Spelartyp: Den dumdristige

spelglädje brädspel sällskapsspelRisky business by Bud Ellison (Licens: Creative Commons)

En extra godisbit åker in någons ansikte, en annan nynnar gladlynt medan hen brygger nytt kaffe, en tredje lutar sig avspänt tillbaka på sin stol, en fjärde ser sådär glad ut som bara en brädspelare med segern bärgad kan se ut och en femte spelar fortfarande. Plötsligt sätts godisbiten i halsen, kaffesumpen svämmar över, den bekväma stolen visar sig sakna ryggstöd, ansiktsuttrycket går från glädje till bitterhet och allt är förlorat. Den femte spelar fortfarande och har lyckats vända seger till förlust på bara några få sekunder. Vi hälsar Den dumdristige välkommen in i Spelglädjes arkiv.

Den dumdristige är en spelare som… ja, vad sysslar hen egentligen med? (det är en fråga jag har ställt mig både en och sjuttiotre gånger) Man skulle rimligen kunna sammanfatta beteendet med att hen tar onödiga risker i sitt spelande. Men samtidigt, brädspelande är ett ständigt risktagande i alla möjliga lägen så den naturliga följdfrågan blir ju då vad som skiljer en helt vanlig, hälsosamt risktagande spelare från en dumdristig dito. Jag skulle vilja formulera följande beskrivning:

”Den dumdristige är en person som genomför speldrag tvärtemot summan av rationellt tänkande, statistisk utredning, behovsanalys, riskbedömning, nyttokoefficient, konsekvensanalys och vanligt j_vla sunt förnuft.”

Jag är medveten om att Den dumdristige, i ovanstående beskrivning, framstår som en slumpmässig, hänsynslös och kanske också lite elak person. Den fördomen skulle jag dock vilja slå hål på direkt (förutom slumpmässigheten som är en genomgående egenskap), hen kan nämligen precis lika gärna vara sympatisk, snäll, intelligent och hur go´och gla´ som helst. Nej, Den dumdristige är aldrig medvetet elak, söndrande i sin spelstil eller för den sakens skull snäll, hen är bara förrädisk och det är därför det är så svårt att upptäcka faran innan det är för sent. Lite som den där öppnade chipspåsen som ligger på soffbordet, ni vet.

Vilken är då driften bakom Den dumdristiges… ja, dumdristiga beteende? Jag ska egentligen inte sitta här och påstå att jag är någon expert i ämnet eftersom jag aldrig någonsin, inte i hela världshistorien faktiskt, har betett mig dumdristigt i spelsammanhang. Gick ni på den? Självklart gjorde ni det. Och självklart har jag betett mig riktigt egodumt alldeles för många gånger. Min misstanke, som dessutom förstärks av mitt eget dummande, är att det beror på något så simpelt som ren nyfikenhet. Lite gammal hederlig livin´ on the edge helt enkelt. ”Vad står det på det översta kortet i korthögen?”, ”Hade det inte varit intressant att se vad som händer om jag går in i det där rummet?” och ”vad händer om man trycker på den röda knappen Björn?” 

Som vi alla vet kan man bara stilla sin nyfikenhet genom att stilla den… och undersöka det objekt nyfikenheten riktar sig emot. Vem är då jag att bestämma att så inte får ske? Jo, det ska jag berätta för er:

Jag är den där samarbetsspelslagkompisen som drabbas skoningslöst när Den dumdristige ger sig ut på sina imbecilla korståg, och jag är arg!

Ni har säkert tänkt det själva redan; att Den dumdristiges handlingar bara drabbar hen själv eftersom spel faktiskt går ut på att vinna över varandra. Så är det naturligtvis allra oftast och därför kan det vara helt problemfritt att ha en dumdristig vid bordet, antagligen kommer hen inte ens att upptäckas utan bara anses vara en lite otaktisk spelare.

Men, i samarbetsspelens värld är dock förutsättningarna helt andra. Plötsligt kan man märka att den där trevlige personen man spelar med har förvandlats till en riktigt dålig tivolitombola med en egen agenda. I bästa fall påverkas man enbart på det mentala planet, i värsta fall förvandlas de senaste timmarnas ”arbete” till aska och ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen. Som t.ex. när huvuduppdraget i DEAD OF WINTER: THE LONG NIGHT är avklarat och ens bror sitter och drar en ny överlevare för skojs skull. En överlevare som visar sig trigga det crossroads-kort man håller i och som i sin tur triggar en omröstning som är nära att kosta hela segern. Osannolikt? Självklart, men saker händer ofta om man gamblar och speciellt ofta händer de när Den dumdristige är i farten.

Vill man slippa att träffa Den dumdristige är därför mitt råd kort och koncist: Undvik att spela samarbetsspel. Fast råkar man, som jag, vara ett stort fan av nämnda spelgenre är det naturligtvis inget alternativ. Återstående åtgärder är då att försöka omyndigförklara misstänkta dumdristiga, be dem gå ut och bestiga ett högt berg eller att distrahera dem på plats. Vad som fungerar som distraktion skiljer så klart från dumdristig till dumdristig. Kanske går någon igång på att knyta knopar, gulla med hunden som nyss kom in, undersöka hur få steg man kan klara källartrappan på eller att försöka lista ut vems fötter det är som har luktat hela kvällen. Oavsett vilket så gäller det att känna sin dumdristige väl så att det går att sätta katastrofplanen i verket blixtsnabbt, bara några sekunders tvekan kan vara för mycket.

Recension: Världsregeringen

världsregeringen brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: kortspel, strategispel Antal spelare: 2-4
Speltid: 60 min Språk: Svenska
Ålder: 12+ Tillverkare: Världsregeringen.se

Är det bara jag som tycker att politiken i världen har svängt väldigt mycket mot dagisnivå de senaste åren? Oavsett vilket så har det lett till att jag, i mina försök att vara en ansvarstagande väljare, har tvingats intressera mig lite mer för politik än vad jag egentligen önskar och mår bra av. På så sätt har jag också, högst frivilligt alltså, börjat intressera mig för brädspel med politiskt tema. Vem vill väl inte vara med när det vankas hink och spade, liksom? Det är här VÄRLDSREGERINGEN passar som budgeten i finansministerfamnen, här erbjuds nämligen gott om politiksatir med det fuktade pekfingret i luften.

Varje deltagare börjar med att välja/lotta ett politiskt parti att representera under spelet och redan här, när man läser partinamn som Socialdemonterade samlingsfronten och Feministiska hackerpatriarkatet, anar man att det som väntar är både skruvat och alldeles för likt verkligheten för att nämnda -het ska framstå som seriös. Spelets mål? Självklart att samla ihop så många väljarröster som möjligt.

Varje spelare får också vars två belastningskort att lägga i sitt bagage. Dessa har en central roll i VÄRLDSREGERINGEN och fungerar lite som spelets valuta eftersom man bl.a. kan köpa väljare och andra tillgångar genom att dra fler. Uppvända i bagaget är belastningarna värda 1-5 minusröster vid spelets slut, medan de nedåtvända och undansopade är värda 1 plusröst istället. Belastningskorten är alltså ett tveeggat svärd eftersom man behöver dem för att samla poäng, men samtidigt riskerar rejäla väljarförluster om de ligger på fel håll vid fel tillfälle.

världsregeringen brädspel sällskapsspel spelglädje

Belastningarna sopas undan på fredligt sätt med hjälp pöbeldupering och diverse korteffekter, men de kan också ha den dåliga smaken att exponeras i debatter. De ger då kortsiktiga negativa effekter (precis som på riktigt!), men försvinner sedan ut i intigheten likt vilken järnrörsskandal som helst. Men nu har jag visst gått händelserna lite i förväg här, så:

Varje spelrunda kretsar kring tre faser:

Ärendefasen, där spelarna får utföra två olika handlingar, exempelvis att köpa väljare (engagera), dra Kampanjkort (hänför) eller dölja belastningar som hindrar den politiska framfarten (dupera). Den här fasen handlar mycket om att positionera sig inför kommande debatter och rösträkningar, vilket kan visa sig svårare än beräknat med tanke på att man är flera spelare om den politiska kakan.

Debattfasen, VÄRLDSREGERINGENS hjärta och lungor, där spelarna, med hjälp av kampanjkort, tillgångar och partikamrater, ska försöka vinna gehör för sin politik inom ett av talmannen valt ämne. Av fasens namn kan man luras att en riktig diskussion kommer att föras, men vad som egentligen sker är att spelarna, via utspelade kort och tillgångar, ska försöka klättra så högt som möjligt på argumentationsbrädets poängskala.

världsregeringen brädspel sällskapsspel spelglädje

Det är här som kaoset i VÄRLDSREGERINGEN bryter ut. Alla vill så klart vinna debatten eftersom den är värd x antal röster vid spelets slut, men viktigast är ändå att ingen annan vinner den. Det är lite som när jag, när jag var liten, fångade så många Trädgårdsborrar jag kunde i en hink med vatten för att rädda pappas gräsmatta; det klättras, knuffas ner, klättras, knuffas ner, klättras och slutligen knuffas ner igen.

Själva knuffandet görs främst med hjälp av Kampanjkorten som alltid ger en viss positiv effekt på argumentationsbrädet, men som ofta också ger mer eller mindre kännbara bonuseffekter i form av exempelvis exponerade belastningar, kastade kort, dragande av kort och i förtid avslutad debatt. Vem som drabbas mest beror alltid på den rådande situationen och det gäller så klart att spela ut korten i rätt tid så att de drabbar rätt person (och framförallt inte dig själv!). Eller förresten, varför inte sänka sig själv i debatten för att bli av med lite otäcka belastningar? Möjligheterna är många och det kommer garanterat inte att gå som du har tänkt dig.

Analysfasen, handlar egentligen bara om att undersöka om spelet har tagit slut, byta talman och att återställa allt inför nästa spelrunda. Så då gör man det och kastar sig in i nästa pajkastning.

världsregeringen brädspel sällskapsspel spelglädje

Jag tycker att VÄRLDSREGERINGEN är roligt, men jag förstår samtidigt att det nog inte är ett spel som passar alla. Det står strategispel på boxen men jag skulle vilja påstå att det är en sanning med viss modifikation som antagligen också gör inbitna strateger rejält besvikna. Ett parti VÄRLDSREGERINGEN präglas nämligen ofta av ett ordnat kaos där slump, lynniga väljare och ännu lynnigare motståndare har en större påverkan på hur det ska gå än den egna strategin. Men samtidigt, är det inte ungefär så politiken fungerar på riktigt? Planer och strategier kan vara hur vattentäta och vackra som helst, men så blir plötsligt en partikamrat sugen på Toblerone, en annan vill, lite för gärna, sjunga ”We shall overcome”, och en tredje råkar bara vara Håkan Juholt.

världsregeringen brädspel sällskapsspel spelglädjeVÄRLDSREGERINGEN är fullt av galna formuleringar, fyndiga löpsedlar och fullständigt slumpmässiga likheter med riktiga personer och det är faktiskt där som jag tycker att spelet har sin stora styrka. Spelmekanikerna i sig själva är inte märkvärdiga eller nyskapande på något sätt, men kombinerat med satiren tycker jag att VÄRLDSREGERINGEN blir riktigt kul och bra i sin genre. Politik idag är kaos, kappvändande både bland väljare och politiker, nedrighet, slump och ett jäkla undansopande av mer eller mindre allvarliga händelser. Ironin i att man, för att komma någonstans överhuvudtaget i VÄRLDSREGERINGEN, måste samla på sig belastning efter belastning i sin jakt på väljarnas gunst undgår i alla fall inte mig.

Jag skulle också vilja anordna en fest alá Kommunal för konstruktörerna som har lagt ner tonvis med kärlek på spelets alla formuleringar, följer man nyheterna ens bara sporadiskt så finns det garanterat saker att känna igen och skratta åt. Fick jag önska något så hade det varit infogande av ett större diskussionsmoment, debatterna sköts ju nu helt och hållet av kortspelande, att få diskutera och förhandla lite hade varit en logisk ingrediens som dessutom hade ökat på de politiska spänningarna kring bordet (det kanske vore något att tillsätta en utredning om?).

Men samtidigt, gillar man politisk satir och är medveten om vad man ger sig in på när man sätter sig för att spela VÄRLDSREGERINGEN så är jag övertygad om att man kommer att ha väldigt roligt. Strategispelskategoriseringen må vara något överdriven, men ju fler gånger man spelar desto mer inser man att, mja, mjo, det är nog ungefär såhär det kan gå till när man ska vara strategisk i maktens korridorer.

P.S. I reglerna används ordet ”färst”. Jag bockar, bugar och delar ut guldpokal, ”färst” är nämligen ett av världens bästa ord. D.S.

Spel för utomhusbruk

spelglädje brädspel sällskapsspel

Sommaren är här (nåja) och med dess intåg upphör även möjligheterna till stilla brädspelande med midvinterösregn smattrande mot fönsterblecken. Nu är jag inte på något sätt överhuvudtaget otacksam mot de varma (nåja) tidernas ankomst, men klart är att jag tycker att kostnaden i form av förlorade speltillfällen ibland är något hög.

Därför, och på begäran, kommer här en liten sammanställning om spel som går att spela utomhus. Det går så klart att argumentera för att precis vilket spel som helst går att spela ute om man bara besitter rätt mängd vilja, tålamod och vikter att förtöja komponenter i, men jag tänker bortse ifrån det och inrikta mig på spel som faktiskt kan anses som lämpliga att ta med sig ut.

En sådan här lista är så klart förknippat med en hel drös av brister. Den är till att börja med högst subjektiv och dessutom är den begränsad till spel som jag faktiskt har spelat (Spelglädjes recensioner hittar ni enklast via länken i respektive rubrik). Min förhoppning är dock att ett och annat av mina tips slinker ned i fikakorgen i sommar. Så för er som föredrar att kombinera brädspelande med dödlig UV-strålning och otäcka kryp:

Ett spel för picknickfilten: PATCHWORK

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Redan här är jag inne på ganska minerad mark eftersom PATCHWORK, trots sin litenhet, är ett ganska skrymmande spel att spela. Inte desto mindre är det nog det spel jag i första hand hade packat ned tillsammans med saft/vin-flaskan, melonen och de valfria små munsbitarna. Eftersom det endast är för två spelare kan man garanterat göra filtplats för det och när man väl kommer igång är det ett fantastiskt och högkvalitativt litet spel att fördjupa sig i en stilla sommarkväll. Tematiskt fungerar det dessutom ypperligt eftersom det ju faktiskt går ut på att syslöjda ihop lapp-täcken/filtar/handdukar/[valfritt tygföremål].

Ett spel för stranden: LOST CITIES

Generellt skulle man kunna säga att stranden är en oerhört olämplig plats att spela spel på eftersom det finns både vatten, sand och människor med bollar i närheten. Här vill jag därför vara tydlig med att jag, eftersom det nu handlar om kortspel, förväntar mig att stranden är någorlunda oblåsig och att det finns någon form av medtaget underlag ovanpå sanden.

Har man väl tagit sig förbi de fysiska hindren är LOST CITIES dock ett väldigt roligt och enkelt spel att umgås med om man är två. Det går snabbt att komma igång och det är extra bra när regnet hotar vid horisonten eftersom spellängden går att anpassa i princip hur man vill. Eftersom temat är arkeologisk utgrävning blir den annars så störiga sanden en fin touch och vem vet, kanske något kort försvinner i sanden varvid en riktig utgrävning följer?

Ett spel för Almedalen: SWÄRJE

Här har vi ett stycke fantastisk politikersatir som jag tänker mig är alldeles utmärkt om man är fyra till sex människor med vurm för diskussion och förhandling. Nu handlar det om kortspel med inslag av vindkänsliga papperspengar, men eftersom spelets mål är att fiffla bort så många av papperspengarna som möjligt är det fritt fram att stoppa dem i fickor, BH:ar och skor efter tycke och smak. Jag vill dock vara tydlig med att SWÄRJE knappast kan anses som någon social brobyggare, så det är nog allra lämpligast att spela med goda vänner eller främlingar som du inte har tänkt dig att bli god vän med.

Ett spel för det stora trädgårdsbordet: CARCASSONNE

Carcassonne big box 2

Om man, som jag, har snickrat ett alldeles eget och gigantiskt trädgårdsbord har jag svårt att tänka mig ett trevligare spel än CARCASSONNE att utomhusägna sig åt. Brickorna och figurerna spelet kretsar kring är inte ett dugg vindkänsliga* och ser man bara till att inte tappa ned dem i någon närliggande springa behöver man egentligen inte vara orolig för någonting alls förutom själva spelet och eventuella getingar. CARCASSONNE sväljer dessutom upp till fem deltagare i olika åldrar vilket gör att det är ett utmärkt vapen i kampen om att få barnen att lämna skärmskenet för lite solsken.

Har man tillgång till en eller flera expansioner kan jag förresten inte nog rekommendera att infoga dem. I de flesta fall lägger de till mysiga taktiska dimensioner och i princip i alla fall så förlänger de speltiden (vilket man ju vill när man jobbar på brännan).

*Textförfattaren kan ej hållas ansvarig om de ändå skulle blåsa bort.

Ett spel för tältet: ONCE UPON A TIME

once upon a time brädspel sällskapsspel Spelglädje

Nu blir det genast lite konstigt här för nu tipsar jag plötsligt om ett spel som inte finns recenserat på Spelglädje ännu. Inte desto mindre är det ett väldigt socialt och trevligt kortspel som går ut på att bli av med sina kort först via sagoberättande. Varje deltagare har fått ett antal berättelsekort (med t.ex. slott, prinsessor och nycklar på) och ett slutkort (”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”) och det gäller nu att bygga ihop en trovärdig liten historia genom att, samtidigt som man berättar, spela ut sina kort ett efter ett. Målet är att nå fram till slutkortet som avslutar sagan, men självklart kommer övriga spelare att blanda sig i leken och försöka vrida skeendena mot sina egna slutkort. Berättelsen blir ofta rejält invecklad och skojig och här hamnar fokus ofta mer på själva författandet än att faktiskt vinna.

ONCE UPON A TIME hanterar upp till sex deltagare, så skulle man mot förmodan få plats så många i ett och samma tält är det bara att köra på; själv föredrar jag dock ett mer tältanpassat spelarantal. Situationen är för övrigt också perfekt för att, i ficklampans sken, berätta en riktigt läskig saga för sina motståndare. Har man riktig tur kanske man avgår med en dubbelseger där man både vinner spelet och lyckas avskräcka ifrån fler tältningar, för handen på hjärtat, hur många tycker egentligen att det är trevligt att spendera natten på ett knöligt liggunderlag i daggfuktig svettdoft?

Ett spel för undervattensbruk: ZOMBIE DICE

Men Martin, tänker ni nu. Det går väl inte att spela spel under vattnet? Har du förlorat ditt sista förstånd? Faktum är att ja, i och med att jag härmed ”rekommenderar” ZOMBIE DICE så försvann den sista gnutta av förstånd jag hade. Det är nämligen, enligt både mig och Björn (som har skrivit Spelglädjes recension), ett ruskigt meningslöst spel som bara en mor kan älska. Varför nämner jag då det här? Jo, för att det var det enda spel jag kunde komma på som faktiskt skulle gå att spela på bottnen av en vattenansamling.

Man slår med tärningar, sparar några stycken och fortsätter och slå tills någon har samlat ihop 13 poäng. Själva protokollförandet kan med fördel skötas genom att dra streck i sandbottnen eller att samla plåster om man befinner sig i en offentlig pool. Skulle någon sedan ha oturen att drunkna under spelandet behöver man inte sörja allt för mycket, hen slapp i alla fall spela färdigt.

Ett spel för gräsmattan: LOVE LETTER

Jag har egentligen svårt att tänka mig ett mysigare underlag än en riktigt frodig och grön gräsmatta. Tyvärr lämpar sig sådana väldigt dåligt för brädspelande eftersom de envisas med att kamouflera och svälja komponenter på ett otroligt effektivt sätt och alla ni som också har en farfar som har kört över en plasthäst med åkgräsklipparen vet sedan vilken massaker som väntar.

Just därför lämpar sig LOVE LETTER sådär rysligt halvperfekt för nämnda underlag. Egenskaper som snabbspelat, lättlärt och spännande kortspel är alla träffande och risken att glömma kvar något av de 16 spelkorten till farfar är minimal om man har ögon och räkneförmåga något sånär intakta. Ett varningens finger vill jag dock höja för att poängkuberna fungerar sämre i gräset (därav benämningen halvperfekt ovan), men eftersom de är röda som kärleken själv borde även dessa gå smidigt att jaga in efteråt.

Ett spel för lite varsomhelst: DUNGEON ROLL

spelglädje brädspel sällskapsspel dungeon roll

Och slutligen kommer vi till jokern i leken, spelet som fungerar i princip varsomhelst, tärningsspelet DUNGEON ROLL. Jag skulle visserligen inte rekommendera det för undervattensspel eftersom det är fullt av små tokens som man inte vill ha i varken världshav eller poolfilter, men därefter är möjligheterna nästintill obegränsade. Det är snabbt att spela, blixtsnabbt att göra setup på och Fantomen-snabbt att lära sig. Den coola och smidiga kistan som utgör själva förvaringen är dessutom ytterst lämplig att förvara alla tokens och överblivna hjältekort i.

Något att spela på flyget? DUNGEON ROLL. På skolrasten? DUNGEON ROLL. I trädkojan (finns sådana längre?)? DUNGEON ROLL. I fängelset? DUNGEON ROLL. I konsertkön? DUNGEON ROLL. I en karusell? DUNGE… nej. Men ni förstår säkert, det här går att lira i princip överallt, låt fantasin flöda!


Sådär kära läsare, då har ni fått er lite sommartips till livs. Ut med er och spela i skog och mark, själv tror jag att jag ska försöka få till ett parti STAR WARS: REBELLION eller MANSIONS OF MADNESS. Inomhus.

Recension: Cat Tower

spelglädje brädspel sällskapsspel cat towerSpeltyp: Barnspel, familjespel Antal spelare: 2-6
Speltid: 15 min Språk: Engelska
Ålder: 4+ Tillverkare: IDW Games

Ibland blir det bara fel. Som den där gången när kusin Björnebyks sambo Björk fick feeling och bestämde sig för att köpa CAT TOWER enbart baserat på att det var en så fruktansvärt söt katt på lådan. Några timmar senare befann sig därför fyra vuxna personer, istället för att spela PANDEMIC LEGACY, mitt i uppe i ett parti barnspel med åldersrekommendation fyra år.

Hela grejen var naturligtvis dömd att misslyckas redan från start, men faktum är att vi skrattade väldigt mycket i CAT TOWERS sällskap. Vi hade försiktigt ångestroligt åt att spelet överhuvudtaget hade inhandlats och packats upp på bordet, och vi hade vansinnigt ångestroligt när reglerna förklarades och nedanstående text lästes upp:

spelglädje brädspel sällskapsspel cat tower

Man kan väl säga att den där formuleringen innehåller i princip all brist på fantasi som någonsin går att frambringa i brädspelsform. Förväntningarna på själva spelandet var alltså hrm… relativt låga hos alla förutom Björk som så klart hårdnackat försvarade det spel hon hade köpt.

Sååå, är ni nyfikna på hur man spelar CAT TOWER? Oavsett, varje deltagare blir tilldelad sju kattkort och med hjälp av tärningen ska hen sedan försöka bli av med dem igen. Följaktligen är det så att den spelare som först har blivit av med alla sina katter vinner, lite som i verkligheten här på landet faktiskt. Tärningen låter dig:

  • Spela ett kattkort.
  • Spela två kattkort.
  • Be en motståndare att spela ut ett av dina kattkort.
  • Spela ut ett kattkort uppochned.
  • Spela ut en tjock katt från den gemensamma draghögen. Denna handling innebär också att en hemlig markör vänds upp som t.ex. kan innebära att spelordningen vänds eller att alla kattkort samlas in och distribueras så att alla har lika många igen. Markören läggs ovanpå kortet med den tjocka katten.

Ni ser själva, CAT TOWER är extremt tråkigt och fantasilöst. Ända tills man infogar den lilla detaljen att alla kattkort som spelas ska läggas ovanpå det gemensama tornet, kattornet(!), i mitten av spelplanen. Och att kattkorten ska vikas innan de placeras. Och att om tornet rasar så får man plocka två straffkort. Och att om man råkar välta ned markörer från tornet får man dra extra straffkort. Och att om någon annan välter tornet så får man en rejäl dos skadeglädje. Och… att katterna faktiskt är ganska söta fast att jag är allergisk.

Jag vet inte vad som händer i min kropp när saker börjar staplas på varandra framför mig. Jag älskar att spela BANDU, när jag jobbade på fritids byggde jag ett över tre meter högt klosstorn och jag tycker att det är roligt att spela CAT TOWER. Spänningen som jag känner när tornet börjar bli högt och jag själv eller någon annan ska bygga vidare är svår att beskriva och jag antar att jag, liksom min ettåriga dotter, har barnasinnet kvar och tycker att det är roligt när saker rasar. Eller så kan man förklara det mer vuxet och hävda att jag är intresserad av tyngdlagen. På ett vetenskapligt sätt alltså.

spelglädje brädspel sällskapsspel cat tower

Oavsett hur dömt att misslyckas det hela var så går det alltså inte att komma ifrån att vi, fyra vuxna, högskoleutbildade snobbar med hemmen fulla av String-hyllor, Bumling-lampor och Kähler-vaser, hade roligt och skrattade gott när vi spelade (om än något oroade att någon skulle se oss). Självklart skulle jag inte rekommendera CAT TOWER till vuxna sällskap, men jag är helt säker på att det är ett alldeles utmärkt spel för barn och familjer att spela tillsammans. Om man staplar fingerfärdighet, några söta djur, balans, spänning, tur och skadeglädje på varandra så blir det faktiskt, i all sin enkelhet, ett ganska gediget och kul speltorn.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här när vi började packa upp CAT TOWER ur den lilla lådan, men Björk, det var ett ganska bra köp trots allt. Gör inte om det bara.

Vad är Kickstarter?

Kickstarter Spelglädje BrädspelDet här året har jag spenderat en hel del mantimmar på Kickstarter och när jag i helgen valde att stötta inte mindre än två nya projekt mindes jag att det, under den stora jultävlingen, framkom att lite Kickstarter-info hade varit önskvärt på Spelglädje. Så nu tänkte jag att ni skulle få det, helt enkelt.

Och därmed, gott folk, är stunden kommen för Spelglädjes Kickstarter-skola. Jag ska inte på något sätt utge mig för att vara proffs i ämnet, men eftersom det ligger i tiden att uttala sig om saker man inte är expert på vill ju liksom inte jag vara ett dugg sämre. Det ni kan förvänta er är alltså en ungefärlig redogörelse för hur Kickstarter fungerar och så fyller jag på med mina egna erfarenheter efter det.

Så… Kickstarter. Vad är det egentligen förutom ett svart hål att stoppa pengar i? Jo, det är en plattform för s.k. crowdfunding, vilket innebär att kreatörer söker förskottsbetalning för att kunna finansiera tillverkningen av en produkt. Personerna som stöttar projektet kallas för backers (därav uttrycket ”att backa”) och de kommer, om allt går som det ska, få varan hemskickad till sig när tillverkningen är färdig. Har man uppfunnit en helt ny sorts osthyvel eller en självknytande slips så är det alltså bara att starta en kampanj och hoppas på att samla tillräckligt många intresserade.

Hur intressant en självknytande slips nu får anses vara, så är Kickstarters stora behållning självklart brädspelsavdelningen och det är därför där jag spenderar all min tid. Nya intressanta projekt tillkommer varje dag och det är egentligen bara den egna disciplinen (och ekonomin) som avgör hur mycket man kommer att trassla in sig.


Vad innebär det då att backa ett projekt? Jo, när man väl har hittat ett projekt man tycker om, och det gör man förr eller senare, är det tid att skrida till verket. Det första man då gör (förutom att kritiskt granska allt annat som har med kampanjen att göra!) är att kontrollera vilka fraktalternativ som finns och om det ens går att få varan skickad till sig. Många projekt är EU-friendly, vilket innebär att alla spel som ska till EU fraktas till samma central och skickas vidare därifrån för att slippa tullavgifter.

Därefter  är det dags att bestämma sig för vilken pledge level man är intresserad av. Ofta går det att välja mellan allt ifrån ren donation eller print and play-version av spelet (skriv ut, klipp och klistra) till exklusiva deluxe-versioner med massor av materiellt lullull.

Varje projekt har ett bestämt pengamål för att det ska kunna förverkligas. Pengar därutöver brukar användas till s.k. stretchgoals, vilket innebär att kampanjen har en ekonomisk stege som låter tillverkaren att exempelvis höja kvaliteten på komponenter, lägga till expansioner eller ja, i princip vad som helst i takt med att de insamlade pengarna växer. Alla stretchgoals går så klart att följa på projektsidan och de är en extremt kraftfull motor för att driva kampanjen framåt. Vem kan liksom tacka nej till mer materialism i brädspel?

När kampanjtiden för projektet har gått ut finns det förhoppningsvis tillräckligt mycket pengar för att förverkliga det och det är först då som pengarna dras från kortet man angivit som betalningsmetod. En liten, men ack så viktig, detalj här är att om ett projekt skulle misslyckas med sin finansiering så behöver man inte betala något, på Kickstarter är det ”allt eller inget” som gäller.

Därefter är det bara att vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Och glömma att man väntar. Och slutligen bli överraskad över att det redan är dags för leverans. För väntan är ofta lång mellan kampanjens slut och den stund då det sprillans nya brädspelet ligger framför en, ett år är absolut ingen ovanlighet. Om man får sitt spel överhuvudtaget, vill säga…

…för det är extremt viktigt att komma ihåg att Kickstarter inte är en butik. Pengarna man väljer att investera i ett visst projekt är egentligen ett lån till tillverkaren. Självklart kommer de göra allt i sin makt för att realisera produkten, men förseningar är inte ovanliga och, även om jag inte har råkat ut för det själv, så har jag hört talas om personer som efter många år fortfarande väntar på sin produkt. Man bör alltså känna till att det är förknippat med viss risk att Kickstarta, så om det skulle gå åt fanders är det liksom inte lönt att spela ut ”kränkt småbarnsförälder som knappt har råd med mat”-kortet och/eller gråta ut i lokalpressen.

brädspel spelglädje sällskapsspel burgle bros

Burgle bros – ett av spelen jag har varit med och Kickstartat

Okej, så varför sysslar jag då med att backa på Kickstarter? Ofta blir ju spelen ganska dyra och man får, som skrivet, vänta länge.

Det korta svaret på den frågan är att jag är en brädspelsnörd (och materialist) ut i fingerspetsarna, jag tycker helt enkelt att det är otroligt intressant att hitta nya spel och spelidéer.

Det långa svaret? Samma som ovan med tillägget att när jag hittar ett projekt som slår an precis rätt hos mig så älskar jag att följa kampanjen från start till mål och se min peng bidra till att ett redan intressant spel fylls på med fantastiska stretchgoals och exklusiviteter som bara kan fås via Kickstarter. Vissa kampanjer låter dessutom backers påverka innehållet, bidra med idéer eller göra sin kopia av spelet personlig på olika sätt, så när man väl har lagt sin pledge öppnar sig en community av likasinnade som älskar att diskutera och vara kreativa.

Sen har vi ju den inte så ringa detaljen med att alla Kickstarter-spel inte når butik i Sverige eller någonstans överhuvudtaget. Jag brukar försöka undersöka den saken så gott det går för oftast ser jag ingen anledning att betala mer för något som jag kan köpa mycket billigare något år senare. Men. I de fallen där man inte kan vara säker på hur det ska bli får jag helt enkelt lägga spelets pris i ena vågskålen och risken att aldrig någonsin få spela det i den andra.

brädspel spelglädje Kickstarter sällskapsspel Dinosaur Island

Dinosaur Island – mitt favoritprojekt i år. Hittills…

Sammanfattningsvis, jag kan verkligen inte nog rekommendera er att läsa på ordentligt om ett projekt ni är intresserade av att backa. På kampanjsidan finns all information ni behöver för att kunna ta ett rationellt beslut och om ni undrar något därutöver är det bara att kontakta kreatören. Ofta är det en extremt öppen och transparent miljö i en Kickstarter-kampanj och de funderingar man har är man sällan ensam om. Efter att ni har lagt er pledge, följ kampanjen! Alla nyheter, kommentarer osv. som går att hitta där hjälper er att avgöra om det är läge att backa ur eller fortsätta.

Jag är medveten om att jag kanske stundtals låter som en domedagsprofet gällande riskerna med Kickstarter, men det är för att vara övertydlig om att de faktiskt existerar. Själv har jag aldrig råkat ut för varken stora förseningar eller uteblivna spel och jag inbillar mig att det, i alla fall delvis, beror på att jag är så noggrann med att välja ”rätt” projekt.

Och slutligen, ha roligt! Att delta i en Kickstarter-kampanj ska kännas kul, spännande och lustfyllt. Njut av processen, njut av väntan och till sist: njut av spelet vars existens ni har bidragit till!

Att fylla 35

spelglädje brädspel sällskapsspelI söndags hände det igen och vips hade jag blivit ett år äldre. 35. Vad är egentligen det för ålder på en man som strax är så pass gråsprängd att han bara saknar lite (mycket) gymmuskler för att platsa i en Dressman-reklam? Klart är i alla fall att på den här födelsedagen upplever mitt barnsliga huvud min kropp som betydligt äldre än det gjorde på den gamla goda tiden då jag som 34-åring skuttade runt i livet som en guttaperkaboll.

Under året har jag t.ex. lyckats handbollssarga mitt vänstra knä så pass mycket att jag inte längre kan ägna mig åt min favoritträningsform jogging. Det har fått effekten att jag är så pass lös och otränad att jag får träningsvärk i lårens baksidor av något så basalt som maskrosplockning på mindre gräsmatta. Dagen efter nämnda syssla passade dessutom ryggdelen, som sitter strax ovan platsen då ryggen blir ett veck, på att berätta för mig att jag minsann inte är 34 längre utan istället borde lägga mer tid på bridge och bingo framöver.

Varför belastar jag då er, mina kära läsare, med sådan här ömklig klagan? Tja, förutom att jag självklart söker era innerligaste sympatier över min prekära situation tänkte jag rapportera lite om hur det är att fylla 35 jämfört med hur det var att fylla 34. Det har nämligen, trots ovanstående, visat sig vara stor skillnad till det bättre, så när jag nu har fått gnälla lite är det dags att gå över till roligare ting.

Förra året klagade jag över avsaknaden av hårda, fyrkantiga paket innehållande bl.a. nya, goddoftande brädspel. Jag fick inga brädspel det här året heller, mer om det om en stund, men istället landade ett gigantiskt paket, innehållande världens hårdaste material, i min famn. Ni övriga småbarnsföräldrar förstår naturligtvis nu precis vad det handlar om, nämligen Lego.

I ett svagt ögonblick (och faktiskt redan till förra födelsedagen) hade jag berättat att jag önskade mig en alldeles egen Läderlappsgrotta att leka med. Önskningen var självklart inte realistisk eftersom de danska plastsmackarna har vett att ta bra betalt för sina små bitar, så döm därför min förvåning när jag nu som fysiskt svag 35-åring plötsligt hade byggmaterialet i min ägo. Jag tackar alla familjemedlemmar för presenten och för att ni känner mig betydligt bättre än jag själv gör; jag blev nämligen mycket gladare för den än vad jag, som vuxen och högskoleutbildad, borde ha blivit. Nedan kan ni se en del av det ljuvliga innehåll som presenten frambringar.

spelglädje brädspel sällskapsspel batmobile

Nu är ju inte Spelglädje någon Lego-blogg och ni ska veta att jag har full förståelse för er som slutade att läsa redan för en stund sedan. Men ni som fortfarande är med ska nu belönas rikligt, för det är nu själva brädspelsdelen av inlägget kommer.

När jag bloggade om min 34-årsdag uttryckte jag oro för att Meepeln skulle födas i allt för nära anslutning till den, med effekten att jag själv bara skulle få alibi-presenter framöver medan hon skulle få hela bergskedjor av roliga och genomtänkta paket. Redan nu har den farhågan kommit på skam med tanke på den gigantiska Lego-lådan, men jag har också själv utarbetat en listig plan för att bräcka det lilla livets paketskörd. Jag har nämligen passat på att beställa en stor låda med spel som kommer att komma fram preciiis lagom till Meepelns födelsedag. På så sätt är det jag som kommer att få det största och bästa paketet medan hon får nöja sig med gosedjur och en… sandlåda… som… ju är mycket större än mitt spelpaket.

Min plan har spruckit. Men oavsett, mitt paket är mycket bättre än hennes eftersom det innehåller kärleksfullt formpressad papp, medan hennes ju egentligen bara är en stor kattlåda för kvarterets vildkatter. Så, paketet som ska bräcka Meepelns sandlåda innehåller följande spel:

TALES OF THE ARABIAN NIGHTS

Ända sedan jag såg recensionen från Shut up and sit down (se nedan) har jag kastat mer än en lysten blick åt spelets håll. Lagerstatusar och annat har dock kommit emellan varje gång jag har varit i färd med att beställa det, så när nu möjlighet gavs valde jag att slå till. Jag har egentligen ingen aning om vad jag kan vänta mig och vad jag kommer att tycka, men som älskare av story-drivna brädspel tror jag att jag kommer att ha oerhört trevligt i TALES OF THE ARABIAN NIGHTS sällskap. Och den där boken man får med alltså, jag kan knappt bärga mig tills jag får smygbläddra i den…

CASTLES OF MAD KING LUDWIG

Ännu ett spelköp som effektivt har förhindrats av diverse lagerstatusar hit och dit. Jag är dock säker på att jag kommer att älska att bygga slott till galne Ludwig och den enda tveksamhet jag egentligen har är att jag, av ekonomiska skäl, tvingades att köpa den nordiska utgåvan. Jag hoppas så klart att mina förväntningar, baserade på tidigare erfarenheter av dåliga svenska översättningar, inte ska infrias den här gången men hoppet är väl egentligen inte jättestort. Oavsett, klart att Ludwig ska ha sig ett överdådigt slott! Och jag ska bygga det. När min Läderlappsgrotta är färdig alltså.

STAR REALMS

Läsaren Fantastiskfiktion hörde, för alldeles för länge sedan, av sig och frågade om jag var intresserad av ett lite samarbete kopplat till recenserande av STAR REALMS i spel- och bokform. Vi bestämde, för alldeles för längesedan, att samarbetet skulle bli av och jag lovade, för alldeles för längesedan, att jag skulle skaffa ett spel i rappet. Och nu, efter alldeles för lång tid, är det äntligen på väg hit!

STAR REALMS är, även om det är det spel i lådan jag har lägst förväntningar på, ett livsfarligt inköp. Det är ett kortspel med massor av expansioner, det utspelar sig i rymden och det är litet och behändigt att transportera. Ni förstår själva, jag har fått en potentiell plånboksmördare på halsen. Märkligt nog ser jag mer och mer fram emot att spela det efter hand som jag skriver den här texten. Jag gissar att jag redan är illa ute. Den enda som kan rädda mig nu är förmodligen min bror eftersom han, av fullständigt oklar anledning, ogillar saker som utspelar sig i rymden. Undrar om han har tänkt på att hans eget liv faktiskt också utspelar sig i rymden? Det har han nog inte.

AUTOMOBILE

Det började med att jag var väldigt sugen på att hoppa på Kickstarter-tåget för BRASS, men att jag blev mer och mer tveksam i takt med att jag såg bortom den fantastiska artworken och förkovrade mig i det egentliga innehållet. När jag, kort därefter, satt och valde vilka spel jag skulle födelsedagsbeställa föll min blick, i vanlig ordning under de senaste åren, på AUTOMOBILE, ett spel som är skapat av samma konstruktör som BRASS, nämligen Martin Wallace. Vore det liksom inte kul med ett spel där man tillverkar och säljer bilar? Jo, självklart vore det så!

Problemet, och anledningen, till att jag inte har beställt AUTOMOBILE tidigare är att jag misstänker att det kanske är något för tungt för att gå hem i mitt sällskap. Men när jag avfärdade BRASS för att det var extremt tungt och bara några dagar senare såg nedanstående recension där AUTOMOBILE bedömdes som ”inte fullt så tungt” alignerade planeterna i mitt huvud. ”AUTOMOBILE är ju inte alls lika tungt som BRASS och då är det klart att jag ska beställa det.”

Så kan det låta när ett uppsnurrat nördhuvud resonerar logiskt och rationellt. Jag ser i alla fall oerhört mycket fram emot att prova och hoppas att jag känner någon närstående eller främling som är villig att prova.

STAR WARS: REBELLION

Och så har vi då kommit till sorgebarnet i lådan. STAR WARS: REBELLION. Spelet som jag avfärdade enbart baserat på temat eftersom jag är immun mot Star Wars-hype. Spelet som jag skrev att jag skulle låta alla fangirls/boys ha för sig själva. Spelet som jag inte skulle beställa. Spelet som jag ändå kanske skulle beställa. Spelet som jag nu har beställt och ser som kronjuvelen i min stora spelpaket.

Jag tycker att det verkar så inibomben roligt och det faktum att det är episkt spel med konflikter, rymdäventyr och hemlighetsmakeri för endast två spelare gör mig taggad till tänderna. Frågan är bara om jag ska ta mig an rollen som Imperiet eller Rebellerna när vi spelar? Vill jag leta rymdbas eller gömma den? Vill jag ha Darth Vader med eller emot mig? Vi får se, hursomhelst är Björn förvarnad om beställningen och Björn är sugen. Det här blir nog väldigt bra och lär ensamt bräcka vilken sandlåda som helst.

Recension: Sushi Go!

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15 min Språk: Engelska, svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Gamewright

Tycker ni om sushi? Det gör jag trots att det fett som saknas i maten alltid hamnar på räkningen istället. Det krävs nämligen väldigt mycket sushi för att jag ska bli mätt och i princip varje gång slutar det med att jag får stanna till vid närmaste snabbmatsvagn och köpa mig lite tyngd och utfyllnad efteråt.

Att jag och de japanska godbitarna fungerar så tillsammans är faktiskt ganska komiskt nu när jag sitter här och ska recensera SUSHI GO!, min spelmässiga upplevelse är nämligen precis likadan som den gastronomiska: det räcker liksom inte riktigt ända fram och måste fyllas ut efteråt. En utveckling av det där kommer strax, men först några rader om vad dagens recensionsobjekt egentligen är för ett lir.

SUSHI GO! är ett väldigt behändigt, lättlärt och snabbt spel som går ut på att bygga ihop de bästa kombinationerna av sushi på bordet framför sig. Vilka kombinationer som är de allra finaste avgörs av en förutbestämd poängtabell och själva utmaningen ligger således i att lyckas samla ihop dem i kamp med motståndarna. Samlandet går till så att samtliga deltagare får en hand med sushi-kort, antalet kort beror på hur många man är, väljer ett av dem och lämnar de överblivna till spelaren till vänster. När alla bestämt vad de vill ha läggs de valda korten synligt framför respektive spelare och därefter görs ett nytt val med den nya handen man fick skickad till sig. Sådär håller man på, väljer och skickar, väljer och skickar och väljer och skickar tills det inte finns några kort kvar varpå poängen räknas, bordet rensas och en ny omgång börjar. Den som har samlat flest poäng efter totalt tre omgångar är obestridd sushi-mästare och… får köpa pommes till övriga?

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädje

SUSHI GO! har blivit rejält hyllat både här och där, men första gången jag spelade det blev jag fruktansvärt besviken på hur torftigt och meningslöst det kändes. Jag bara satt där och skickade vidare kort jag inte ville ha samtidigt som jag hoppades på att spelaren till höger skulle skicka korten jag behövde för att maximera mina poäng. Av den anledningen dröjde det ganska länge innan det plockades fram igen och när så väl skedde var mina förväntningar betydligt lägre. På så sätt överraskades jag av att det var roligare än jag mindes, men är samtidigt medveten om att det berodde  på Hälsoresan-syndromet.

Hälsoresan-syndromet: När man blir väldigt besviken på något man hade högt ställda förväntningar på, för att sedan uppleva att besvikelsen var överdriven när man efter lång tid provar igen med rimligare förväntningar. Syndromet är uppkallat efter min relation till Lasse Åbergs film Hälsoresan från 1999.

Men var det verkligen roligare andra gången? Nej, enligt Hälsoresan-syndromets alla regler så var det inte så och jag kan nu, med lite distans till mitt senaste parti, slå fast att SUSHI GO! faktiskt inte är särskilt roligt alls. Det är precis så meningslöst, strategilöst och mellanmjölkigt som jag först upplevde. Visst finns det några små finesser:

  • Man kan trippla vissa korts poäng om man lyckas kombinera dem med de, för sig själva värdelösa, wasabi-korten.
  • Man kan spela ut ätpinnarna som tillåter dig att välja två kort istället för ett.
  • Puddingkorten räknas som efterrätt och ligger kvar på bordet under hela spelet. De renderar sedan plus- eller minuspoäng beroende på om man har flest eller färst när spelet är slut.
  • De använda korten läggs åt sidan efter varje omgång, vilket innebär att möjligheterna till vissa kombinationer ändras efter hand som spelandet fortgår.

…men det räcker liksom inte till för att det ska kännas som att man verkligen spelar något överhuvudtaget. Man vet ju faktiskt inte något om vilka kort som finns tillgängliga i respektive omgång och allt handlar egentligen om att chansa på att vissa kort finns med och att motståndarna satsar på något annat än en själv. Visst kan man se vad övriga försöker laga till för läckerheter, men har man väl börjat att satsa fel finns det inte särskilt mycket man kan göra för att vända på det eftersom speltiden är så kort. Nej, för mig blir ett parti SUSHI GO! som ett dåligt lotteri där en eventuell vinst beror alldeles för mycket på omständigheter jag inte kan påverka.

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädje

Samtidigt är ovanstående åsikter ett problem för mig eftersom jag så förtvivlat gärna vill tycka om SUSHI GO!. Artworken på korten är ljuvligt charmig och boxen med alla sina färger och upphöjd plåt är fantastisk att titta och klämma på. Spelet är dessutom alldeles lagom att plocka fram på plats mellan smörgåstårtan, Spädbarnet och kaffet eftersom det är så litet och snabbspelat. Omdömet måste därför landa i något av den mellanmjölkighet som SUSHI GO! representerar för mig. Det är alldeles för torftigt för att underhålla i konkurrens med t.ex. BOHNANZA, men ett alldeles utmärkt alternativ om man annars skulle plocka fram en vanlig kortlek för ett parti SKITGUBBE (priset är dessutom ungefär detsamma).

Jag tänker mig att SUSHI GO! är ett spel som flyttar in i sommarstugor/båtar/tält/ för att spelas med familjen under ledigheter och semestrar, men inte särskilt mycket mer än så. För mig som spelar brädspel så mycket jag bara hinner och orkar får det helt enkelt bli en tur till spelgarderoben efteråt för att fylla ut med något tyngre.

Rapport från Skyttegravarna: Pandemic Legacy

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjePlats: I Tosteberga med snön(!) vinande runt knutarna 
Ett spel: Pandemic Legacy
4 lite slitna personer + en sovande bebis: Martin, Frugan, kusin Björnebyk, 
Björk + Meepeln

OBS! Den här texten är fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Allt började som en helt vanlig plan på att vi skulle träffas och hitta på något (spela spel) på påskafton. När Köpenhamns-borna kusin Björnebyk och Björk erbjuder sig att hälsa på är jag och Frugan sällan nödbedda och vi började därför de minutiösa förberedelserna inför besöket. Det städades och fejades, Frugan planerade mat, jag bestämde att vi skulle spela KINGSBURG och Meepeln gjorde sitt allra bästa för att avbryta oss i både tid och otid.

Med hjälp av inläggstiteln kan ni säkert räkna ut att Meepeln fick precis som hon ville och planerna om ett parti KINGSBURG kom rejält på skam (städandet och fejandet rådde hon tyvärr inte på). Dagen innan råkade jag nämligen nämna ”det där spelet som vi pratade om i julas och som jag tänkte fråga er om ni vill vara med och spela igenom någon gång?”. Berättelsen om PANDEMIC LEGACY gjorde att kusin Björnebyk tände på alla cylindrar medan både Björk och Frugan var försiktigt positiva. Hursomhelst bestämdes det att vi skulle sova på saken och slutgiltigt bestämma oss när vi träffades.

Som den ansvarsfulle brädspelsvärd jag är satte jag mig så och läste reglerna på påskaftonens förmiddag. Där kunde jag läsa att man rekommenderades att spela ett parti utan legacy-elementen först om man var nybörjare och/eller kände sig lite osäker på hur spelet fungerade. Både jag och Frugan har spelat det ursprungliga PANDEMIC tidigare men både Björk och kusin Björnebyk var gröngölingar i ämnet, varför det låg två PANDEMIC-spel travade på varandra när de ärade gästerna dök upp. Samtliga var överens om att ett provspel var en bra idé och när vädret effektivt eliminerade alla möjligheter till promenader, loppisbesök och andra ansvarsfulla vuxenbestyr återstod bara att låta kaffebryggaren tala och packa upp spelen.

Vårt provspel slutade med succé på alla nivåer. Vi vann en tämligen komfortabel seger, Meepeln sov snällt i sin säng och framförallt: vi var alla överens om att PANDEMIC LEGACY var något vi skulle ge oss in i ögonaböj bums. Några tilläggsregler senare var vi redo att rädda världen och ärligt talat har jag svårt att se ett mer perfekt team att lägga hela världens öde i händerna på; en snorig Fruga, jag med mitt sargade knä, kusin Björnebyk med en heshet som lovade förkylning och Björk med både gördel och engelsk värmekudde fastsatt på sin övertränade rygg.

PANDEMIC LEGACY är ett samarbetsspel där man ska bekämpa fyra dödliga sjukdomar under ett helt år. Varje spelmånad infogas nya händelser, regler och twistar och det är upp till dig och dina kamrater att hantera kaoset som uppstår runt virusens framfart. Konsekvenser, handlingar och effekter sparas dessutom från parti till parti, vilket gör att de val man gör påverkar framtiden och samtidigt skapar en egen personlig berättelse.

Januari utlovades vara ungefär som ett vanligt parti PANDEMIC. För mig kändes det nästan som en besvikelse att upplevelsen skulle bli nästan densamma som det föregående testpartiet, men övriga deltagare verkade fortfarande väldigt entusiastiska vilket gladde mitt brädspelshjärta. Snart skulle jag dock få anledning att glömma både glädje och besvikelse för det utlovade standardpartiet visade sig bli någonting helt annat än det tidigare. Trots att vi spelade precis lika rationellt och metodiskt upptäckte vi att tingen utvecklades väldigt annorlunda och tyvärr då inte i positiv riktning. De betydligt högre insatserna i ett parti PANDEMIC LEGACY, både karaktärer och städer kan få permanenta skador, gjorde dessutom att vi inte bara kunde fokusera på att vinna utan var också tvungna att hålla världen i hyfsat skick inför framtida partier.

Trots den besvärliga belägenheten hyste vi ändå gott hopp om att vinna januari på första försöket. En kluster av virus som, extremt oturligt, resulterade i en lika plötslig som extrem smittospridning satte dock P för vår framfart och vips hade vi, ytterst snöpligt, förlorat.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Revanschlustan visade sig tack och lov vara enorm, och trots att klockan hade passerat rimlig tid för medelålders folk bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att spöa de där januarivirusen med all antibiotika vi hade. Till en början kändes saker och ting väldigt fina och kontrollerade, men ganska snart träffade skiten fläkten igen och ärligt talat kände vi oss en smula illa behandlade av spelet eftersom vi var rörande överens om att vi inte var förtjänta av alla motgångar vi hade. Jag är inte säker på om någon verkligen trodde på att vi skulle lösa det andra gången heller, men efter en rad både turliga och heroiska insatser konstaterade vi att vi hade vunnit. Med ett enda korts marginal.

Men nu är det egentligen inte hur det gick för oss som är  själva poängen med den här texten. Det viktigaste med PANDEMIC LEGACY är nämligen inte hur det går utan känslan och upplevelsen som spelet både ger och lovar. Om man bryter ner brädspelande i sin renaste grundform handlar det ofta om att ha maximerat något vid en viss given tidpunkt. Vad som händer därefter är helt oviktigt eftersom man då samlar ihop alla komponenter, lägger tillbaka dem i lådan igen och nästa gång man spelar börjar man om från början. PANDEMIC LEGACY tvingar en att kasta det tankesättet åt sidan fullständigt. Visst handlar det i grund och botten om att vinna, men det är minst lika viktigt vilket arv man lämnar efter sig eftersom väldigt mycket av det man gör sparas från spel till spel.

När vi vann januari befann sig Johannesburg och Montreal på katastrofens rand. Den verkligheten kommer vi att vakna upp till när vi tar oss an februari också och det kommer antagligen att hemsöka oss på ett eller annat sätt under hela spelåret. Kanske kommer de att tilldelas högre prioritet framöver eller så låter vi dem förfalla och gå förlorade, men oavsett vilket kommer vi att tvingas hantera konsekvenserna av vårt tidigare handlande. Hur vi vill göra bestämmer vi själva och känslan av att vi skapar vår egen berättelse är därför väldigt stark.

Och så är det den där känslan av oåterkallerlighet som ligger som ett gosigt täcke över hela PANDEMIC LEGACY. Lyckas man döda sin karaktär beordras man kort och gott att fysiskt förstöra karaktärskortet så att det aldrig kan användas igen. Samma sak är det med uppdrag och en hel del annat som jag av spoiler-skäl kommer att hålla absolut tyst om. Till en början var själva förstörandet något jag var tveksam till, och som materialist tyckte jag dessutom att det kändes direkt obehagligt att lägga hand på mitt kära spel på det viset, men efter att ha provat inser jag precis varför det är så. ”Förstör kortet” ger en definitiv känsla som ”lägg tillbaka kortet i lådan” aldrig någonsin hade kunnat komma i närheten av och såhär i spelets linda vill jag redan få order om att destruera mer!

Så, vi klarade alltså januari. Men vad händer sen? Tja, det enda jag vet är att nästa gång vi spelar så kommer februari att vara månaden vi spelar, i övrigt är allt ett helt oskrivet blad. Vi har bara skrapat lite på ytan av alla hemliga lådor och luckor som PANDEMIC LEGACY innehåller, så klart är i alla fall att det finns enormt mycket hemligheter och spännande regeländringar att upptäcka.

Ännu mer klart är att PANDEMIC LEGACY träffade precis rätt hos hela gänget och att det lurade oss att kasta allt sunt förnuft åt sidan. Planen för påskaftonen var nämligen att kusin Björnebyk och Björk inte skulle stanna allt för länge eftersom de skulle upp tidigt och åka på spa dagen efter. Jag och Frugan skulle inte heller vara uppe så länge eftersom Meepeln brukar vakna strax efter 06. Resultatet? Vi sa tack och adjö till varandra strax efter 02, men först efter att vi hade bokat in mer spel på den sista lediga påskdagen, detta trots att både jag och Björk skulle till jobbet dagen efter (och att jag hatar att boka in saker dagen innan jobb!). Precis den effekten har PANDEMIC LEGACY, gott folk. Känn er härmed varnade.

P.S. Nedanstående döda, äkta, varelse hittade vi inklämd mellan två hemliga boxar i PANDEMIC LEGACY-lådan. Slump eller medvetet? D.S.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Rapport från Skyttegravarna: Anachrony

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelPlats: I Tosteberga preteritum och futurum 
Ett spel: Anachrony
4 eventuella världsdominanter: Martin, Anders, Björn och Herr Baguette

Söndagen den 9/4 2017 hade dagen då allt skulle ske kommit. Igen. Förra gången insjuknade jag ju hastigt i en farsot som närmast påminde om en riktigt rejäl influensa, och fick ställa in. Frågan var alltså hur det skulle gå den här gången. Skulle jag vara död? Skulle Björn få nageltrång? Skulle Herr Baguette få permissionen indragen? Och hade Anders överlevt operationen han genomgick veckan innan?

Innan lampan släcktes på lördagskvällen läste jag de 19 sidor som utgör grundreglerna i ANACHRONY en sista gång och tänkte att ”mja, mjo, det här känns faktiskt som att det är under kontroll”. Och med den tanken som sällskap somnade jag stilla in för att aldrig åter vakna förrän nästa morgon när Meepeln tyckte att det var dags att gå upp. I samband med själva uppstigandet gjorde jag en okulärbesiktning av min kropp och kunde konstatera att jag visserligen uppvisade begynnande tecken på lönnfetma, men att det samtidigt inte verkade finnas några rent fysiska hinder för att jag den här gången skulle kunna genomföra den fantastiska ANACHRONY-dagen som planerat.

När jag några timmar senare fortfarande levde och bevittnade hur Björn stegade in genom min ytterdörr utan nageltrång(?), hur Herr Baguette inte bara dök upp utan också hade anammat klädkod mjukisbyxa och hur Anders transporterade sin opererade kropp till närmaste stol utan mer synliga problem än vanligt, kände jag mig lugn. Alla hade kommit på utsatt tid, alla verkade friska och alla hade, som lovat på heder och samvete, läst reglerna i förväg så att regelförklaringen skulle kunna genomföras på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt.

Antagligen anade de att jag skulle vara extremt nöjd om de bara behagade att dyka upp, för någon läxläsning hade de båda lärarna Björn och Herr Baguette inte ägnat sig åt. Däremot hade bankmannen Anders till min stora förvåning ögnat igenom reglerna lite snabbt och till min ännu större förvåning tyckte han sig därmed kunna reglerna så bra att då och då gjorde högljudda instick om regler han kände till. Att regeln i fråga inte var relevant i stunden eller skulle förklaras bara några ögonblick senare verkade inte bekomma honom nämnvärt. Björn och Herr Baguette satt pedagogiskt och betraktade den pågående brödrakampen.

Efter cirka en timmes förklarande, cirka varsin kopp kaffe och cirka 3-4 gråa hår vardera (sånt händer när man har passerat 30), var vi redo att sätta igång själva spelandet. Björn lade raskt beslag på Path of Harmony eftersom harmoni är ungefär det sista adjektiv som skulle användas för att beskriva honom. Anders som ju jobbar på bank bestämde sig för att sköta Path of Progression. Jag själv valde sedan, tvärt emot min egen övertygelse och i princip allt sunt förnuft, Path of Salvation. Kvar till Herr Baguette blev Path of Dominance, vilket passar väldigt bra ihop med den ”härska-och-söndra”-pedagogik han begagnar under sina arbetsdagar.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag. Framgångarna bedöms med hjälp av poäng och den som har samlat ihop flest när spelet är slut står som segrare.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Det första som hände var att jag drabbades av analysparalys, det andra som hände var att jag drabbades av förstärkt analysparalys och det tredje som hände var att jag fastnade i vinkelvolten. Reglerna i sig var egentligen inga problem att överblicka, det fanns bara så otroligt många möjligheter att kasta sig ut i att jag inte riktigt visste vilken skinka jag skulle sitta på.

Generellt kan man nog säga att jag har förbaskat svårt att lyckas i tyngre strategispel eftersom det alltid är någon annan som orkar tänka hårdare och bättre än mig. Så verkade fallet vara även denna gång för den franske Herr Baguette uppvisade en väldigt tysk effektivitet genom att mata ut arbetare över hela spelplanen, Anders räknade vinst/förlust som det fullblodsproffs han är och Björn… låtsades nog egentligen bara, men han verkade ha minst lika bra koll som övriga. Själv kände jag mig allmänt patetisk och bestämde mig för att gå ut löst och känna mig fram till en vettig taktik efter hand.

Slutklämmen i ett parti ANACHRONY handlar om att genomföra en framgångsrik evakueringshandling av huvudstaden. Varje fraktion i spelet har ett individuellt grundkrav för att själva handlingen ska kunna genomföras överhuvudtaget, men också en bonusförutsättning som kan ge stora mängder extrapoäng om man har förberett sig rätt. Vi hade nog ganska dålig koll på varandras krav och bonusmöjligheter, men tidigt i spelet var känslan att Herr Baguette var den som skulle bli mest framgångsrik. Han hade ett sådant där otäckt flyt där handlingarna kuggade i varandra perfekt medan vi andra ständigt tycktes sakna en resurs eller arbetare för att kunna göra vad vi egentligen ville och behövde.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Halvvägs in i spelet skrek våra magar efter annat än kaffe och vi bestämde oss därför för att ta middagspaus via två stekpannor kryddkorv med bröd. Under korvkonsumtionen kretsade Herr Baguette som en satellit runt bordet för att försöka räkna ut vem som hade bäst förutsättningar inför avgörandet. Omdömet lydde att den som låg bäst till att vinna var Anders (förmodligen tillsammans med honom själv, men det höll han tyst om), jag hånades som ute ur leken och Björn… ja, han nämndes inte alls. Anders blev nog lite stolt över att utnämnas som favorit, men också högljutt arg på Herr Baguettes tjuvkikande eftersom han, likt första bästa nordkorean tyckte att det som pågick i hans stad skulle förbli en hemlighet.

Själv höll jag ganska låg profil men var övertygad om att den genomeffektive Herr Baguette skulle vinna, att Björn skulle komma sist och att jag och Anders skulle slåss i mitten. Jag visste visserligen att jag hade en ganska bra slutkläm som de andra kanske inte hade räknat med, men eftersom jag sällan orkar räkna efter riktigt ordentligt hade jag ingen koll på hur långt den skulle bära mig.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

När allt skulle till att avgöras visade sig Herr Baguette mycket riktigt ha skrapat ihop en riktigt respektabel poängsumma på 55 poäng. Björn, som var så övertygad om att han var sist att han gick och bajsade när vi andra gjorde våra sista drag, kom… mycket riktigt sist med 43 poäng. Anders som vid det laget var rejält uppblåst av favorittrycket sprack som en ballong i ett törnessnår när hans poäng slutade på 49. Jag själv? Jag vann så klart på 57 poäng, precis som sig bör.

Min upplevelse av ANACHRONY blev därmed precis så positiv som jag hade hoppats. Det är tungt, hjärnbrännande, tematiskt, förvirrande i sitt fokus på tidsresor och precis lagom svårt för att tiden ska ägnas åt att fundera över bra drag snarare än vilka regler som gäller. Jag hoppas så klart att det kommer upp på bordet snart igen, även om jag har mina tvivel med tanke på att det är ganska uttröttande att försöka verka intelligent under så lång tid som 2 (4) timmar. Förhoppningsvis kan mina vänner mustra tillräckligt med kraft för att ställa upp några gånger till, jag är redo any day.

Tillfälligt avbrott


Kära läsare. Någon av er har kanske lagt märke till att det inte, som det brukar, har publicerats någon text på Spelglädje idag. Anledningen är lika irriterande som enkel:

Min bredbandsleverantör har fått skit i sitt blåa skåp och jag sitter alltså utlämnad ute på landet utan både internet och wi-fi. Av denna anledning kommer Spelglädjes snart 300-åriga tradition i att uppdateras på onsdagar tyvärr att brytas. Jag beklagar givetvis denna tragedi, men hoppas vara på banan igen så fort mitt mobila ersättningsbredband har levererats.

Kämpa på där ute, ni har i alla fall internet. 🙂