The Dice Tower: Best of 2017

Inledningen på Spelglädje-året har, av ren och skär slump faktiskt, blivit ganska rollspelstungt. Björn, som varit mitt uppe i att förbereda sig för ett spelledarskap, klämmer ur sig texter på löpande band och eftersom det gäller att smida medan björnen är varm så har det helt enkelt blivit som det har blivit. Nu kanske ni tycker att det låter som om jag sitter här och försvarstalar, men vad jag i själva verket just nu gör är att jag försöker förklara både för er och för mig själv hur jag kunde glömma bort att publicera min sammanställning av vad Dice Tower tyckte om det spelår som gick.

För rollspel i all ära (större och större, faktiskt), men det är ju faktiskt brädspel och sällskapsspel som är Spelglädjes ryggrad så därför tänker jag nu, om än något försenat, köra min presentation och samtidigt förklara för er vad det var med spelåret 2017 som gjorde mig så inihoppsan nöjd att jag utstötte ett ”hodeladi” i höjd med morgonkaffet.

Som vanligt har jag använt min extremt avancerade algoritm för brädspelsåsiktsvärdering: spelens placering i Dice Towers ranking adderas och ju lägre sammanlagd siffra, desto högre upp hamnar spelet i sammanfattningen. Även detta år verkar Tom, Sam och Zee ha varit ganska oense om vad som är bra och vad som är mindre bra och inget av spelen på årets lista nämndes av dem alla.

3. Photosynthesis

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Blue orange games

Solen skiner klart på skogens lövverk och just den underbara energin använder träden till att växa och utveckla sina vackra blad. Odla smart så att skuggan av dina växande träd sinkar dina motståndare, men glöm inte att solen rör sig runt skogen. Välkommen till Photosynthesis värld, det gröna strategispelet!

****

Tom Vasel: 9:a
Sam Healy: 5:a
Poäng: 14

Photosynthesis är ett av spelen jag bar med mig hem från Essen, men jag har tyvärr inte haft tid och sällskap att prova det ännu. Jag känner mig dock trygg i att det är ett finfint spel och det är inte utan att jag är lite extra nöjd över att sättet jag fick tag i det: jag förhandsbokade nämligen det utifall jag inte skulle hitta något annat att köpa med mig hem från Spiel (så lite jag visste). Nu sitter jag här och njuter, inte bara av att lådan är den vackraste jag någonsin har sett, utan också att den omsluter ett riktigt bra spel. Recension lär följa!

2. Runes of Asteros

rising 5 runes of asterosSpeltyp: äventyrsspel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 15-25 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Grey Fox Games

Hitta de försvunna runorna och rädda planeten Asteros!

För länge, länge sedan stängde kungen av Asteros in brutala monster i Runporten och förseglande den med fyra gudomliga runor. Men för fem dagar sedan öppnade en ond kraft porten och bytte ut koden och nu är Asteros åter hemsökt av rädsla och katastrofer! Den visa ledaren Orakl bad rådet för Enade Planeter om hjälp och de skickade fyra berömde agenter: Ekho, Hal, Elli och Nova. Orakl den vise och de fyra modiga agenterna börjar bekämpa de onda krafterna för att rädda Asteros, men för att lyckas måste de hitta koden för att återställa porten och stänga i monstren igen. Folket kallar dem ”Rising 5” i hopp om att de ska kunna återupprätta fred på planeten.

Rising 5: Runes of Asteros är ett samarbets-, deduktions- och äventyrsspel med en mobilapp som spelledare. Spelarna måste hitta svarskoden med de fyra runorna i rätt ordning innan de onda krafterna slukar planeten. De kan utforska planeten för att samla energi eller ledtrådar och slåss mot onda moster. När deltagarna försöker låsa upp koden kommer appen att ge tecken som leder till den rätta koden. 

****

Zee Garcia: 10:a
Sam Healy: 1:a
Poäng: 11

Av någon anledning får jag känslan av att det här är ett Dice Tower-tips som kommer att flyga fullständigt under radarn för min del. Antagligen kommer jag aldrig mer att varken tänka på eller höra talas om det och vad jag vet går det inte ens att köpa i Sverige. Men: deduktion, äventyr och samarbete är alla egenskaper som kickar igång mina cylindrar och även om appar alltid är en nackdel tills motsatsen bevisats så växer mitt intresse sakta men säkert. Faktiskt i takt med att jag skriver den här texten! Och har Sam Healy utsett det till förra årets bästa spel kanske man borde ge det en chans… Om jag kan få tag i det alltså.

1. PANDEMIC LEGACY: SEASON 2

spelglädje brädspel sällskapsspel pandemic legacy season 2Speltyp: strategispel, äventyrsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 14+ Tillverkare: Z-man Games

Världen gick nästan under för 71 år sedan…

Farsoten kom från ingenstans och ödelade världen. De flesta dog inom en vecka. Inget kunde stoppa den. Världen gjorde sitt bästa. Det räckte inte.

I tre generationer har vi, de sista fragmenten av mänskligheten, levt på haven på flytande stationer som kallas tillflyktsorter. Långt från farsoten kan vi förse fastlandet med tillgångar och hålla dem (och oss själva) från att fullständigt gå under. Vi har lyckats upprätthålla ett nätverk innehållande de största kända städerna i världen men de senaste åren har varit svåra. Städer långt ifrån tillflyktsorterna har fallit bort…

Imorgon ska en liten grupp av oss bege sig ut i vad som är kvar av världen. Vi har ingen aning om vad vi kommer att hitta.

****

Tom Vasel: 6:a
Zee Garcia: 1:a
Poäng: 7

Det här gör mig glad! Jag hade det stora nöjet att spela Pandemic Legacy: season 1 under förra året och har, av ren självbevarelsedrift, hållit mina förväntningar på uppföljaren på lägsta möjliga nivå. Nu kan jag dock känna mig trygg med att säsong 2 i alla fall är ”helt okej” och att jag inte behöver oroa mig för en megaflopp. Jag behöver väl knappast säga att jag redan har det här spelet i min samling och nu väntar jag egentligen bara på att vår hall ska bli färdigrenoverad och att min kusins lägenhet ska bli inflyttad och klar så att vi kan ta tag i världsräddandet igen. Hypen lever!

***

Det här året var det nervösare än någonsin att se Dice Tower utnämna sina favoriter. Av någon anledning tycks de bli mindre och mindre överens och jag oroade mig på allvar för att det inte skulle bli någon lista överhuvudtaget av min geniala algoritm. Som väl är tog de sig samman och slutligen är jag väldigt nöjd med de tre kandidater som skrapades fram; två av dem har jag redan och det tredje av dem låter inte så dumt det heller.

Men gladast är jag faktiskt över de spel som inte klarade sig in på listan. Aldrig tidigare har jag känt igen så många spel som nämndes och jag vet dessutom att det är riktigt bra titlar. Antingen har jag blivit otroligt proffsig på att plocka ut bra spel från ett spelår… eller så befann jag mig bara i Essen med både ögon och öron öppna. Pie Town, Wasteland delivery express, Viral, Dinosaur Island, Gloomhaven och 7th Continent var alla med och jag kan bara gosgotta mig i hur mycket fantastiska spelupplevelser jag har framför mig inom olika avlägsna framtider (7th Continent, kom hit genast!). Det är bara att konstatera att Essen är platsen att vara på om man vill hänga med i spelbranschen och… ja, hotell är bokat det här året också.

Och så måste jag ju avsluta med att berömma Tom Vasel för den fantastiskt trevliga lista han hade skrapat ihop (han läser så klart Spelglädje), antagligen inspirerades han enormt av vårt korta möte på Spiel eller så… gjorde han det.

spelglädje brädspel sällskapsspel dice tower

Annonser

Resedagbok Essen Spiel17 – Del 2

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Så har det blivit dags att drömma sig tillbaka till Essen igen (del 1 i artikelserien hittar du här). Innan jag ger mig in på viktigheter som testade spel och så vidare har jag dock ett löfte från förra inlägget att uppfylla: att berätta om hur man undviker att få chipstuttar under mässan.

En bra början är så klart att bo på ett hotell med riktigt torftig frukostbuffé, även om det verkligen inte är något jag rekommenderar efter att ha blivit rånad på 8€ av Hotel Luise varje morgon. Det onda förde dock något gott med sig för på så vis kunde jag, efter att ha pressat i mig så mycket fattig frukost som möjligt, plocka med mig 1-3 kokta ägg och lite frukt från hotellet utan att lida det minsta av dåligt samvete. Dessa läckerheter levde jag sedan på hela dagen, för att på kvällen mosa i mig en kebab för att fylla på depåerna lite inför nästa dag.

Herr Baguette hade en helt annan strategi. Liksom jag stoppade han i sig enorma mängder frukost, men under mässan fortsatte han sedan att frossa i godis, chokladdoppad frukt, minipizza, mer godis och ungefär ett skålpund tysk korv med pommes. Och ja, han hängde med på kebaben på kvällen också. Resultatet? Se bilden nedan och fundera på vilken diet som verkade fungera bäst.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17 chipstuttarFrån vänster: Jag, Chtulhus skägg, Herr Baguette

 


fear spelglädje brädspel sällskapsspel

Väl på mässan gav vi oss ut på spelprovarstråt. Det första vi provade var Fear, ett av spelen i Friedemann Frieses Fast Forward-trilogi. Testet var en bra start på dagen eftersom allt var väldigt lätt att lära sig, men antingen missade vi något fundamentalt eller så är Fear något man tröttnar på ganska fort. Spelet går till så att man antingen drar kort till sin hand eller så spelar man ned kort på bordet i en gemensam pott; har man tre kort på hand så måste man spela ut. Haken? Att om potten på bordet överstiger 15 så förlorar spelaren som lade ut det sista kortet. Övriga spelare adderar siffrorna på sina kort och den som har mest står (fast förmodligen sitter) som vinnare.

Spänningen för mig fanns i att försöka hålla sig kvar i spelet, men på något sätt blev alltihop mest ett antiklimax ändå eftersom mycket kändes slumpmässigt och väl lättviktigt. Kanske borde jag ge det en ny chans framöver, men där och då kändes det mest… meh…


Därefter flyttade vi över till bordet bredvid och blev introducerade för Nations: The Dice Game med expansionen Unrest infogad. Förutom att mannen som demonstrerade spelet för oss stundtals var nosig och nedvärderande över att vi inte förstod alla mekanismer direkt så måste jag säga att det här verkligen var en positiv upplevelse. Att bygga civilisation är roligt och om man då och då får möjlighet att göra det på under en timme och med hjälp av tärningar så har man, i alla fall för mig, trumf på hand.

nations the dice game spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag hade faktiskt så pass roligt att jag bestämde mig för att köpa Nations: The Dice Game när jag kom hem (Ryanair är ju inte så generösa med bagage). Tyvärr har jag inte fått tag på Unrest-expansionen ännu, men det kommer!


Vårt ganska planlösa flanerande ledde oss sedan rakt in på Herr Baguettes hemmaplan; poker. Ett Dice Tower-tips som jag fångade lite på uppstuds var nämligen Wulong, ett pokerinspirerat spel med ett underbart vackert, kinesiskt tema. Jag själv, som inte alls gillar hasardspel och marker, var försiktigt optimistisk medan Herr Baguette var kallsvettig av upphetsning.

wulong spelglädje brädspel sällskapsspel

Wulong turas man om att, dolt, slå spelets tärningar och låta övriga spelare satsa marker på hur de tror att man lyckas. Vad tärningarna innebär rent vinstmässigt går att utläsa på en medföljande tabell och så länge man slår något som går att hitta på den får man fortsätta att slå om man vill. Spelets kött finns i att försöka lista ut hur de andra spelarna tror att det ska gå för en, för vill jag verkligen lyckas bra om jag misstänker att en motståndare skulle tjäna väldigt mycket marker på det? Trots det pokerinspirerade temat gillade jag spelet mycket, medan Herr Baguette så klart gillade det extra mycket. Faktiskt så pass mycket att han köpte ett exemplar och tvingade spelets konstruktör Anselm Ostertag, som vi spelade mot, att signera spelet med texten ”I was beaten in my own game by Herr Baguette”.


Någonstans här började jag undra över hur det egentligen stod till i min plånbok. Jag hade nämligen tagit ut 200€ i en automat dagen innan, gett 100 av dem till Herr Baguette, eftersom han hade betalat en del av mina spel, och nu plötsligt tyckte jag att jag, trots alla mina utgifter, hade anmärkningsvärt många 10€-sedlar kvar. ”Men, så länge det inte saknas några pengar så finns det ju ingen anledning att klaga” tänkte jag och lade ingen större energi på att fördjupa mig i konstigheterna.

Det var först när jag kom hem och skulle handla för den svenska 50-lapp jag visste fanns i min plånbok som jag förstod att jag hade handlat för den i Essen och att någon stackars tysk hade tagit emot den som 50€. Med den insikten borde mitt laglydiga och moraliska samvete genomgå helvetets alla kval, men eftersom jag inte har en aning om var det har skett och att det faktiskt var ett ärligt (men brottsligt) misstag så blir det mest en bra historia att dra i efterhand. Frågan är bara om förväxlingen (som blir omåttligt ordvitsigt i det här sammanhanget) är en olycklig effekt av vårt svenska sedelbyte eller om Stefan Ingves försöker öka kronans värde på ett dunkelt sätt?


Nästa spelbekantskap blev Loot Island, ett spel som jag egentligen inte var särskilt intresserad av. Fast om man är på Essen Spiel och kan testa hur många nya spel man vill har man ju inte så värst mycket att förlora, så det var med den inställningen vi snällt köade för att komma åt en demonstration.

loot island spelglädje brädspel sällskapsspel

Väl nedsatt vid bordet presenterade sig Loot Island som ett ganska trevligt strategikortspel med precis lagom mängd av ”take that” (inte pojkbandet). Spelets mål är att plundra en ö på så mycket skatter som möjligt, samtidigt som man aktar sig för att samla på sig allt för många förbannelser på vägen. Detta görs i stenhård kamp med de andra öplundrarna och jag gillade verkligen de strategiska besluten som spelet innehöll. En speciellt rolig detalj, förutom att man kan förstöra rejält för sina motståndare, är att man får samla på sig hur många förbannelser man ”vill”, men att man måste ha färre än 12 stycken när spelet avslutas för att ens få vara med och räkna sina poäng.

Nyrik som jag var slog jag, trots att jag förlorade testpartiet och att jag misstänkte att min Ryanair-anpassade väska började bli full, till direkt när vi var färdigspelade. Jag blev så klart också extra till mig när jag upptäckte spelets konstruktör Aaron Haag var den som stod för försäljningen.

loot island spelglädje brädspel sällskapsspel


När Herr Baguettes mat- och matklocka ringde för jag vet inte vilken gång i ordningen bestämde jag mig för att dumpa honom en stund för att bege mig till Renegade Games och se om de hade fått in en av mina förhandsfavoriter Pie Town (alla deras spel hade nämligen fastnat i tullen).

pie town spelglädje brädspel sällskapsspel

Till min glädje var deras monter full av kartonger, men till min lite mindre glädje hade också en ganska rejäl kö börjat forma sig. Någon gång då och då har dock även jag tur och när jag fick syn på holländaren vi hade spelat Liberatores med dagen innan smet jag dit och började prata. Både holländaren och resten av kön svalde betet med hull och hår och vips så hade jag försäkrat mig om att komma fram innan alla spel var slut. I kön, några platser bakom, visade sig även tysken stå och när vi sammanstrålade efteråt visade det sig att spelet vi alla hade köpt, helt osett och på dunderchans, var Pie Town (utom Herr Baguette som hade köpt en riktig paj). Vi var rörande överens om att ett färgglatt spel som handlar om att baka paj och försöka lista ut varandras hemliga recept väl inte kan vara dåligt? Nyfikna på hur det egentligen låg till bokade vi Pie Town-träff på hotellet framåt kvällningen.

pie town spelglädje brädspel sällskapsspel

Träffen blev en succé för Pie Town visade sig vara så charmigt, taktiskt och spännande som pajbak någonsin kan vara. Spelet är ett arbetarplaceringsspel där tärningar representerar den arbetskraft man har och beroende på vad man väljer att göra får man addera eller subtrahera (lite snappade jag upp på matten!) deras värden. Trots att jag brände allt för mycket kraft på att försöka stjäla Herr Baguettes hemliga pajrecept och att holländaren visade sig bli ganska tjurig när trötthet och spelförlust kombinerades var vi eniga om att vår chansning inte bara hade gått hem, utan också varit en hejdundrande klang- och jubelföreställning.


Jag är medveten om att jag hoppar lite i tiden nu, men eftersom tidsresande är något jag gärna skulle vilja prova någon gång passar jag på att i alla fall simulera lite genom att berätta om dagens sista insats på mässan (alltså innan ovanstående pajbak utspelades).

I min iver att inte komma spellös från Spiel hade jag förhandsbokat Photosynthesis hemifrån. Bokningen var inte förknippad med några krav på köp och därför såg jag det som en riskfri försäkring. Såhär i efterhand förstår jag inte alls hur jag skulle ha lyckats komma spellös hem från Essen, men man lär ju så länge man lever.

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspel

Photosynthesis, som är ett fantastiskt vackert spel om att odla träd, visade sig vara så populärt att kön för att prova var oändlig och alla spel som inte var förhandsbokade redan var sålda. Nöjd spatserade jag fram för att hämta mitt exemplar och ännu mer nöjd upptäckte jag att spelets illustratör Sabrina Miramon fanns på plats för att signera spelen. Eller, signera förresten, hon ritade träd istället och därför har jag nu nedanstående teckning i locket till mitt spel. Nöjd är bara förnamnet på mitt tillstånd!

photosynthesis spelglädje brädspel sällskapsspel


Därmed har det blivit dags att avsluta den här ösregnslånga redogörelsen för dag två på Essen Spiel. I nästa del (som är den sista, jag lovar!) ska jag, förutom att kort redogöra för dag tre, försöka mig på att lista mina bästa och värsta minnen från resan.