varför den här traditionen finns överhuvudtaget, vem kan vara så urbota korkad att driva igenom det här varje år? På Spelglädjes Facebooksida (in och gilla!) fick jag en fråga om varför vi spelar MONOPOL, och när jag formulerade mitt svar om traditionens makt insåg jag att det nu är dags att skrota Midsommarpokalen som vi känner den. Jag har ju slutat att titta på Kalle Anka på julafton, så varför då hålla på att spela MONOPOL varje midsommar? Nä, nästa år får det bli något annat. FINANS någon?

Brädspel i TV-spel

brädspel spelglädje blast radius

Just nu är det verkligen inte lätt att vara en gammal hederlig brädspelare. Tiden som normalt fanns över till att brädspela finns nämligen inte längre, utan istället går tiden åt till att samla skräp, bygga läger och akta sig för radioaktivitet. Jävla Fallout 4. Det går liksom inte att komma ifrån att det känns knepigt att inte släppa in de horder av brädspelssugna vänner som har belägrat min dörr sedan förra veckan, men man kan ju ändå bara spela Fallout single player, så vad ska de göra här tänker jag?

Note to self: Jag måste verkligen skärpa mig så att det blir bättring på brädspelsfronten. Fast det får bli till helgen…

Mitt idoga Xbox-spelande innebär ändå inte att jag har slutat att tänka på brädspel titt som tätt, för det gör jag faktiskt trots mitt frenetiska skräpsamlande i ödemarken. Faktum är att mitt liv i den postapokalyptiska Fallout-världen inte skiljer sig särskilt mycket från verkligheten; även där renoverar jag nämligen mitt boende och samlar på brädspel. Mitt första hittade jag när jag utforskade mitt preapokalyptiska hem bara några minuter in i själva spelandet; spelet låg och ensamt på en hylla och hette BLAST RADIUS. I det läget kunde jag inte interagera med det på något sätt, bara titta längtansfullt, men det spratt helt klart till lite i själen och ett sånt där nördleende prydde mitt anlete. Tydligen ska förresten spelet innehålla en bit radioaktivt material och det är ju självklart inget annat än fullständigt… genialt. Barn och radioaktivt avfall är ju som ler och långhalm har jag hört.

Sen brakade helvetet loss och det tog ungefär 200 år innan jag återsåg BLAST RADIUS. Det låg fortfarande kvar på samma ställe, det enda som skiljde var att hyllan (och huset i övrigt) hade förvandlats till vad jag skulle kalla ”före detta”. Nu kunde jag ta upp spelet, som trots atomkrig hade klarat sig bättre än en helt vanlig postförsändelse, men tyvärr hade det bara ett materialvärde och gick inte att leka med på något sätt alls. Kort därefter hittade jag ett Donkey Kong-liknande datorspel som det gick både att spela och spara high score på och då slog det mig:

”Varför i hela fridens namn finns det spelbara datorspel i TV-spelen, men inte spelbara brädspel!?”

Hade det liksom inte varit kul att kunna koppla av från alla otrevligheter och lira lite brädspel i skenet av det radioaktiva oljefatet? En Midsommarpokal i MONOPOL hade liksom blivit så mycket fredligare om vardagen bestod i att bekämpa farliga plundrare. Men nej, det verkar vara svårt det här med brädspelande i TV-spel. Jag minns ju vårt gamla Chessmaster till Nintendo 8-bit och jag minns även att jag har spelat onödigt mycket MONOPOL på dator en gång i tiden, men i de fallen är ju brädspelen själva temat på spelet och inte en krydda. Det enda ”brädspel” jag kan minnas att jag har spelet i TV-spelsvärlden är LIARS DICE och POKER i Red Dead Redemption, sen är det tomt. Är det någon som har fler exempel tas de tacksamt emot, för nu när jag har börjat fundera på saken blir jag så där otroligt nyfiken på om det finns fler!

Nej, nu måste jag gå och fortsätta leta efter koppar till min nödsändarsladd; det står faktiskt människoliv på spel. Och så måste jag ju så klart bygga på min brädspelssamling, det står alltid överst på listan.

Ett problem

spelglädje brädspel

She hearts her geek by dualdflipflop (Licens: Creative Commons)

Brevlådan som min lokala tidning Kristianstadsbladet levereras i står 200 meter från min tomtgräns. Innan ni förfäras över hur en levande människa år 2015 ens kan acceptera att ha det så odrägligt jobbigt eller ens prenumerera på en morgontidning i pappersformat ber jag er att tänka en gång till. Att gå 200 meter varje morgon (utom söndag) är inte jobbigt och papperstidningen har faktiskt sina fördelar för en läskunnig person med ett uns av samhällsintresse.

Nu var det inte sarkasm och samhällskritik som i första hand skulle komma ur mitt påstående om var min brevlåda står utan vad jag ville belysa var det faktum att när man hämtar sin tidning 200 meter hemifrån så hinns även en hel del läsande med på vägen tillbaka hem. Jag ögnar alltså alltid igenom tidningens framsida på vägen hem för att se vad för ena godbitar till texter som väntar mig vid mitt frukostbord.

En morgon under veckan som gick upplyste en notis på tidningen mig om att en av artiklarna den här dagen skulle handla om ett brädspel ifrån Bromölla. Eftersom jag är så pass brädspelsintresserad som jag är blev jag självklart både glad och lite uppspelt över att mitt stora intresse skulle belysas lite grann i dagspressen, det är ju annars inget som vi brädspelare är särskilt bortskämda med. Ännu gladare blev jag när jag också såg att brädspelsartikeln hade bildat grund för det dagliga inslaget ”Dagens fråga”, där slumpmässigt folk frågas ut om ett visst ämne. Någonstans där upphörde glädjen och övergick till den vanliga uppgivenheten vi brädspelare brukar känna när journalister skriver om brädspel.

Frågan som ställdes i ”Dagens fråga” var något i stil med ”vilket är ditt favoritsällskapsspel?”, vilket så klart är en helt legitim fråga på alla sätt och vis. Tyvärr visade sig de tillfrågade representera de 98% av Sveriges befolkning som bara har spelat MONOPOL, TP eller COUNTER STRIKE och svaren blev således ungerfär:

Monopol är mitt favoritspel eftersom det är så spännande och tävlingsinriktat!

Jag spelar inte sällskapsspel, det är tråkigt. Jag spelar CS.

Jag bläddrade snabbt fram till artikeln om brädspelet ifrån Bromölla och blev lika delar imponerad och besviken. Texten handlade om några personer som hade återskapat 90-talets Bromölla och där spelade ett figurspel på temat zombie-apokalyps. Bilderna visade vackert målade figurer och ett detaljerat landskap som var så ömtåligt att det helst inte skulle flyttas alls. Som sagt, jag var imponerad men samtidig steg min frustration över vad i det här fallet Kristianstadsbladet, men lika ofta andra tidningar, hade lyckats förmedla om brädspelsintresset.

Jag vill påpeka att jag absolut inte har något emot, eller vill rikta kritik, mot de personer som förekom i någon av artiklarna utan det som stör mig så in i bomben är bilden som gång på gång målas upp om brädspel som intresseområde. Populärt finns det finns två lägen som förmedlas:

  1. Man tycker att det är roligt med sällskapsspel och spelar därför MONOPOL, TP eller ALIAS varannan lördag.
  2. Man tycker inte att ovanstående spel är fullt så bra som gemene man tycker och vill därför spela något annat. Då är man ofta en socialt missanpassad person, gärna med loppigt skägg, som ägnar hela sitt liv åt att bygga upp Sagan om ringen-landskap i sin lägenhet utan fönster.

Så är det naturligtvis inte, men jag ställer mig ändå frågande till att vi i Sverige 2015 fortfarande bara spelar MONOPOL när det finns så oändligt många andra spel att älska (och hata).

Om jag får spekulera lite grann så tycks svaret på varför det är så här vara rent ekonomiskt. Brädspel är ett smalt intresseområde som mångt och mycket har flyttat ut på nätet; riktiga, nischade spelbutiker klarar nämligen oftast inte av alla kostnader som förknippas med fysiska butiker (det finns så klart lysande undantag). Kundkretsen är förmodligen heller inte tillräckligt stor, för när svenskarna ska köpa ett nytt sällskapsspel går de nämligen till den lokala leksaksaffären istället. Att närma sig en sån där nördig brädspelsbutik är väl lite för magstarkt när man kan köpa den senaste utgåvan av TP samtidigt som ungarna trånar efter nytt Lego?

Väl i leksaksaffären presenteras ett skralt spelutbud som består av mängder av finfina barnspel (valfritt JUNIOR-xxxx), ett och annat familjespel (Kasta gris), vuxenspelen (frågespelen) och så självklart partyspelen (Lika par leka bäst). De nyheter som tar sig in i leksaksffärernas utbud är i många fall endast de spel som nomineras och vinner Sveriges Leksakshandlares Riksförbunds pris Guldtärningen i kategorierna barn-, familj- och vuxenspel varje år, och det är bland annat därför som Spelglädjes mest lästa text det här året är en recension på skräpliret iKNOW (som vann årets vuxenspel förra året). Varför finns t.ex. inte COLT EXPRESS med i utbudet? Ett internationellt prisat spel som dessutom redan finns i svensk översättning!

Vi som har brädspel som intresseområde vet så klart att den bild som målas upp i leksaksaffären inte är den sanna bilden av vårt intresse, men inte desto mindre är det den som alla ser och därför blir den vedertagen sanning. När jag berättar om mitt brädspelsintresse för personer jag inte känner får jag nästan uteslutande någon variant av frågan ”ehh, jaha, som MONOPOL då eller?” (det syns ju nämligen på mig att jag inte har ett loppigt skägg och min hudfärg talar för att jag har fönster hemma). När jag berättar lite mer är det precis som att jag öppnar dörren till en helt okänd värld, generellt har folk verkligen ingen aning alls om vad som försiggår bortom leksakshyllan.

Samtidigt är det väl bara att inse fakta. Så länge utbudet av spel till gemene man styrs av leksaksaffärer är det svårt att visa på fler nyanser i brädspelandet och få det socialt accepterat som ett riktigt intresse. Saker som säljs i leksaksaffärer är ju, just det, leksaker och alltså inget vuxna människor bör hålla på med i någon större utsträckning.

Samtidigt finner jag ändå en strimma hopp när jag ser hur marknaden för spel till smartphones har exploderat. Om ni bara visste hur många människor som har skrattat och kategoriserat mig som en omogen barnunge genom åren bara för att jag ibland ägnar mig åt att spela tv-spel, fast att jag är vuxen! Samma personer sitter nu och använder all ledig (och oledig) tid till att spela Candy Crush. Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling för brädspelen?

Jag vill avslutningsvis passa på att uppmana alla som har minsta intresse av brädspel utanför MONOPOL-sfären att ta en titt i valfri riktig spelbutik. Det är inte farligt och det finns så oändligt mycket kul att upptäcka. Ta bara en sådan sak som att ett av de  spel som är nominerade till Guldtärningen 2015 (TAKENOKO) faktiskt har funnits att köpa sedan 2011…

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2015

spelglädje brädspelStrawberry by Boqiang Liao (Licens: Creative Commons)

Plats: Tosteberga 
Ett spel: MONOPOL 
Fem glada midsommarfirare: Anders, Anna, Martin, Mikael och Sara

Midsommaren har kommit, regnat bort och åter lämnat oss i ett land som, inte bara politiskt utan också i antal soltimmar, går mot mörkare tider. Det har även gått ett år sedan Björn skrev den här texten där han, i en våldsam spiral av negativa utfästelser och uppkastningar, försökte ge sin syn på det traditionella midsommarfirande som brukar ske i mitt sällskap. Se, hemma hos mig dansar vi inte konstiga danser kring enorma fallosar och dricker kopiösa mängder nubbe. Nej, här brukar det istället bli varsin rejäl grilltallrik, öl och, sist men inte minst, den årliga Midsommarpokalen i MONOPOL (för övrigt den enda gången jag spelar speleländet). Tills döden skiljer oss åt (eller hittills bara tills någon har vunnit) brukar vi långt in på småtimmarna tampas i det speciella svenska MONOPOL där min hemby Vinslöv tronar som den 4:e dyraste gatan.

Nåväl. Det fanns en lycklig tid då jag var obesegrad i Midsommarpokalen flera år i rad, något som jag för övrigt hävdar är en bragd av rang eftersom förekomsten av tur och slump i MONOPOL i mitt tycke endast kan jämföras med FIA MED KNUFF. Förra året bröts dock min svit när Frugan (Anna) tog över tronen, och i år var jag så klart ute efter revansch och återkomst på toppen. 5 glada midsommarfirare slog sig så ner vid matbordet hemma hos mig och påbörjade vad som skulle komma att bli den mest blodsvallande och hätska Midsommarpokalen hittills.

Men vi börjar från början, ni vet då när alla bara skyndar sig så mycket som möjligt för att hinna ut på det andra varvet då det är tillåtet att köpa något? Anders hade mest flyt med tärningarna och framförallt korten i början och hade redan köpt flera gator innan någon av oss andra hade hunnit gå vårt första varv. Till saken hör också att Anders, till allas förfäran, nästan genast lyckades lägga beslag på Vinslöv; något som traditionellt har inneburit räkmacka mot segern och den åtråvärda pokalen. Jag ska inte tråka ut er med de övriga detaljerna här, men resultatet när alla gator var sålda föll sig inte bättre än att i princip ingen hade mer än ett kort av varje färg; ett fullständigt dödläge alltså. Halvtimmen som därefter följde blev ett evigt slående med tärningarna i väntan på att någon skulle våga kasta sin ursvenska feghet åt sidan och försöka inleda förhandlingar. Allt komplicerades så klart av att nästan alla förhandlingar var tvungna att hållas på två fronter samtidigt för att serier om tre skulle kunna bildas. Kriget var ett faktum.

brädspel spelglädje monopol vinslöv

Ganska snart lyckades undertecknad dock genomföra en affär som innebar att Anders fick serien med de två dyraste gatorna Umeå och Skellefteå. Själv fick jag nöja mig med Växjö och Karlskrona, men min plan var att därefter försöka byta till mig Piteå mot Karlskrona med Anna för att på så sätt bilda oss varsin serie. Men tji fick jag då vi ganska snabbt, i ett moln av krutrök, grävde ned oss i varsin skyttegrav och förhandlingarna strandade värre än en rysk ubåt i Östersjön. Trots hot om att jag skulle äta upp alla jordgubbar gav hon inte med sig och eftersom ingen annan heller lyckades genomföra några affärer befann vi oss snart i en situation där Anders hade byggt finfina lyxhotell i både Umeå och Skellefteå medan alla andra tomter stod tomma. Stämningen runt bordet piskades upp allt mer i takt med att folk började landa på de dyra hotellen och jag fann mig snart vara allas hatobjekt eftersom jag genom mina hårda förhandlingskrav påstods vara skyldig till de svåra tiderna. Jag förstår fortfarande inte varför allt var mitt fel, men jag försökte stå ut och hackade, med gråten i halsen, i mig varenda glåpord jag fick kastat i ansiktet.

Tillställningen började övergå i ren vuxenmobbning när jag tröttnade på det kollektiva hatet och, i hopp om att kasta in en joker i leken, genomförde en obegripligt dålig bytesaffär med Mikael så att även han skulle kunna börja bygga hus och hota Anders något. Planen gick dock i stöpet när Micke nästan omedelbart passade på att slå riktigt värdelöst med tärningarna, gick i konkurs och fick lämna över hela sitt innehav till Anders. Nu var så klart goda råd dyra, vilket gjorde att jag och Anna grävde en tunnel mellan skyttegravarna, kramades på mitten och skildes åter som ovänner men med varsin serie gator att bygga på. Det ville sig dock inte bättre än att både Anna och Sara kort därefter även de lyckades hamna i klorna på bankmannen Anders och gick i konkurs; kvar satt alltså undertecknad med totalt 10 helt säkra rutor på hela spelplanen (varav 7 av dem gav mig inkomst).

monopol spelglädje brädspel

Rent statistiskt är det så klart en omöjlig uppgift att vinna med de förutsättningarna, men i Midsommarpokalen ger man inte upp och vad som sedan följde var en, om jag får säga det själv, episk uppvisning i ren jäkla bonnatur (skånska för ungefär hur mycket tur som helst). Till saken hör att vi i min familj har en husregel som säger att om man landar på ”Fri parkering” får man gå ett helt varv gratis på folks gator, och som en liten bonus får man dessutom ta alla skattepengar som har betalats via skatterutorna sedan förra gången någon landade på ”Fri parkering”. Säg såhär, jag besökte rutan för ”Fri parkering” ganska ofta och passade även på att frekventera mina egna gator, allmänningar och chansrutor så ofta det gick. Min pengahög växte lavinartat, och trots att jag bara hade tre rutor på spelplanen som gav någon större ekonomisk vinning lyckades jag få Anders att klia sig besvärat i armhålan både en och fem gånger eftersom han av oklar anledning passade på att besöka något av mina tre hotell nästan varje varv han gick på spelplanen.

Om sanningen ska fram, jag hade självklart aldrig någon chans att vinna eftersom Anders hade hotell på i princip alla gator utom de tre jag ägde, men så mycket tur med tärningarna som jag hade ikväll vet jag inte ens om det ska vara möjligt att ha. Hade jag spelat tärning på kasino hade jag förmodligen blivit skjuten och dumpad i närmsta hamn, så illa var det. Slag efter slag kom som på beställning och trots att vi alla egentligen bara ville att spelet skulle ta slut var jag nog inte ensam om att vara lite nyfiken hur länge jag skulle klara att hålla ut. När det oundvikliga slutet kom hade jag hållit ut i cirka 1.5 timmar (hela partiet varade nog 3) och Micke hade övergått till att titta på en golftävling på sin telefon, Sara gäspade oavbrutet och Anna hade krupit ihop i hunden Hjördis famn (eller var det tvärtom?)

Midsommarpokalen 2015 vanns alltså av Anders och jag får rikta in mig på revansch nästa sommar istället. Vad som dock slår mig varje år är vilket hjärndött tidsfördriv MONOPOL egentligen är. Att det anordnas SM och VM i något så meningslöst tycker jag är helt obegripligt, för varför lägga tid på ett så enkelspårigt pengabytarspel när det finns så många andra briljanta alternativ att ägna sig åt?

Nåja, det är ju i alla fall roligare än kubb i ösregn.

Attityder till brädspel

a49jvd6_460s

För någon vecka sedan, när jag som vanligt slösade bort mitt livs sista värdefulla ungdomstimmar på att planlöst surfa runt på internet, då fann jag bilden ovan. Den föreställer, som ni kan se, ett MONOPOL-spel på WORLD OF WARCRAFT-tema. Någon klurig rackare har flikat in en kommentar, som i översättning till svenska blir ungefär: ”Sociala färdigheter +6. Oskuldsskydd: Över 9000.”

Skämtet är givetvis lite för uppenbart för att vara särskilt roligt, men det sätter likväl fokus på en sak jag hade tänkt skriva om länge: Folks uppfattning om nördar i allmänhet, och brädspelare i synnerhet. Skämt och vitsigheter är ganska avslöjande, på så vis att de alltid antyder attityder och perspektiv.

Så… är alla brädspelare nördar? Är alla brädspelare singlar? Eller är vi folk som lider av hiskliga svårigheter att få omkull folk av det motsatta könet? (Eller av samma kön, om det är någons melodi?) Är alla brädspelare män? Mitt svar skulle vara ett rungande nej på samtliga frågor, och jag känner lite smått för att redogöra för alla mina raggning-kombinerad-med-brädspels-eskapader – men av platsbrist så får jag dessvärre avböja. Allt jag tänker säga är att en man som lärt sig RAPPAKALJA kan sweet-talka vilken tös som helst – och givetvis vice versa.

Men nu var det inte min attityd vi ska tala om, utan allmänhetens.

Det första jag vill påpeka är att jag inte direkt tror att den stora allmänheten ser ner särskilt mycket på nörderier längre. Det måste vara minst femton år sedan jag senast hörde någon använda ordet nörd på ett nedsättande vis. Och idag? Idag skulle jag mest skratta hånfullt – ni vet, som Skeletor i HE-MAN? – och replikera att nördigt är det nya cool. (Jag tittar inte på BIG BANG THEORY, men jag misstänker vi har serien att tacka för en del…)

vagina-naw-never-heard-that-pokemon

Min misstanke är dock denna: Nuförtiden tycks ordet nörd inte längre bära på innebörden ”socialt handikappad yngling med acne”, utan klingar istället av ”person med stor passion för ett visst intresseområde”. Man kan ju trots allt vara en fiskenörd, eller en filosofinörd, eller filmnörd – och det enda som därmed avses är att man hyser en djup kärlek till något intresse. (Skulle man sedan råka ha acne, då är det ju så klart bara en bonus, ur stereotypsynvikel.)

En anledning till att brädspeleri fortfarande bär ett visst stigma, är, tror jag, följande: Det påminner alldeles för mycket om att leka. Man flyttar ju runt spelgubbar – vilket många nog upplever som alldeles för likt att leka med dockor – och kan utrusta dessa med magiska artefakter och allt möjligt annat. Krigsspel påminner i sin tur om alla de där timmarna man som ung ägnade i buskage med låtsasgevär, just innan man överföll sina kompisar. Jag kommer osökt att tänka på ett avsnitt av SEINFELD, där Jerry kommenterar Kramer och Newmans RISK-arti: ”It’s a game of world domination being played by two guys who can barely run their own lives.”

Att man dessutom oftast hittar spelkartongerna bland leksaker och pussel i varuhus gör inte saken bättre. Kopplingarna till barns förehavanden är alldeles för tydliga. För min del var det dessutom bara några veckor sedan jag tappade ett par mjölktänder över ett parti PUERTO RICO.

Jag har frågat icke-spelande folk om vad de tänker på, när de hör ordet sällskapsspel. Det första ordet tycks de flesta förknippa med FIA MED KNUFF, MONOPOL och TRIVIAL PURSUIT, och andra småmysiga barntrevligheter och frågesporter. Med andra ord: De tänker sig någonting som vuxna plockar fram när pardejten börjar gå lite trögt, eller någonting så urbota korkat och strategilöst att både farmorn och hennes barnbarnsbarn kan spela det. Och hur cool är någon av de grejerna? Inte konstigt att de får en massa märkliga föreställningar om vad jag har för mig när jag säger att jag älskar att spela.

När jag sedan frågat om folk förstår skillnaden mellan brädspel och sällskapsspel, så har jag överlag mötts av en dånande tystnad. Det enda egentliga svaret jag fick var att ”brädspelande är väl lite nördigare, va?”

Avslutningsvis, har jag kommit fram till någonting i detta inlägg? Inte ett smack. Jag är faktiskt alldeles för oinsatt i folks attityder om brädspel. Inte ens min lilla intervjurunda – som säkerligen tre personer utsattes för – gav några anmärkningsvärda resultat. Vad jag däremot kan göra, är att återberätta en incident som inträffade för några månader sedan: En väns vän tog med sig sin nya tjej till en spelträff. Hon hade fått höra att det skulle spelas spel. När sedan COSMIC ENCOUNTER ställdes fram på bordet – ingalunda ett tungt spel! – så var hennes främsta kommentar att nej, det här var väl inte riktigt vad hon hade väntat sig.

Rapport från skyttegravarna: Monopol och Bohnanza

MonopolPlats: Martins plejs
Två spel: MONOPOL och BOHNANZA
Fyra aktiespekulanter: Anders, Anna, Björn och Martin

Midsommarafton på den skånska landsbygden. Grill i kvällningen. Nubbeglas i aftonljuset. Skratt i goda vänners lag. Och innan alla går och lägger sig, mätta på livets frodighet, tar man ett midnattsdopp under den stjärnklara natthimlen.

Kan man begära mer av livet? Ack läsare, jag menar att det kan man inte. Men ibland är livet en hygglig jävel, och bjuder liksom på lite till.

Så trots det nostalgiska skimmer och det instagramska vintage-filter som vilade över tillställningen jag beskrev ovan, så var kvällens höjdpunkt någonting helt annat – nämligen en patetisk uppvisning i bitterhet. En demonstration av den allra lägsta rangen av mänsklig småsinthet.

Martin har nämligen länge skrutit om sin stora bragd – att det, i hans familj, årligen anordnas ett MONOPOL-spel på midsommarafton, och att han nu, i fem års tid, kammat hem segern. Detta kallar han ”att kamma hem midsommarpokalen”. (De som läser vårt nyhetsbrev – som snart skall återupplivas efter den hektiska vårterminen – minns kanske att Martin räknade sin vinst förra midsommaren, som en av 2013 års stora spelhändelser. Ja, så viktigt är detta för honom.)

Gårdagens MONOPOL-spel var inte bara den första midsommarpokalkamp jag någonsin deltagit i, utan även mitt första parti MONOPOL överhuvudtaget på säkert 10-15 år. Det är ett spel jag hyser väldigt splittrade känslor för.

IMG_8129

När vi började spela var Martin en glad man. Han skämtade inledningsvis om hur han förberett sig inför den förlust som rent statistiskt borde komma vid det här laget. Antingen var hans påstådda förberedelser utselt utförda, eller ännu ett fall av hans oförmåga att se nyktert på tillvaron, ty när det nästan omgående började gå dåligt för honom, så såg vi andra inga spår av hans stoiska attityd. Istället svor han över tärningskasten – både sina egna och andras – och hördes ideligen säga saker som ”JAMEN DET ÄR VÄL SJÄLVKLART ATT DU SKULLE HAMNA DÄR FÖRE MIG” eller, och detta blev hans klagoramsa under en stor del av partiet, ”Kolla vad mycket ni har, och vad lite jag har – jag har ju ingenting!”

IMG_8171

Faktum är att han snabbt utropade sig själv till förlorare, vilket tycktes bli något slags självuppfyllande profetia, då han sedemera även var den förste att åka ut. Om någon av våra läsare skulle råka följa oss på Twitter, så såg ni där en närbild på hans vidriga anlete, förvridet i nederlagets plågsamma kväljningar. Ur hans mun började sedan sippra giftsvarta utsagor, och han fördömde sin mor och far, samt att de tu någonsin träffades på den där bordellen, att de fann sin väg till det där utedasset, och att hennes därpå följande graviditet inte avbröts någon av de många gånger då hon sprang in i någon av hospitalets många väggar.

Näste man att åka ur spelet var Martins bror Anders. Just innan han gick under genomförde han en försäljning, som gjorde att Martins hustru Anna fick ett brutalt övertag över mig. (Ni känner kanske till den gamla hypotesen – att vinnaren alltid är en av de som lyckats skaffa en hel huslänga på den dyraste gatan? Anders GAV i princip bort ett trehuskomplex där, vilket så gott som garanterade henne segern. Varför gav han inte mig denna deal? För att ”pokalen skulle stanna inom familjen”.)

Jag hade givetvis insett sedan tidigare att det rådde något slags 3-mot-1-pakt kring bordet, och att jag var den singulara, utstötta delen i den ekvationen. Det besvärade mig inte – mitt enda mål var att det självgoda flinet en gång för alla skulle skrubbas bort från Martins syfilis-ruttnande nuna när han i framtiden talar om den förbannade midsommarpokalen, och hans nedriga beteende under kvällen bevisade gång på gång för mig att jag uppnått just detta mål. Hans släkt kan behålla sin lilla imaginära buckla; min seger är Martins ansikte i en lerpöl.

När Anna och jag gav oss in i slutspurten var hennes övertag mig så överlägset, att alla och envar såg att även om jag spelat bäst, och inte fått hjälp av någon som tycker att pokaler bör stanna inom familjer, så låg Anna bäst till och var närmast segern. Vad som återstod var en utdragen och ganska ointressant kamp där hon och jag slog tärning, sprang runt spelbrädet, och betalade hyra till varandra. Så sakteliga växte dock Annas penninghög, samtidigt som min krympte. Dödsstöten var när jag fick punga ut 20 000 000 kronor, varpå jag förklarade att även om vi skulle kunna fortsätta denna meningslösa kamp, så var det mer än rimligt att redan nu utropa Anna till segrare, om hon kunde acceptera att vinna under de omständigheter vilka spelet pågått. Hon hade inga som helst problem med detta, och hennes glädje stod i direkt proportion till Martins omogna tjurskallighet.

IMG_8234

Denna tjurskallighet fortsätta förresten även under kvällens andra spel – BOHNANZA. Ondsinta kommentarer föll ur Martins mun under större delen av spelet, i synnerhet när han insåg att jag, än en gång, tog ledningen. Han påpekade bland annat att jag spelade på ett slugt sätt, där jag fick mina motspelare att tro att jag hjälpte dem, när jag i själva verket mest roffade åt mig pengar själv. ”Märkligt,” minns jag att jag tänkte, ”det är nästan som om det blonda fanskapet inte förstår hur en vinnare måste agera? Kan det vara så att han är oförmögen att känna igen en god segerstrategi när han ser en?” Mina farhågor besannades: Karlns beteende blev bara mer och mer lumpet i takt med att han insåg att jag spelade för att vinna på ett sätt som var honom såväl främmande som överlägset.

När segern så småningom blev min, så kräkte Martin ner sig själv, och Anna fick leda in honom på toaletten för ett snabbt ombyte innan det var läggdags. ”Det blir alltid så här,” hörde jag henne sucka.

Vad lärde jag mig av denna kväll? Inte så mycket om spelande. Men en hel del om den mänskliga naturen. Min fråga nu är i första hand denna: Finns det något beteende Martin inte kan sjunka till? Jag har nu sett honom dala till att bli ett slags bakteriell organism, som livnär sig på sin egen stagnerade galla, men jag vet sedan tidigare att han ständigt kan överraska en med att glida ännu lägre. Vad framtiden än håller, så kan vi konstatera att det är lite som Martins ansikte – alltså ingenting vackert, och någonting jag ogärna utsätter mig för nästa midsommar.

Att svara eller inte svara

information_overload_by_okofrancisco-d4uz3lrInformation Overload av okofrancisco. Licens: Creative commons.

”Ska vi spela TP?”
”Nej.”

Där har ni en ordagrann femordskonversation som jag hört säkert tjugo gånger i mitt liv. Vid de tillfällen jag deltagit i den själv, så har jag stått för det nekande svaret – aldrig den entusiastiska frågan. Varför ska vi återkomma till om en stund.

Jag ser en charm i frågespel. Ja, det är roligt att sätta sina kunskaper på prov, och ja, det kan vara ganska spännande att se vilka frågor som kommer, och ja, det är definitivt trevligt att briljera med någon obskyr kunskap vid de få tillfällen man har möjlighet att göra det. Alla de sakerna är trevliga och underbara, och jag har ingen beef med att folk uppskattar dem.

Men inget av det kan mätas med den tomhet som uppstår i mitt inre när jag får en fråga om vad Wayne Gretzkys tredje fru hette, eller vilken obotlig tarmsjukdom Orville Wright led av, eller hur det kom sig att Edith Södergran bara snöt sig på tisdagar, eller vilken mollusk som är vanligast i Angola. När ett sådant spörsmål slungas i mitt ansikte, då blir jag röd som en jordgubbe.

Martin älskar PÅ SPÅRET. Och, om jag förstått saken rätt, så är han duktig på det. Jag hatar PÅ SPÅRET. Just eftersom jag inte är duktig på det. Däremot är jag, som den språklärare jag är, villig att när som helst ge mig i kast med en frågesport gällande prepositionsobjekt eller 1900-talslitteratur. Få frågeprogram på TV behandlar dock specifikt de ämnena.

Folk – och definitivt speltillverkare – tycks ofta glömma att allmänbildning inte innebär specialkunskaper. Allmänbildning handlar snarare om den bildning som vi kan betrakta som allmängods, alltså vad de flesta förväntas kunna. Prepositionsobjekt är med andra ord inte allmänbildning; PÅ SPÅRET är det definitivt.

Problemet är givetvis att… tja, om det är någonting alla förväntas kunna, och man sedan inte kan just det… då närmar vi oss området för pinsamheter. Nu kanske jag avslöjar någonting alldeles för personligt om mig själv, men frågespel är den enda sorts spel där jag ärligt talat kan uppleva skam. Skam över att jag inte vet någonting som jag borde veta!

Det hade varit en annan sak om jag konstant kunde välja ämnen som passar mig, snarare än att tvingas samla alla pluppar i TRIVIAL PURSUIT. Då hade jag begränsat mig till kultur- och nöjes-frågor, och sedan hållit mig till den kategorin under hela spelsessionen. Nu vet jag snarare att jag kommer få frågor om skördetröskor eller holländska 1600-talstofflor, och därför tackar jag artigt men bestämt nej till TP-förfrågningar.

Det är korkat. Ingen skam i att inte veta något. Vi är intresserade av olika ämnen här i världen, och är man inte intresserad av något, så är det oftast svårt att lära sig. Jag älskar film, och kommer ihåg scener ur rullar jag såg en enda gång för 20 år sedan. Men om jag så ägnade en månad åt att plugga in jordens alla huvudstäder, så skulle de inte fastna. Av rent ointresse alltså.

Tyvärr lider jag dock av något slags intellektuell fåfänga. Geografi är jag riktigt kass på, men det har inte hindrat mig från att försöka dölja att jag är kass på det. ”Ja, vad dum jag är!” har jag utbrustit någon gång, ”Maseru heter just huvudstaden i Lesotho! Hur kunde jag glömma det?!” När jag i själva verket aldrig ens vetat ett dugg om Lesotho, än mindre att huvudstaden heter Maseru.

Jag undviker alltså frågespel, för att slippa skammen. Nederlag i vanliga brädspel kan jag hantera – men inte i frågespel. Det gör för ont. Smärtan blir betydligt mindre om man spelar i lag, men skam-upplägget är likväl densamma.

Å andra sidan. I min bokhylla ligger dock en frågelek: TOP 1000 TRIVIA, TV & FILM. En kuriosa-frågesport om film och TV. Än så länge har jag aldrig förlorat. Men att vara så överlägset bäst i de frågekategorierna… tja, det är inte roligt det heller.

Frågespelen har alltså två balansproblem: Ämnena tilltalar inte alla, och frågedjupet tycks vara omöjligt att balansera mellan specialistnivå och banal dagislärdom. Personligen sätter jag mig hellre med ett meningslöst parti MONOPOL och får rumpan kickad där. Det svider mindre.

Att köpa ett nytt spel, del 3: Regelförklaringar

Licens: SimCat Whiteboard, av FlashFonic. Används i enlighet med Creative Commons.

Vad är tråkigast med sällskapsspelande?

Det finns bara ett svar: regelgenomgångarna.

Problemet är lika stort som oundvikligt: Om man ska spela spel i grupp, då måste folk lära sig reglerna. Det är dock lättare sagt än gjort, för hur får man egentligen folk att fatta alla bestämmelser? Eller än värre – att komma ihåg dem?

Okej, problemet är olika stort för olika spel. MONOPOL lär man sig gissningsvis på fem minuter. Jämför detta med HERE I STAND, som har en regelbok på 30 sidor och ytterligare en scenariobok på 40. Inget man lär ut i en handvändning.

Onekligen är regelgenomgångarna ett så kallat Nödvändigt Ont. De är sällan roliga, men de måste finnas. Min fråga till alla brädspelsintresserade är dock denna: Även om nu regelgenomgångar är ett Nödvändigt Ont – gör de inte lite väl ont… lite väl ofta… och helt i onödan?

Jag vill mena att jo, det gör de. I egenskap av utbildad pedagog och flitig sällskapsspeare, har jag i åratal haft många tillfällen att studera hur folk förklarar regler för sina med- och motspelare. And we are not amused.

Därmed inte sagt att alla regelgenomgångar är dåliga – eller jag själv är felfri. Tvärtom – jag har begått några av de värsta regelmissarna i mannaminne.

Jag menar dock att mina tabbar har motiverat mig att inte begå dem igen, utan istället bli en bättre regelförklarare. Faktum är att ju mer jag tänkt på saken, desto mer har jag insett att detta med att förklara regler är en svårt konst, som jag gissningsvis kommer ägna resten av mitt brädspelande liv åt att försöka behärska.

Så vad har jag då lärt mig? Låt mig göra ett litet försök att dela med mig. Först vill jag bara påpeka att alla har olika sätt att lära ut och in – och om ni har överlägsna sätt att göra detta, då är jag inte bara glad för er skull, utan vill även insistera på att ni delar med er.

Nåväl. Över till mina blygsamma små tips.

Börja i slutet. Hur vinner man? Ur regelsynvinkel finns ingenting viktigare än svaret på denna fråga. För vad är egentligen målet – var sätter vi siktet när vi spelar?

Alltså gör vi regelförklarare oftast bäst i att börja där – med att redogöra för hur man vinner. När folk har fattat den biten, då har de mycket lättare att förstå resten av reglerna; helheten blir enklare att se.

Fortsätt så! En bra regelgenomgång går oftast från det allmänna till det detaljerade. Börja med att få folk att förstå de grova dragen i spelet.

Detaljerna kan vänta.

Ge spelarna lite struktur. Och gör det i förväg. ”Först ska jag förklara vad man kan göra på sin spelrunda. Sedan ska jag förklara vad de olika korten gör. Är det okej med alla?” Det förenklar processerna ganska rejält för spelarna.

Tänk inte på reglerna som regler. Vårt mål är att få någon att fatta, inte att överösa dem med information.

Ja, spelarna ska ta till sig information – ibland mycket, mycket information. Det är hela poängen. Men vi har faktiskt ett problem om de ser informationen som information. Vi vill inte ha åhörare som är fokuserade och på helspänn – utan åhörare som är avslappnade och intresserade. Då är de som mest mottagliga.

Mitt förslag är därför att man inte lägger upp regelgenomgången som ett rabblande av regler. Utan snarare att man försöker levandegöra eländet. Se det som en berättelse; försök spela på känslan i spelet!

Förstå att alla regler behöver inte förklaras innan man börjar spela. Man måste inse vilka regler som bör förstås före spelet överhuvudtaget ens har börjat, och vilka som kan tas efterhand som man spelar.

I ett väloljat spel är naturligtvis alla regler viktiga. Men ur inlärningssynpunkt är det ingen vidare bra idé att kasta för mycket på de stackars åhörarna redan från början. Ta det viktigaste först; det är bättre att folk får en god överblick, än att de får en massa detaljer.

Samtidigt: Det bästa sättet att lära sig ett spel… är att spela det. Känn, med andra ord, inget tvång att vara alltför grundlig. Folk fattar ganska bra efterhand.

Kolla så spelarna hänger med. Detta är så brutalt enkelt och effektivt att jag förundras över varför alla inte gör det. Men ärligt talat, varför inte ställa småfrågor gällande det man just gått igenom? Och nej, man ska inte vänta till slutet med att göra det – utan låta frågorna detonera efterhand, lämpligast när man just gått igenom något moment.

Jag frågar ständigt: ”Okej, så på vilka tre sätt kan man vinna spelet? Om man har mindre än tio i liv, vad händer då? Varför kan man inte gå hit på kartan?”

Detta har en mängd positiva effekter. Dels kan man se om spelarna har fattat, och dels får de lite välbehövd repetition. Ingen skada skedd, eller hur?

Lägg undan regelboken. Ja, det är en tuff princip – men viktig. Om man har nosen i boken, då händer en massa elände, såsom:

  • Man kommer inte att ha ett bra flow. När man följer reglerna är man bunden av dem, och det är sällan de är upplagda på det mest pedagogiska sättet.
  • Man kommer inte att låta naturlig. Det blir en massa ”ehm”, och ”var var jag nu?” och ”och… seeedan så…. eh…”
  • Det blir svårare att förklara reglerna engagerat. Har ni någonsin haft en föreläsare som läst innantill under föreläsningen? Det är döden. Rena. Rama. Döden.
  • Man framstår som om man inte kan reglerna. Ty om man kunde dem, då skulle regelboken gissningsvis inte behövas.

Bara för att nämna ett par saker. Poängen är, att om man vill ge den regelgenomgång som spelarna förtjänar – de har trots allt avsatt några timmar för att spela! – då är det dags att betrakta regelboken som vad den egentligen är: Ett referensverk.

Ha roligt! Ja, jag avslutar denna inkompletta lilla lista med en kliché – men finge jag ge ett enda råd till alla som ska försöka förklara spelregler, då är det detta. Ha roligt. För om du har roligt, då kommer du göra ett mycket bättre jobb.

Avslutningsvis: Vi har mycket att lära oss, både från dem som förklarar regler bra, och dem som inte förklarar regler bra. Så jag tror en smula observationsförmåga kommer väl till pass.