Recension: Concept

concept brädspel spelglädje sällskapsspel donald trumpSpeltyp: partyspel Antal spelare: 4-12
Speltid: 40 minuter Språk: engelska/svenska
Ålder: 10+ år Tillverkare: Repos productions

I mitt jobb har jag träffat människor som kommunicerar enbart genom bilder och mina tankar kring det har alltid varit att det är ett smidigt och bra sätt att uttrycka sig på. Kan man inte prata så måste ju det, i all sin enkelhet, väl vara ett genialiskt sätt att göra sina åsikter hörda? Men så fick jag, via Enigma Games/Asmodee Nordics, möjlighet att prova Concept, ett spel som går ut på att just förmedla sig via bilder och symboler, och man kan väl säga att jag därmed har upptäckt några svårigheter i ämnet.

Concept är, rent regelmässigt, väldigt enkelt att lära sig. Målet är något så simpelt som att ha flest poäng när speltiden är slut och det inträffar när samtliga 12 dubbelpoängmarkörer är utdelade till lyckliga ägare. Att samla poäng? Jo:

Varje runda bildar två spelare ett tillfälligt lag som ska hjälpas åt att förmedla ett ord, ett namn eller ett uttryck, som de väljer ut själva på ett kort, till övriga deltagare. Därefter är det dags att börja kommunicera, enbart med hjälp av spelplanens bilder och symboler och under strikt tystnad. Till sin hjälp har de pjäser och kuber i olika färger som kan bilda ett eller flera ”koncept” (som är samma sak som ledtrådar). Eftersom det här är något jag tycker är ganska krångligt att förklara i text tänker jag använda mig av två exempel från regelhäftet, tillverkaren har nämligen gjort ett utmärkt jobb att fylla de korta reglerna med konkreta tips.

concept brädspel spelglädje sällskapsspel


Tittade du noga på bilderna? I så fall förstår du nu precis hur berättandet i Concept fungerar. När någon av de övriga deltagarna lyckas gissa rätt får de en dubbelpoängmarkör, medan de tillfälliga lagkamraterna som förklarade får varsin enkelpoängmarkör. Därefter bildas ett nytt lag i medsols ordning och en ny omgång tar vid.

Enkelt va? Ja, det verkar i alla fall så men jag kan säga att det är svårare än man tror att få folk att förstå den allra simplaste sak; Concept är helt klart ett spel som kräver träning för att bli bra på. Det är nämligen en sak att hitta symboler som man själv tycker passar, men en helt annan sak att få övriga i sällskapet att förstå vad man menar. De många möjligheterna på spelplanen kan lätt göra att man lockas att ge alldeles för många ledtrådar istället för att hålla sig till ett par ”tydliga” och ju mer man trasslar in sig, desto större blir förvirringen. Som väl är finns det ingen tidspress att ta hänsyn till och det finns heller inga begränsning i att ändra ledtrådarna eller rentav tömma hela rasket och börja om från början.

Concept kategoriseras som ”partyspel”, men man ska vara medveten om att det är ett ganska torrt sådant. Här är det mer fokus på klurighet, förmåga att visualisera och aha-upplevelser än skratt, humor och rapphet. Samtidigt vill jag påstå att det absolut inte är något negativt, partyspels-genren, som generellt är överbefolkad av blanka lådor fyllda med ganska låg nivå, behöver verkligen seriösare spel som jämnar ut förhållandena och städar undan tramsstämpeln lite grann.

Korten med ord och uttryck är indelade i tre nivåer av svårighet. I grundreglerna görs det ingen skillnad poängmässigt beroende på vilken nivå som används, vilket jag kan tycka är synd. Förmodligen har också konstruktörerna insett detta eftersom de tipsar att man kan dela ut valfri mängd bonuspoäng om man vill, men någonstans känns det lite slarvigt och lite väl enkelt att det överlämnas helt till spelarna istället för att en färdig variant presenteras.

concept brädspel spelglädje sällskapsspel donald trump

Kan du lista ut vad jag försöker förmedla på spelplanen ovan? Facit finns längre ner…

 

Med det sagt så vill jag fylla på med att jag gillar Concept. Det finns absolut alternativ som jag tycker är roligare, t.ex. HINT och When i Dream, men inte desto mindre är Concept ett spel som verkligen gnuggar mina knölar som tycker om klurigheter och kreativitet. Avsaknaden av tidspress gör också att det, även om det är huggsexa bland de gissande deltagarna, skapas en ganska lugn och koncentrerad stämning runt bordet. Min upplevelse är att Concept mer skapar en önskan och strävan efter att besegra uppgifterna tillsammans än att besegra varandra (som det ju faktiskt egentligen går ut på). Därför är det också så att Concept inte bara fungerar bra att avnjuta tillsammans med kaffe eller vin, det är dessutom perfekt att börja spela redan när efterrätten är framdukad.

Ärligt talat, det finns faktiskt inte särskilt mycket negativt att ta upp om Concept. Det är ett lättlärt, gediget och anpassningsbart partyspel som, i all sin enkelhet, presenterar en seriös utmaning istället för glättigt trams och det är väl egentligen med det i åtanke som man får försöka räkna ut om man gillar det eller inte. Jag räknar till inte mindre än 11 spelprisnomineringar från 2014 (varav Spiel des Jahres är en av dem) på lådan. Så många jurygrupper kan väl inte ha fel, eller? Antagligen kan de det, men jag tycker helt klart att de var något på spåren.

Facit: Donald Trump

Annonser

Recension: When I dream

Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-10
Speltid: 40 minuter Språk: engelska/svenska
Ålder: 8+ år Tillverkare: Repos productions

Drömmar kan vara något av det konstigaste som finns. Nu för tiden är de ännu konstigare för min del eftersom de ofta tvingar mig att uppleva genomförandet av saker jag absolut inte vill göra. Jag som inte har tagit ett enda bloss i hela mitt liv, varför då inte bli en storrökare för att ta igen allt jag har missat? Eller, varför inte ta en svängom i halmen med ett gammalt ex trots att jag i det närmaste hatar det där exet och framförallt älskar Frugan hur mycket som helst? Nej, då är det betydligt roligare att drömma i vaket tillstånd och hepp, så har jag gjort en tjusig övergång till dagens recensionsobjekt When I dream (tack Enigma Games/Asmodee Nordics för möjligheten att recensera!).

When I dream ska man nämligen, likt ett barn på sin födelsedag, låtsassova allt vad man kan. Skillnaden är (förutom att man sitter i ett rum fullt av folk då) att man får låna en sovmask och slipper lägga all kraft på att blunda naturligt, vilket är en väldig tur eftersom man i When I dream-drömmen kommer att bombarderas med information som man bör komma ihåg. Just det här med att minnas saker man drömmer är, som ni säkert vet, lättare sagt än gjort. Igår kväll komponerade jag t.ex. en episk inledning av Nobel-prisklass till den här recensionen som tyvärr både ni, jag och framförallt världen nu går miste om. Som tur är minns jag resten av recensionen, som tyvärr inte alls håller samma klass, men ni får faktiskt hålla till godo ändå.

Som sagt, When I dream går ut på att låtsassova och samtidigt komma ihåg saker. Under ett parti kommer samtliga deltagare att få rollen som drömmare (med tillhörande sovmask) en gång och sedan är det den som har samlat ihop flest poäng som står (ligger) som segrare. Över till själva drömmandet:

Övriga spelare få varsitt hemligt rollkort (fe, monster eller sandman) som avgör hur de ska bete sig mot den drömmande stackaren med masken. Sovtiden på två minuter (powernap) börjar och spelarna ska nu, i rask takt, lämna ledtrådar, som måste vara relevanta, till det drömkort som just nu ligger i den medföljande sängen (ja!). Ledtrådandet kan gå hur många varv som helst runt bordet, men drömmaren har bara en ynka gissning på vilket ord drömkortet innehåller. Svarar hen rätt läggs kortet på den goda drömsidan, medan det läggs på mardrömssidan om hen svarar fel.

Därefter ges ledtrådar till nästa kort och så vidare, fram till den punkt då väckarklockan ringer och det är dags att vakna igen. Där och då har drömmaren en sista uppgift i att, i jakt på två bonuspoäng, försöka återberätta vad hen har drömt genom att knåpa ihop en liten historia där alla kort som hamnat på den goda drömsidan finns med. Hen får självklart inte titta och har dessutom ingen aning om vilka kort som ligger var, så tro mig när jag säger att det är lika bra att komma ihåg allt.

De hemliga rollerna? Feerna, liksom drömmaren, vill att så många kort som möjligt ska hamna på den goda drömsidan, monstren vill, logiskt nog, ha så många kort som möjligt på mardrömssidan och sandmännen har något av en balanserande roll då de vill att mängden kort ska vara densamma på bägge drömsidor. Beroende på resultat utdelas poäng och en ny omgång, med en ny drömmare och nya hemliga roller påbörjas.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspel

Vad tycker jag då om When I dream? Jo, jag gillar´t!

Jag är verkligen svag för spel där man får tillfälle att vara lite klurig med ledtrådar kring ord och här får man dessutom anledning att vara extremt klurig då man inte alltid vill att ledtråden ska gå fram och leda till rätt svar. Samtidigt gör rappheten i spelet, man måste nämligen lämna sin ledtråd inom fem sekunder, att man ibland inte har något annat val än att säga det man först kommer att tänka på. Vid ett flertal tillfällen har jag tyckt mig ha en finfin ledtråd på gång bara för att få den ”stulen” av spelaren som sitter precis före i tur och tvingats ösa ur mig något som inte alls gagnar min roll.

Hur är det då att vara drömmare? Förvirrande och allmänt rörigt skulle jag säga. Fast på ett bra sätt, liksom. Att bli överöst med information i rask takt är verkligen inte bra när man ska försöka verka smart och det gör knappast saken lättare att vissa gör sitt bästa för att ställa till det för en med långsökta och besvärliga ledtrådar. När tiden är ute och det har blivit dags att redogöra för sin dröm upptäcker man… att det är väldigt svårt att komma ihåg någonting överhuvudtaget. ”Vilka ord har jag gissat nu igen?”, ”Hur var nu min Nobel-prisinledning formulerad?” och ”Varför är Björns näsa sned?” Ofta glömmer man minst ett ord och då kan man nästan räkna med att ett av dem krävdes för att få bonuspoäng.

Sen ska jag absolut inte glömma bort att nämna de fantastiska komponenterna som When I dream innehåller. Korten är vackra, stora och rejäla och att de förvaras i en säng är inget annat än genialiskt. Man kunde valt en så mycket enklare väg med en simpel hög på bordet, men här har man verkligen ansträngt sig vilket jag uppskattar mycket. Även sovmasken känns lyxig jämfört med ”drömmaren blundar” som hade varit normalfallet och sammantaget gör komponenterna att When I dream samlar pluspoäng som leder till att, i alla fall jag, kommer att vara mer benägen att lägga upp det på spelbordet.

when I dream spelglädje brädspel sällskapsspelNegativt? Tja, When I dream lider potentiellt av samma sjukdom som alla andra ordpartyspel: att kortleken med ord förr eller senare kommer att ta slut och börja kännas igen. Det är dock ett problem som lätt löses med hemmagjorda kort eller expansioner som förhoppningsvis finns ute när man lärt sig de 440 medföljande orden.

Spelets enskilt största nackdel är annars att det kräver 6 deltagare eller fler för att komma till sin rätt. When I dream utesluter sig därmed ganska effektivt från parmiddagar och liknande, vilket är synd med tanke på att jag gärna hade haft det som alternativ till exempelvis Codenames.

Ett visst frågetecken finns också kring huruvida det är lättare att samla poäng som fe, men jag hävdar att om monstren och sandmännen bara gör sina jobb ordentligt så är spelet ändå tillräckligt balanserat för att jag ska vara nöjd. Samtidigt bör man komma ihåg att When I dream är ett partyspel som drivs och påverkas av spelarna själva, och att då kräva millimeterrättvisa och absolut balans är att gapa efter för mycket. Istället tycker jag att man bör fokusera på hur roligt det faktiskt är att ta sig an spelets olika roller, hur roligt det är att skratta åt vilsna drömmares galna historier och hur skoj det är att försöka skapa förvirring med luddiga ledtrådar.

When I dream är helt enkelt ett kul, vackert och omväxlande partyspel som ställer krav på både kreativitet och gott minne. Kan man ens drömma om mer? Jag minns inte riktigt, men förmodligen inte.

Recension: Cash ´n Guns

Cash
Speltyp: partyspel Antal spelare: 4-6 
Speltid: 30 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Repos production

Regnet smattrar mot taket på den dunkla, halvtomma lagerlokalen och de enda ljuskällorna är enstaka billyktor som passerar förbi, samt en naken glödlampa som hänger över ett gammalt campingbord. Runt bordet sitter ett gäng skumma typer och i glödlampans sken ligger en hög med pengar. Ett rån har begåtts och det har nu blivit dags att fördela bytet. Plötsligt överröstas regnsmattret av ett skrik; någon har dragit en pistol och snart sitter även de övriga närvarande med pistolerna höjda. Bytet ska som sagt fördelas, frågan är bara vem som överlever länge nog för att ha glädje av pengarna…

Där har ni förutsättningarna för CASH ´N GUNS, ett humoristiskt och snabbspelat spel för 4-6 skjutglada gangsters. Spelets mål är helt enkelt att roffa åt sig så mycket som möjligt av det byte som ska fördelas – och komma levande därifrån.

Varje gangster får vid spelets början åtta ”bullet -kort” att ha på hand och en orange skumpistol(!). Man spelar i åtta omgångar och vid varje omgångs början läggs en slumpad summa pengar på bordet, det är dessa pengar som nu ska fördelas. Sedan spelar spelarna ner ett av sina bullet-kort med baksidan uppåt så att ingen moståndare kan se vad som står på det. Bullet-korten består av fem kort där det står ”klick” och tre där det står ”bang”, och vilket av dem man väljer att använda beror på om man har tänkt avfyra sitt vapen eller bara hota med ett oladdat sådant. Varje kort kan bara användas en gång, så det gäller att använda sina ”bang”-kort vid rätt tillfällen…

När samtliga spelare har spelat ner ett bullet-kort räknar man till tre, och på tre siktar alla spelare på någon med sin skumpistol. Det innebär att du plötsligt kan befinna dig i en position där ingen eller flera livsfarliga gangsters siktar på dig med potentiellt laddade vapen (de kan ju ha spelat ner ”klick”-kort). Här gäller det att avgöra om det är värt att riskera liv och lem för pengarna på bordet, eller om det är dags att lägga ned sitt vapen för omgången och säga ”Ok killar, ta´t lugnt. Jag ger mig” (man kan då inte längre bli skjuten, men är såklart dundermesig).

Cash

Efter att fegisarna har lagt ned sina vapen är det dags att visa sina bullet-kort och verkställa resultatet av dessa, oftast i form av att de flesta klarar sig och att någon/några blir skjutna en eller flera gånger (beroende på hur många som siktade på hen med laddade vapen). Varje spelare har råd att bli skjuten tre gånger, sen är det adjöss och goodbye och man får vackert (i en pöl av blod) lämna spelet. Därefter fördelas omgångens byte mellan de återstående spelarna (de som inte är mesar eller döda) och en ny omgång tar vid där samtliga, utom de som har utgått med tre skotthål i kroppen, återigen får delta.

Spelet är slut när de åtta omgångarna är genomförda och den levande gangster som då har mest pengar vinner.

Mycket av CASH ´N GUNS handlar alltså om att värdera sannolikheten att någon vill dig illa och verkligen skjuter dig, men jag kan lova att några djupa seriösa analyser av sannolikheter slipper du. Det är helt enkelt alldeles för roligt för att man ska kunna hålla reda på vilka kort varje spelare har använt. Spänningen som upplevs när de andra siktar på dig med sina skumpistoler blandas konstant med gapskratt då man inser hur fånig hela situationen måste framstå om en oinvigd skulle komma in i rummet. Vid ett tillfälle minns jag att vi spelade en runda CASH ´N GUNS ackompanjerade av ett potpurri av klassiska western-låtar och så mycket som jag skrattade då har jag sällan gjort i samband med sällskapsspelande. Om man skulle tröttna på grundreglerna i CASH ´N GUNS finns det även ett lite mer avancerat alternativ som jag inte tänker gå närmare in på här, men jag kan säga så mycket som att det innehåller bl.a. en polisinfiltratör och superkrafter…

CASH ´N GUNS är alltså mer eller mindre ett partyspel och några negativa egenskaper som sådant kan jag egentligen inte hitta. Hela spelet, från regelbok till komponenter, andas genuin humor och det här spelet fungerar verkligen i alla sällskap med lite självdistans. En negativ faktor skulle möjligen i så fall vara det faktum att man kan bli dödad och därmed inte får vara med och spela längre, men jag tycker inte att hotet om att bli skjuten tre gånger och därmed eliminerad från spelet känns varken överdrivet eller hemskt då spelet går väldigt fort att spela (ca 30 minuter). Man får alltså snart en ny möjlighet om sällskapet väljer att spela igen. Det går ju dessutom att undvika att bli skjuten genom att ge sig (vilket dock en gangster med någon som helst självkänsla undviker)…

CASH ´N GUNS: Do you feel lucky, punk!?