Spel för utomhusbruk

spelglädje brädspel sällskapsspel

Sommaren är här (nåja) och med dess intåg upphör även möjligheterna till stilla brädspelande med midvinterösregn smattrande mot fönsterblecken. Nu är jag inte på något sätt överhuvudtaget otacksam mot de varma (nåja) tidernas ankomst, men klart är att jag tycker att kostnaden i form av förlorade speltillfällen ibland är något hög.

Därför, och på begäran, kommer här en liten sammanställning om spel som går att spela utomhus. Det går så klart att argumentera för att precis vilket spel som helst går att spela ute om man bara besitter rätt mängd vilja, tålamod och vikter att förtöja komponenter i, men jag tänker bortse ifrån det och inrikta mig på spel som faktiskt kan anses som lämpliga att ta med sig ut.

En sådan här lista är så klart förknippat med en hel drös av brister. Den är till att börja med högst subjektiv och dessutom är den begränsad till spel som jag faktiskt har spelat (Spelglädjes recensioner hittar ni enklast via länken i respektive rubrik). Min förhoppning är dock att ett och annat av mina tips slinker ned i fikakorgen i sommar. Så för er som föredrar att kombinera brädspelande med dödlig UV-strålning och otäcka kryp:

Ett spel för picknickfilten: PATCHWORK

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Redan här är jag inne på ganska minerad mark eftersom PATCHWORK, trots sin litenhet, är ett ganska skrymmande spel att spela. Inte desto mindre är det nog det spel jag i första hand hade packat ned tillsammans med saft/vin-flaskan, melonen och de valfria små munsbitarna. Eftersom det endast är för två spelare kan man garanterat göra filtplats för det och när man väl kommer igång är det ett fantastiskt och högkvalitativt litet spel att fördjupa sig i en stilla sommarkväll. Tematiskt fungerar det dessutom ypperligt eftersom det ju faktiskt går ut på att syslöjda ihop lapp-täcken/filtar/handdukar/[valfritt tygföremål].

Ett spel för stranden: LOST CITIES

Generellt skulle man kunna säga att stranden är en oerhört olämplig plats att spela spel på eftersom det finns både vatten, sand och människor med bollar i närheten. Här vill jag därför vara tydlig med att jag, eftersom det nu handlar om kortspel, förväntar mig att stranden är någorlunda oblåsig och att det finns någon form av medtaget underlag ovanpå sanden.

Har man väl tagit sig förbi de fysiska hindren är LOST CITIES dock ett väldigt roligt och enkelt spel att umgås med om man är två. Det går snabbt att komma igång och det är extra bra när regnet hotar vid horisonten eftersom spellängden går att anpassa i princip hur man vill. Eftersom temat är arkeologisk utgrävning blir den annars så störiga sanden en fin touch och vem vet, kanske något kort försvinner i sanden varvid en riktig utgrävning följer?

Ett spel för Almedalen: SWÄRJE

Här har vi ett stycke fantastisk politikersatir som jag tänker mig är alldeles utmärkt om man är fyra till sex människor med vurm för diskussion och förhandling. Nu handlar det om kortspel med inslag av vindkänsliga papperspengar, men eftersom spelets mål är att fiffla bort så många av papperspengarna som möjligt är det fritt fram att stoppa dem i fickor, BH:ar och skor efter tycke och smak. Jag vill dock vara tydlig med att SWÄRJE knappast kan anses som någon social brobyggare, så det är nog allra lämpligast att spela med goda vänner eller främlingar som du inte har tänkt dig att bli god vän med.

Ett spel för det stora trädgårdsbordet: CARCASSONNE

Carcassonne big box 2

Om man, som jag, har snickrat ett alldeles eget och gigantiskt trädgårdsbord har jag svårt att tänka mig ett trevligare spel än CARCASSONNE att utomhusägna sig åt. Brickorna och figurerna spelet kretsar kring är inte ett dugg vindkänsliga* och ser man bara till att inte tappa ned dem i någon närliggande springa behöver man egentligen inte vara orolig för någonting alls förutom själva spelet och eventuella getingar. CARCASSONNE sväljer dessutom upp till fem deltagare i olika åldrar vilket gör att det är ett utmärkt vapen i kampen om att få barnen att lämna skärmskenet för lite solsken.

Har man tillgång till en eller flera expansioner kan jag förresten inte nog rekommendera att infoga dem. I de flesta fall lägger de till mysiga taktiska dimensioner och i princip i alla fall så förlänger de speltiden (vilket man ju vill när man jobbar på brännan).

*Textförfattaren kan ej hållas ansvarig om de ändå skulle blåsa bort.

Ett spel för tältet: ONCE UPON A TIME

once upon a time brädspel sällskapsspel Spelglädje

Nu blir det genast lite konstigt här för nu tipsar jag plötsligt om ett spel som inte finns recenserat på Spelglädje ännu. Inte desto mindre är det ett väldigt socialt och trevligt kortspel som går ut på att bli av med sina kort först via sagoberättande. Varje deltagare har fått ett antal berättelsekort (med t.ex. slott, prinsessor och nycklar på) och ett slutkort (”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”) och det gäller nu att bygga ihop en trovärdig liten historia genom att, samtidigt som man berättar, spela ut sina kort ett efter ett. Målet är att nå fram till slutkortet som avslutar sagan, men självklart kommer övriga spelare att blanda sig i leken och försöka vrida skeendena mot sina egna slutkort. Berättelsen blir ofta rejält invecklad och skojig och här hamnar fokus ofta mer på själva författandet än att faktiskt vinna.

ONCE UPON A TIME hanterar upp till sex deltagare, så skulle man mot förmodan få plats så många i ett och samma tält är det bara att köra på; själv föredrar jag dock ett mer tältanpassat spelarantal. Situationen är för övrigt också perfekt för att, i ficklampans sken, berätta en riktigt läskig saga för sina motståndare. Har man riktig tur kanske man avgår med en dubbelseger där man både vinner spelet och lyckas avskräcka ifrån fler tältningar, för handen på hjärtat, hur många tycker egentligen att det är trevligt att spendera natten på ett knöligt liggunderlag i daggfuktig svettdoft?

Ett spel för undervattensbruk: ZOMBIE DICE

Men Martin, tänker ni nu. Det går väl inte att spela spel under vattnet? Har du förlorat ditt sista förstånd? Faktum är att ja, i och med att jag härmed ”rekommenderar” ZOMBIE DICE så försvann den sista gnutta av förstånd jag hade. Det är nämligen, enligt både mig och Björn (som har skrivit Spelglädjes recension), ett ruskigt meningslöst spel som bara en mor kan älska. Varför nämner jag då det här? Jo, för att det var det enda spel jag kunde komma på som faktiskt skulle gå att spela på bottnen av en vattenansamling.

Man slår med tärningar, sparar några stycken och fortsätter och slå tills någon har samlat ihop 13 poäng. Själva protokollförandet kan med fördel skötas genom att dra streck i sandbottnen eller att samla plåster om man befinner sig i en offentlig pool. Skulle någon sedan ha oturen att drunkna under spelandet behöver man inte sörja allt för mycket, hen slapp i alla fall spela färdigt.

Ett spel för gräsmattan: LOVE LETTER

Jag har egentligen svårt att tänka mig ett mysigare underlag än en riktigt frodig och grön gräsmatta. Tyvärr lämpar sig sådana väldigt dåligt för brädspelande eftersom de envisas med att kamouflera och svälja komponenter på ett otroligt effektivt sätt och alla ni som också har en farfar som har kört över en plasthäst med åkgräsklipparen vet sedan vilken massaker som väntar.

Just därför lämpar sig LOVE LETTER sådär rysligt halvperfekt för nämnda underlag. Egenskaper som snabbspelat, lättlärt och spännande kortspel är alla träffande och risken att glömma kvar något av de 16 spelkorten till farfar är minimal om man har ögon och räkneförmåga något sånär intakta. Ett varningens finger vill jag dock höja för att poängkuberna fungerar sämre i gräset (därav benämningen halvperfekt ovan), men eftersom de är röda som kärleken själv borde även dessa gå smidigt att jaga in efteråt.

Ett spel för lite varsomhelst: DUNGEON ROLL

spelglädje brädspel sällskapsspel dungeon roll

Och slutligen kommer vi till jokern i leken, spelet som fungerar i princip varsomhelst, tärningsspelet DUNGEON ROLL. Jag skulle visserligen inte rekommendera det för undervattensspel eftersom det är fullt av små tokens som man inte vill ha i varken världshav eller poolfilter, men därefter är möjligheterna nästintill obegränsade. Det är snabbt att spela, blixtsnabbt att göra setup på och Fantomen-snabbt att lära sig. Den coola och smidiga kistan som utgör själva förvaringen är dessutom ytterst lämplig att förvara alla tokens och överblivna hjältekort i.

Något att spela på flyget? DUNGEON ROLL. På skolrasten? DUNGEON ROLL. I trädkojan (finns sådana längre?)? DUNGEON ROLL. I fängelset? DUNGEON ROLL. I konsertkön? DUNGEON ROLL. I en karusell? DUNGE… nej. Men ni förstår säkert, det här går att lira i princip överallt, låt fantasin flöda!


Sådär kära läsare, då har ni fått er lite sommartips till livs. Ut med er och spela i skog och mark, själv tror jag att jag ska försöka få till ett parti STAR WARS: REBELLION eller MANSIONS OF MADNESS. Inomhus.

Annonser

Recension: Patchwork

brädspel spelglädje sällskapsspel patchworkSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Mayfair Games

Syslöjd. Bara ordet i sig ger mig väldigt blandade känslor. Samtidigt som jag minns att jag kunde ha haft roligt på syslöjdslektionerna på låg- och mellanstadiet så minns jag att jag inte hade det. Inte ett dugg faktiskt, för vem kan ha roligt i ett skräckvälde? Fröken, som klädde sig som en man men hade en extremt gäll röst, satt i sin kateder och såg arg ut den mesta tiden och när hon inte gjorde det tror jag att hon försökte stoppa ner stygga barn i den gigantiska säcken med vadd. En gång minns jag att jag räddade livet på en praoelev, som hade gett mig felaktiga instruktioner, genom att inte peka ut henne som skyldig till felsyendet. Tyvärr var det inte för att jag var modig och ädel som hon klarade sig utan för att jag var stel som en staty när fröken klöv både fönsterrutor och katedern med sitt gälla ilskevrål.

Förutsättningarna kunde alltså ha varit bättre när jag och Frugan packade upp PATCHWORK häromdagen. Jag var inte rädd längre, men kunde verkligen ett spel om syslöjd vara särskilt roligt? Texten på baksidan av lådan talade knappast till mig när den förkunnade att man självklart skulle sy ett lapptäcke när tyg- och läderbitar hittades någonstans. Själv hade jag på sin höjd gått och slängt dem i soporna, men eftersom min kusin hade sytt sig en ny lägenhet av samma upphittade tygbitar bestämde jag mig för att lita på den sömnadsådra som uppenbarligen finns någonstans i släkten och åka med.

PATCHWORK är, som ni säkert har förstått, ett spel som går ut på att sy (bygga) ett lapptäcke på sin spelbricka. Det är dock inte bara att sy hejvilt om man har tänkt sig att vinna spelet utan det finns två valutor att hålla reda på:

  • Knapparna. Det gäller att lägga beslag på tygbitar med knappar avbildade på sig för att säkra framtida inkomster och i slutligen också segern. Det är nämligen den som har flest knappar (minus straffet för eventuella tomma rutor i lapptäcket) när spelet är slut som tar hem segern. Tygbitar med många knappar på är självklart dyrare i inköp både i antal knappar och i den andra valutan som är:
  • Tiden. Varje tygbit kommer med en tidsangivelse för hur lång tid den tar att sy fast i lapptäcket. Det här är en extremt viktig faktor eftersom spelarna har varsin spelpjäs utplacerad på ett tidsbräde. Det är alltid den som ligger längst bak där som får göra ett drag och ju mer effektiv man är med tiden desto fler tygbitar hinner man sy fast (medan motståndaren får vänta). När man har nått slutstationen på tidsbrädet med sin spelpjäs har man fått slut på tid och måste sluta slöjda.

Tygbitarna är dessutom placerade slumpmässigt i en ring på bordet vilket tillför ett väldigt taktiskt och spännande inslag i spelet. Varje gång någon köper en bit tyg placeras nämligen en speciell pjäs på platsen där biten låg och i nästa drag är det endast de efterföljande (medsols) tre tygbitarna som är tillgängliga för inköp. Det gör att man hela tiden måste ta med i beräkningen vilka bitar man låser upp för sin motståndare när man köper en viss bit. Ringen med tygbitar är en ganska skrymmande historia, men det kompenseras definitivt av spänningen den skapar.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Ah, det finns så mycket att säga om PATCHWORK mina vänner. Till att börja med är det ett fantastiskt roligt spel som jag bums vill fastslå bör ingå i varje spelintresserad persons samling. Reglerna är lätta, mekaniken är lätt att förstå sig på och det går fort att spela om man inte har så mycket speltid att spendera (t.ex. när man har sällskap av ett Spädbarn). Just Spädbarnet är kanske ingen optimal motståndare, men det går alldeles utmärkt att spela med personer som helt saknar erfarenhet eller barn som håller på att skaffa erfarenhet. Sin 2-spelarstämpel till trots är det alltså ett givet familjespel enligt mig.

Det som jag dock tycker är spelets allra största styrka är att det, trots sina lätta regler, erbjuder gott om taktiska avvägningar och beslut. Ska jag köpa den här tygbiten och på sätt hamna först på tidsbrädet, eller ska jag ta den lite billigare biten och få göra ett drag till direkt? Vilken tygbit vill jag själv ha och vilka tygbitar får då Björn att välja på när det är hans tur? Och om en viss bit, som är jättebra egentligen, inte passar in i mitt lapptäcke formmässigt, ska jag köpa den ändå och riskera tomma rutor i slutet?

Jag gillar starkt att det finns flera valutor att hålla reda på (knappar och tid) för det gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket av de möjliga dragen som är det perfekta. När man dessutom lägger till att bitarna måste passa in i det egna lapptäcket lägger man till ytterligare taktiska dimensioner som ständigt skapar nya utmaningar.

Själva byggandet är förresten, bara i sig, ett stort nöje. Av samma anledning som Tetris tog över världen en gång i tiden så är det otroligt roligt och belönande att försöka lappa ihop sitt täcke på listigast möjliga sätt i PATCHWORK. Inte blir det sämre av att bitarna har  roliga former och mönster; det som växer fram på bordet blir allt som oftast ett litet konstverk och inte sällan känner man sig oförskämt nöjd när man lyckades foga in den där omöjliga biten på ett så effektivt och smart sätt.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchworkDe många möjligheterna till trots har jag aldrig haft några problem med analysparalys, valen som erbjuds är förhållandevis tydliga så det där eviga räknandet som brukar känneteckna Uwe Rosenbergs andra spel (AGRICOLA, LE HAVRE, ORA ET LABORA) saknas nästan helt. PATCHWORK är helt enkelt ett perfekt 2-spelarspel där två hjärnor kan kämpa mot varandra utan någon större överbelastningsrisk. Och även om motståndaren, då och då, kan ta lite längre tid på sig att fundera hinner man aldrig tröttna eftersom kugghjulen i ens eget huvud ständigt snurrar för att försöka reda ut konsekvenserna av ditt eller datt.

Något dåligt då? Nej, ärligt talat har jag svårt att hitta negativa egenskaper hos PATCHWORK. Det enda jag har att klaga på är att ringen med tygbitar tar mycket plats men om det är det värsta jag kan komma på är det knappast värt att bry sig om. Glöm att jag skrev det.

Så för att återkoppla till min inledande skräckhistoria om syslöjd vill jag avsluta med att slå fast att syslöjden har fått en renässans hemma hos mig. Det är knappast (moahaha!) så att jag kommer att ägna mig åt sömnad och knyppling framöver, men ett parti PATCHWORK kommer man aldrig att behöva fråga två gånger om, det är ett som är säkert.