Rapport från Skyttegravarna: Call of Chtulhu – Dustler och jag, del 2

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspelPlats: I Björns skeva lägenhet 
Ett spel: Call of Chtulhu 
Fyra nördar med skäggväxt: Björn - spelledare, Martin - Dustler, 
Herr Baguette - Heinrich och Defector - Theo

Livsviktigt tips: Om du inte har läst förra veckans inlägg så kommer du förmodligen att känna dig både vilsen och dum när du läser nedanstående. Passa därför först på att följa den här länken eller scrolla ner till inlägget under så att du får hela eländet klart för dig.

Så befinner vi oss då äntligen vid det där skyltfönstret igen. Som ni säkert förstår står Dustler kvar och… gör ingenting.

Att han inte gör någonting är faktiskt en liten gnutta ljug. För det han egentligen gjorde var att vänta på att spelledare Björn skulle vända sig till mig och erbjuda möjlighet att äntra järnaffären. Tyvärr blev det så att när den pinsamma whisky-nejtackarepisoden var överspelad så bestämde sig Theo för att följa med in. Självklart spelade Defectors större rollspelsvana in och han tog det kommando jag hade hoppats att ha för mig själv. Åter blev Dustler en bikaraktär som mest stod och lyssnade uppmärksamt på när andra utredde och betedde sig allmänt duktigt.

Hur intressant berättelsen än var så fann jag att det där med rollspel faktiskt började bli ganska trist. Flera gånger upplevde jag att jag, som ett resultat av min egen passivitet, förbisågs och inte togs på något speciellt allvar. Rådfrågandena från mina utredarkamrater blev allt mer sällsynta och jag började ärligt talat oroa mig lite för hur resten av dagen skulle utvecklas. I protest gick Dustler och pinkade bakom den buss vi hade färdats till Blackwater Creek i och medan han gjorde det passade jag själv på att göra detsamma i (och lite bredvid) Björns vattenklosett.

Om vi spolar framåt i händelserna lite grann så kom vi så småningom fram till att det var något märkligt med vattnet i Blackwater Creek och att det försvinnande vi utredde hade med det att göra. Kort därefter fann det sig inte bättre än att vi, när vi övernattade på en bondgård, väcktes av att husbonden blev uppäten av sin egen gris (som ju hade druckit rejält med vatten). I ett tafatt försök att rädda honom rusade Dustler dit, han använde nämligen inte skjutvapen, för att komma fram först när den gamle mannens inälvor var allt för synliga för att hans liv skulle kunna räddas.

Där och då hände något med mig och Dustler. Det var som om jag tröttnade på att försöka finna min och hans plats i äventyret och bara bestämde mig för att rycka honom i kragen och köra på för allt vad tygen höll; det fick vara slut på passivitet och betraktande! Därför är jag extra stolt över Dustlers rationella agerande i ovanstående grissituation:

För, om man är innehavare av en hink fylld av konstigt vatten och plötsligt får tillgång till ett lik, vad är då mer naturligt än att hugga av en kroppsdel för att undersöka hur vattnet påverkar den? Ja, ni hör ju själva hur logiskt det låter och jag är uppriktigt förvånad över den upprördhet som bröt ut både på gården och i det rum som Björn kallar för sitt hem. Heinrich, som fortfarande hade sin helyllefasad på sig (mer om det senare), var väldigt upprörd och förbannade den dag då han hade träffat Dustler på konferens i Sverige. Jag tror minsann att ett och annat ”dummkopf” uttalades också. Hur som helst var både jag och Dustler nöjda med den iögonfallande och väldigt ej passiva insatsen och vi älskade den stympade handen i ungefär samma grad som Gustav Mandelmann älskar en tomat.

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Vi hoppar vidare i berättelsen och landar nu vid den punkt då det hade fastslagits att det märkliga vattnet tycktes komma från en vattenreservoar som byggts av byns foppatofflor (fritt översatt: slashasar, pack). Foppatofflorna bodde på en gård en bit ifrån den gård där gris- och handincidenten hade utspelat sig och Dustler, Heinrich och Theo hade parkerat sin bil i ett majsfält för att vila och värka fram hur besöket hos foppatofflorna skulle genomföras så säkert som möjligt.

Plötsligt var det Theo och Dustler som stod för det metodiska och moraliska beteendet; foppatofflor eller ej, de kunde ju faktiskt vara helt oskyldiga människor som bara hade haft oturen att bygga en damm där vattnet var lite konstigt? Heinrich var emellertid av en helt annan åsikt och propagerade för att ”överfalla dem i natten och hota att doppa deras pungkulor i vattenhinken (som hade visat sig ha en frätande effekt på den avhuggna handen, reds. anm.) om de inte berättar allt de vet!”. Jag tror att han visade sin Luger samtidigt som han sade ovanstående, men jag är inte riktigt säker. Både Dustler och Theo var i alla fall väldigt förvånade över hur den torre och rättskaffens Heinrich hade förvandlats till en läderbeklädd hämnare.

Heinrich vann argumentationen baserat på… att ingen riktigt orkade med att diskutera mer med honom och att tyskarna ju faktiskt kan det här med blitzkrieg (även om vår berättelse utspelade sig före 2:a världskriget). Överfallet i natten var ett faktum och det blev ganska framgångsrikt. Personen vi sökte upphittades i någon form av trädliknande tillstånd och foppatofflorna på gården föll offer för både Luger-skott och trubbigt våld via den batong Dustler hade stulit tidigare i berättelsen.

Det var någonstans här som det, på allvar och mitt i allt det roliga, började gå snett för Dustler (som ni ser på bilden ovan så drömde han lite konstigt). Dels så råkade jag slå lite dåligt med mina tärningar, vilket innebar att stackars Dustler blev spritt språngande galen och försökte elda upp sina kamrater medan de sov. Efter att ha övermannats och faktiskt, enligt spelet i alla fall, ha klarnat lite rent mentalt släpptes han dock lös igen. Vad mina medspelare inte visste var dock att jag, alltså Martin, hade fått smak på det där med att bete mig lite märkligt och plötsligt kände mig som fisken i vattnet! Hellre ökänd än okänd är ett talesätt med rätt så stor sanningshalt, skulle det visa sig.

Dessutom fanns det ett problem till att grotta ner sig i: Berättelsen började allt mer kretsa kring att någon som kallades ”Modern” låg bakom det underliga vattnet och eftersom Dustler hade en hrm… något komplicerad relation till sin egen mamma sågs han allt oftare gnida den silversnusdosa, innehållande hans mors aska blandad med aska från hans egen lilltå. Frågan jag ställde mig var: ”Skulle en person av Dustlers kaliber kunna vara med och skada en mor?” Det nekande svaret var lika självklart som att BMW är det bästa bilmärke som finns och när det drog ihop sig till slutstrid hade jag bestämt mig för att Dustler skulle skydda Modern till varje pris.

Så stod vi då där i en mörk grotta, beredda att spränga Modern (yeah, right!) med hjälp av en rejäl lunta dynamit. Theo lämnade grottan först och överlät själva sprängandet till Dustler och Heinrich, men när stubinen väl var tänd förkunnade jag Dustlers avsikter och bad helt enkelt Björn om ett försök att släcka stubinen. Heinrich såg uppriktigt förvånad ut och jag minns att han sade något i stil med ”Du kan inte släcka stubinen, du har inget vatten”, innan han insåg att vi faktiskt befann oss i en grotta där källan till det förgiftade vattnet som skadat Blackwater Creek faktiskt fanns.

Självklart hade jag tärningarna emot mig och efter ett misslyckat släckningsförsök befann sig Dustler plötsligt knästående och med Heinrichs Luger i ansiktet. Hårdnackat vägrade han att ändra inställning och Henrich såg sig helt enkelt tvungen att skjuta honom. Orden ”Enschuldigung, dummkopf!” var de sista orden Dustler någonsin hörde och medan Henrich skyndade ut ur grottan sprängdes dynamiten, Modern, Dustler och den så högt skattade silversnusdosan i tusen miljarder små partiklar. Blackwater Creek var räddat. Dustler var död.

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Var jag ledsen över Dustlers frånfälle? Inte ett dugg. Jag tyckte att vi hade genomfört en fantastisk resa tillsammans och jag kan ärligt talat inte vara mer nöjd med det slut vi fick. Den där trista känslan från tidigare på dagen var som bortblåst och jag kände verkligen att jag hade ärat rollspelsregeln att ”spela” sin karaktär fullt ut och faktiskt ta de beslut hen hade kunnat tänkas ta. Jag fick dessutom, mycket stolt ska tilläggas, ta emot fint beröm för mitt agerande från Björn och det värmde gott efter den känslomässiga berg- och dalbana som min första kontakt med rollspelens förlovade värld inneburit.

Läste ni? Jag skrev förlovade. Japp, det är lika bra att erkänna direkt. Jag blev fullständigt såld på rollspelandet i Call of Chtulhu och har faktiskt återvänt till minnet av vårt äventyr fler gånger än en vuxen människa borde. När Björn sedan, för några dagar sedan, hörde av sig och berättade att han hade tankar på att bjuda in oss till en kampanj som spänner över många äventyr och som kanske till och med kan vara i över ett år så blir jag… varm i kroppen och så där själaglad som bara en riktig nörd kan bli.

Nästa gång blir jag tvungen att skapa en ny karaktär med nya styrkor och svagheter. Kanske ska hen vara en cirkusartist med torgskräck? Vi får se vad fantasin säger mig den dagen, men någon passiv och betraktande person är det inte troligt att det blir; den gången ska jag vara med redan från start! Jag ska dock inte smörja in ansiktet med margarin fler gånger för det luktar förskräckligt när det härsknar.

R.I.P Dustler, jag ska aldrig glömma dig.

Annonser

Rapport från Skyttegravarna: Call of Chtulhu – Dustler och jag, del 1

call of chtulhu brädspel spelglädje sällskapsspel rollspelPlats: I Björns skeva lägenhet 
Ett spel: Call of Chtulhu 
Fyra nördar med skäggväxt: Björn - spelledare, Martin - Dustler, 
Herr Baguette - Heinrich och Defector - Theo

*spoiler alert* Om du har tänkt dig att rollspela äventyret Blackwater Creek någon gång läses nedanstående på egen risk!

Det går fort i hockey. Från att ha varit en blogg utan tillstymmelse till rollspelsinnehåll så har Spelglädje, i och med det här inlägget och det som kommer nästa vecka, blivit en blogg innehållande inte mindre än tre fantastiska inlägg om rollspel. Detta är märkligt på flera sätt, men som med allt annat på Spelglädje så finns det en mycket logisk förklaring:

Som ni kunde läsa redan förrförra veckan har jag nämligen, vid 35 års ålder, blivit av med min oskuld i rollspelssammanhang. Det där kan säkert tolkas på mer än ett sätt, så för att förtydliga och ställa allt utom tvivel så spelade jag alltså rollspel för första gången i mitt liv härom lördagen.

Anledningen till att det inte har skett tidigare kan vi lämna därhän, men man kan säga att min känsla inför själva premiären var spänd förväntan blandat med hisnande skräck. För vad skulle jag egentligen kunna vänta mig? Skulle jag alltså skådespela en hel jäkla dag? Var jag tvungen att smörja in mitt ansikte i margarin för att framkalla klädsamma finnar? Och hur skulle min enormt manliga skäggväxt passa i det sammanhang som, i alla fall i mitt huvud, skulle kräva tonårsfjunighet av modell gosedjur?

Ni märker, frågorna var många och när jag satte mig till bords för att skapa min karaktär (bara en sån sak!) var jag nästan lite rädd eftersom alla andra i sällskapet (Herr Baguette, Björn och Defector (han smet redan kl. 16)) verkade oerhört vana och medvetna om vad de sysslade med. Krampaktigt kramade jag min penna och började följa de karaktärsskapande instruktioner jag fick av spelledaren Björn. Redan vid namnet övervann min nervositet kreativiteten och min karaktär döptes efter en lärare på den högskoleutbildning jag förkovrade mig på kring sekelskiftet. Dustler hade, hastigt och lustigt, anlänt till Arkham.

brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Jag vill vara tydlig med att likheterna mellan min högskolelärare och den karaktär min sjuka hjärna värkte fram inte har några som helst likheter förutom namnet. Den riktige Dustler var en ytterst trevlig lärare och rollspels-Dustler visade sig vara en fenomenalt obehaglig typ. Läs och… ja, oroas:

Personlig beskrivning: Kylig och kall med svarta ögon. Rör sig med förvånansvärd smidighet trots sin storlek.

Karaktärsdrag: Ändrar sig ofta och talar med sig själv ibland. (min tanke med det var att han hörde och diskuterade med sin döde mor i huvudet och när mor röt till om något han hade beslutat sig för så ändrade han sig)

Skador och ärr: Brännskadad hand (som han skadade när han kremerade sin mor) och en lilltå som saknades på grund av självstympning.

Viktiga personer: Mamma.

Fobier och manier: Extremt obekväm i närheten av kvinnor.

Högt skattade ägodelar: En silversnusdosa innehållande aska från mor och den stympade lilltån.

Låter han inte sympatisk så säg? En del ovanstående egenskaper skrev jag av ren bekvämlighet eftersom jag då trodde mig kunna hålla mig lite i bakgrunden vid rollspelandets början. På så sätt skulle jag kunna känna av hur allt gick till utan att göra bort mig allt för mycket inför de övriga i sällskapet, tänkte jag. Modersdelen hittade jag på eftersom jag tycker om att skapa karaktärer med svagheter som kan ligga dem i fatet; hur kul är det liksom att styra över någon som är perfekt? Det får jag ju göra så det räcker och blir över i min vardag.

Själva starten av spelandet blev precis så obekväm och otäck som jag hade fruktat. Herr Baguette, som spelade en tysk akademiker vid namn Heinrich, började plötsligt prata med någon bedrövlig form av hittepåtyska. Skulle han verkligen hålla på och prata sådär löjligt hela dagen? Och vilka förväntningar skulle han i så fall ha på mitt skådespelande? Respektfullt undvek jag att gapskratta eftersom jag tänkte att det förmodligen var emot all rollspelssed som någonsin nedtecknats.

Det började… inte så bra:

Något som jag antar berodde på en innerlig lust att göra ett bra och grundligt jobb misstrodde vi i princip alla som ville oss väl och handlade därefter. Eftersom Dustler hade svårt med kvinnor fick han snart det kvinnliga vittnet som vi hade till förfogande (en student) att gråtande rusa ut ur rummet vi befann oss i. Det fick följden att Herr Baguettes karaktär Heinrich, som hade en mustigt doftande läderrock på sig, sprang efter henne för att citat: ”omhulda henne i min läderrock”. Han hävdade för övrigt senast idag att det var en handling av godhet som inte alls kunde liknas vid ett antastande.

Dustler och Theo stannade kvar med det andra vittnet, ett manligt sådant, men snart lämnade han också rummet i vredesmod för att gråtande låsa in sig på en toalett. Dustler, som ville visa pondus, bestämde sig då för att pressa honom lite i det trånga toalettutrymmet, varpå slagsmål utbröt. Min första individuella insats i ett rollspel var ett faktum.

Det hela följdes sedan upp av ett nattligt inbrott på vår uppdragsgivares kontor, där Heinrich, när han ombads att lämna området av den lokale nattvakten, ”visade sin Luger” i förhoppning att… jag vet faktiskt inte. Bara några minuter tidigare stod han nämligen vid den bil vi använde och ropade tyskliknande på Dustler och Theo, som var i färd med att hitta en väg in på professorns kontor, att de skulle skärpa sig och inte göra något dumt.

brädspel spelglädje sällskapsspel rollspel

Ovanstående episoder bör rimligen sammanfattas med att mina första steg i rollspelsvärlden var rejält skakiga. Min taktik att hålla mig i bakgrunden ledde till att när jag väl försökte göra något så blev resultatet… lite klumpigt. Samtidigt, när jag tänker tillbaka på händelserna minns jag att jag själv, alltså inte Dustler, mådde ganska dåligt. Den märkliga tyskan, övrigas vana vid rollspel och min egen osäkerhet kring vad som egentligen förväntades av mig blev övermäktig.

Dustler var därför en person som uppträdde väldigt krystat. Visst hade jag tänkt mig att han varken skulle höras eller synas särskilt mycket förrän en handlingens man var av behovet, men här blev det liksom bara fel och jag kände mig mest som en idiot. Detta gjorde naturligtvis att jag höll mig ännu mer i bakgrunden för att inte förvärra något, såsom när vi, betydligt senare än spelledare Björn hade tänkt, anlände till Blackwater Creek och påbörjade vår undersökning på riktigt:

Den första stunden i byn ledde varken till skandaler eller konflikter även om Heinrich åter briljerade med sin sociala kompetens genom att först tacka nej till ett glas av den lokala whiskyn, för att sedan tacka ja och för att slutligen låta bli att dricka den whisky han hade fått med hänvisning till att det är olagligt att köra bil när man har druckit. Därefter visade han onaturligt stort intresse för byns kyrka och när det var gudstjänst nästa gång. Som läderrocksbeklädd tysk man måste man verkligen anstränga sig för att smälta in och det kan man verkligen säga att Heinrich… gjorde. Dustler, kämpade mest med att försöka bete sig någorlunda avslappnat och naturligt och stod därför och stirrade in genom skyltfönstret på den lokala järnaffären. Jag är säker på att ingen märkte att han ens var där.

Vad som fanns i järnaffärens fönster? Jag vet inte. Jag är inte ens säker på att jag frågade Björn om vad fönstret innehöll. Men Dustler ställde inte till med något i alla fall. Och framförallt slog han ingen.

***

Av utrymmesskäl är det läge att låta Dustler stå kvar vid det där skyltfönstret en stund, ett blogginlägg kan ju liksom inte vara hur långt som helst om det ska få plats på skärmen. Frukta dock intet kära läsare, nästa vecka återkommer jag både med den episka upplösningen och svaret på om jag någonsin kommer att rollspela igen. Auf wiedersehen!

Rapport från Skyttegravarna: Pandemic Legacy

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjePlats: I Tosteberga med snön(!) vinande runt knutarna 
Ett spel: Pandemic Legacy
4 lite slitna personer + en sovande bebis: Martin, Frugan, kusin Björnebyk, 
Björk + Meepeln

OBS! Den här texten är fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Allt började som en helt vanlig plan på att vi skulle träffas och hitta på något (spela spel) på påskafton. När Köpenhamns-borna kusin Björnebyk och Björk erbjuder sig att hälsa på är jag och Frugan sällan nödbedda och vi började därför de minutiösa förberedelserna inför besöket. Det städades och fejades, Frugan planerade mat, jag bestämde att vi skulle spela KINGSBURG och Meepeln gjorde sitt allra bästa för att avbryta oss i både tid och otid.

Med hjälp av inläggstiteln kan ni säkert räkna ut att Meepeln fick precis som hon ville och planerna om ett parti KINGSBURG kom rejält på skam (städandet och fejandet rådde hon tyvärr inte på). Dagen innan råkade jag nämligen nämna ”det där spelet som vi pratade om i julas och som jag tänkte fråga er om ni vill vara med och spela igenom någon gång?”. Berättelsen om PANDEMIC LEGACY gjorde att kusin Björnebyk tände på alla cylindrar medan både Björk och Frugan var försiktigt positiva. Hursomhelst bestämdes det att vi skulle sova på saken och slutgiltigt bestämma oss när vi träffades.

Som den ansvarsfulle brädspelsvärd jag är satte jag mig så och läste reglerna på påskaftonens förmiddag. Där kunde jag läsa att man rekommenderades att spela ett parti utan legacy-elementen först om man var nybörjare och/eller kände sig lite osäker på hur spelet fungerade. Både jag och Frugan har spelat det ursprungliga PANDEMIC tidigare men både Björk och kusin Björnebyk var gröngölingar i ämnet, varför det låg två PANDEMIC-spel travade på varandra när de ärade gästerna dök upp. Samtliga var överens om att ett provspel var en bra idé och när vädret effektivt eliminerade alla möjligheter till promenader, loppisbesök och andra ansvarsfulla vuxenbestyr återstod bara att låta kaffebryggaren tala och packa upp spelen.

Vårt provspel slutade med succé på alla nivåer. Vi vann en tämligen komfortabel seger, Meepeln sov snällt i sin säng och framförallt: vi var alla överens om att PANDEMIC LEGACY var något vi skulle ge oss in i ögonaböj bums. Några tilläggsregler senare var vi redo att rädda världen och ärligt talat har jag svårt att se ett mer perfekt team att lägga hela världens öde i händerna på; en snorig Fruga, jag med mitt sargade knä, kusin Björnebyk med en heshet som lovade förkylning och Björk med både gördel och engelsk värmekudde fastsatt på sin övertränade rygg.

PANDEMIC LEGACY är ett samarbetsspel där man ska bekämpa fyra dödliga sjukdomar under ett helt år. Varje spelmånad infogas nya händelser, regler och twistar och det är upp till dig och dina kamrater att hantera kaoset som uppstår runt virusens framfart. Konsekvenser, handlingar och effekter sparas dessutom från parti till parti, vilket gör att de val man gör påverkar framtiden och samtidigt skapar en egen personlig berättelse.

Januari utlovades vara ungefär som ett vanligt parti PANDEMIC. För mig kändes det nästan som en besvikelse att upplevelsen skulle bli nästan densamma som det föregående testpartiet, men övriga deltagare verkade fortfarande väldigt entusiastiska vilket gladde mitt brädspelshjärta. Snart skulle jag dock få anledning att glömma både glädje och besvikelse för det utlovade standardpartiet visade sig bli någonting helt annat än det tidigare. Trots att vi spelade precis lika rationellt och metodiskt upptäckte vi att tingen utvecklades väldigt annorlunda och tyvärr då inte i positiv riktning. De betydligt högre insatserna i ett parti PANDEMIC LEGACY, både karaktärer och städer kan få permanenta skador, gjorde dessutom att vi inte bara kunde fokusera på att vinna utan var också tvungna att hålla världen i hyfsat skick inför framtida partier.

Trots den besvärliga belägenheten hyste vi ändå gott hopp om att vinna januari på första försöket. En kluster av virus som, extremt oturligt, resulterade i en lika plötslig som extrem smittospridning satte dock P för vår framfart och vips hade vi, ytterst snöpligt, förlorat.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Revanschlustan visade sig tack och lov vara enorm, och trots att klockan hade passerat rimlig tid för medelålders folk bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att spöa de där januarivirusen med all antibiotika vi hade. Till en början kändes saker och ting väldigt fina och kontrollerade, men ganska snart träffade skiten fläkten igen och ärligt talat kände vi oss en smula illa behandlade av spelet eftersom vi var rörande överens om att vi inte var förtjänta av alla motgångar vi hade. Jag är inte säker på om någon verkligen trodde på att vi skulle lösa det andra gången heller, men efter en rad både turliga och heroiska insatser konstaterade vi att vi hade vunnit. Med ett enda korts marginal.

Men nu är det egentligen inte hur det gick för oss som är  själva poängen med den här texten. Det viktigaste med PANDEMIC LEGACY är nämligen inte hur det går utan känslan och upplevelsen som spelet både ger och lovar. Om man bryter ner brädspelande i sin renaste grundform handlar det ofta om att ha maximerat något vid en viss given tidpunkt. Vad som händer därefter är helt oviktigt eftersom man då samlar ihop alla komponenter, lägger tillbaka dem i lådan igen och nästa gång man spelar börjar man om från början. PANDEMIC LEGACY tvingar en att kasta det tankesättet åt sidan fullständigt. Visst handlar det i grund och botten om att vinna, men det är minst lika viktigt vilket arv man lämnar efter sig eftersom väldigt mycket av det man gör sparas från spel till spel.

När vi vann januari befann sig Johannesburg och Montreal på katastrofens rand. Den verkligheten kommer vi att vakna upp till när vi tar oss an februari också och det kommer antagligen att hemsöka oss på ett eller annat sätt under hela spelåret. Kanske kommer de att tilldelas högre prioritet framöver eller så låter vi dem förfalla och gå förlorade, men oavsett vilket kommer vi att tvingas hantera konsekvenserna av vårt tidigare handlande. Hur vi vill göra bestämmer vi själva och känslan av att vi skapar vår egen berättelse är därför väldigt stark.

Och så är det den där känslan av oåterkallerlighet som ligger som ett gosigt täcke över hela PANDEMIC LEGACY. Lyckas man döda sin karaktär beordras man kort och gott att fysiskt förstöra karaktärskortet så att det aldrig kan användas igen. Samma sak är det med uppdrag och en hel del annat som jag av spoiler-skäl kommer att hålla absolut tyst om. Till en början var själva förstörandet något jag var tveksam till, och som materialist tyckte jag dessutom att det kändes direkt obehagligt att lägga hand på mitt kära spel på det viset, men efter att ha provat inser jag precis varför det är så. ”Förstör kortet” ger en definitiv känsla som ”lägg tillbaka kortet i lådan” aldrig någonsin hade kunnat komma i närheten av och såhär i spelets linda vill jag redan få order om att destruera mer!

Så, vi klarade alltså januari. Men vad händer sen? Tja, det enda jag vet är att nästa gång vi spelar så kommer februari att vara månaden vi spelar, i övrigt är allt ett helt oskrivet blad. Vi har bara skrapat lite på ytan av alla hemliga lådor och luckor som PANDEMIC LEGACY innehåller, så klart är i alla fall att det finns enormt mycket hemligheter och spännande regeländringar att upptäcka.

Ännu mer klart är att PANDEMIC LEGACY träffade precis rätt hos hela gänget och att det lurade oss att kasta allt sunt förnuft åt sidan. Planen för påskaftonen var nämligen att kusin Björnebyk och Björk inte skulle stanna allt för länge eftersom de skulle upp tidigt och åka på spa dagen efter. Jag och Frugan skulle inte heller vara uppe så länge eftersom Meepeln brukar vakna strax efter 06. Resultatet? Vi sa tack och adjö till varandra strax efter 02, men först efter att vi hade bokat in mer spel på den sista lediga påskdagen, detta trots att både jag och Björk skulle till jobbet dagen efter (och att jag hatar att boka in saker dagen innan jobb!). Precis den effekten har PANDEMIC LEGACY, gott folk. Känn er härmed varnade.

P.S. Nedanstående döda, äkta, varelse hittade vi inklämd mellan två hemliga boxar i PANDEMIC LEGACY-lådan. Slump eller medvetet? D.S.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Rapport från Skyttegravarna: Anachrony

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelPlats: I Tosteberga preteritum och futurum 
Ett spel: Anachrony
4 eventuella världsdominanter: Martin, Anders, Björn och Herr Baguette

Söndagen den 9/4 2017 hade dagen då allt skulle ske kommit. Igen. Förra gången insjuknade jag ju hastigt i en farsot som närmast påminde om en riktigt rejäl influensa, och fick ställa in. Frågan var alltså hur det skulle gå den här gången. Skulle jag vara död? Skulle Björn få nageltrång? Skulle Herr Baguette få permissionen indragen? Och hade Anders överlevt operationen han genomgick veckan innan?

Innan lampan släcktes på lördagskvällen läste jag de 19 sidor som utgör grundreglerna i ANACHRONY en sista gång och tänkte att ”mja, mjo, det här känns faktiskt som att det är under kontroll”. Och med den tanken som sällskap somnade jag stilla in för att aldrig åter vakna förrän nästa morgon när Meepeln tyckte att det var dags att gå upp. I samband med själva uppstigandet gjorde jag en okulärbesiktning av min kropp och kunde konstatera att jag visserligen uppvisade begynnande tecken på lönnfetma, men att det samtidigt inte verkade finnas några rent fysiska hinder för att jag den här gången skulle kunna genomföra den fantastiska ANACHRONY-dagen som planerat.

När jag några timmar senare fortfarande levde och bevittnade hur Björn stegade in genom min ytterdörr utan nageltrång(?), hur Herr Baguette inte bara dök upp utan också hade anammat klädkod mjukisbyxa och hur Anders transporterade sin opererade kropp till närmaste stol utan mer synliga problem än vanligt, kände jag mig lugn. Alla hade kommit på utsatt tid, alla verkade friska och alla hade, som lovat på heder och samvete, läst reglerna i förväg så att regelförklaringen skulle kunna genomföras på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt.

Antagligen anade de att jag skulle vara extremt nöjd om de bara behagade att dyka upp, för någon läxläsning hade de båda lärarna Björn och Herr Baguette inte ägnat sig åt. Däremot hade bankmannen Anders till min stora förvåning ögnat igenom reglerna lite snabbt och till min ännu större förvåning tyckte han sig därmed kunna reglerna så bra att då och då gjorde högljudda instick om regler han kände till. Att regeln i fråga inte var relevant i stunden eller skulle förklaras bara några ögonblick senare verkade inte bekomma honom nämnvärt. Björn och Herr Baguette satt pedagogiskt och betraktade den pågående brödrakampen.

Efter cirka en timmes förklarande, cirka varsin kopp kaffe och cirka 3-4 gråa hår vardera (sånt händer när man har passerat 30), var vi redo att sätta igång själva spelandet. Björn lade raskt beslag på Path of Harmony eftersom harmoni är ungefär det sista adjektiv som skulle användas för att beskriva honom. Anders som ju jobbar på bank bestämde sig för att sköta Path of Progression. Jag själv valde sedan, tvärt emot min egen övertygelse och i princip allt sunt förnuft, Path of Salvation. Kvar till Herr Baguette blev Path of Dominance, vilket passar väldigt bra ihop med den ”härska-och-söndra”-pedagogik han begagnar under sina arbetsdagar.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag. Framgångarna bedöms med hjälp av poäng och den som har samlat ihop flest när spelet är slut står som segrare.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Det första som hände var att jag drabbades av analysparalys, det andra som hände var att jag drabbades av förstärkt analysparalys och det tredje som hände var att jag fastnade i vinkelvolten. Reglerna i sig var egentligen inga problem att överblicka, det fanns bara så otroligt många möjligheter att kasta sig ut i att jag inte riktigt visste vilken skinka jag skulle sitta på.

Generellt kan man nog säga att jag har förbaskat svårt att lyckas i tyngre strategispel eftersom det alltid är någon annan som orkar tänka hårdare och bättre än mig. Så verkade fallet vara även denna gång för den franske Herr Baguette uppvisade en väldigt tysk effektivitet genom att mata ut arbetare över hela spelplanen, Anders räknade vinst/förlust som det fullblodsproffs han är och Björn… låtsades nog egentligen bara, men han verkade ha minst lika bra koll som övriga. Själv kände jag mig allmänt patetisk och bestämde mig för att gå ut löst och känna mig fram till en vettig taktik efter hand.

Slutklämmen i ett parti ANACHRONY handlar om att genomföra en framgångsrik evakueringshandling av huvudstaden. Varje fraktion i spelet har ett individuellt grundkrav för att själva handlingen ska kunna genomföras överhuvudtaget, men också en bonusförutsättning som kan ge stora mängder extrapoäng om man har förberett sig rätt. Vi hade nog ganska dålig koll på varandras krav och bonusmöjligheter, men tidigt i spelet var känslan att Herr Baguette var den som skulle bli mest framgångsrik. Han hade ett sådant där otäckt flyt där handlingarna kuggade i varandra perfekt medan vi andra ständigt tycktes sakna en resurs eller arbetare för att kunna göra vad vi egentligen ville och behövde.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Halvvägs in i spelet skrek våra magar efter annat än kaffe och vi bestämde oss därför för att ta middagspaus via två stekpannor kryddkorv med bröd. Under korvkonsumtionen kretsade Herr Baguette som en satellit runt bordet för att försöka räkna ut vem som hade bäst förutsättningar inför avgörandet. Omdömet lydde att den som låg bäst till att vinna var Anders (förmodligen tillsammans med honom själv, men det höll han tyst om), jag hånades som ute ur leken och Björn… ja, han nämndes inte alls. Anders blev nog lite stolt över att utnämnas som favorit, men också högljutt arg på Herr Baguettes tjuvkikande eftersom han, likt första bästa nordkorean tyckte att det som pågick i hans stad skulle förbli en hemlighet.

Själv höll jag ganska låg profil men var övertygad om att den genomeffektive Herr Baguette skulle vinna, att Björn skulle komma sist och att jag och Anders skulle slåss i mitten. Jag visste visserligen att jag hade en ganska bra slutkläm som de andra kanske inte hade räknat med, men eftersom jag sällan orkar räkna efter riktigt ordentligt hade jag ingen koll på hur långt den skulle bära mig.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

När allt skulle till att avgöras visade sig Herr Baguette mycket riktigt ha skrapat ihop en riktigt respektabel poängsumma på 55 poäng. Björn, som var så övertygad om att han var sist att han gick och bajsade när vi andra gjorde våra sista drag, kom… mycket riktigt sist med 43 poäng. Anders som vid det laget var rejält uppblåst av favorittrycket sprack som en ballong i ett törnessnår när hans poäng slutade på 49. Jag själv? Jag vann så klart på 57 poäng, precis som sig bör.

Min upplevelse av ANACHRONY blev därmed precis så positiv som jag hade hoppats. Det är tungt, hjärnbrännande, tematiskt, förvirrande i sitt fokus på tidsresor och precis lagom svårt för att tiden ska ägnas åt att fundera över bra drag snarare än vilka regler som gäller. Jag hoppas så klart att det kommer upp på bordet snart igen, även om jag har mina tvivel med tanke på att det är ganska uttröttande att försöka verka intelligent under så lång tid som 2 (4) timmar. Förhoppningsvis kan mina vänner mustra tillräckligt med kraft för att ställa upp några gånger till, jag är redo any day.

Rapport från skyttegravarna: Midsommarpokalen 2016

spelglädje brädspel sällskapsspel midsommarDSCF1260 by Jonas Nordlund (Licens: Creative Commons)

Plats: Utomhus! 
Ett spel: MONOPOL 
Fem firare + ett argt spädbarn: Björn, Frugan, Martin, Mikael, Sara och Hilda

Så var den plötsligt här, midsommaraftonen. Dagen då hela Sverige grillar barfota i snödrivorna kom och gick och lämnade oss med nya och omtumlande minnen. Bara det faktum att det var varmt ute skapade kaos (förra året var det ju 1 grad varmare på julafton (12 grader) än på midsommarafton (11 grader)). Skulle vi alltså kunna befinna oss utomhus hela kvällen? Skulle vi kunna bada i den svindyrt renoverade poolen? Svaret blev ja på båda frågorna. Jag tog genvägen genom poolen på min väg mellan köket och grillen flera gånger och man kan på det hela taget säga att de somriga inslagen får full pott det här året. Det vore väl själva f_n om julafton ska kunna bräcka 28 grader och sol…

Men nog om sommaren, grillningen och de bara benen. Allt det där är oviktigt jämfört med det faktum att midsommarafton är dagen då Midsommarpokalen går av stapeln. Varje år samlas vi, något motvilligt ska tilläggas, för att spela MONOPOL tills alla har förlorat utom en. Förra året tog Anders hem pokalen efter den mest våldsamma upplagan någonsin, så frågan vi alla ställde oss, nu när han hade lämnat walkover och åkt till Las Vegas, var vem som skulle ta hem det ärofyllda priset i år?

Det började inte så bra; förrädiska vindpustar gjorde att pengarna i den växande skattehögen i spelplanens mitt ständigt hotade att blåsa bort. Lösningen blev Mattias Concha, ni vet den där killen som är fotbollsexpert och pratar med ungefär samma dialekt som Zlatan? Eller, vem försöker jag egentligen lura? Ni är brädspelare och tittar så klart inte på fotboll. Det är bara undertecknad som är så vidsynt och kultiverad att jag finner intresse i båda, så här får ni en bild att relatera till:

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Efter det grova påhoppet på er, kära läsare, känner jag mig i rätt sinnesstämning för att redogöra för Midsommarpokalen 2016. För det blev så klart en precis lika infekterad historia som vanligt.

Det började med att Sara, Mickes sambo, lyckades köpa i princip alla gator som fanns i hela spelet utan att göra av med några pengar alls (så kan det gå när man har en SFI-lärare som bank). Det irriterade mig något eftersom hon tidigare under kvällen hade förklarat krig mot mig genom att berätta att hon bara ville vara med och spela för att kunna jävlas med mig. Björn, som trots den här texten hade valt att återkomma, skrattade uppgivet åt att han inte lyckades köpa något av värde. Micke, som av oklar anledning valde att sitta i fängelse när alla gatorna såldes, log stolt över sin sambos superflyt samtidigt som han genom en okänd naturlag lyckades lägga beslag på vår hemby och spelets viktigaste gata, Vinslöv. Frugan hade så mycket sjå med vår gallskrikande dotter Hilda att hon inte märkte att hon inte hade lyckats köpa något förrän det var för sent och jag själv var i vanlig ordning sur över det mesta som pågick på spelplanen.

Så satt vi då där med de förutsättningar vi hade, rullade tärning och smuttade på Mickes fantastiska flädersnaps. Vis av förra årets våldsamheter försökte jag ganska omgående dra igång förhandlingar med den allsmäktige Sara och eftersom hon visade sig vara av ganska mild natur (eller ha ett bra affärssinne?) satt snart alla med några gator att bygga hus på. Förutsättningarna för ett trevligt MONOPOL-parti infann sig därmed och alla var vid relativt gott mod (utom Hilda). Hjälpte detta? Nej, vi hade nämligen en förrädare ibland oss; en förrädare vars enda uppgift var att söndra och förstöra tills dess att pokalen stod i prisskåpet bakom sjukhusets tvätteri i Kristianstad (alltså Micke och Saras boning).

Intet ont anande fortsatte vi vårt tärningsrullande och trots våra vilda försök att förhindra det tycktes alla pengar hamna på bordet framför Sara. Min ekonomi drabbades hårt av eländet och droppen föll när jag hamnade på en skatteruta och därmed blev skyldig Mattias Concha 1 miljon. Framför mig låg 970 000 kronor i kontanter, vilket självklart bidrog till stor skadeglädje hos alla utom Hilda som fortsatte att skrika. När Frugans tå försiktigt sökte min under bordet återfick jag dock styrkan, svepte min flädersnaps och… landade i Vilhelmina. Hade jag vetat att det skulle kosta mig 6 miljoner ytterligare hade jag så klart inte åkt dit, men det var bara att börja inteckna gator och stoppa ännu mer pengar i Saras bottenlösa plånbok. Kaos spred sig dessutom när Björn, till följd av ett skadeglädjeanfall, satte tänder, tunga och snaps i halsen och fick sin karaktäristiska andnöd där han låter som en svan. Det blev inte bättre av att Sara, mycket oväntat, visade sig låta precis likadant när hon skrattade åt honom.

Vårt hopp stod nu i att landa på Frivarvs-rutan där nyckeln till Conchas miljoner fanns (vi har nämligen en husregel som gör att den som landar där får alla skattepengar och ett frivarv). Många var vi som försökte men den som till slut nådde fram till den stenhårde fotbollsspelarens hjärta var Björn och vips så landade 14 miljoner på hans konto. Utnyttjade han detta? Inte ett smack, men i hans nyrikhetsrus lyckades jag få honom att ta över mina två intecknade gator (de två dyraste) mot två skitgator som jag sedan lyckades sälja till Sara för 10 miljoner. Det var en ruskigt dålig affär för alla utom Sara, men vad gör man inte för att få lite kontanter att bygga hus för?

brädspel sällskapsspel spelglädje monopol

Plötsligt avbröts spelandet av ett gallskrik i natten. Frugan upptäckte nämligen att vår hund Hjördis hade hittat en igelkott och på sant bulldogmanér försökte spela fotboll med den. Jag släppte genast allt jag hade för händer (vilken tur att Frugan höll i den nu tysta(!) Hilda) och rusade för att hämta en skyffel att skyffla bort den taggiga bollen med. Det var då han passade på, förrädaren. Samtidigt som jag kämpade mot den taggiga besten i trädgården hörde jag nämligen dämpade röster från trädäcket som jag, trots det öronbedövande väsandet från monstrumet, lyckades uppfatta säga: ”gör såhär” och ”så får ju du alla mina gator”. Skyndsamt lämpade jag ut piggsvinet ur trädgården för att avbryta ränksmidandet, men för sent. Kort därefter gick Micke i konkurs gentemot banken, fick sina böter betalda av den kärleksfulla Sara, fortsatte således och landade till slut på Saras svindyra gator. Denna gång visade hon sig inte vara det minsta kärleksfull utan skinnade honom på allt han ägde med en blinkning. Vi andra förstod att planen hade gått i lås när vi såg Mikael blotta sina snusbefläckade tänder i något som antagligen skulle likna ett leende; som alla mina vänner har otäcka tendenser att göra hade han alltså slutligen sålt sin själ, sin heder och sin kropp till en kvinna.

Trots förräderiet bestämde vi oss för att, citat Björn: ”Blöda henne långsamt” (Sara reds. anm.). Det gick ganska bra till en början och trots att vi alla visste att det är orimligt osannolikt att hämta in stora underlägen  i MONOPOL-möget vädrade vi morgonluft (bokstavligen). Dödsstöten kom dock när Anna, som hade fullt upp med den återigen gallskrikande Hilda, lät Micke sköta hennes tärningsslående. Jag har inga handfasta bevis här, men jag är säker på att han slog medvetet dåligt för det tog inte lång tid innan Anna hamnade på Saras gator och fick betala dyrt. Därefter slog han fram ett Chans-kort som tvingade henne att gå tre steg tillbaka och betala en gång till. Ännu en av oss hade fallit offer för den förrädiska Mickes oskyldiga nuna.

Jag ska inte tråka ut er med detaljberättelsen om hur det gick sen, men jag själv kom 3:a efter en, i mitt tycke, heroisk insats. Björn var den som var kvar näst sist, men eftersom han då föreslog att vi skulle utropa Sara till segrare i förtid diskvalificerades han och kom sist, allt enligt en nyligen instiftad Midsommarpokal-regel. Den nya regeln innehåller dock ett undantag som gör att han slutar näst sist eftersom smilfinkande förrädaräckel som Micke alltid kommer sist.

Hjärtligen och rörda av stundens allvar gratulerade vi så Sara till segern. Jag måste säga att det verkligen kändes skönt att ha förlorat mot henne efter den tidigare utsagon om att hon inte brydde sig ett dugg om vinsten utan bara ville retas med mig.

Var då detta roligt? Nej. Jag förstår verkligen inte varför den här traditionen finns överhuvudtaget, vem kan vara så urbota korkad att driva igenom det här varje år? På Spelglädjes Facebooksida (in och gilla!) fick jag en fråga om varför vi spelar MONOPOL, och när jag formulerade mitt svar om traditionens makt insåg jag att det nu är dags att skrota Midsommarpokalen som vi känner den. Jag har ju slutat att titta på Kalle Anka på julafton, så varför då hålla på att spela MONOPOL varje midsommar? Nä, nästa år får det bli något annat. FINANS någon?

Rapport från skyttegravarna: Las Vegas

las vegas spelglädje brädspelPlats: Mitt i julens kärna
Ett spel: LAS VEGAS
5 släktingar: Kusin 1, Kusin 2, Bror Anders, Frugan och Martin.

24 december. Dagen då man följer ett färdigt schema som plitades ner 1962. Hin håle ta den som ändrar eller ens föreslår en ändring i ordningen och skulle man ändå ta mod till sig och vilja modernisera så är man både jihadist och julhatare. Minst.

I vår familj sätter man tänderna i julbordet klockan 13. Så länge jag kan minnas har vi samlats  och vräkt i oss julmat på ett sådär vidlyftigt sätt som bara vår släkt kan. Den buffé som inte darrar när det hör vårt efternamn nämnas har ännu inte uppfunnits, det är ett som är säkert. Det faktum att vi inmundigar vår julmat innan klockan 15 gör också att ju äldre vi i den yngre generationen har blivit, desto mer har det sovits framför tjuren Ferdinand. Inget program i hela världen kan liksom hålla energinivåerna uppe när 3 kilo julskinka och en slät kopp kaffe ska passera matsmältningen.

Följden av detta har blivit att vi som inte växte upp när Kalle Anka visades på tv för första gången har gått och blivit både jihadister och julhatare. I alla fall lite grann, för istället för att sätta oss framför den lokala bildskärmen i syfte att titta på Benjamin Syrsa och gänget så sätter vi oss istället där för att lyssna. Och för att spela spel.

Brädspel har nämligen en helt annan förmåga att hålla matkoman i schack, vilket så klart uppfyller sin funktion när man vill passa på att träffa sina långväga kusiner i vaket tillstånd. Eftersom det är jag som har gått och blivit brädspelschef i familjen så faller det på mig att ta med ett lir som tar max en timme att spela och som låter kroppen koncentrera den största delen av sin energi på tarmen. Vad passar då bättre än att testa Årets vuxenspel 2013? tänkte jag och tog med LAS VEGAS till årets Kalle Anka-stund.

LAS VEGAS är ett tärningsspel där man, efter att ha rullat sina tärningar, placerar ut dem på kasinon för att ta hem storkovan. Den som har lagt flest tärningar på ett visst kasino vinner den största potten där, men om flera spelare har placerat lika många tärningar på samma kasino så vinner igen. Det gäller alltså att försöka placera sina tärningar så att man säkrar pengar till sig själv, men samtidigt gäller det också att förstöra sina motståndares placeringar.

Av någon anledning kände jag mig lite extra energisk den här julen och bestämde mig därför för att utföra ett litet experiment på mig själv och mina släktingar. Ett spel prytt med en guldtärning drar nämligen ganska fort på sig negativa fördomar hos oss och guldtärningsvinnarna är, enligt vår erfarenhet, sällan spel värdiga att vinna några priser alls utom möjligen första pris i medelmåttighet.

Så, uppgiften jag gav mina släktingar var att sammanfatta sina förväntningar på spelet med ett enda ord. De fick vrida och vända på kartongen hur mycket de ville, men absolut inte öppna den. Efter att vi hade provspelat så skulle de sedan få kommentera hur spelet hade varit i förhållande till den förväntning de hade. Förutom kommentarer om att layouten kändes extremt felbalanserad så fick jag följande svar:

Kusin 1: ”Stokastiskt”. Här nickade jag glatt och låtsades att jag förstod vad han menade. I efterhand har jag tagit reda på att ett bättre ord för oss enkla bönder är ”slumpmässigt”. Skäms på dig Kusin 1 som har gått och blivit adel.

Kusin 2: ”Högstadieelevkvalitet”. Detta då riktat åt spelets skapare Rüdiger Dorn (som vi för övrigt snabbt döpte om till Rüdiger Porn eftersom det såg ut att stå så med ett visst avstånd till kartongen).

Bror Anders: ”Dåligt”. Anders förväntningar var, som ni hör, bottenlöst låga.

Martin: ”Hjärndött”. Nu stod det ju inte Alga på den har spelkartongen, men inte desto mindre förväntade jag mig att spelas av spelet och inte få bestämma någonting själv.

Frugan: ”Tärningsslump”. Hade Frugan varit en finare dam så hade hon alltså sagt ”tärningsstokastiskt” istället.

Spelreglerna lästes och lärdes samtidigt som tomtens julverkstad betraktades med blandad uppmärksamhetsgrad, och när julklappssäcken passerade månen var vi redo att börja spela. Bror Anders, som av hälsosjäl endast fick inmundiga trivseldryck (sjukhusterm) den här julen fick, av samma hälsoskäl, en irriterande bricka att slå sina tärningar på. Jag har full förståelse för att man vill halvligga när man har ett operationsärr från den ena hakan till stortån. MEN. Slamrandet mot den där brickan alltså. Rapapapapapapapapapapapapapapa-fågeln är ett milt irritationsmoment i jämförelse…

las vegas brädspel spelglädje

Nåväl. Vi hann spela två partier LAS VEGAS innan den gemensamma julen var slut och det var dags att kura ihop sig med respektive familj på olika håll. Vilka som vann de två partierna har jag faktiskt inte den blekaste aning om eftersom jag, trots brädspelandet, led av min matkoma. Eftersom spelet handlar om pengar antar jag dock att partierna vanns av Kusin 1 och Bror Anders eftersom de båda behagar vara anställda inom bankväsendet. Innan vi skildes åt hann jag dock intervjua släktingarna om hur LAS VEGAS hade stått sig i förhållande till förväntningarna:

Kusin 1 tyckte att man hade mer inflytande över spelet än han trodde, men konstaterade samtidigt att man ”egentligen bara följer ett logiskt tänkande där man luras att tro att man väljer. Ett fantastiskt alternativ till YATZY!”

Kusin 2 uppskattade det lilla taktikmoment som fanns i tärningsplacerandet, men tyckte att det var tråkigt att vänta på alla tärningsslag. Hon uttryckte också förvåning över att spelet hade vunnit pris som årets vuxenspel eftersom det absolut inte var ett sådant. Årets familjespel hade passat bättre.

Bror Anders tyckte att inte att LAS VEGAS var lika dåligt som förväntat, men ändå inte bra. Det taktikmoment som finns uppskattades dock vilket höjde betyget något.

Martin (alltså jag) tyckte knappast att LAS VEGAS var särskilt hjärndött. Visst är det slumpen som avgör varenda tärningsslag, men det är trots allt ändå upp till en själv hur man hanterar tärningarna. ”Jag hade spelat det hela tiden om jag hade varit barn!”

Frugan konstaterade kort och gott att spelet innehöll lite mer tänk än vad hon hade trott.

Jag tror att jag själv var den som hittade flest positiva egenskaper i spelet (jag gillar ju dessutom tärningar) men alla var rörande överens om att LAS VEGAS ändå hade överraskat i positiv bemärkelse. Jag tycker själv att vårt andra parti var betydligt roligare än det första eftersom alla då verkade ha lagt sina negativa fördomar bakom sig och faktiskt försökte omfamna de taktiska delarna av spelet.

Säg såhär, det är absolut inget spel som kommer att spelas särskilt ofta på kusinträffarna, men det duger helt klart att fördriva en timmes Kalle Anka-jul med. Råkar man vara barn är det antagligen tvärtom; ofta spelat, men absolut inte på julafton när det finns annat att tänka på.

Rapport från skyttegravarna: Among Nobles och Burgle bros

Plats: I en snöstorm
Två spel: AMONG NOBLES och BURGLE BROS
Tre snögubbar: Glenn, Anders och Martin.

Det här inlägget är förmodligen norra Europas sämst bevarade hemlighet vid det här laget eftersom jag av misstag råkade basunera ut dess existens både på Twitter och här i bloggen i lördags. De kvicka små nissarna som jag har förslavat i min serverhall var snabba som blixten med att plocka ner det igen, så antagligen är det trots allt ändå ingen av er som har läst längre än hit. Dock är det ju så att inläggstiteln ofta är ganska avslöjande, så det kan alltså knappast komma som en överraskning att jag denna vecka hastar på med mitt Kickstarter-äventyr och nu ska rapportera om hur premiärspelen av AMONG NOBLES och BURGLE BROS gick.

AMONG NOBLES
Ett kortspel med historiskt tema där det gäller att bygga upp den bästa familjedynastin genom kärlekslösa giftermål, stratetiskt(?) krig och ohejdad barnavel. Den spelare som vid slutet av det tredje generationsskiftet har samlat flest prestigepoäng står som segrare.

Som brukligt när nya spel ska spelas började vi med att försöka lära oss reglerna. I mitt inlägg om mina första intryck av AMONG NOBLES uttryckte jag en viss skepsis till reglernas pedagogiska utformning, och visst finns spår av min skepsis kvar även efter regellärandet. Jag inbillar mig att de kunde varit betydligt bättre utformade, framförallt kronologiskt, men de otroligt smidiga lathundarna där möjliga drag och setup finns utskrivet räddar allt. Till och med Glenn hängde med bra i regelgenomgången när han insåg hur mycket matnyttig information som fanns på lathunden, och visst pustade och frustade Anders av upprördhet då och då men även där gick reglerna in fort. Så i slutändan får jag ändå säga att AMONG NOBLES var väldigt smidigt att lära sig, så klart inte minst eftersom det faktiskt inte finns så många regler att hålla reda på när allt kommer omkring.

spelglädje brädspel among noblesHur gick det då när vi spelade? Faktiskt ganska bra. Ett visst rabalder uppstod precis i början när vi upptäckte att de IFK Kristianstads-orangea träkuberna saknades och att det istället fanns dubbel upplaga av de lila motsvarigheterna (som tur är har Among Meeples redan skickat en ny omgång orangea kuber så till nästa spel kan Anders få vara orange). Väl förbi det hindret fortskred faktiskt spelet utan några större skärmytslingar. Konflikträdda svenskar som vi är höll vi oss till våra egna provinser och spelade istället stenhårt i kärlekens tecken. Barn avlades till höger och vänster och helt kärlekslösa giftermål stod som spön i backen. Vi hade väldigt roligt åt de små historiska kommentarerna som fanns på varje karaktärskort och en av favoriterna var Mary I of England med ”Earned her nickname ”Bloody Mary” in just 5 years. 5 years and 280 religious dissenters burned at the stake.” Speciellt roligt blev det därför när jag skulle försöka övertala någon av mina motspelare att gifta sig med ”Den milda och fagra Bloody Mary”. Det här är så klart bara små parenteser i spelet, men det blev stundtals väldigt humoristiskt när vi släppte fantasin och  skådespelartalangerna fria

among nobles spelglädje brädspel

Och så var det ju det här med Isabel de Portugal. Flickstackaren bjöds ut till giftermål av Glenn inte mindre än 4 gånger utan att det blev napp. Gång på gång blev hon nobbad till förmån för andra skönare alternativ (bland annat Bloody Mary) och man såg förtvivlan i Glenns ögon när han ställde sig frågan varför han hade fött fram henne. Stackars Isabel stängdes in i ett tornrum där hon fick försöka spinna guldtråd av halm i flera decennier innan en stackars friare, som saknade andra alternativ, äktade henne med gråten i halsen. Historien blir inte ett dugg sämre när vi sedan läste texten på Isabels kort: ”Isabel was a skilled marriage negotiator though she herself was married late at the age of 30”. Fantastiskt att vi lyckades spela så historiskt korrekt…

Spelet vanns slutligen av undertecknad som, hög på historiska referenser, staplade prestigepoäng redan från start. Anders kom starkt på slutet, men ett meningslöst krig med Glenn satte käppar i hans hjul. Glenn då? Ja där gick det faktiskt inte så värst bra. När hans äldsta generation dog i samband med det tredje generationsskiftet blev det två ensamma ungkarlar kvar i hans släktträd. Eftersom hans familj tidigare hade investerat stora summor pengar i kriget mot Anders saknade de ekonomiska medel till att ställa till med bröllop och dog som två ensamma oskulder. Det tragiska slutet till trots var vi överens om att AMONG NOBLES var riktigt roligt och att vi gärna hade spelat en gång till om tid hade funnits.

Nu fanns dock inte tid för det utan vi kastade oss raskt över BURGLE BROS istället. Trots att vi hade varit ganska snälla mot varandra under det föregående spelet kändes det bra med lite samarbete alá Jönssonligan.

BURGLE BROS
Ett samarbetsspel som går ut på att utföra fräcka kupper mot flervåningshus. På varje våning finns ett kassaskåp, en trappa upp…och en vakt. Genom expertkunskaper (pax för att vara Dynamit-Harry!), att manipulera spelets olika larm och ren tur måste spelarna tömma kassaskåpen och fly upp på taket till den väntande helikoptern.

Eftersom det var första gången vi spelade BURGLE BROS bestämde vi oss för att spela nybörjarvarianten med två våningar istället för de normala tre. Det skulle visa sig vara ett fantastiskt bra beslut eftersom vi stötte på tillräckligt med problem på de två våningar vi hade. Nu var det visserligen så, visade det sig i efterhand, att vi (jag) gjorde ett misstag i setupen och rumsbrickor som skulle sorterats bort blev kvar i spelet. Det lätta nybörjarspelet blev alltså istället någon form av hardcore-äventyr som bara stenhårda Everest-bestigartyper skulle våga ge sig på. Ovetande om detta satte vi, glada i hågen och med rejäl tuppkam, igång med själva inbrytandet…

burgles-bros-web

På den första våningen hade vi en sagolik tur eftersom vi hittade både trappan upp och kassaskåpet inom några få minuter. De var dessutom belägna väldigt nära varandra, så vi såg goda chanser till att knäcka kassaskåpet och hinna upp till nästa våning innan vakten skulle dyka upp. Nu blev det självklart inte så lätt som vi hade tänkt oss, utan framförallt undertecknad hamnade tidigt i trångmål då jag gång på gång stötte på den patrullerande nattvakten. Här kan det förresten vara bra att känna till att varje spelare får träffa vakten totalt tre gånger under ett parti, den fjärde gången man gör det förlorar samtliga spelare. Trots min initiala klumpighet lyckades vi ändå knäcka kassaskåpet och tömma det på sitt innehåll i form av ett extremt värdefullt frimärke. Frimärket, som självklart var pyttelitet och vägde ännu mindre, visade sig dock vara en tung börda och vi fick flera gånger lämna över det till varandra för att undvika de högteknologiska larmen som filatelisten (en klassisk svensk glosa!) hade försett sitt våningsplan med.

Först upp för trappan till andra våningen var Anders, som självklart lyckades springa rakt i famnen på den andra nattvakten. Jag, som inte hade råd att träffa på fler nattvakter smög likt Ville Vessla upp för trappan medan Glenn var tvungen att gömma sig på den nedre våningen eftersom vakten där hade blivit väldigt stressad av alla larm. Den andra våningen visade sig vara en betydligt värre nöt att knäcka och vi hittade inte trappan upp till taket förrän vi vände på den allra sista rumsbrickan.

Av rent logistiska skäl fick Anders försöka öppna kassaskåpet medan jag och Glenn sprang runt och letade efter både kodsiffror till Anders och trappan upp till taket. Att springa runt på ett trångt, hårdbevakat våningsplan gör man så klart inte ostraffat utan ganska snart var både jag och Glenn i sitsen att bara en enda träff till med nattvakten skulle sumpa hela vår genialiska kupp. Plötsligt började vakten patrullera lite väl mycket i det område Anders och kassaskåpet var i och jag och Glenn bestämde oss för att göra en avledande manöver, i form av en väggsprängning, i en annan del av våningsplanet. Vi träffades på den överenskomna platsen i ena änden av en korridor för att aptera vår sprängladdning och sedan krypa genom hålet i väggen. Knappt hann vi börja mäta upp stubintråden innan vakten, lika plötsligt som tidigare, bestämde sig för bege sig precis till den plats vi var på. Innan vi ens hade hunnit fundera på att överge vår dynamitgubbe och fly traskade vakten in i rummet där jag och Glenn stod och kastade sig över oss. Torsken var ett fullbordat faktum. Man kan säga att vi (jag) nog borde läst setup-instruktionerna lite noggrannare, då hade vi kanske haft en chans…

****

Så slutade alltså vårt första äventyr i Kickstarter-spelens förlovade land. Avskräckta? Inte ett dugg, både AMONG NOBLES och BURGLE BROS visade sig vara riktigt roliga och bra bekantskaper. Recensioner utlovas framöver och jag kan knappt vänta tills jag får sätta tänderna i Kickstarter 2016…

Rapport från skyttegravarna: Survive – Escape from Atlantis och Pandemic

Plats: I höstmörkret
Två spel: SURVIVE - ESCAPE FROM ATLANTIS och PANDEMIC
Fyra vänner: Anders, Frugan, Martin och Micke.

De senaste veckorna har jag kämpat med näbbar och klor för att få till en brädspelskväll med mina vänner. Kampen har tyvärr visat sig vara helt förgäves, för släkttillställningar, japanska café-träffar, ett hem i Stockholm och annat onödigt har fått gå före. Men i lördags gav mina ansträngningar äntligen frukt för då lyckades jag samla ihop mer än en vän samtidigt. Visserligen var det något japanskt dyrkande även i lördags (och en vän bor fortfarande i Stockholm), men trots detta lyckades jag samla ihop gänget i rutan ovan. Lycka!

Turligt nog sammanföll den här lördagen med att både SURVIVE och PANDEMIC hade landat i min lantbrevlåda och vi fick därför provspela inte mindre än två, för oss, helt nya spel! Normalt hade det aldrig gått att prova två nya spel samma kväll eftersom regelgenomgångarna hade dödat både den ena och den andra i sällskapet, men nyförvärven visade sig till allas glädje vara extremt lättspelade och lättlärda. Hur gick det då för oss? Det ska jag försöka berätta nu.

Innan jag berättar måste jag förresten be om ursäkt för de extremt värdelösa bilderna. Höstmörkret är liksom ingen idealisk plats att fotografera på om man inte råkar ha en fotostudio hemma. Och en sådan har inte jag som ni säkert kan se.

survive brädspel spelglädje

SURVIVE – ESCAPE FROM ATLANTIS
Ett lättviktigt strategispel där spelarna ska försöka rädda så många av sina meeples som möjligt från det sjunkande Atlantis. De kan göra detta genom att åka båt eller simma, men se upp, havet är fullt av glupska hajar och sjöodjur. Varje meeple har en dold poängsumma skriven under sig och den som har räddat mest poäng vid spelets slut vinner.

Jag har haft ögonen på ESCAPE under en längre tid nu och hela tiden varit övertygad om att det skulle vara ett spel som skulle passa mitt spelsällskap som handen i handsken. Lite hemlighetsmakeri i form av de dolda poängsummorna och mängder av tillfällen att låta havets vilda bestar mumsa i sig motståndare kan liksom inte slå fel här i skadeglädjens högborg.

Det slog inte fel heller, för det första som hände var att Frugan lyckades fylla en hel båt med sina meeples och det andra som hände var att ett sjöodjur slukade båten hel. Jag tror att alla, där och då, insåg att det var allvar och att man nog inte kunde lita särskilt mycket på att övriga spelare skulle försöka flyga under radarn och rädda sina meeples utan att stöta sig med någon. Det var helt enkelt alldeles för roligt att sabotera sina motståndares flyktförsök.

Något som däremot slog fel var systemet med poäng under varje meeple. Missförstå inte, det är en mycket rolig detalj som gör ett annars väldigt lätt spel lite svårare att spela men eftersom man inte får vända och tjuvkika på poängen, inte ens på sina egna gubbar, blev det snart ganska förvirrat. Man börjar spelet med att sätta ut sina meeples själv, och då har man självklart koll på var de mest värdefulla står, men någonstans lyckades alla tappa bort den viktiga detaljen. Jag själv, som vann första rundan, hade inte den blekaste aning om vilka poäng jag hade räddat och ska villigt erkänna min extrema turlighet även om det faktiskt tillförde lite spänning att inte ha någon koll alls. Alla gubbars värde blev också ju plötsligt lika, något som för övrigt skulle behöva överföras på fler områden i dagens samhälle…

survive brädspel spelglädje

I den första rundan blev Anders ohotad hackkyckling eftersom han envisades med att samla alla sina meeples i ett och samma havsområde. Sen hade han mage att se både förvånad och förnärmad ut när hajar, valar och sjöodjur nosade upp honom och plattade till honom som en busslast pensionärer på resa till Ullared. 2 poäng lyckades han rädda. 2 ynka poäng!

Andra rundan gick bättre och det var faktiskt även en lite lättare stämning runt bordet. Kanske hade förvåningen om hur grymt SURVIVE kunde vara lagt sig och kanske hade alla lite bättre koll på sina värdefulla meeples, vad vet jag? Eller jo, en sak vet jag och det är att jag hade extremt dålig koll på mina poäng även den andra rundan. Trots detta lyckades jag återigen igen ganska bra, och blev tvåa, medan Anders tog en gruvlig revansch och lyckades vinna eftersom ingen tog honom på allvar efter den första rundan.

Sammantaget vill jag säga att SURVIVE överraskade positivt och var betydligt roligare än jag tror att någon av oss hade förväntat sig. De många slumpmomenten där farliga havsdjur kunde dyka upp lite varstans och tärningen som avgör vilken sorts djur som ska förflyttas varje gång tillför väldiga mängder spänning. Den där tärningen är självklart en tveeggad tingest, men det är aldrig så roligt att spela spel som när man slår ”rätt” med tärningen och, som ett resultat av det, får göra något elakt. Det slutar helt enkelt aldrig att vara roligt att förstöra för andra och att sluka en hel båt med meeples var otroligt kul (förlåt Frugan). Jag misstänker starkt att SURVIVE kommer att stå på önskelistan även nästa spelkväll om 4 år.

Efter två omgångar SURVIVE lyckades jag övertala alla utom Frugan att också testa PANDEMIC. Det kändes välidgt skönt att föreslå ett samarbetsspel där alla kunde se på varandra med solsken i blick hela partiet efter efter allt dolkande i ryggar…

pandemic brädspel spelglädje

PANDEMIC
PANDEMIC är ett samarbetsspel som går ut på att rädda mänskligheten undan fyra otäcka virus. Varje spelare får en roll (t.ex. forskare) med en specialegenskap och ska sedan resa runt i världen, bygga forskningsstationer, punktbehandla sjukdomar och, viktigast av allt, forska fram botemedel till virusen. Lyckas man upptäcka medicin för alla fyra virus vinner samtliga spelare tillsammans.

Nydumpade av Frugan valde vi andra så att lämna allt det onda som hänt på Atlantis bakom oss och istället koncentrera oss på att utföra smittskyddande hjältedåd i PANDEMIC. Vi kände oss dessutom extra trygga eftersom det inte finns någon förrädarmekanik i grundutgåvan av spelet, så nu var fullt fokus på att använda våra gedigna erfarenheter av lagsamarbete. Efter bara 10 minuters regelgenomgång på Z-man games hemsida var vi redo att sätta igång och jag är fortfarande ganska förvånad över hur lätt det var att lära sig spela PANDEMIC.

Lätt att spela eller ej, att bota de där sjukdomarna visade sig vara extremt svårt. Vi spelade tre gånger och inte någon gång lyckades vi vinna även om vi är rörande överens om att vi slarvade bort segern i två av omgångarna.

Den första omgången blev som första omgångar av samarbetsspel lätt blir; man har inte riktigt koll på spelets mekaniker och hamnar lätt i en situation där man fokuserar på fel saker. Så blev det självklart och även om vi nästan direkt lyckades bota en av sjukdomarna klarade vi inte av att dra nytta av det. Istället för att i panik försöka punktbehandla övriga sjukdomar spenderade vi alldeles för mycket tid på att försöka utrota vår botade sjukdom helt. För många drag gick åt till onödigheter och omgången fick ett abrubt slut när en av de andra sjukdomarna exploderade över kartan innan vi ens hade hunnit dricka upp den första koppen kaffe. Kommentarer som ”jävlar vad fort det gick!” blandades med monotont mässande i moll och vi bestämde oss omedelbart för att göra ett nytt försök.

pandemic spelglädje brädspel

Gick då den andra omgången bättre? Ja, den gjorde ju faktiskt det även om vi förlorade minst lika abrupt den gången också. Botande av sjukdomarna gick som en dans och med inte allt för stor ansträngning lyckades vi forska fram botemedlet för inte mindre än tre av de fyra virusen. Övertron på oss själva och självsäkerheten i hur bra det gick blev emellertid (det är nog första gången jag använder det ordet!) vårt fall. Jag spelade som läkare i partiet och jag tror att vi överskattade de egenskaper jag besatt; jag kunde nämligen resa runt i städer och automatiskt bota de sjukdomar som vi redan hade upptäckt botemedel för. Detta gjorde att vi inte punktbehandlade så många sjukdomshärdar som vi borde ha gjort och därför förlorade vi lika plötsligt som i det första partiet när en av spelets negativa mätare gick i taket och avslutade spelet. Slarvigt!

”Tredje gången gillt”, tänkte vi så slutligen och bestämde oss för att göra om den snabba setupen igen. Anders verkade dock inte ha särskilt bråttom för han lyckades blanda korten fel 3-4 gånger, så vad som normalt hade tagit några ynka minuter tog en kvart, minst. Det gjorde dock inte Micke något eftersom han under tiden både hann göra ett toalettbesök modell längre och kolla Stryktipskupongen.
Den här gången gjorde vi faktiskt riktigt bra ifrån oss, vi byggde forskningsstationer på taktiska platser, punktbehandlade farliga smittohärdar och ja, vi gjorde nog egentligen allt rätt utom en enda sak. Felet vi gjorde var att låta Anders försöka bota det blåa viruset, något som han behövde 5 blåa kort till, men han misslyckades konstant med att dra sitt 5:e blåa kort och tiden bara gick. När han slutligen lyckades dra kortet han behövde insåg vi att draghögen skulle hinna ta slut innan det var hans tur nästa gång. Som av en händelse innebär tömmandet av draghögen att man förlorar i PANDEMIC och vi fick åter erkänna oss besegrade. Med ett enda drags marginal.

Även PANDEMIC överraskade mig positivt med sin korta inlärningskurva och mekanikerna som gör att virusen, precis som på riktigt, kan sprida ut sig med blixtens hastighet. Trots att jag nu bara har spelat tre gånger börjar jag redan kasta giriga blicka på de expansioner som finns att köpa. Vore det liksom inte lite roligare om man stoppade in en bio-terrorist i leken också?

Rapport från Skyttegravarna: Alchemists

alchemists brädspel spelglädjePlats: I Tostebergs kemisal på Furutorpskolan 
Ett spel: Alchemists
Tre glada kemister: Bror Anders, Frugan och Martin

Kära vänner, jag skriver den här texten under svåra plågor. Min hjärna känns som undergräddad crème brûlée som när som helst kommer att flöda ut ur sitt skyddande hölje och tappa formen fullständigt, mina ögon känns som om jag har betraktat en hårt arbetande vinkelslip på extremt nära håll och min näsa ska vi inte ens tala om. Kort och gott, fy fan alltså.

Nu beror inte det här, som många kanske tror eftersom det är den officiella versionen, på att jag har blivit svårt sjuk av en influensaliknande farsot som Frugan hade med sig hem från sin weekend i Krakow. Nej, sanningen, som jag nu väljer att dela såhär mellan fyra ögon, är att jag har spelat ALCHEMISTS och lider nu konsekvenserna av mitt handlande där. Jag förstår att alla sensationsjägare och sadister där ute nu genast vill veta hur det här gick till, men riktigt så snabbt vill jag inte gå till väga; om jag berättade det nu skulle ju texten ta slut om bara några meningar och så korta texter bygger man minsann inga seriösa brädspelsbloggar på. Vi gör istället som vanligt och tar det här från början.

Ni minns kanske den här texten som handlade om digitala inslag i brädspel? Om inte, känn er fria att klicka på länken jag så påpassligt har infogat eller scrolla ner ett par inlägg, innehållet i den kan vara nyttigt att ha med sig när ni försöker förstå den feberyrande smörjan det här inlägget är fyllt av.

Hur som haver, efter att ha bestämt mig för att kasta mig ut i det okända och omfamna ett digitalt brädspelsinslag var jag naturligtvis väldigt ivrig att komma till skott. Som tur var har jag både en Fruga och en Bror Anders som gärna ställde upp på att både dricka kaffe och lära sig ett nytt spel. Det blir nämligen ofta så här när nya spel ska testas, det mesta av kaffet går åt till regelgenomgången eftersom Frugan verkar ha svårt att hålla sig vaken annars. Själv tar jag mig glatt an utmaningen att försöka ta mig igenom ett nytt, hyperavancerat spel och just därför ser jag t.ex. enormt fram emot när jag får tid och möjlighet att titta närmare på TWILIGHT IMPERIUM som ligger och glänser lockande bland mina spel.

Nu var jag dock ute och seglade på ett stickspår kände jag så vi återgår till regelgenomgången omedelbums. Det jag hade läst om ALCHEMISTS från början var att det är ett lite småtungt strategispel och eftersom sådana spel brukar innebära mycket regler hade jag förberett mig och Frugan på det värsta; Bror Anders behöver man inte förbereda alls, han bara hänger med. Till min stora glädje fanns det dock supersmidiga sektioner i reglerna som delade in spelet i delar, vilket innebar att vi nästan ögonblickligen kunde komma igång och spela. Visserligen blir ju en sådan omgång ett ganska stort famlande i blindo eftersom de regler vi lärde oss efter hand helt och hållet var på need-to-know-basis. Det vi gjorde var helt enkelt att ta oss framåt i spelet utan att riktigt förstå varför vi gjorde det och vilka konsekvenser det skulle få framöver.

Gjorde det något att vi inte riktigt hade koll på konsekvenserna av vårt handlande? På kort sikt, nej. Vi lärde oss reglerna, som förresten inte alls är så omfattande, väldigt fort och kunde komma igång med själva spelande långt innan kaffet hade nått urinblåsan. Att man efter hand insåg att man hade gjort strategiska val baserat på förutsättningar som förändrades i nästa regelsektion gjorde liksom inget eftersom alla var införstådda med att det var en läroomgång och att spelet i övrigt var så roligt.

Den allra jobbigaste förberedelsen var förresten att bygga upp de portabla alkemilabben. Jag trodde att COLT EXPRESS skulle stanna på tronen som det mest omfattande tryck-ut-brickor-projektet under lång tid, men ack så fel jag hade. Att sätta upp ett portabelt labb i ALCHEMISTS var ett evigt tryckande, vikande och byggande med enheter som i många fall passade bra ihop men i vissa fall hade en direkt usel passform.

Konsekvenserna på lång sikt då? Ja, där har jag ju lite att berätta om som kanske inte framgår på spelkartongen om man säger så. ALCHEMISTS går ut på att forska fram förhållandena mellan ett antal olika ämnen, sälja brygder, publicera skrivelser och sola sig i vetenskaplig glans. Så långt låter det väl ganska fredligt va? Men. Hur tror ni att man gör för att ta reda på ämnenas förhållande till varandra? Japp, man testar blandningar av dem på sig själv eller på intet ont anande laboratorieassistenter. Bror Anders och Frugan insåg antingen faran eller fegade ur, för de testade samvetslöst sina brygder på assistenterna som fick bytas ut på löpande band. Själv valde jag den ädlare vägen och testade det mesta på mig själv vilket jag nu har förstått de sanna konsekvenserna av; lyd därför mitt råd: Drick aldrig en brygd sammansatt av padda och hönsfot om ni inte vill drabbas av en fruktansvärd sjuka som påminner otäckt mycket om influensa från Krakow!

Spelresultatet som följde var logiskt. Medan jag själv yrade och svamlade efter alla brygdprover publicerade Bror Anders och Frugan skrivelse efter skrivelse om ämnenas relation till varandra. En enda text fick jag publicerad i spelet och den visade sig självklart vara fel, men vad kan man göra när huvudet håller på att trilla av? Jag minns inte ens vem som vann, bara att jag förlorade och att jag nästa gång kommer att strunta högaktningsfullt i assistenternas ve och väl, en sån här sjuka vill jag aldrig ha igen.

Men om vi ska vara seriösa för en kort sekund, vad är mitt intryck av ALCHEMISTS såhär efter bara en testomgång? För att inte bygga upp en hype som det kanske inte klarar efter ett antal spelningar till så…äh, vad fanken. För att uttrycka mig väldigt klart, ALCHEMISTS lovar extremt gott och jag kan faktiskt knappt vänta tills nästa speltillfälle. Appen som ingår i spelet då? Ja, ni märker ju att jag inte ens har nämnt den i min text och det är ett väldigt gott betyg i sig. Jag återkommer självklart till den i min recension som kommer när jag har några omgångar till under västen!

Rapport från skyttegravarna: Drakborgen Legenden

spelglädje brädspel drakborgenPlats: I Drakborgen 
Ett spel: Drakborgen Legenden
Två modiga hjältar: Sigeir Skarpyxe (Martin) och Yubara Tori-Jima (Anders)

Sigeir Skarpyxe
”Du är en av de fruktade nordmännens främsta krigare. De många krigståg du deltagit i till fjärran länder har bara än mer ökat ditt rykte och stadfäst mångas övertygelse att ”ingen står i vägen för Sigeirs dubbelyxa”.”

Yubara Tori-Jima
”Du är från Lissanis dimsvepta öar, född in i ryn-sekten, och tränad från födseln i kamibushi, ”den osynliga stridskonsten”. Du har svurit sektens ed att kämpa för rättvisan mot ondskans makter.”

Där, kära vänner, har ni de modiga hjältarna som, en helt vanlig lördagskväll, bestämde sig för att utmana lagen om alla tings jävlighet och besöka den fruktansvärda Drakborgen. Dockmakarna som drog i Yubara och Sigeirs trådar var Anders (min bror) och Martin (jag), vilket så klart inte borde förvåna någon; roligare än så blir det helt enkelt inte när en gräsänklig spelnörd och ett medelålders singelkap spenderar en lördagskväll tillsammans.

Nåväl. Kvällen inleddes något senare än planerat på grund av att båda hjältarna hade lyckats somna i varsin soffa. Sigeir tog en liten tupplur i visshet om att han ju skulle vakna på utsatt tid när Yubara anlände och Yubara, tja, han bara somnade utan någon visshet alls. Det resulterade så klart i att när vi väl satte oss till bords för att börja spela hade solen redan gått ner (ni som har spelat DRAKBORGEN någon gång vet att om solen går ner över borgen, ja då är det på ren kalmaritiska tjöööat (kört)). Vi valde ändå att trotsa både omen och citat från regelboken som ”många är de hjältar som modigt har gått in och aldrig mer hörts av” och påbörja den evighetslånga setup som DRAKBORGEN kommer med.

Ett av råden som ges i regelhäftet innan man börjar spela är att om det är första gången man spelar så bör man välja någon av de ”okomplicerade” hjältarna. Varken undertecknad eller Anders är ju några duvungar gällande spelerfarenhet, men vis av tidigare drakborgssightseeings valde jag ändå att hålla mig till den extremt okomplicerade Sigeir Skarpyxe. Detta eftersom hans olika egenskaper är ganska jämna, men framför allt eftersom han är stark nog att med lätthet lyfta alla fällgaller som Drakborgen är nedskräpad med. Anders däremot ville så klart vara lite fancy i sitt hjälteval och valde en extremt vig ninja som hade en hel arsenal av kaststjärnor och blåsrör med sig, men som samtidigt besatt en patetisk armstyrka.

Hjältarna kastade sig så in i varsin del av borgen och stötte ganska snart på rejäl patrull. Båda ingångarna visade sig, alá DRAKBORGEN, bokstavligt leda rakt in i väggen. Sigeir bestämde sig snabbt för att vända om och ta en annan ingång medan Yubara naturligtvis lyckades fastna bakom ett fällgaller i sin återvändsgränd. Han rörde sig med blixtens hastighet, slog volter, kastade sina kaststjärnor och blåste med sitt blåsrör men hur han än gjorde så var gallret kvar. Efter en stunds kämpande lyckades han faktiskt ta sig därifrån, men det var inte sista gången Yubara fick erfara hur svårt det är att slå 4 eller lägre två gånger i rad med en 12-sidig tärning.

spelglädje brädspel drakborgen

När Yubara väl hade lyckats lyfta fällgallret hade Sigeir hunnit in i borgen genom en annan ingång och eftersom borgens monster lyste med sin frånvaro i mörkret såg han ganska bra och lyckades samla på sig 2 helande drycker, ett par stridshandskar och lite blandade värdesaker utan större ansträngning. Hans första riktiga motgång kom när han i sin iver efter värdefulla ting öppnade en kista som visade sig innehålla ett livsfarligt benrangel. Den våldsamma striden som följde leddes på poäng av det livsfarliga benranglet när den rejäla Sigeir lyckades ducka undan från ranglets attacker tre gånger i rad. Detta gjorde att det livsfarliga skelettet började fundera över sin existens, ”demoraliserades svårt” och valde att fly ifrån striden. Vi tackar för övrigt Alga för demoraliseringscitatet som fanns i regelhäftet, det ledde till mycket nöje. Sigeir vandrade visslande vidare.

En som inte visslade var Yubara. Han lyckades istället hitta en ingång som innehöll en teleporteringsmaskin som teleporterade ut honom ur borgen igen. Hans skrattretande utforskarfiasko gick så klart inte Sigeir förbi och han blev både rått och hjärtligt utskrattad. Allt skrattande gjorde dock att Sigeir fullständigt missade att Yubara trots alla vedermödor hade hittat en ganska värdefull värdesak i form av Solstenen. Den vårdade han ömt och gömde i en skugga på sin ninjakropp och det var först vid spelets slut som Sigeir lade märke till att den existerade…

Yubara stod alltså återigen utanför borgen medan Sigeir oförtrutet fortsatte sin framgångssaga på insidan. Nu hade han dessutom hittat en magisk nyckel som öppnade alla dörrar utan ansträngning och han tog sig därför snabbt in i borgens hjärta där den legendariska skattkammaren sades befinna sig. Den visade sig dock vara svårlokaliserad, det var först i det näst sista mittrummet som den hittades, och vid det laget hade Sigeir fått offra sin redan utstakade väg ut ur borgen genom att, trots sin extrema ovighet, krypa igenom en enkelriktad lönngång.
Inspirerad av Sigeirs framgångar valde så Yubara att åter äntra borgen genom den ingång som alltså nu redan var utforskad ända fram till skattkammaren. Ett antal nedfällda fällgaller avskräckte honom dock ifrån att gå exakt samma väg och han började istället att utforska ett sidospår i hopp om att hitta en lättare väg. Det började trots allt ganska bra, för det första han hittade var ett rum fullt av bråte. Ett bråtesrum innebär problem för vilken hjälte som helst, men Yubara, som ju besitter en extrem vighet, ninjarulladestudsadevoltade sig förbi bråtet i slow motion till tonerna av An der schönen blauen Donau (han påbörjade sin manöver ca 1.35 in i klippet).

spelglädje brädspel drakborgen

Samtidigt hade Sigeir både hunnit roffa åt sig en fin skatt utan att väcka skattkammarens drake och även med en rejäl portion tur lyckats hitta en ny utgång ut ur borgen. Eftersom solen fortfarande stod högt på himlen (i spelet alltså), valde han att låta girigheten tala och bege sig in i skattkammaren igen; detta alltså trots att han redan hade samlat på sig en rejäl hög med värdesaker. Jag tror faktiskt att han, förutom ren girighet, drevs av att försöka håna Yubara lite för de ständiga klavertrampen. För i klaveret hade han naturligtvis trampat igen trots sin stiliga ninjamanöver i bråtesrummet. Det sista slowmotion-hoppet han gjorde förbi bråtet ledde nämligen in i nästa rum som innehöll ett gigantiskt spindelnät som han lyckades trassla in sig i. Märk dock väl att han inte trasslade in sig som vanligt folk, eller för den delen Sigeir, hade gjort; nej, han gjorde det naturligtvis i spagat.

Ett jättespindelnät är ju i slutändan inga problem för en ninja, men istället för att fortsätta längre in i borgen började han att ninjahoppastudsarulla mot utgången och Sigeir, som, förblindad av sin girighet, fortfarande var i skattkammaren och roffade åt sig värdesaker förvånades våldsamt. Vad hade Yubara i kikaren? Han hade ju inga värdesaker och då hör det väl till att man kämpar inne i borgen till sista soltimme? Förvånad eller ej, Sigeir bestämde sig för att det nog var dags att lämna skattkammaren. Fast först skulle han baaaara ta ett skattkort till. Nu tror ni säkert att det sista kortet ledde till att draken vaknade, det hade ju på alla sätt varit typiskt för DRAKBORGEN, så var dock inte fallet för kortet gestaltade istället 50 futtiga guldmynt. Ilsket utropade Sigeir ”och det här är garanterat det kort som kommer att leda till min död!”.

När Sigeir påbörjade sin väg ut ur borgen stod redan Yubara utanför och studsade som en studsboll av glädje. Soltärningen hade nämligen förflyttat solen två steg närmare skymning och plötsligt var goda råd dyra för Sigeir; spänningen steg ytterligare när skymningen snart bara var ett steg bort medan vägen ut var två steg lång. Återigen visade sig faktiskt DRAKBORGEN från sin fullständigt otypiska sida, släppte ut Sigeir i alla sista stund och lät samtidgt bli att besanna hans ovanstående vredesutrop. Stapplande, snubblande och fruktansvärt baktung av alla juveler han hade med sig föll han ihop i en hög nedanför borgens trappa som segrare.

Ett ganska trevligt DRAKBORGEN-parti hade fått sitt lyckliga slut i form av att båda hjältarna tog sig ut med livet och värdesaker i behåll. Även om det i sig självt är ganska ovanligt så tror jag att det bestående minnet från partiet är hur väl Yubara lyckades med att implementera ”den osynliga stridskonsten”. Han slogs nämligen inte mot ett enda monster trots alla sina problem och det är ju faktiskt riktigt bra gjort.