The Dice Tower: Best of 2017

Inledningen på Spelglädje-året har, av ren och skär slump faktiskt, blivit ganska rollspelstungt. Björn, som varit mitt uppe i att förbereda sig för ett spelledarskap, klämmer ur sig texter på löpande band och eftersom det gäller att smida medan björnen är varm så har det helt enkelt blivit som det har blivit. Nu kanske ni tycker att det låter som om jag sitter här och försvarstalar, men vad jag i själva verket just nu gör är att jag försöker förklara både för er och för mig själv hur jag kunde glömma bort att publicera min sammanställning av vad Dice Tower tyckte om det spelår som gick.

För rollspel i all ära (större och större, faktiskt), men det är ju faktiskt brädspel och sällskapsspel som är Spelglädjes ryggrad så därför tänker jag nu, om än något försenat, köra min presentation och samtidigt förklara för er vad det var med spelåret 2017 som gjorde mig så inihoppsan nöjd att jag utstötte ett ”hodeladi” i höjd med morgonkaffet.

Som vanligt har jag använt min extremt avancerade algoritm för brädspelsåsiktsvärdering: spelens placering i Dice Towers ranking adderas och ju lägre sammanlagd siffra, desto högre upp hamnar spelet i sammanfattningen. Även detta år verkar Tom, Sam och Zee ha varit ganska oense om vad som är bra och vad som är mindre bra och inget av spelen på årets lista nämndes av dem alla.

3. Photosynthesis

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Blue orange games

Solen skiner klart på skogens lövverk och just den underbara energin använder träden till att växa och utveckla sina vackra blad. Odla smart så att skuggan av dina växande träd sinkar dina motståndare, men glöm inte att solen rör sig runt skogen. Välkommen till Photosynthesis värld, det gröna strategispelet!

****

Tom Vasel: 9:a
Sam Healy: 5:a
Poäng: 14

Photosynthesis är ett av spelen jag bar med mig hem från Essen, men jag har tyvärr inte haft tid och sällskap att prova det ännu. Jag känner mig dock trygg i att det är ett finfint spel och det är inte utan att jag är lite extra nöjd över att sättet jag fick tag i det: jag förhandsbokade nämligen det utifall jag inte skulle hitta något annat att köpa med mig hem från Spiel (så lite jag visste). Nu sitter jag här och njuter, inte bara av att lådan är den vackraste jag någonsin har sett, utan också att den omsluter ett riktigt bra spel. Recension lär följa!

2. Runes of Asteros

rising 5 runes of asterosSpeltyp: äventyrsspel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 15-25 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Grey Fox Games

Hitta de försvunna runorna och rädda planeten Asteros!

För länge, länge sedan stängde kungen av Asteros in brutala monster i Runporten och förseglande den med fyra gudomliga runor. Men för fem dagar sedan öppnade en ond kraft porten och bytte ut koden och nu är Asteros åter hemsökt av rädsla och katastrofer! Den visa ledaren Orakl bad rådet för Enade Planeter om hjälp och de skickade fyra berömde agenter: Ekho, Hal, Elli och Nova. Orakl den vise och de fyra modiga agenterna börjar bekämpa de onda krafterna för att rädda Asteros, men för att lyckas måste de hitta koden för att återställa porten och stänga i monstren igen. Folket kallar dem ”Rising 5” i hopp om att de ska kunna återupprätta fred på planeten.

Rising 5: Runes of Asteros är ett samarbets-, deduktions- och äventyrsspel med en mobilapp som spelledare. Spelarna måste hitta svarskoden med de fyra runorna i rätt ordning innan de onda krafterna slukar planeten. De kan utforska planeten för att samla energi eller ledtrådar och slåss mot onda moster. När deltagarna försöker låsa upp koden kommer appen att ge tecken som leder till den rätta koden. 

****

Zee Garcia: 10:a
Sam Healy: 1:a
Poäng: 11

Av någon anledning får jag känslan av att det här är ett Dice Tower-tips som kommer att flyga fullständigt under radarn för min del. Antagligen kommer jag aldrig mer att varken tänka på eller höra talas om det och vad jag vet går det inte ens att köpa i Sverige. Men: deduktion, äventyr och samarbete är alla egenskaper som kickar igång mina cylindrar och även om appar alltid är en nackdel tills motsatsen bevisats så växer mitt intresse sakta men säkert. Faktiskt i takt med att jag skriver den här texten! Och har Sam Healy utsett det till förra årets bästa spel kanske man borde ge det en chans… Om jag kan få tag i det alltså.

1. PANDEMIC LEGACY: SEASON 2

spelglädje brädspel sällskapsspel pandemic legacy season 2Speltyp: strategispel, äventyrsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Z-man Games

Världen gick nästan under för 71 år sedan…

Farsoten kom från ingenstans och ödelade världen. De flesta dog inom en vecka. Inget kunde stoppa den. Världen gjorde sitt bästa. Det räckte inte.

I tre generationer har vi, de sista fragmenten av mänskligheten, levt på haven på flytande stationer som kallas tillflyktsorter. Långt från farsoten kan vi förse fastlandet med tillgångar och hålla dem (och oss själva) från att fullständigt gå under. Vi har lyckats upprätthålla ett nätverk innehållande de största kända städerna i världen men de senaste åren har varit svåra. Städer långt ifrån tillflyktsorterna har fallit bort…

Imorgon ska en liten grupp av oss bege sig ut i vad som är kvar av världen. Vi har ingen aning om vad vi kommer att hitta.

****

Tom Vasel: 6:a
Zee Garcia: 1:a
Poäng: 7

Det här gör mig glad! Jag hade det stora nöjet att spela Pandemic Legacy: season 1 under förra året och har, av ren självbevarelsedrift, hållit mina förväntningar på uppföljaren på lägsta möjliga nivå. Nu kan jag dock känna mig trygg med att säsong 2 i alla fall är ”helt okej” och att jag inte behöver oroa mig för en megaflopp. Jag behöver väl knappast säga att jag redan har det här spelet i min samling och nu väntar jag egentligen bara på att vår hall ska bli färdigrenoverad och att min kusins lägenhet ska bli inflyttad och klar så att vi kan ta tag i världsräddandet igen. Hypen lever!

***

Det här året var det nervösare än någonsin att se Dice Tower utnämna sina favoriter. Av någon anledning tycks de bli mindre och mindre överens och jag oroade mig på allvar för att det inte skulle bli någon lista överhuvudtaget av min geniala algoritm. Som väl är tog de sig samman och slutligen är jag väldigt nöjd med de tre kandidater som skrapades fram; två av dem har jag redan och det tredje av dem låter inte så dumt det heller.

Men gladast är jag faktiskt över de spel som inte klarade sig in på listan. Aldrig tidigare har jag känt igen så många spel som nämndes och jag vet dessutom att det är riktigt bra titlar. Antingen har jag blivit otroligt proffsig på att plocka ut bra spel från ett spelår… eller så befann jag mig bara i Essen med både ögon och öron öppna. Pie Town, Wasteland delivery express, Viral, Dinosaur Island, Gloomhaven och 7th Continent var alla med och jag kan bara gosgotta mig i hur mycket fantastiska spelupplevelser jag har framför mig inom olika avlägsna framtider (7th Continent, kom hit genast!). Det är bara att konstatera att Essen är platsen att vara på om man vill hänga med i spelbranschen och… ja, hotell är bokat det här året också.

Och så måste jag ju avsluta med att berömma Tom Vasel för den fantastiskt trevliga lista han hade skrapat ihop (han läser så klart Spelglädje), antagligen inspirerades han enormt av vårt korta möte på Spiel eller så… gjorde han det.

spelglädje brädspel sällskapsspel dice tower

Annonser

Kan 2018…

spelglädje brädspel sällskapsspel 2018…överträffa 2017? Gällande i princip allting är det faktiskt ett absolut krav från min sida, men när vi kommer till brädspelen tror jag att jag behöver inta en något ödmjukare position. Brädspelsåret 2017 var nämligen något i hästväg, inte bara för lilla mig personligen, utan också för allas vår favorithobby i stort.

När jag nu sätter mig ner och försöker att blicka ut över brädspelsåret 2018 så har jag, ungefär som förra året, ganska svårt att förutse någonting överhuvudtaget. Mina egoistiska förhoppningar är så klart att Spelglädje fortsätter att växa så att det knakar, att jag får fortsätta mitt brädspelslärarskap på Glimåkra Folkhögskola och att jag hittar fritid och möjligheter att spela så mycket spel min späda kropp tål. Kanske är det också dags att infoga min kära Meeple till dotter i spelandet? Hon är i alla fall rysligt intresserad av att puncha och sortera komponenter…

Nytt för i år är att jag har lovat mig själv att inte köpa några nya spel förrän alla de spel jag redan äger är spelade och recenserade. Det här är ett led i mitt nya miljövänligare tänk och på detta sätt hoppas jag att kunna rädda planeten från översvämningar, tornados och islossning.

Fast nej, nu ljuger jag faktiskt. Som vanligt består mitt nyårslöfte i att inte nyårslova något och precis allt som står i stycket ovan får därför anses som ljug, fake news och allmänt hittepå. Självklart ska jag, precis som vanligt, köpa så många spel min ekonomi klarar och självklart kommer jag, precis som vanligt inte hinna med att spela alla nyförvärv.

Det här får mig osökt att tänka på att jag har ett helt gäng med Kickstarters på ingång. I det närmaste lär min ultramegadeluxe-utgåva av Dinosaur Island dyka upp (NEWSFLASH! Jag fick det faktiskt igår!) och sedan duggar det ganska tätt fram till hösten då jag hoppas kunna lägga småsvettiga nördfingrar på det nästan överdrivet efterlängtade 7th Continent. Inte att förglömma är det också tid att sätta tänderna i Pandemic Legacy: Season 2, vilket verkar vara precis så bra som det borde.

Det stora beslutet som måste fattas, helst redan den här månaden, är om jag åter ska styra min kosa söderut och Spiel18 i Essen. När jag lämnade Spiel17 var jag fast besluten om att komma tillbaka, men att det verkade lagom att åka dit vartannat år eller så. Idag är jag inte lika säker. Kärleken, gemenskapen och det fullständigt naturliga masspelandet berörde mig ända in i själen och jag funderar nu på vilket pris som är högst: den ekonomiska kostnaden för att åka eller den mentala kostnaden i att stanna hemma? Hint: Jag tjuvkikade lite på hotell igår.

Hur det än blir med saker och ting så är jag sådär pojkaktigt glad över att just du läser den här texten och förgyller Spelglädje med din närvaro. Tack! Kom förresten gärna tillbaka då och då, 2018 kan nog faktiskt bli riktigt vettigt.

Recension: Pandemic Legacy season 1

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjeSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 13+ år Tillverkare: Z-man Games

OBS! Den här texten är, så långt det bara går, fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Sådär ja. Lagom till Pandemic: Legacy Season 2 träffade butikshyllorna (och min egen garderob!) blev jag färdig med Pandemic: Legacy Season 1. Jag är oerhört sent på den bollen, men inte desto mindre känns det fantastiskt vältajmat med tanke på att min väntan på att sätta igång med säsong 2 nu blir minimal. Men, nu är det ju inte min förmåga att planera oavsiktligt som den här texten ska handla om utan vad jag känner inombords efter att ha avslutat det värsta år jag någonsin har upplevt.

Om vi börjar med att redogöra för hur det går till att spela Pandemic Legacy så tänker jag göra det oerhört lätt för mig och hänvisa till min recension av Pandemic, det är nämligen så att spelen, i grunden, inte bara är lika varandra utan exakt likadana. Så, om du inte har en aning om vad Pandemic är för något råder jag dig att ta en titt där innan du läser vidare. Med den lilla detaljen avklarad kan jag nu koncentrera mig på de skillnader som Pandemic Legacy kommer med, men framför allt tänkte jag försöka förmedla känslan det levererar.

pandemic legacy spelglädje brädspel sällskapsspel

Den stora skillnaden består i att Pandemic Legacy inför en legacy-mekanism (doh!). Det innebär kort och gott att saker sparas från parti till parti och att man, efter hand som man avancerar i spelets kampanj, kommer att påverka spelplanen och komponenterna permanent genom att skriva på dem, rita, klistra klistermärken här och där och… riva sönder saker. Kampanjen varar i tolv spelmånader och varje månad spelas en eller två gånger beroende på om man vinner eller förlorar; spelet kan alltså spelas maximalt 24 gånger, och minst 12, innan det är kaputt, finito och färdigt att kastas likt POPABs badmintonset (ta den referensen om ni kan!).

Själva destrueringsmekanismen i spelet var något som jag var starkt tveksam till från början. Skulle jag alltså förstöra ett brädspel som hade kostat över 600 kronor? Egentligen var väl priset i sig inget problem eftersom alla de medföljande speltimmarna inte kostar mer än en 2-timmars bio med popcorn och läsk för fyra personer, men jag säger det igen: skulle jag alltså förstöra ett brädspel? Förstöra!? Som brädspelsentusiast och materialist är det ett rejält hinder på vägen vill jag lova!

I efterhand skulle jag faktiskt vilja påstå att destrueringen är ett av spelets allra starkaste kort. Att förstöra något, kontra att bara lägga tillbaka det i lådan, ger en påtaglig känsla av oåterkallelighet. Skulle exempelvis min karaktär råka illa ut och dö så kommer hen aldrig någonsin tillbaka och det gör att jag alltid gör mitt yttersta för att undvika sådana hemskheter. Samtidigt måste jag balansera det med att ta lagom mycket risker för att lyckas i själva spelandet; att försöka besegra pandemier är nämligen ganska farofyllt och kan förmodligen närmast jämföras med att vara hemkunskapsfröken på en högstadieskola.

Kampanjen tillför en ganska tunn, men ändå rejält engagerande, story som glädjer, förvånar, förfärar och plågar spelarna under hela speltiden och i takt med att man arbetar sig framåt så kommer nya regler, komponenter och faktorer att infogas. Förutom att grunden som finns i vanliga Pandemic alltid finns kvar så kan jag tyvärr inte vara mer detaljerad än så rent spelmekaniskt eftersom det oundvikligen tar mig in på spoiler-territorium. Tro mig dock när jag säger att det gamla djungelordspråket ”Pandemic Legacy är Pandemic på steroider” stämmer mycket väl.

Förresten, att jag inte kan vara mer specifik om mekanismerna har egentligen ganska liten betydelse, för om jag ska vara riktigt ärlig så finns den stora behållningen i känslorna som Pandemic Legacy förmedlar. Inget spel har någonsin fått mig att känna mig så engagerad, uppspelt, glad, arg, fruktansvärt arg, besviken, bubblande lycklig, förnedrad och triumferande som Pandemic Legacy. Kampanjen är en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan som omöjligt kan lämna någon oberörd.

Vetskapen om att allt man gör kommer att sparas till nästa spelomgång gör att det aldrig är självklart hur man ska prioritera. Ska man lämna en stad helt åt sitt öde för att säkra upp någon annanstans eller bör man försöka sig på den gyllene medelvägen? Inte ens det faktum att segern var inom räckhåll gjorde att vi lät något gå åt pepparn utan att tänka efter både en och två gånger först; detta enbart baserat på ovissheten om eventuella konsekvenser längre fram i kampanjen.

pandemic legacy spelglädje brädspel sällskapsspel

En stor nackdel med Pandemic Legacy är att man bör (måste!) vara samma sällskap varje gång man spelar. Samtidigt tycker jag ändå att det är en mycket större fördel än nackdel eftersom resan man ger sig ut på blir så mycket mer minnesvärd när man har kämpat, undrat och lidit tillsammans under ett gastkramande analogt spelår. Visst kan det vara svårt att få ihop samma gäng av vuxna brädspelare, småbarnsföräldrar och karriärmänniskor vid så många tillfällen, men vi löste det enkelt genom att aldrig skiljas åt utan att först ha bokat in nästa speltillfälle. För oss blev dessutom kampanjen i Pandemic Legacy ett hett diskussionsämne när vi träffades. Ingen måltid, fika eller stadspromenad genomfördes utan att taktiska grepp och spekulationer stöttes och blöttes. I något fall mardrömdes det till och med om de hemskheter vi hade varit med om…

Och nu är vi färdiga och det är dags att kasta bort det spel vi så kärleksfullt har vårdat under det senaste året.

Fel! Berättelsen vi har skapat är unik för vårt sällskap och när vi var färdiga så signerade vi alla spelplanen för att jag, så fort jag hittar en lämplig ram, ska kunna göra en tjusig tavla av hela rasket. Varje gång någon av oss tittar på den så kommer vi att minnas detaljer, motgångar, osannolika vändningar och ljuva segrar som vi har varit med om. Nämn ett annat spel som skapar sådana förutsättningar om ni kan?

Jag tror att jag har varit tydlig nog vid det här laget. Det finns en anledning till att Pandemic Legacy ligger etta på Boardgamegeeks lista över tidernas bästa spel och även om jag inte vill påstå att det är det bästa lir jag har spelat rent mekaniskt så är själva upplevelsen en av de absolut största jag har haft i brädspelsväg. Gillar man Pandemic är Pandemic Legacy ett givet köp och jag kan bara uttrycka mina uppriktiga gratulationer, blandat med lätt avundsjuka, om du fortfarande har det här äventyret framför dig.