Recension: Escape from the Aliens from Outer Space

IMG_5814Speltyp: partyspel Antal spelare: 2-8
Speltid: 45 min Språk: Engelska
Ålder: 13+ Tillverkare: Osprey Games

Ute i den mörka, kalla världsrymden håller någonting fruktansvärt på att hända. Rymdskeppet Selva – en medicinsk forskningsstation – har invaderats av ett utomjordiskt virus. Viruset är dock inte vilken förkylning som helst: de forskare som har infekterats intresserar sig nämligen inte längre för att odla bakteriekulturer eller leka med DNA-strängar; istället ägnar de merparten av sin tid åt att försöka sluka sina tidigare kollegor. Denna attitydförändring går givetvis inte hem hos de icke-infekterade som, i ett utslag av sunt förnuft (och gissningsvis efter ett par fackliga möten), bestämmer sig för att lämna sina mikroskop och petriskålar och rusa mot Selvas flyktkapslar.

Kommer de friska att hinna ut innan de blir kvällsmat? Kommer de infekterade att stilla sin hunger? Och vem lämnade egentligen ytterdörren på glänt så att viruset kunde komma ombord till att börja med?

Detta är upplägget i ESCAPE FROM THE ALIENS FROM OUTER SPACE – ett klaustrofobiskt spel med hemlig förflyttning och dolda identiteter. Målet är enkelt: Hälften av spelarna är infekterade, och vinner om de slukar de som är friska. De friska vinner i sin tur om de lyckas skjuta ut sig själva i kosmos oändliga mörker, bort från Selvas alla faror.

Lite klurigare än så blir det dock. Inledningsvis är nämligen en spelare endast säker på om hen själv är infekterad eller ej. Hur det står till med de andra spelarna är oklart. Om man spelar som människa gör man därför kanske bäst i att helt enkelt hålla sig långt borta från allt och alla. För vem är vän? Och vem är fiende?

Men. Inte nog med att man inte vet vad de andra spelarna har i kikaren – man har dessutom ganska dålig koll på exakt var på rymdskeppet de befinner sig. ESCAPE FROM THE ALIENS FROM OUTER SPACE har nämligen inget egentligt spelbräde med traditionella spelpjäser. Istället sitter varje spelare meden egen liten karta, där hen i hemlighet antecknar sin position.

IMG_5447

Som ni kan se på bilden ovanför är kartorna uppdelade i ett rutmönster. Snedstreckade icke-numrerade rutor går inte att beträda. Infekterade och icke-infekterade spelare har separata startpunkter (de svarta rutorna i mitten). Flyktkapslarna finns på några få avlägsna ställen (markerade 1-4 ute i kanterna). Övriga rutor är antingen vita eller gråa. De vita rutorna är säkra miljöer – dit kan man alltså gå utan att göra några ljud som väcker de infekterades uppmärksamhet; man behöver alltså aldrig berätta för motspelarna att man landat på en vit ruta.

De gråa rutorna är lite mer besvärliga. Varje gång man stannar på en sådan ruta måste man dra ett hemligt kort. Kortet berättar sedan om man gör ett ljud på just den ruta där man befinner sig – eller om ett ljud hörs från någon annan del av skeppet. Det senare alternativet är ju klart roligast: här får man chansen att lura motståndarna att tro att man är på ett ställe där man inte är. Eftersom kortet är hemligt kan motspelarna aldrig vara säkra på om man sagt sanningen eller inte. Avslöjade Martin just sin riktiga position eller försöker han bara sig på något slags fint? Motspelarna får alltså försöka luska ut om informationen de hör är tillförlitlig eller inte.

Infekterade kan anfalla rutor. Det är så de dödar, förstår ni. Så om en infekterad kommer till en ruta där hen tror att en icke-infekterad spelare befinner sig ropar hen – med klar och tydlig stämma – ”Jag attackerar ruta G06!” Därmed avslöjar hen sig givetvis som infekterad, eftersom icke-infekterade inte kan attackera (såvida man inte tillämpar specialregler). Förhoppningsvis lyckas den attackerande ha ihjäl en icke-infekterad (som då återuppstår som infekterad och tar del i jakten).

Om en icke-infekterad lyckas ta sig till en flyktkapsel drar denna spelare ett kapselkort. Är kortet grönt så har hen lyckats lämna skeppet. Är kortet rött så fungerar kapseln inte – och spelaren får försöka ta sig till en annan kapsel att fly med. Lycka till med det, är allt jag kan säga.

IMG_5440

ESCAPE FROM THE ALIENS FROM OUTER SPACE är ett snabbt och roligt litet spel. De deltagande springer runt i det tysta och försöker överlista och finta varandra, samtidigt som de lyhört utvärderar all information. Variation bjuds det också på: Spelet kommer med en åtta-tio färdiga kartor, och om man vill så kan man lägga till olika specialregler, såsom att låta varje karaktär ha unika egenskaper.

En kritik som har riktats mot spelet är att det inte är tillräckligt socialt. Man pratar helt enkelt inte så värst mycket med varandra under omgångarna. Detta upplever jag dock som en märklig kritik eftersom spelet går ut på att hemlighålla information. Varför skulle man då vilja prata en massa? Dessutom är spelet, trots att man inte har så mycket att diskutera, väldigt interaktivt: spelarna lyssnar efter information och agerar utifrån denna.

För en person som jag – alltså en uppskattar regellätta spel som tar 20-30 minuter –är ESCAPE FROM THE ALIENS FROM OUTER SPACE galet skoj. Taktiken blir aldrig särskilt tung, men den finns definitivt med i bilden.

Så om ni, kära läsare, är sugna på ett roligt spel som tycks vara ett kärleksbarn till Ridley Scotts Alien och John Carpenters The Thing… tja, vad väntar ni på? I rymden kan alla höra er skratta.

Recension: Ordglapp

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglappSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-6 
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Competo

I slutet av förra året skrev jag att partyspelen möjligen inte hade fått den uppmärksamhet de förtjänade här på Spelglädje. Det hade de kanske inte heller, men sedan dess har inte mindre än tre rena partyspelsrecensioner publicerats och nu har det blivit dags för ännu en. Guldtärningsvinnaren i kategorin Årets vuxenspel 2016 är nämligen nästa objekt på tur, och i den kategorin är det ju tradition att det ska handla om ett extremt lättviktigt partyspel. Vinnaren den här gången heter ORDGLAPP och är… tja, ett extremt lättviktigt partyspel. Jag har väldigt svårt att utöka den beskrivningen överhuvudtaget, så vi går istället raskt över till hur man gör när man spelar:

ORDGLAPP kretsar kring två stycken draghögar som ligger mitt på bordet; ur dem kommer spelarna turas om att dra, vända upp och lägga kort framför sig. Korten som vänds upp innehåller ett ämne, t.ex. kultfilmer, och en symbol, t.ex. ett plustecken, och det är när det första kortet har vänts upp som själva spelandet tar rejäl fart. Så fort någon vänder upp ett kort med en symbol som redan ligger uppvänd hos någon annan startas nämligen omedelbart en duell mellan kortinnehavarna. Den går ut på att, så fort som möjligt, kläcka ur sig ett exempel inom ämnet som står på motståndarens kort och den som lyckas göra det först vinner duellen (i exemplet på bilden nedan hade alltså Roxette varit ett fantastiskt svar).

Vinnaren plockar åt sig förlorarens kort och lägger i sin poänghög och sedan fortsätter spelet som förut… om det inte, som ett resultat av att poängkortet togs, åter ligger två lika symboler uppe för då startar en ny duell på studs. Spelet innehåller ytterligare en liten finess i form av Joker-korten, de är specialkort som istället för att läggas framför spelarna placeras mitt på bordet. På korten finns två olika symboler, och om den avbildade kombinationen skulle dyka upp hos spelarna utlöser även detta en duell. Den spelare som har lyckats samla flest kort i sin poänghög när draghögarna är slut har vunnit och får, enligt gammal spelsed, välja vem som ska sätta på nytt kaffe.

brädspel spelglädje sällskapsspel ordglapp

Och där vet ni faktiskt i princip allt ni behöver veta för att kunna spela eller snickra ihop ett alldeles eget ORDGLAPP, men vem har sagt att spel behöver vara avancerade för att vara roliga (se bara på CARDS AGAINST HUMANITY)? Den befogade frågan är ju då om ORDGLAPP, i all sin enkelhet, också är ett roligt spel? Jag ska inte dra ut särskilt mycket på svarandet utan utropar odiskutabelt ”nja” på det.

Till att börja med, ORDGLAPP är stressigt. Fruktansvärt stressigt till och med om man är många spelare, och det är en egenskap jag skyr som… kanske inte pesten, men i alla fall som en rejäl maginfluensa. Spel får gärna vara lite stressiga och hetsiga när det är min tur, men ORDGLAPPS utformning gör att det kan bli min tur när som helst och det leder till att jag är konstant stressad under den halvtimme som partiet pågår. Har ni någon gång spelat kortspelet STRESS med många deltagare så är det en likvärdig upplevelse som i alla fall jag slutade uppskatta ungefär när jag lämnade gymnasiet bakom mig. Det är definitivt inget jag skulle vilja infoga en kväll när vinglasen och fin-whiskyn är framme, det är ett som är säkert.

Med det sagt så hade vi trots allt roligt när vi spelade ORDGLAPP; det är liksom omöjligt att inte skratta åt varandras tunghäftor och misstag (dessutom är det aldrig fel att sanningsenligt kunna  läxa upp sin bror för att han stirrar för mycket på dåliga Facebook-klipp och läser för lite böcker, när han klagar på att inte kunna läsa korten tillräckligt fort). Dock var vi alla överens om att när ett parti är spelat är det roliga över. Efter det är man liksom nöjd, sugen på mer efterrätt eller.. ja, egentligen vad som helst utom att spela en gång till. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är något distributören är medveten om eftersom endast tre kortlekar (= tre partier) medföljer?

Sammanfattningsvis då, om du uppskattar stressiga, högljudda och väldigt enkla partyspel så kan ORDGLAPP vara något för dig, annars bör du leta vidare (varför inte i Spelglädjes partyspelsarkiv?). Och förresten, vi har så klart alla våra personliga preferenser, men hur ORDGLAPP kunde bedömas vara ett bättre spel än det, också Guldtärnings-nominerade och, allmänt briljanta partyspelet CODENAMES övergår mitt förstånd fullständigt. Bäst att inte fundera närmare på det.

Recension: HINT

hint spelglädje brädspel sällskapsspel
Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 60 min Språk: Svenska 
Ålder: 15+ Tillverkare: Bezzerwizzer Nordic ApS

Har du någonsin funderat på hur man gestaltar Halebops komet med hjälp av en charad? Eller hur man muntligt förklarar tidningen Elle, självklart utan att säga själva ordet, för en person som inte har läst en modetidning i hela sitt liv?

Jag misstänker att ovanstående inte är något som har passerat ert medvetande särskilt ofta, speciellt inte nu i juletider när det viktigaste som finns är att fundera på hur man ska lyckas fylla en presentjulkalender med 24 små, men roliga paket. Jag, som fortfarande håller mig till att köpa en färdig julkalender i butik, har däremot massor med tid över att fundera på. Och varför inte då låta ovanstående spörsmål behandlas? Vem vet, det kanske kommer till nytta en dag?

Eftersom jag har gjort mig besväret att skriva ovanstående så förstår ni säkert att dagen då nyttan infann sig har kommit. Från och med stunden då HINT packades upp på mitt bord gick jag nämligen ifrån att vara ett ifrågasatt geni till ett geni, lite som Gallileo Gallilei faktiskt.

Nåja. Där lämnar vi berättelsen om min självbild och riktar istället in oss på att reda ut vad HINT egentligen är för ett lir. Och tja, i grund och botten är det egentligen inget speciellt alls. Man delar in deltagarna i två lag som turas om att utföra charader, nynna melodier, rita, och förklara olika företeelser muntligt på tid. Lyckas det egna laget med något får man flytta sin spelpjäs framåt på spelplanen och först i mål vinner. Ett helt vanligt och superordinärt partyspel helt enkelt.

Men, mina vänner. Men. HINT har ett antal egenskaper som får det att sticka ut ganska rejält i djungeln av partyspel och som gör att i alla fall jag kan tänka mig att spela det både en och trettiosju gånger till:

Egenskap 1: Taktiska moment. Istället för att slumpmässigt dra ett ämneskort ur en ämneslåda finns det i HINT alltid tre stycken olika kort att välja emellan. Synligt på dem finns kategori (charad, nynna, rita eller förklara) och en rubrik om vilket ämne uppgiften behandlar, t.ex. kända klädmärken. Det gör att man ofta har möjlighet att välja något man tycker verkar roligt, tycker sig behärska eller helt enkelt bara vill stjäla för motståndarlaget. I värsta fall får man göra någon form av pest eller kolera-beräkning sammanvägt med eventuella bonuspoäng.

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Vänta nu, skrev jag bonuspoäng? Japp, det finns nämligen ett taktiskt moment till att nämna i form av snurran. De tre korten man har att välja mellan ligger placerade på en snurra mitt på spelplanen, en snurra som… ja, snurrar varje gång ett nytt kort ska placeras på den. Kort som ligger där ett tag roteras ganska fort in på den svarta bonusplatsen, vilket gör att det lag som tar sig an just det kortet, redan innan uppgiften har påbörjats, har tjänat en poäng. Skulle ett kort, trots löfte om bonus, ligga kvar ytterligare en runda hamnar det på den blåa bonusplatsen som, förutom att den delar ut bonuspoäng, är tvingande för laget vars tur det är.

De här små taktiska detaljerna gör att man hela tiden lockas att väga in olika aspekter i sina val. ”Ska vi spara ett favoritämne tills det ger bonuspoäng, men samtidigt riskera att motståndarna stjäl det?””Bör vi välja kortet om asiatisk mat för att förstöra för de andra, trots att vi inte kan ett skvatt om sånt där?” och ”Hur gör vi för att ett besvärligt ämne ska ligga på den blåa bonusplatsen när det är motståndarnas tur?”. Självklart går det bra att bara köra på och välja de kort som är bäst för en själv, men jag menar att man har ofantligt mycket roligare om man tillåter sig att tänka efter lite grann innan man bestämmer sig (vem kan t.ex. motstå möjligheten att tvinga moståndarna att göra en charad på halalslakt?). Vänta sen bara tills något av lagen har flyttat in sin pjäs på de blåa rutorna, då är det nämligen motståndarna som sköter ämnesvalen…

Egenskap 2: Det röda ordet. På baksidan av varje ämneskort hittar man totalt sex ord att hantera, men bara fem av dem ska förklaras/nynnas/charaderas/ritas för lagkamraterna. Det sjätte är livsfarligt och ger två minuspoäng om det skulle råka sägas högt av någon. Jag tycker verkligen om den detaljen, för det gör att man inte bara kan sitta och häva ur sig gissningar i jakten på poäng utan måste koncentrera sig på vad det är lagkamraten egentligen försöker förmedla för något. Dessutom sätts, i alla fall i mig, en tankeprocess igång som, av ren nyfikenhet, försöker luska ut vilket ord som är rött.

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Egenskap 3: Svårighetsgraden. HINT är ett partyspel som försöker, och lyckas, att lägga sig på en högre kunskapsnivå än sina glättigare festkonkurrenter. Jag tycker helt klart att det är ett uppfriskande grepp för ibland (ofta) är det betydligt roligare att känna sig lite intelligent än att sitta och haspla ur sig ”saker man kan suga på” så fort som möjligt. Vad sägs istället om att förklara ordet pluskvamperfekt? Eller att rita företeelser i skidbacken? Eller att visa olika bakverk med hjälp av charader? Utmanande och alldeles… underbart.

Jag är medveten om att en högre svårighetsgrad kan skrämma bort många potentiella spelare, men enligt mig finns det ingen anledning till rädsla. Varje kort innehåller alltid ett eller flera ord som man har bra koll på och då gör det kanske inte så mycket att det också finns något ord som är idiotsvårt för vissa och en utmaning för andra? Min uppfattning är också att många underskattar sin egen förmåga och då kan ett parti HINT bli en skön påminnelse om att man faktiskt inte är så pantad som man trodde.

På tal om pantad, ser ni bilden nedan? Det är mitt försök att förklara den asiatiska maträtten ris (det skrivna ordet fanns så klart inte där under förklaringen). Inga konstigheter va? Min lagkamrat tyckte uppenbarligen det och slutresultatet av ritandet blev två minuspoäng eftersom det enda asiatiska han lyckades klämma fram var det röda ordet sushi. Andra nämnvärda HINT-minnen är när Frugan försökte charadera katt genom att, krypande, lura vår franska bulldog att jaga in henne under vardagsrumsbordet eller när hon, under en nynnar-utmaning plötsligt hade glömt bort alla Abba-låtar utom Happy new year (som så klart inte gav några poäng).

hint spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag tror att det har framgått vid det här laget att jag tycker att HINT är ett riktigt roligt spel. Det känns gediget, utmanande och kvalitativt på ett helt annat sätt än liknande spel i samma genre och det är inte utan att man kan ana att det är samma företag som ligger bakom HINT som min frågespelsfavorit BEZZERWIZZER. Jag brukar klaga på att partyspel är alldeles för snabbspelade, men här tycker jag att man har lyckats pricka in en bra längd (60 min) som passar alldeles utmärkt på parmiddagar och familjestunder. De taktiska momenten tillför mycket, och extra roligt har jag så klart när motståndarna tvingas välja ett riktigt klurigt ämne, eller när en charad eller teckning blir sådär härligt urartad att ingen egentligen förstår vad som pågår.

Med det sagt ska jag inte sitta här och påstå att jag kommer att spela HINT varje helg framöver, den här typen av partyspel kommer nämligen väldigt sällan fram på mitt bord. Däremot törs jag lova att HINT är mitt förstahandsval när det väl är dags, och ett bättre betyg än så går faktiskt inte att få.

Recension: Codenames Pictures

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 2-8
Speltid: 15 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Enigma Games

Vad har operahuset i Sydney och en myrslok gemensamt? Fram tills förra helgen så var mitt svar på den frågan, jag får den faktiskt överraskande ofta, ett övertygat ”inte ett dugg!”. Efter att ha spelat CODENAMES PICTURES är mitt svar numera snarare ”Njaaa, om man placerar dem på ovanpå varandra på samma bild så kanske de ser ut som en… båt?”

CODENAMES PICTURES är en väldigt nära släkting till CODENAMES som redan finns recenserat här på Spelglädje. Har ni inte läst den texten bör ni härmed känna er manade att göra det (här får ni en länk till!), reglerna som jag går igenom rätt så grundligt där tänkte jag nämligen hoppa över ganska mycket nu eftersom skillnaderna är så få. Men, för att ändå sätta er in i något slags sammanhang:

CODENAMES PICTURES är ett lagspel för två lag som går ut på att få sin/sina lagkamrater att peka ut ett antal bilder, i allmänhet så fort som möjligt men i synnerhet innan motståndarlaget lyckas göra det. Bilderna ligger utlagda på bordet i ett rutnät på 5×4 bilder (alltså totalt 20 stycken) och motsvarar antingen en röd/blå hemlig agent, en oskyldig civilperson eller en lönnmördare.

Som de insatta och duktiga recensionsläsare ni nu är efter att ha läst texten om original-CODENAMES, förstår ni vid det här laget precis allting. Lagen är tilldelade färgerna röd eller blå, en person i varje lag har utsetts till mästerspion och det är nu hens uppgift att lämna listiga ledtrådar till de bilder som tilldelats respektive lag via det hemliga nyckelkortet. Pekar man på en egen agent får man fortsätta gissa, pekar man på en civilperson går turen över till det andra laget och lyckas man peka ut lönnmördaren förlorar man direkt.  Det lag som pekar ut alla sina bilder först vinner.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Jag tror att det, vid det här laget, har framgått ganska tydligt att CODENAMES PICTURES är väldigt likt sin föregångare CODENAMES, men med den avgörande skillnaden att det är bilder som ska pekas ut istället för ord. Det är faktiskt så likt att man, i regelhäftet, uppmanas att hoppa till sidan 11 om man redan kan reglerna till föregångaren…

Om vi börjar i änden med bilderna så är det verkligen sant som man säger att en bild säger mer än 1000 ord. Det är nämligen ganska lätt att hitta gemensamma drag för flera av dem, men desto svårare att hitta drag som inte också delas av av motståndarnas bilder. Som ni kan se nedan så var exemplet med myrsloken och Sydneys operahus ovan inte taget ur luften (det enda jag inte förstår är hur min granne kunde få det till en båt) och det är den typen av tvetydighet (minst!) som alla bildkorten levererar. Man märker tydligt att hårt arbete har lagts ner för att fylla bilderna med många detaljer och associationsmöjligheter och det är egentligen bara att lyfta på hatten och buga djupt inför den person som ligger bakom artworken.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Kärnan och den stora behållningen med CODENAMES PICTURES ligger så klart i att försöka lämna ledtrådar till så många bilder som möjligt på en gång. Ofta blir det rejält långsökt men det går nästan alltid att hitta gemensamheter; sen är det ju en helt annan sak om ens medspelare har lyckats lägga märke till samma detaljer som man själv har gjort. Tyvärr har jag ingen fantastiskt genomförd bildkedja att skryta med här, men även om min svårt imbecille lagkamrat misslyckades totalt med utpekandena så är jag lite extra nöjd med ledtråden ”resmål 5”, åsyftande bilder på Eiffeltornet, en japansk samuraj, en engelsk(ish) riddare, en schweizisk fickkniv och en egyptisk målning. Var det någon som sa långsökt?

Jag har funderat en hel del på om CODENAMES PICTURES är roligare eller mindre roligt än sin föregångare och har, efter väldigt många om och men, kommit fram till att det är… roligare, men mindre roligt. Roligare eftersom jag tror att majoriteten av alla som kommer att spela något av spelen har skojigare med att hitta listiga associations-kedjor mellan bilder, men mindre roligt för att jag själv tycker att det är mer lattjo att leka med ord. Det handlar alltså främst om tycke och smak, så det närmaste ett slutligt besked jag kommer i frågan är nog att… tja, att man får känna efter vad man gillar själv. Glasklart? Bra.

CODENAMES PICTURES kommer också med en rad nya spelsätt att variera med, bland annat en variant på biljardens eightball där man, efter att ha pekat ut sitt lags bilder, ska avsluta med att peka på lönnmördaren. Den stora grejen för mig som också äger original-CODENAMES är annars att det finns regler för att kombinera de båda spelen i en fantastisk röra av ord och bild samtidigt. I skrivande stund har jag inte hunnit prova, men bara tanken får mig att fnissa lite för mig själv samtidigt som jag knappt vågar tänka på hur långsökta associationer min hjärna kan skapa under sådana förutsättningar. På något sätt känns det befogat och nästan nödvändigt att de nya spelsätten tillkommer, för oavsett om man använder dem eller inte så slipper man i alla fall att spekulera om att konstruktören bara har kopierat sin spelidé och bytt ut orden mot bilder för att tjäna mer riksdaler.

codenames pictures brädspel spelglädje sällskapsspel

Mitt hårda speltestande har även lyckats hitta en(!) negativ grej med CODENAMES PICTURES och det är att det är helt okej, enligt reglerna, att säga vad en bild föreställer (t.ex. giftflaska 1 från bilden ovan) som ledtråd. Det är så klart inte att rekommendera att göra så under hela spelet eftersom det går för sakta, men möjligheten gör att spänningen uteblir fullständigt när något lag bara har en bild kvar att peka ut. Det finns liksom ingen chans i världen att de kommer att misslyckas vilket gör att det ibland kan kännas rejält rumphugget och antiklimax-aktigt i slutet.

Med det sagt så tycker jag ändå att CODENAMES PICTURES är ett precis lika fantastiskt spel som sin föregångare. Det är lätt att plocka fram, lätt att ta med sig, väldigt lätt att lära sig och är sådär ultimat perfekt att plocka fram på den där parmiddagen som har stannat upp. Jag avslutade recensionen om CODENAMES med att utnämna det till den bästa gåbort-presenten någonsin och det är definitivt på sin plats att göra något liknande här; även CODENAMES PICTURES spöar vilken chokladkartong eller tulpanbukett som helst, testa själva!

Recension: Med andra ord 4

med andra ord spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: partyspel, familjespel Antal spelare: 4-8
Speltid: 20 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Wonderful Times Toys & Games

I min sedan länge flydda ungdom spenderade jag en hel del tid på grannens garagetak. Konstigt nog hade mina föräldrar inga invändningar mot det och vad som kanske var än mer konstigt var att nästa granne inte heller hade några invändningar (man hade nämligen bästa möjliga utsikt in i deras vardagsrum).

Nu var det ju så klart inte grannens vardagsbestyr som lockade mig till taket utan det faktum att vi var några stycken som brukade samlas och spela ALIAS där. ALIAS är, för er som har missat det, ett spel som går ut på att försöka få sin lagkompis att säga ett visst ord genom att beskriva det för hen. Eftersom det var ungefär samma gäng som samlades på taket blev vi ganska fort riktigt vassa på att förklara ord och jag minns med glädje alla stenhårda bataljer kring det sönderspelade spelet.

Av den anledningen var det en viss värme som började sprida sig i min kropp redan när jag lade handen på den fjärde upplagan av MED ANDRA ORD (MAO4, som heter så eftersom det är den fjärde upplagan av spelet). Skulle det vara lika kul som jag mindes att förklara ord och förtvivlas över sin lagkamrats uppenbara ointelligens? Innan jag ger mig in på att besvara den frågan är det så klart på sin plats att förklara vad MAO4 egentligen är för något och hur man spelar:

”Man kan säga att det är ett lir där man ska berätta om glosor för sin lagkompis så att hen kan säga glosan man menar högt”.

Efter det taffliga försöket att piffa till recensionen med att förklara ordet ordförklaringsspel enligt regelverket i MAO4 går vi raskt över till klarspråk; MAO4 är alltså ett ordförklaringsspel som spelas i lag. Man turas om att förklara ord för sin lagkamrat, ja, så många ord man nu hinner med på de 30 sekunder det medföljande timglaset varar. Orden som ska förklaras finns på brickor som dras slumpmässigt ur en påse och om ett ord klaras placerar man brickan på sitt lags ”bana” på spelplanen. Det lag som först fyller sin bana (16 ord) har vunnit och är fria att håna motståndarna så att efterrätten skvätter (husregel).

Själva ordförklarandet är, som ni säkert förstod av min märkliga mening ovan, förknippat med en del förhållningsregler. Låt säga att jag ska förklara ordet lastbil för min lagkamrat Björn. Eftersom han är lite småkorkad måste jag anstränga mig hårt för att göra förklaringen så tydlig som möjligt, men jag får inte använda delar av ordet eller översätta det till ett annat språk. Förklaringen ”bil som man lastar saker på” hade säkert, i all sin enkelhet, gillats av Björn men inte av motståndarna eftersom den bryter mot reglerna. ”Ett fordon man kör varor i” är däremot godkänt och även om det i efterhand kan tyckas vara lätt tar det en stund innan man kan häva ur sig korrekta förklaringar utan att slösa bort tid på att tänka.

I påsen med ordbrickor gömmer sig också ett antal tjuvar och lyckas man dra en sådan får man kort och gott stjäla en bricka från valfri motståndares bana. Och vips så har vi lärt oss att spela MAO4!

med andra ord spelglädje brädspel sällskapsspel

Är det då roligt att spela MAO4? Ja, självklart är det så om man, som jag, gillar ordförklaringsspel. Tidspressen, kombinerat med att man aldrig riktigt vet vad för ord man ska dra ur påsen gör det precis lagom spännande varje gång det är ens tur att förklara. Man kan dessutom lita på att man, så fort man har börjat få bra koll på hur man snabbt och enkelt ska förklara ord som ”hårvax”, ”iskub” och ”bladlus”, får tag i en ordbricka där det står t.ex. Per Morberg. Jaha, vad gör man då liksom? Börjar slabba med tilltugget? Hotar folk med samma finess som Viggo i Rederiet? Namnen i ordpåsen kryddar tillställningen rejält och ger utrymme för både gestikulerande och rolig frustration.

Som inte timglaset och orden var nog så medföljer även ett gäng ytterst irriterande tutor som man kan stressa sina motståndare med om man tror sig kunna ordet de förklarar. Ganska ofta resulterar det i att man stressar sönder motståndaren så mycket att de inte får ur sig något annat än obegripliga, gutturala ljud som inte betyder någonting alls. Det är i de här lägena som MAO4 blir hejdlöst kul och leder till stor glädje… eller jag kanske ska säga skadeglädje? Oavsett, skrattar gör man i alla fall och har man dessutom en lättstressad, lite smådålig förlorare i spelsällskapet blir det inte tråkigare direkt…

Och det är mitt i den här fullständiga glädjen som jag hittar spelets negativa sidor. MAO4 är alldeles för kort enligt mig. Spelar man i lag som är bara hyfsade på att förklara ord för varandra är alltihop över på de korta 20 minuter som utlovas på spelkartongen och det är ofta då man har som allra roligast. Visst kan man förlänga speltiden genom att välja att köra flera varv eller tömma sin fulla bana igen, men antalet ord som medföljer spelet är dimensionerat för den korta speltiden och risken är därför stor man börjar känna igen orden om man spelar ofta och många gånger på rad. Spelet hade helt klart mått bra av att öka antalet ord från de ingående 700 till minst det dubbla redan från start (det går att köpa till extra ord om man vill), så att överraskningsmomentet i orddragningen bibehålls över tid.

Något som hänger ihop med att jag tycker att speltiden är lite för kort är också att jag saknar fler sätt (än att råka dra en tjuvbricka) att stjäla polletter från riktigt duktiga spelare. I reglerna medföljer alternativ som gör att man kan stjäla ord från lag som misslyckas på olika sätt, men jag saknar kraftfulla vapen att bombardera de allra skickligaste med. Ett duktigt lag kan snabbt dra ifrån de övriga och den korta speltiden gör då att det är svårt att överhuvudtaget komma ikapp dem igen om det inte blir fullständig bohnanza i dragna tjuvbrickor.

Med det sagt tycker jag ändå att MAO4 är riktigt roligt om man gillar ordförklaringsspel. När de största klagomålen handlar om att spelet går alldeles för fort och att det behövs fler möjligheter att förstöra för varandra (alltså att förlänga speltiden), går det ju liksom inte att argumentera emot skojigheten överhuvudtaget. Jag ska ärligt säga att jag minns ALIAS som ett ännu roligare spel, men eftersom jag inte har spelat det på säkert 10 år kan den åsikten mycket väl vara baserad på nostalgiskt skimmer. Letar ni efter något lämpligt till parmiddagen eller festen så ser jag alltså ingen anledning att MAO4 inte kan uppfylla era krav; i alla fall om ni gillar att vricka med ord samtidigt som ni skrattar.

Och nu när vi ändå pratar om att vricka med ord, borde inte Helsingborgs Dagblad ha stavat lite bättre på kartongen?

Recension: 3 snabba svar!

3 snabba svar! brädspel spelglädje sällskapsspelSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-6
Speltid: 30 min Språk: Svenska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Wonderful Times Toys & Games

Ibland frågar folk mig om inte partyspelen borde få lite större utrymme på Spelglädje. Jag brukar då svara något i still med att de absolut borde vara bättre representerade, men att de, eftersom Spelglädje baseras på de spel jag oftast köper och spelar, är ungefär lika förekommande i min spelsamling som i det digitala arkivet. Kort sagt, jag äger inte särskilt många rena partyspel eftersom jag inte känner behov av att spela dem särskilt ofta.

Därmed inte sagt att jag, som många andra inbitna brädspelsnördar, föraktar och avskyr dem. Ett partyspel kan nämligen, enligt mig, vara minst lika fantastiskt som ett episkt parti MANSIONS OF MADNESS; allt handlar egentligen bara om att känna sitt sällskap och den rådande situationen. Med det i åtanke lade jag fram dagens recensionsobjekt 3 SNABBA SVAR! när Frugans föräldrar var på grillbesök i helgen. Ett ganska väl scoutat tillfälle, skulle det visa sig.

3 SNABBA SVAR! är ett av de där renodlade partyspelen som har en färgglad och högglansig låda täckt med lovord från betrodda brädspelsrecensenter som Västerbottens Folkblad och Nerikes Allehanda. Av min sarkastiska ton, som jag hoppas framgick även i skriven form, går det att utläsa att jag har ett och annat att invända mot det eftersom upplägget med förpackningar täckta av positiv kritik ofta betyder att innehållet är det rakt motsatta. Bra och roliga spel behöver inte skryta med sin förträfflighet, de bara är liksom.

3 snabba svar! brädspel spelglädje sällskapsspel

Reglerna i 3 SNABBA SVAR! är busenkla. När det är din tur får du ett ämne, t.ex. saker gjorda av gummi, uppläst av spelaren till höger om dig och du har sedan fem sekunder på dig att nämna tre saker som passar ihop med ämnet. Lyckas du med det får du gå ett steg framåt på spelplanen, men om du skulle misslyckas går chansen vidare till nästa spelare som då inte får säga någon av de saker som redan nämnts. Skulle även hen misslyckas går turen vidare igen ända tills någon klarar uppgiften eller att turen har kommit tillbaka till dig som då får ta ett steg framåt ändå eftersom ämnet uppenbarligen var supersvårt. Den som först flyttar sin spelpjäs över mållinjen vinner 3 SNABBA SVAR!.

Det ska förresten nämnas att det finns två specialrutor på spelplanen som utmanar dig att istället nämna fyra saker eller tvingar dig att stå över en runda om du inte klarar ämnet, men svårare och mer komplicerade än så är inte reglerna. På kartongen utlovas att man kan börja spela inom två minuter efter att man lyft på locket och det är sannerligen inte långt ifrån verkligheten.

Som så ofta i spel så ligger dock inte svårigheten i att lära sig reglerna utan att bemästra själva spelet och det är här det blir så roligt att spela 3 SNABBA SVAR!. Att haspla ur sig tre saker gjorda av gummi på fem sekunder kan tyckas vara en lätt uppgift, men när det väl gäller och den fantastiskt psykande tidtagaren har dragit igång (se videon nedan!) är det allt annat än lätt. När andra människor gapskrattar åt dig sitter tunghäftan väldigt hårt och du finner dig ganska snart ösa ur dig en massa saker som inte alls är gjorda av gummi bara för att säga något. Rollerna skiftar dock snabbt för när ämnet går vidare och de andra börjar säga ännu knäppare saker eftersom de inte får säga kondom (erkänn, det var det första ni också tänkte på) är det du som skrattar i förhoppning om att ämnet ska gå hela varvet runt och ge dig poängen.

Komponentmässigt då? Hur är kvaliteten? Kvalitetsmässigt har jag verkligen ingenting alls att klaga på. Ämneskorten kommer med en liten ask, spelpjäserna är vad man kan förvänta sig och spelplanen är funktionell och lagom stor. Samtidigt kan jag inte låta bli att klaga lite på just spelplanen eftersom den är högblank. Hela kvarterets lampor, alla tindrande ögon och i princip varenda stearinljus som någonsin tänts reflekteras i den och gör det stundtals jobbigt att ens titta på den. Och med klagomålen lämnade är det dags att hissa tidtagaren till skyarna; den är innovativ, rolig och framförallt väldigt stressande. Klockren!

Jag tycker att 3 SNABBA SVAR! är ett väldigt roligt spel i rätt dos. Som i princip alla partyspel ”lider” det av sjukan att det går på gränsen till för fort att spela; just som man har som allra roligast går någon i mål och man är färdig. Snart inser man dock att den korta speltiden är nödvändig i det här fallet eftersom man ganska snabbt vänjer sig vid stressen och blir riktigt duktig. Tyvärr är duktiga spelare inget som förgyller ett parti 3 SNABBA SVAR! utan det blir som allra roligast när folk är riktigt dåliga och svamlar fram det ena felet efter det andra. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att spelet blir ganska tråkigt om spelarna är för duktiga.

Av den anledningen skulle jag vilja betona partyspelsstämpeln som står på kartongen extra mycket. Självklart går det bra som ett spel för yngre (eventuellt utan vissa ämneskort) men 3 SNABBA SVAR! håller inte skojnivån uppe särskilt många partier när vuxna, pigga hjärnor får möjlighet att ställa in sig och anpassa sig till stressen. Jag tror helt enkelt att spelet gör sig allra bäst på en hejdundrande fest eller en smålullig parmiddag där det är roligare att skratta än att koncentrera sig på nästa utmaning. I den miljön får de där stunderna då man gapskrattar så att man glömmer tid och rum utrymme att existera och det är när man når dit som 3 SNABBA SVAR! blir som allra roligast.

Recension: Cards Against Humanity

cards against humanity spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: partyspel, kortspel Antal spelare: 3-30
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 17+ Tillverkare: Creative Commons

Är du som jag? Då har jag dåliga nyheter och goda nyheter. De dåliga nyheterna är att du är en fruktansvärd, sjuk och pervers människa. De goda nyheterna är att det finns ett partyspel som är perfekt för dig!

Partyspelet i fråga heter CARDS AGAINST HUMANITY (hädanefter: CAH). Det går ut på att samla poäng. Först till fem vinner.

Något förenklat spelar man så här: En förstespelare drar ett kort, på vilket det står en ofullständig mening. Hen läser texten på kortet, högt och tydligt. Övriga spelare får sedan komplettera meningen genom att spela ut kort från sina händer. På dessa hand-kort står i sin tur ord eller fraser som mer eller mindre väl passar ihop med förstespelarens kort. Den spelare som skapar den roligaste meningen får en poäng; hen blir även näste förstespelare, och får därmed dra ett nytt kort med en ofullständig mening. Så rullar spelet på tills någon vinner.

Partyspel ska inte vara så värst mycket svårare än så. CAH håller sig alltså definitivt inom svårighetsramarna.

Nu undrar givetvis alla oskyldiga sinnen där ute i etern vad som är så fruktansvärt, sjukt och perverst med detta spel. För det låter väl ändå trevligt? Man spelar ut kort, fifflar ihop meningar, och har lite skoj. Vad är det som är så märkligt med det? Jösses, sådana spel kan man ju lira med farmor! Eller barnen på dagis!

Det är här Daniel Radcliffes rövhål kommer in i bilden. Och Lance Armstrongs bortopererade testikel. Och två dvärgar som bajsar i en hink. Ni förstår, texterna på spelkorten är inte av det familjevänliga slaget. Personligen har jag bara spelat den engelskspråkiga varianten av spelet – tydligen ska det finnas en svenskspråkig också – och våra meningar blir alltid något i stil med ”My last birthday party was ruined by + Daniel Radcliffe’s delicious asshole” eller ”Dad’s funeral turned out really good because of + projectile vomiting”. Ja, spelet ligger på den nivån – och lägre. Nekrofili, någon?

cards against humanity spelglädje brädspel sällskapsspelAtt kalla CAH smaklöst eller vedervärdigt är helt korrekt. Men att använda sådana omdömen som kritik är att missa poängen med spelet (lite som när min chef för femton år sedan såg THE TWO TOWERS på bio och kritiserade filmen för att vara ”så jävla overklig”). Hela vitsen med CAH är trots allt att pussla ihop chockerande vidrigheter. ”A party game for horrible people” står det på spelboxen, och det är vettigt att ta den texten på allvar; tillhör man inte kategorin ”horrible people” så finns det andra spel att njuta av.

Personligen tillhör jag de fruktansvärda människorna, varför jag betraktar CAH som ett mästerverk inom partyspelsgenren. Under detta spel har jag – tack vare de sinnessjuka korten och mina motspelares kreativitet – drabbats av några av mina mest hysteriska skrattanfall någonsin. Jag har bokstavligt talat gråtit av skratt åt de perversioner som satts ihop. (Senaste brutalskrattet? ”My last relationship ended because of + wanking in a pool of children’s tears”)

Vid det här laget har nog de flesta av er koll på om ni tror att CAH är ett spel i er smak. Det är helt i sin ordning. Dock vill jag påskina att många som inte uppskattat spelet utifrån hur det har beskrivits faktiskt har älskat det när de väl börjat spela. Kanske blir det roligt bara för att alla andra skrattar? Kanske ser de äntligen sin chans att släppa loss lite? Jag vet inte.

cards against humanity spelglädje brädspel sällskapsspelNackdelar? Några kan nämnas. Alla varianter jag har spelat av CAH har varit på engelska. Är man inte bekväm med detta språk så blir spelet varken begripligt eller roligt. Kvaliteten på den svenska utgåvan kan jag överhuvudtaget inte uttala mig om, eftersom jag inte har spelat den. Vidare har ett fåtal av korten i den engelskspråkiga leken referenser till fenomen eller personer som gemene man i Sverige har noll koll på. Hur många av er vet exempelvis vem Anthony Weiner är? Trodde inte det. Själv har jag sorterat bort dessa kort – men det är förståeligt om folk tycker det är surt att köpa ett spel som emellanåt är nischat åt en kultur man inte lever i.

Rent spelmässigt vill jag egentligen bara nämna en enda nackdel, nämligen att man – trots att man får ha tio kort på hand – ibland sitter med kort som helt enkelt inte verkar vara roliga. Jag betraktar dock detta som en ganska liten nackdel eftersom jag har upptäckt att de flesta kort kan vara vansinnigt underhållande i rätt sammanhang. Det gäller bara att vänta in rätt ögonblick. Kreativitet är nyckeln, gott folk.

”Rätt ögonblick” är dessutom en fras som borde utgöra en ledstjärna för hela spelet. När kommer CAH till sin rätt? Kort sagt: I likasinnades sällskap. Har du polare som är lika sjuka i huvudet som du? Det är dem du ska spela detta med. Inte med farmor. Inte på dagis. Inte när dina svärföräldrar är på besök. Inte med kollegorna på lunchrasten. Och om ni som spelar har fått er några innanför västen så är det givetvis ett plus. Det är, trots allt, ett partyspel.

En väldigt fin grej med CAH är att det är gratis. Förvisso äger jag betalvarianten – som kommer i en nim liten låda – men om man inte vill pröjsa, så finns korten på nätet som pdf-filer. Det är bara att ladda hem dem, skriva ut och börja klippa. Helt lagligt. Kvaliteten på korten blir givetvis inte lika bra – såvida man inte äger något slags tryckeri – och de olika expansionslekarna finns tyvärr inte tillgängliga för hemladdning. Men om man nöjer sig med de ursprungliga korten i lite crappy kvalitet, då är det bara att köra. Jag utlovar en hysteriskt rolig stund.

Om ni är sjuka i huvudet, alltså.

Recension: Codenames

Codenames spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: partyspel Antal spelare: 2-8
Speltid: 15 min Språk: Svenska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Enigmagames

På lådan står det topphemligt och ordspel. Och, som det klassiska filmcitatet lyder:

”You had me at ordspel”.

Jag är nämligen, sedan jag och några vänner spelade ALIAS sönder och samman på grannens garagetak, barnsligt förtjust i spel som går ut på att trolla och vricka med ord. Jag misstänker att det är starkt sammankopplat med min uppväxt där både min far och farfar ständigt indoktrinerade mig med fruktansvärt dåliga ordvitsar, men inget går ju att bevisa. Klart är i alla fall att jag ständigt har en ordvits på lut och att man helt klart har nytta av den sortens tänk i dagens recensionsobjekt CODENAMES (jag är faktiskt obesegrad hittills!).

I CODENAMES delar man in spelarna i två lag (Lag röd och Lag blå) med valfritt antal deltagare i varje. Själv tycker jag att det är allra roligast om man bara är två i varje lag, alltså totalt fyra spelare, men det går precis lika bra att vara flera om man känner sig extra sällskaplig och vill lägga till ett diskussionsmoment i spelet. I varje lag utses en person till Mästerspion och de övriga får vackert samlas på andra sidan spelytan där de ska försöka lyda mästerspionens minsta vink. Vänta nu. Spelyta? Lyda minsta vink? Jag förstår att ni är förvirrade kära läsare, men det hör liksom till när man läser om spionspel. Förklaringen kommer, var lugna.

På spelytan lägger man ut 25 stycken ordkort i ett rutnät 5×5. Det är här som CODENAMES börjar bli rejält agentigt och spionagespännande, för varje ord är nämligen ett kodord för en hemlig agent och det är så upp till respektive lag att hitta just sina agenter. Vilka ordkort som tillhör vilket lag avgörs av ett slumpmässigt draget nyckelkort (se bild nedan) som de båda mästerspionerna har tillgång till. Det är deras uppgift att få sina lagmedlemmar att peka ut de ord som tillhör det egna laget och samtidigt undvika de felaktiga. Pekar man på någon av motståndarlagets ord får de nämligen poäng, pekar man på någon av de beiga orden får ingen poäng och, ve och fasa, pekar man på det svarta ordet har man hittat omgångens lönnmördare och förlorar bums meddetsamma. Det lag som först har pekat ut alla sina kort vinner CODENAMES (som ni märker är det inte det minsta fult att peka i det här spelet). Det ska förresten tilläggas att varje gång ett lag pekar ut ett av sina ord täcks det över med en lagbricka, så ju längre man spelar desto färre ord finns kvar. Risken blir alltså större efterhand att felaktiga ord pekas ut, samtidigt som det också kan bli lite lättare eftersom valmöjligheterna blir färre.

Codenames spelglädje brädspel sällskapsspel

Och så är det ju då den lilla detaljen om hur mästerspionen ska lyckas få sin(a) lagmedlemmar att peka ut rätt ordkort. En liten detalj är fel benämning förresten, för det är här som CODENAMES exploderar i ett fantastiskt spektrum av kluriga associationskedjor, ordvridande och till viss del också allmänbildning. Mästerspionen får nämligen bara säga ett enda ord (eller egennamn) som ledtråd till vilket/vilka kort hen syftar på. Ledtråden kompletteras med en siffra som anger hur många av ordkorten ledtråden kan passa till. Om jag är mästerspion och vill att min lagkamrat ska peka på orden pirat och Sverige skulle jag alltså kunna lämna ledtråden flagga: 2. Men här gäller det samtidigt att se upp, för slumpens skördar kan göra att betydligt fler kodord passar in på samma ledtråd och man vill ju inte ge bort några poäng eller råka välja lönnmördaren…

Det är i framvärkandet av ledtrådar och utnyttjandet av dem som CODENAMES har sin kärna och stora behållning. För att bli färdig före det andra laget vill man ju helst kedja ihop många ord till samma ledtråd och det är många gånger betydligt lättare sagt än gjort. Min erfarenhet är att man först inte tycker att något av orden har någon gemensam nämnare, men att man efter att ha smakat på dem en stund plötsligt hittar associationer som man inte trodde existerade. Vad har exempelvis orden skål, järn och pjäs gemensamt? Enkelt, Kenneth Aalborg: 3! Vet ni inte vem han är rekommenderar jag er verkligen att ta en titt på länken så förstår ni dessutom direkt hur jag tänkte.

Codenames spelglädje brädspel sällskapsspelJust det där med Kenneth Aalborg är ett typexempel på vad man kan lyckas med om man vidgar sina tankebanor lite och känner sin lagkamrat väl. I mitt fall spelade jag med min bästa vän som, liksom jag, är frälst och förälskad i allt som Galenskaparna & After shave pysslar med. Så med det sagt förstår ni att det inte bara är en fördel att känna sin lagkamrat väl, det är också mycket roligare eftersom man då kan få till ännu finurligare ledtrådar.

CODENAMES är dessutom ett sådant där smidigt spel som går att passa in vid alla tillfällen och i alla sällskap. Är det ett tävlingsinriktat sällskap blir även själva spelet väldigt tävlingsinriktat och sitter man på en parmiddag och äter brie blir det genast en betydligt lugnare tillställning (ledtrådarna blir enligt uppgift även ostigare). Spel som anpassar sig så bra efter spelarna och situationen är inte särskilt vanliga och jag kommer spontant bara att tänka på BANDU när jag försöker hitta fler. Reglerna är enkla att lära sig och att anpassa, spelet är snabbt att plocka fram, spela och städa undan och hållbarheten är evig eftersom ordkorten och nyckelkorten slumpas fram varje runda. Man blir dessutom snabbt skickligare och ju bättre man är på att vricka ord, desto roligare och mer belönande blir det att försöka bygga ledtrådar med många ord i.

Vet ni? Jag skulle vilja utnämna CODENAMES till den bästa gåbort-presenten någonsin. Skippa vinflaskan, chokladkartongen eller blomkvasten så har ni något att göra också när samtalsämnena börjar sina framåt 21.34. Episkt.

Recension: Dobble

brädspel sällskapsspel dobbleSpeltyp: familjespel, kortspel, partyspel, barnspel Antal spelare: 2-8 
Speltid: 15 min Språk: Engelska/Svenska
Ålder: 6+ år Tillverkare: Asmodée

Sommaren närmar sig med storm… nåja, ganska små kliv (det snöade t.ex. i Skåne i söndags). Tyvärr för de varmare tidernas ankomst (inte snön) med sig att många tröttnar på att spendera sina kvällar inomhus med tunga strategispel och istället kräver frisk luft. Jag, som ändå kräver min dos av spelande varje vecka, måste därför, som alla andra djur i naturen, anpassa mig efter de rådande omständigheterna och leta fram lite lättare och mindre lir ur mitt spelgryt.

Om sanningen ska fram så har det alltid varit ganska ljust i spelgrytet eftersom de där lätta och små spelen ständigt har lyst med sin frånvaro. Det har dock mörknat betydligt där på senare tid eftersom bland annat DOBBLE har flyttat in i ett pyttelitet hörn (tack Enigma Games!). Det är absolut inte så att jag är snål med plats för nya hyresgäster, men DOBBLE är så fruktansvärt litet att det inte behöver mer plats än det pyttelilla hörnet det har tilldelats. Tänk er storleken (och materialet!) på en konservburk med tonfisk så har ni den ungefärliga utseendet på spelförpackningen.

Frågan är då, luktar DOBBLE tonfisk också? Ni får ge er till tåls lite med svaret på den frågan, för innan jag berättar det så vill jag så klart redogöra lite för vad DOBBLE egentligen är för ett spel och vad det går ut på.

Om jag vill göra det enkelt för mig kan jag nöja mig med att berätta att DOBBLE går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Vill jag däremot göra förklaringen lite krångligare och mer utförlig så kan jag berätta att DOBBLE går ut på att, så snabbt som möjligt, hitta likheter mellan kort med många symboler på.
Svårare än så är det faktiskt inte; hitta den gemensamma symbolen på två kort, agera fortare än dina motståndare och du är ett steg närmare segern.

”Men hur spelar man då? Berätta hur man spelar!” skriker ni nu framför era skärmar, läsplattor och mobiltelefoner. Faktum är att jag inte tänker gå särskilt nära in på exakt hur det går till när man spelar, men DOBBLE kommer med fem stycken olika spelvarianter som passar olika bra beroende på hur många deltagare man är. Det kan handla om att tömma sin egen hög, tömma motståndarens hög, fylla en motståndares hög… ja ni förstår. Spelvarianterna är egentligen inte särskilt olika varandra och bygger alla, som jag skrev ovan, på att man så snabbt som möjligt ska identifiera likheterna mellan ett eller flera kort. Klart står i alla fall att de olika spelsätten, sina likheter till trots, alla ger olika spelupplevelser och bidrar till olika grad av utåtagerande eftersom man inte alltid ska ta eller lägga kort i den hög som ligger närmast.

brädspel sällskapsspel dobble

Reglerna innehåller tydliga beskrivningar för alla spelsätten och dessutom tillhandahåller tillverkaren förslag på lämplig poängräkning om man väljer att spela på flera sätt, vilket man så klart gör eftersom en runda DOBBLE är blixtsnabb och över lika plötsligt som den började.

Så hur är det då med doften egentligen. Tonfisk eller inte?

Tja, spelar man det i fel sällskap luktar det definitivt tonfisk, DOBBLE saknar nämligen allt vad djup och ”mening” heter. Samtidigt vill jag säga att om man hamnar i den situationen så är det inte spelets fel utan skulden ligger hos dåren som plockade fram det till sina LE HAVRE-älskande vänner. Spelare som kräver upplevelsen av att kunna påverka och planera allt i sina spel göre sig alltså inget besvär här utan kan återgå till DIPLOMACY.

Men. Är man ett glatt gäng som är ute efter något lätt, snabbt och helgalet så kan DOBBLE vara ett alldeles utmärkt alternativ till den vanliga kortleken. Jag tänker mig en scen med en falumålad sommarstuga, barn som leker i solen, halvdruckna saftglas och en plötslig regnskur som tvingar alla att gå in och spela spel istället. Efter ett tag uppstår ett mindre bråk eftersom barnen inte kan komma överens om vem som sade den gemensamma symbolen på korten först, men efter utdelning av nytinade kanelbullar blir allt bra igen.
Eller så skulle scenen kunna bestå av en midsommarafton, firare klädda i vinterjackor, urdruckna glas (som självklart bara har innehållit saft!) och när blixten slår ner i midsommarstången så bestämmer sig alla för att gå in och spela något istället. Efter ett tag så blir Börje arg och går hem för att han inte fick ett kort han tyckte sig ha rätt till, men det gör inget eftersom han ändå inte var bjuden.

Ni hör, möjligheterna är oändliga för DOBBLE. Det är snabbt, enkelt och vansinnigt vansinnigt när deltagarantalet är fyra eller högre. Symbolerna är fantasifulla och snyggt illustrerade och kortens runda form eliminerar effektivt problemet där ett eller flera av korten får skadade hörn efter ett intensivt parti (även om jag tycker att korten kunde varit av grövre kvalitet). Jag, som är en av de där spelarna som helst spelar tyngre spel blev positivt överraskad över hur roligt DOBBLE var och det är, i alla fall i mina ögon, ett betyg så gott som något.

Recension: Spyfall

spyfall brädspel spelglädjeSpeltyp: partyspel Antal spelare: 3-8
Speltid: 15-60 min Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Cryptozoic

”My name is Fond. Fisk Fond.”

Världen står på randen av ett kärnvapenkrig. När det är över kommer miljoner, ja kanske miljarder människor att stå utan wifi, kebab och fredagsmys. Rentav har de också blivit lite sådär lagom lemlästade och svedda som oskyldigt folk ofta blir när det krigas. Frukta dock inte, räddningen finns runt nästa krök.

Han heter Fond och är en stilrent klädd man i sina bästa år. Hans muskelmassa är försvinnande liten och hårfästet har dragit sig tillbaka till fontanellens epicentrum, men låt er inte luras av hans sköna yttre; han är amatörmässig ända ut i fingerspetsarna, har en fungerande tidsmaskin och framförallt, han har inte den minsta aning om var han är eftersom han är blind som en fladdermus. Jag vet, förutsättningarna kunde sannerligen varit bättre, men i brist på bättre läge får vi helt enkelt nöja oss med det vi har. Välkomna till SPYFALL.

SPYFALL är ett partyspel för 3-8 spelare som jag hörde talas om första gången när jag skrev mitt inlägg om The Dicetowers bästa spel under 2014. Tyvärr fanns det inte att få tag i som mer än printandplay på den tiden och jag fick, trots att jag försökte tigga till mig en testversion från de ryska spelkonstruktörerna, snällt vänta tills nu i sommar med att stoppa det i det svarta hål jag kallar ”min spelsamling”. The Dicetowers värmande ord om spelet, min långa väntan och den hype som omgav det när jag köpte det bidrog så klart att jag ställde extra höga krav på SPYFALL när det äntligen var dags att prova. Hur det levererade? Väldigt bra får jag faktiskt säga även om det, som allt som uppfinns i Ryssland, har ganska tydliga brister. Men först, vad går spelet ut på och hur spelar man?

Upplägget i SPYFALL är så enkelt det bara kan bli egentligen, regelläsningen går på ett kick och man kan mycket snabbt komma igång med själva spelandet. En runda går till så att någon, gärna den som ser mest misstänkt ut, drar en av de många små kortlekar som medföljer spelet. I varje kortlek finns ett antal kort som visar vilken plats den kommande spelrundan kommer att utspela sig på och ett spionkort. Korten är i grund och botten rollkort, för spelaren som drog kortleken blandar nu högen och delar ut ett kort till varje spelare. Den situation som uppstår är då att alla spelare utom en har fått kort med en och samma plats på, t.ex. ett korståg, medan en stackars ensam sate har fått ett kort som det bara står ”spy” på.

Uppdraget är lika busenkelt som omöjligt. Spelarna som vet vilken platsen är ska försöka avslöja vem i sällskapet som är spion och spionen har som uppgift att försöka ta reda på vilken plats hen befinner sig på. Detta gör man genom att ställa frågor till varandra. Frågor om vad som helst! En vanlig fråga när vi spelar är ”Varför är du här?”. Vet man då om att man, som i vårt exempel, befinner sig på ett korståg gäller det ju att besvara frågan tillräckligt tydligt så att övriga förstår att man känner till platsen, men tillräckligt kryptiskt för att spionen inte ska förstå någonting alls. Balansgången är ljuvlig och framkallar mängder med skratt, det gäller bara att försöka lista ut vem som skrattar hjärtligt och vem som skrattar av avgrundsdjup ångest och nervositet.

Som om inte detta vore nog går spelet på tid och det gäller att skynda sig med sitt utredande för när som helst kan någon stanna klockan och antingen anklaga någon för att vara spion eller helt enkelt avslöja sig själv som spion och gissa vilken platsen är. Beroende på hur detta går delas poäng ut till spelarna och den som har mest poäng efter, förslagsvis fem rundor, har vunnit.

spyfall spelglädje brädspel

Nu när ni förhoppningsvis har fått en känsla för hur spelet går till, är SPYFALL roligt? Som svar på den frågan utropar jag ett rungande JA! SPYFALL är till och med fruktansvärt roligt i sina bästa stunder. Efter hand som spelarna kommer in i tänket blir frågorna och svaren mer och mer roliga och avväpnande. En gång var vi t.ex. i en skola och när jag frågade min kusin Mr Björnebyk varför han hade en snusdosa med sig svarade han ”Skit i det du!”. Svaret utlösta massiva applåder och skratt, för utan att egentligen leverera någon information alls till spionen hade han gjort tydligt att han var en helt vanlig skolelev, ingen spion.

Roligast tycker jag dock att det är att vara spion. Att sitta där och se normal ut samtidigt som man febrilt försöka lista ut var man befinner sig är en bergochdalbana till upplevelse som få spel överträffar. Jag har hört åsikter om att det är allt för pressande och jobbigt att vara spion men om jag får säga mitt, och det får jag ju eftersom det är jag som skriver den här recensionen, så tar man SPYFALL på för stort allvar om man känner så inför spionrollen. SPYFALL är ett partyspel, man har inget att förlora och dessutom är det så att en framgångsrik spion håvar in en massiv självförtroende-boost och mängder med poäng.

De där ryska bristerna som jag nämnde då? Jo, de gäller framförallt poängsystemet som medföljer spelet. Rollerna slumpas naturligtvis ut vilket innebär att alla kanske inte får möjligheten att axla rollen som spion (det hände mig de första två gångerna vi spelade) under ett parti. Detta innebär att det, eftersom en framgångsrik spion blir rikligt belönad, tar ett antal rundor att samla ihop lika många poäng som spionen kan vinna på en enda runda. När då det totala antalet rundor rekommenderas till fem inser ni ju att om man aldrig får chansen att spionera är det i princip omöjligt att blanda sig i striden om slutsegern. Partyspel eller ej, jag tycker att den inbyggda spelmekaniken måste se till att alla i alla fall har haft en chans att vinna när spelet är slut. Så är inte fallet med SPYFALL och jag rekommenderar därför att ni testar det inbyggda poängsystemet och sedan utformar ett eget därifrån.

Vidare har jag spelat omgångar där någon av spelarna har svarat så bra att övriga spelare tidigt förstår att hen känner till platsen. Tyvärr resulterar det i att den personen blir över och sällan får några fler frågor (och därmed heller inte får ställa några) och det är väldigt synd tycker jag.
Självklart är detta också ett spel som bör spelas i ett glatt sällskap där tunghäftor och vinkelvolter lämnas hemma. Stämningen runt bordet blir snabbt ganska besvärad när någon spenderar långa stunder med att tänka ut superlistiga frågor istället för att bara fråga något mindre listigt för att spelet ska kunna fortsätta. SPYFALL är helt klart ett spel som gagnas av välsmorda munläder och social kompetens.

Med det sagt kan jag ändå inte annat än lämna mina varmaste rekommendationer om SPYFALL. Det är blixtsnabbt att plocka fram, återspelbarheten är hög och framförallt har man väldigt, väldigt roligt när man spelar. Det är, som sagt, inte ett spel att ta på särskilt stort allvar så vågar man bara släppa på sin svenska handbroms kan man räkna med en rejäl åktur.

Vi har ju faktiskt en värld som måste räddas.