Spelartyp: Den dumdristige

spelglädje brädspel sällskapsspelRisky business by Bud Ellison (Licens: Creative Commons)

En extra godisbit åker in någons ansikte, en annan nynnar gladlynt medan hen brygger nytt kaffe, en tredje lutar sig avspänt tillbaka på sin stol, en fjärde ser sådär glad ut som bara en brädspelare med segern bärgad kan se ut och en femte spelar fortfarande. Plötsligt sätts godisbiten i halsen, kaffesumpen svämmar över, den bekväma stolen visar sig sakna ryggstöd, ansiktsuttrycket går från glädje till bitterhet och allt är förlorat. Den femte spelar fortfarande och har lyckats vända seger till förlust på bara några få sekunder. Vi hälsar Den dumdristige välkommen in i Spelglädjes arkiv.

Den dumdristige är en spelare som… ja, vad sysslar hen egentligen med? (det är en fråga jag har ställt mig både en och sjuttiotre gånger) Man skulle rimligen kunna sammanfatta beteendet med att hen tar onödiga risker i sitt spelande. Men samtidigt, brädspelande är ett ständigt risktagande i alla möjliga lägen så den naturliga följdfrågan blir ju då vad som skiljer en helt vanlig, hälsosamt risktagande spelare från en dumdristig dito. Jag skulle vilja formulera följande beskrivning:

”Den dumdristige är en person som genomför speldrag tvärtemot summan av rationellt tänkande, statistisk utredning, behovsanalys, riskbedömning, nyttokoefficient, konsekvensanalys och vanligt j_vla sunt förnuft.”

Jag är medveten om att Den dumdristige, i ovanstående beskrivning, framstår som en slumpmässig, hänsynslös och kanske också lite elak person. Den fördomen skulle jag dock vilja slå hål på direkt (förutom slumpmässigheten som är en genomgående egenskap), hen kan nämligen precis lika gärna vara sympatisk, snäll, intelligent och hur go´och gla´ som helst. Nej, Den dumdristige är aldrig medvetet elak, söndrande i sin spelstil eller för den sakens skull snäll, hen är bara förrädisk och det är därför det är så svårt att upptäcka faran innan det är för sent. Lite som den där öppnade chipspåsen som ligger på soffbordet, ni vet.

Vilken är då driften bakom Den dumdristiges… ja, dumdristiga beteende? Jag ska egentligen inte sitta här och påstå att jag är någon expert i ämnet eftersom jag aldrig någonsin, inte i hela världshistorien faktiskt, har betett mig dumdristigt i spelsammanhang. Gick ni på den? Självklart gjorde ni det. Och självklart har jag betett mig riktigt egodumt alldeles för många gånger. Min misstanke, som dessutom förstärks av mitt eget dummande, är att det beror på något så simpelt som ren nyfikenhet. Lite gammal hederlig livin´ on the edge helt enkelt. ”Vad står det på det översta kortet i korthögen?”, ”Hade det inte varit intressant att se vad som händer om jag går in i det där rummet?” och ”vad händer om man trycker på den röda knappen Björn?” 

Som vi alla vet kan man bara stilla sin nyfikenhet genom att stilla den… och undersöka det objekt nyfikenheten riktar sig emot. Vem är då jag att bestämma att så inte får ske? Jo, det ska jag berätta för er:

Jag är den där samarbetsspelslagkompisen som drabbas skoningslöst när Den dumdristige ger sig ut på sina imbecilla korståg, och jag är arg!

Ni har säkert tänkt det själva redan; att Den dumdristiges handlingar bara drabbar hen själv eftersom spel faktiskt går ut på att vinna över varandra. Så är det naturligtvis allra oftast och därför kan det vara helt problemfritt att ha en dumdristig vid bordet, antagligen kommer hen inte ens att upptäckas utan bara anses vara en lite otaktisk spelare.

Men, i samarbetsspelens värld är dock förutsättningarna helt andra. Plötsligt kan man märka att den där trevlige personen man spelar med har förvandlats till en riktigt dålig tivolitombola med en egen agenda. I bästa fall påverkas man enbart på det mentala planet, i värsta fall förvandlas de senaste timmarnas ”arbete” till aska och ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen. Som t.ex. när huvuduppdraget i DEAD OF WINTER: THE LONG NIGHT är avklarat och ens bror sitter och drar en ny överlevare för skojs skull. En överlevare som visar sig trigga det crossroads-kort man håller i och som i sin tur triggar en omröstning som är nära att kosta hela segern. Osannolikt? Självklart, men saker händer ofta om man gamblar och speciellt ofta händer de när Den dumdristige är i farten.

Vill man slippa att träffa Den dumdristige är därför mitt råd kort och koncist: Undvik att spela samarbetsspel. Fast råkar man, som jag, vara ett stort fan av nämnda spelgenre är det naturligtvis inget alternativ. Återstående åtgärder är då att försöka omyndigförklara misstänkta dumdristiga, be dem gå ut och bestiga ett högt berg eller att distrahera dem på plats. Vad som fungerar som distraktion skiljer så klart från dumdristig till dumdristig. Kanske går någon igång på att knyta knopar, gulla med hunden som nyss kom in, undersöka hur få steg man kan klara källartrappan på eller att försöka lista ut vems fötter det är som har luktat hela kvällen. Oavsett vilket så gäller det att känna sin dumdristige väl så att det går att sätta katastrofplanen i verket blixtsnabbt, bara några sekunders tvekan kan vara för mycket.

Annonser

Spelartyp: Den dålige förloraren

spelglädje brädspel sällskapsspelportrait of a loser by Andrea Allen (Licens: Creative Commons)

[Följande stycke ska läsas med en irriterad, upprörd men också något stött röst]

”Alltså… varför gjorde du sådär? Om du inte hade haft det där kortet så hade du inte tagit allt träet som jag ville ha och då hade du lämnat det så att jag hade kunnat ta det och då hade jag vunnit! Fy f_n alltså, en enda poäng. Och förstår du vilken otur jag hade? Varje gång jag skulle bygga något var det någon annan som hann före i sista stund. Förresten, kommer du ihåg när du tog leran? Jag fattar inte hur du kunde spela så otaktiskt där alltså. Du borde ju ha tagit vassen istället, det hade varit mycket smartare för dig! Hade du bara gjort det så hade jag kunnat ta leran istället och bygga min brunn!”

En naturlag som gäller när man spelar brädspel tillsammans är att det alltid finns en vinnare och en eller flera förlorare. Sådana är förutsättningarna och alla som är med och spelar har frivilligt skrivit sin osynliga lilla kråka på det osynliga speldeltagarkontraktet. Vissa verkar dock ha gjort det under förutsättningen att de ska vinna, annars är de liksom inte med. Det är i den gruppen vi hittar Den dålige förloraren och det är där vi nu ska skrocka, raljera och… känna igen oss själva lite också va?

Det behöver knappast förklaras egentligen, men för formens skull: Den dålige förloraren är en spelare som, när hen misslyckas eller förlorar i spel, blir utåtgagerande verbalt och/eller fysiskt,  och/eller skyller motgångarna på någon annan och/eller vokalt analyserar var allt gick fel kombinerat med överdrivet användande av konjunktionen ”om”. Eller så gör hen helt enkelt som en gammal bekant till mig alltid gjorde och lämnar platsen med förklaringen att ”det är Sinbad på tv nu”.

Jag har stött på väldigt många dåliga förlorare i mina dagar och en av anledningarna till att jag ser det så är rimligen att Den dålige förloraren är väldigt lätt att känna igen. Urvalet begränsas ju till att börja med kraftigt av att det är spelare det går dåligt för som antar rollen, men det är liksom oundvikligt att missa den där typen som sitter och viftar med armarna, fräser, svär och stryper husdjur. I ett försök att kategorisera skulle jag dessutom vilja dela upp De dåliga förlorarna i två typer:

Typ 1, Den dålige förloraren som blir arg när spelet är slut. Denna typ är ganska lätt, och ibland väldigt rolig, att ha att göra med. Själva ”problemet” uppstår först efter att spelet är avslutat och det är riskfritt att antingen kasta mer bensin på bålet eller att helt enkelt bara ignorera. Vad man än väljer kan man räkna med att själva spelandet inte kommer att påverkas i negativ riktning och alla, inklusive Den dålige förloraren, kan förmodligen enas om att man har haft väldigt roligt tillsammans när stridsdimman väl har lättat.

Typ 2, Den dålige förloraren som blir arg under spelets gång. Denna typ är betydligt svårare att handskas med och inte sällan påverkar hens känslor hela spelets gång och utgång. Här gäller det att vara mycket försiktig, för i extrema fall kan förloraren bestämma sig för att ”om inte jag lyckas, så ska ingen annan göra det heller”. I mitt spelumgänge har t.ex. ”Slaget vid Poltava” en alldeles speciell betydelse eftersom min ena kusin, av anledningar jag inte minns, plötsligt gav sig ut på en hämndturné av största Tarantino-mått när vi spelade SVEA RIKE. I ett avgörande krig med Ryssland spelade han ut ett händelsekort om Poltava som i ett enda slag eliminerade alla våra chanser att vinna. Vi förlorade hela Sverige till Ryssland, SVEA RIKE förlorade sin glans (vi har inte spelat det sedan dess) och min kusin förlorade ansiktet (han nästan tagit tillbaka det nu).

Svea rike brädspel sällskapsspel spelglädje

En inte så lite ironisk detalj i sammanhanget är förresten att Den dålige förloraren brukar förlora i högre utsträckning än vad som faktiskt är nödvändigt eftersom det är så roligt att vinna över hen. I sin, inte sällan, väldigt synliga vilja att vinna drar hen helt enkelt till sig alldeles för mycket uppmärksamhet från de övriga spelarna och blir en tydlig måltavla. Tänk er själva hur ni hade agerat i en situation med två ungefär likvärdiga drag att välja emellan. Hade ni valt det som skadar Den dålige förloraren eller det som skadar Försynte Frank?

Är det då roligt att spela spel med Den dåliga förloraren? Min ringa mening (tack herr Omar!) är att det faktiskt kan vara extra roligt roligt att ha hen med så länge det rör sig om Typ 1. En sådan person är ett mycket tacksamt mål att attackera både verbalt och spelmässigt och är man ett gäng som känner varandra väl kan det bli en fantastisk spelkrydda med lite häcklande stämning runt bordet. Rör det sig om den betydligt ovanligare Typ 2 har man dock större problem och ska hen vara med och spela överhuvudtaget så gäller det nog att vara väldigt tydlig med vad som förväntas. Brädspelande är trots allt en social sysselsättning och ingen har särskilt roligt när någons topplock hotar att flyga all världens väg bara för att pandan åt upp fel bambu.

Jag ser egentligen inga tydliga begränsningar vad man bör och inte bör spela med Den dålige förloraren. Har man med Typ 2 att göra kanske ett samarbetsspel är lämpligast (eller kanske allra helst ingenting alls), medan Typ 1 går att integrera i de flesta spel utan några problem. 

Märker ni förresten att jag är ganska positivt inställd till Den dålige förloraren Typ 1? Det beror så klart på att det är i det facket jag i alla fall traditionellt har brukat placera mig själv. Med åldern har jag sansat mig och istället börjat uppskatta spelandet mer än slutresultatet, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta en rejäl holmgång med upptrissad stämning och en och annan irriterad blick. Ett brädspel blir så mycket roligare om det inte bara är kindpussar och ”vill du ha lite mer kaffe?” hela tiden…

Slutligen, Den dålige förloraren är inte sällan samma person som Den dålige vinnaren, men den historien sparar vi till en annan gång.

Spelartyp: Spädbarnet

spädbarnet brädspel sällskapsspelDe flesta av er har säkert redan upptäckt det här på ett eller annat sätt, om inte annat genom förra veckans Skyttegravsrapport, men jag tycker ändå att det är på sin plats att göra ett mer formellt tillkännagivande:

Likt Prins Daniel står jag nu och ler onödigt nöjt inför applådåskor och tusentals kamerablixtar. Leendet stelnar till lite då och då och avståndet som jag noggrant måttade upp mellan mina händer tidigare förändras ständigt eftersom mina gymmuskler inte orkar med, men jag är i alla fall oförändrat stolt. Spelglädje har nämligen fått ett litet tillskott till redaktionen i form av den genomsöta men extremt kolikhögljudda Hilda.

Hildas ankomst till världen har öppnat mina ögon på mer än ett sätt; det jag tidigare ansåg vara högljutt är nu smekningar mot mina trumhinnor och jag tror inte längre att det är omöjligt att bajsa sig själv mellan skulderbladen. Jag har också fått upp ögonen för en helt ny spelartyp vars existens jag inte ens hade reflekterat över, i form av Spädbarnet.

Spädbarnet har många egenskaper gemensamt med Kaparen och i många fall kan man med all säkerhet sätta likhetstecken emellan dem. Jag vill dock hävda att Spädbarnet har ett bryskare sätt, för där Kaparen väljer ut ett stackars offer att distrahera socialt tar Spädbarnet inte bara över spelbordet utan hela tillvaron genom hänsynslös terror. Ett spädbarn nöjer sig heller inte med ett glas vin att pimpla på utan kräver fullständig uppmärksamhet och ett blottande av kroppsdelar som annars, i spelväg, bara förekommer i klädpoker. När ett Spädbarn bestämmer sig för att ta över en spelkväll kan man alltså lika gärna förklara brädspelandet oavgjort och istället utlysa tävling om vem som orkar räkna flest vägstolpar på den efterföljande barnvagnspromenaden.

För en brädspelsälskande förälder är det här naturligtvis en omvälvande situation att hantera; all den tid som exempelvis fanns till att först göra setup till ARKHAM HORROR och sedan spendera x antal timmar med att förlora sig i det (bokstavligen) har slutat att existera. Eller, existerar gör den ju definitivt fortfarande, den har bara blivit uppdelad i massor av små, små, småååå bitar som inte går att göra något vettigt alls med i Arkham-väg. Frugans favoritspel AGRICOLA? Samma där, för man får nämligen inte ens ha sin analysparalys i fred när ett Spädbarn är i farten.

Om sanningen ska fram så är Spädbarnet faktiskt den värsta (och bästa) spelartyp jag någonsin har stött på. Hen tar nämligen inte bara över själva spelandet utan förebygger också effektivt att brädspelande ens uppkommer genom att, i mitt fall, stjäla en av de givna deltagarna. Frugan tenderar nämligen att vilja göra helt andra saker än att spela spel mellan amningarna, vilket i och för sig är förståeligt men samtidigt fullständigt obegripligt. Skulle man ändå lyckas få till ett speltillfälle kan man räkna med att Spädbarnet tröttnar på att [infoga valfri spädbarnssyssla här] och gör sig påmint genom att plåga allas hörsel- och luktsinnen med en otäck träffsäkerhet.

På kort sikt finns egentligen ingen räddning om man råkar ut för ett Spädbarn. Månader av ammande, bajsande, skrikande och (sovande) är att vänta och det är helt enkelt bara att slå på survival mode och genomlida i väntan på bättre brädspelstider. När inte ens ett spel som LOST CITIES hinns med mellan kolikattackerna är det bara att inse att, hur hjärtskärande det än är, alla spel som kräver någon form av djupare analys gör sig bäst i garderoben tills Spädbarnet har… typ slutat att vara Spädbarn eller tills man kan låna ut hen till någon frivillig ett par timmar.

Vad ska man då spela i sällskap med ett Spädbarn? Ja, det rätta svaret i Spädbarnets ögon är så klart ingenting eftersom brädspel, av någon oförklarlig anledning, inte ingår i deras startpaket av instinkter. Men eftersom vi alla vet att det inte är möjligt får man helt enkelt prova sig fram och se vad som fungerar från fall till fall. Räddning och konstgjord andning i väntan på att lugnet(?) åter ska lägra sig över hemmet kan vara att fylla på spelförrådet med lätta, snabbspelade spel som tål att avbrytas utan att för mycket spelglädje går förlorad. Visst kan det bli lite som att spela DIPLOMACY via e-mail, men brädspelande med lång ledtid är bättre än inget spelande alls, eller hur?

Mitt i all misär finns det dock ett ljus att sträva emot eftersom Spädbarnet är… just ett spädbarn. De är, som ni alla säkert vet, otroligt formbara och går att uppfostra till alltifrån violinister till våldsbrottslingar och varför då inte passa på att föda upp en ny brädspelsnörd? En sådan skulle man ju kunna ha en enorm glädje och nytta av vid framtida speldagar, och får man bara det före detta Spädbarnet att vara med och spela kommer garanterat även övriga familjemedlemmar med på köpet. Visst är risken överhängande att dagen då man för första gången får stryk av ett barn i strategi- eller frågespel (eller hur Nalle?) rycker allt närmare, men det kan det väl vara värt? Nu pratar jag förresten i generella termer här för det kommer så klart aldrig att hända mig.

Ni hör, det finns en happy place där framme vid horisonten; allt som behövs är ett Hubbard-teleskop.

Spelartyp: Hackkycklingen

spelglädje brädspel

Prairie Chickens by Pat Gaines (Licens: Creative Commons)

Krutröken ligger tät över spelplanen. Den ena skärmytslingen avlöser den andra och ingen går någonsin säker. Eller jo, alla går egentligen säkra. Alla utom en, för när lugnet åter lägrar sig över kvällen saknas en spelare. Eller ja, saknas är kanske fel uttryckt. Det saknas i alla fall en hel spelare; kvar där hen satt halvligger nämligen en hulkande kvarleva. Allt hopp är ute och det enda som återstår är egentligen att kompostera resterna tillsammans med kaffesumpen. Vi som bara skulle lira AGRICOLA.

En uppmärksam läsare hörde av sig till mig, efter att ha läst texten om Offret, och undrade var inlägget om hackkycklingen fanns (tack Karl!). Svaret på den frågan var att den texten ännu inte existerade eftersom den var lite bortglömd, men att den skulle dyka upp när inspirationen gjorde sitt intåg. Det har den gjort nu och det har alltså äntligen blivit dags att göra en djupdykning i Hackkycklingens liv och leverne.

En Hackkyckling är alltså en spelare som, kort och gott, blir ansatt från alla håll utan möjlighet att varken försvara sig eller ge igen (märk väl, blir attackerad, inte inbillar sig). Möjligheten att hämnas infinner sig så klart förr eller senare, men det ligger då i Hackkycklingens natur att få igen tiofalt om hen ens andas om att försöka. Tänk en långtidssjukskriven som har fått ett nytt läkarintyg och ska berätta det för Försäkringskassan så förstår ni vad jag menar.

Nu kanske ni tänker att Hackkycklingen är en spelartyp som det alltid är väldigt synd om? Det är visserligen sant i de flesta fall, för vem tycker egentligen om att bli anfallen från alla håll, stampad på och slutligen komposterad? Men, jag skulle också vilja påstå att det där inte alls behöver stämma, det finns nämligen också Hackkycklingar som har fantastiskt roligt samtidigt som de genomför sin Golgatavandring. Har man någon form av självdistans är det nämligen svårt att inte skratta åt eländet när man blir skjuten för sjuttionionde gången i COLT EXPRESS.

Är då hackkycklingen medveten om sin belägenhet? Inte alltid. Jag har mött spelare som har hackats sönder och samman under ett spel och som sedan ryckt lätt på axlarna och konstaterat att ”nej, jag var nog inte så bra på det här spelet, min taktik gick inte hem”. Oftast brukar dock hen, förr eller senare, inse sin situation och agera därefter (läs: skapa kaos). Inte sällan kan stämningen då bli både hätsk och infekterad eftersom den oförstående Hackkycklingen blir sur på övriga spelares elaka behandling, medan övriga spelare (som hackar av spelmässiga skäl) blir sura över Hackkycklingens bitterhet och destruktiva spelsätt. Där vill man så klart inte hamna eftersom det ovillkorligen skapar en spiral rakt ner i brädspelskällaren; minnet från kvällen blir bittert och Hackkycklingen riskerar att i framtiden förvandlas till Den utstötte (som inte är presenterad på Spelglädje ännu).

Något som Hackkycklingen, i alla fall den bittra varianten, ofta är helt omedveten om är sin egen roll i situationen. För det är ju en situation som uppstår och inget annat. Den lilla djävulen på min högra axel viskar nu att det också kan vara en roll som någon har med sig till det nyuppställda spelbordet, men det vore ju i så fall mobbning på hög nivå så den möjligheten väljer jag att bortse ifrån. Hackkycklingen är alltså inte en person som övriga spelare tycker illa om på riktigt utan hen har helt enkelt bara hamnat lite på kant med de andra inom spelets ramar.

Åter till den uppstådda situationen; vad är dess orsaker? Min erfarenheter i ämnet säger att det kan handla om både slumpmässiga och självförvållade orsaker. Om vi börjar med det jag tycker är minst intressant: slumpen. Den kan vara en hemskt elak faktor, men någonstans måste man ju, som brädspelare, acceptera att det ibland bara går åt skogen oavsett vad man gör. Tärningen visade fel, korten var inte matematiskt korrekt blandade och så vidare. Det är helt enkelt inte mer med det och rollen som Hackkyckling är bara att hacka i sig.

Betydligt intressantare tycker jag att det blir när man funderar över de självförvållade orsakerna. Ta t.ex. om någon försöker kriga sig in i Nord- och Sydamerika samtidigt under ett parti RISK, borde hen inte vara förberedd på att tvåfrontskrig och Hackkycklingsskap då? Eller till och med ett trefrontskrig och total massaker eftersom en tredje spelare kanske ser sin chans att attackera bakifrån? Vidare, om någon leder ett spel överlägset, är det då inte naturligt att övriga spelare gaddar ihop sig lite för att peta bort hen från tronen?

Jag tycker i alla fall det och rollen som Hackkyckling kommer, i ovanstående situationer, som ett brev på Posten. En person som blir irriterad över ovanstående självförvållade hackkycklingsskap har förresten enligt mig brister i sin förståelse för socialt samspel och brädspelandets dynamik; om flera är intresserade av en viss ruta på spelplanen går det ju liksom inte att slå sig ner där och tro att man ska få vara i fred. Fråga Putin.

Som ni märker så är Hackkycklingen av komplicerad natur och hen kan framträda i en mängd olika situationer. För att minimera hens påverkan på alla värdefulla spelkvällar skulle jag därför vilja ta tillfället i akt att föreslå en enkel tumregel för alla potentiella Hackkycklingar (och det gäller ju faktiskt oss alla):

”Om du förvandlas till en Hackkyckling, känn dig hedrad. Du är, som de säger i dokusåpornas värld, ett hot.”

Om jag slutligen ska fundera lite på vilka spel som bör undvikas i en Hackkycklings sällskap, vad kommer jag då fram till?  Jo, med facit i hand är svaret självklart att man aldrig, inte under några som helst omständigheter, bör spela krigsspel med Hackkycklingen. Problemet är bara det att man aldrig i förväg kan veta i vems gestalt hen kommer att framträda nästa gång. Därför föreslår jag helt enkelt att man spelar de spel man önskar i sitt sällskap och skulle någon bli ledsen och börja gråta är det väl inte värre än att man avbryter spelandet. Eller så ber man Hackkycklingens mamma komma och hämta hen så att spelandet kan fortsätta. Typ.

Glöm förresten inte, Hackkycklingen och Offret är inte samma person; Offret är snarare en hypokondrisk Hackkyckling som bara inbillar sig alltihop. Är du osäker på vilken spelartyp du har att göra med? Var ännu elakare, det är roligare för alla om man i alla fall kan utesluta hypokondrin ur ekvationen.

Spelartyp: Idioten

IDioten

Martin befinner sig på Mallorca. ”Semester” har jag hört honom kalla tilltaget. Resan är så klart trevlig för honom. Men vet ni vad? Den är faktiskt ännu trevligare för mig. Nu slipper jag nämligen ha en analretendent blondin som vakar över mig och min textproduktion.

Inte för att jag vet vad jag ska skriva om. Har inte den blekaste, faktiskt. Detta är en smula beklämmande. De flesta texter blir bättre av att handla om någonting. Situationen blir givetvis inte lättare av att jag lovat krysta ur mig ännu ett inlägg redan nästa vecka. Snacka om att jag känner mig pressad här! Så, om någon upplever ett kvalitetsdropp under Martins frånvaro så… tja, jag tar på mig skulden. Det är så här det blir.

Varför tog jag på mig detta? VARFÖR? Två inlägg på två veckor? Det är inhumant. Tänk vad trevligt mitt liv skulle ha varit om jag inte vore en sån…

Aaah! Ett inlägg börjar ta form i mitt sinne: ”Tänk vad trevligt mitt liv skulle ha varit om jag inte vore en sån idiot.”

Tänka sig att jag kanske har någonting att skriva om, trots allt? En spelartyp. Som jag – no offence, gott folk – har döpt till Idioten. Idioten är enkel att beskriva: Hen är den spelare som inte fattar spelreglerna. (Ni kan alltså feteglömma att spela WAR OF THE RING eller DIPLOMACY med en Idiot – hen anser trots allt att ett parti UNO är utmanande.)

Man ska inte blanda ihop Idioten med Den Paralyserade. En spelare som drabbas av Paralys har full koll på reglerna. Hen är bara överväldigad av alla val och möjligheter. Idioten är dock så pass överväldigad av alla regler att hen helt enkelt inte fattar vad hen ska göra. Eller varför.

Detta beror inte på att regelverket inte har förklarats för Idioten. Gudars, nej. Reglerna har gåtts igenom framlänges och baklänges. Flertalet spelare har lagt sig i och gjort det ena pedagogiska försöket efter det andra att banka in reglerna i Idiotens lilla huvud. Men det har varit gagnlöst. Ingenting har fastnat. Ingenting har bitit. Ingenting har hjälpt. Idioten är och förblir en… ja, en idiot.

Jag minns i synnerhet ett part GAME OF THRONES för några år sedan. Alla spelare fattade hur spelet gick till. Alla utom en. Varje gång man trodde att man lyckats få honom att förstå hur ordermärkena skulle läggas ut, eller hur maktbudgivningen gick till, så visade det sig att han bara låtsades förstå. För att inte verka dum. (Kära läsare, följ mitt råd – det är bättre att verka vara dum och be om hjälp, än att verkligen vara dum och bara låtsas att man fattar.)

Spelet kollapsade så klart. Det var inte roligt för någon att spela när en av motståndarna var en… ja, en Idiot. Spelet kom ingenvart eftersom regelförklaringarna drog ut på tiden (och fick upprepas). Och spelglädjen var som bortblåst eftersom en spelare, i sin totala ignorens, blev ett kaoselement på spelplanen. Det slutade med att Idioten helt enkelt gav upp. Alla var tacksamma för detta.

Är jag taskig mot Idioten nu? Kanske. Men låt mig upplysa er om en sak: Jag har inte bara spelat mot mången Idiot i mina dagar. Nej, jag har även varit en. Ni förstår, det är missvisande att uteslutande klassificera Idioten som en spelartyp. Stundtals påminner Idioten nämligen mer om en roll – som många stundtals ikläder sig. Vem som helst kan vara Idiot. Så även jag.

Det finns spel vars regelverk jag har gjort mitt bästa för att förstå. Men som jag ändå aldrig fattat – till alla inblandades förtret. Det tyngsta exemplet är ett av mina hatobjekt – THE REPUBLIC OF ROME. Det spelet innehåller helt enkelt för många moment för att jag ska begripa vad som bör göras, hur det bör göras, och när det måste göras. Men det finns även enklare spel vars regler jag aldrig riktigt fattat. Av någon konstig anledning är AGRICOLA ett av dem. ”Världens enklaste spel,” har jag hört någon kalla eländet. Men om ni försöker spela det mot mig, då får ni vara beredda på att jag helt missar när det är min tur, vilka grisar som kan roffas, och så vidare.

Poängen här är så klart att många av oss är Idioter gällande vissa spel. Precis som vissa aldrig kommer att fatta fotboll, jazz, eller trädgårdspyssel.

Egentligen skulle jag vilja göra en elegant sorti vid det här laget. Kanske citera Louis Armstrong: ”There’s some folks, that if they don’t know, you can’t tell ‘em.” Visst vore det ett perfekt avslut på ett inlägg om spelidioter? Men eftersom jag inte är särskilt smart, så ska jag istället ta detta tillfälle i akt och jävlas lite med Martin. Vi har en liten överenskommelse om att publicera våra inlägg på onsdagar. Jag ska istället publicera detta inlägg 23.59 ikväll – EN TISDAG. Ser ni vilket kaos som bryter ut?! Hundar har sex med katter! Pensionärer går på knark!

Allt på grund av att en idiot åker på semester och lämnar en liten blogg i en annan idiots händer. Moahahahaha!

Spelartyp: Matematikern

Some-Math-web

 Some math by Behdad Esfabod (Licens: Creative Commons)

Kugghjulen snurrar, pannan uppvisar avgrundsdjupa veck och händerna fingrar nervöst på en spelkomponent som har självdött tre gånger i sin väntan på att placeras ut på spelplanen. Den stackars spelkomponenten har dock lång tid kvar innan den släpps ut i frihet, innehavaren tänker nämligen inte göra något förhastat. Övriga spelare påpekar vänligt att ”det nog är dags att göra det där draget nu eftersom det knappast kan vara så svårt att välja mellan de två alternativ som finns tillgängliga?”. Vad deras små, underlägsna hjärnor dock inte förstår är att i kvantmekanikens universum finns det en tredje möjlighet att ta ställning till; endast en imbecill person skulle bortse från något så uppenbart! Välkommen till ett spelparti med Matematikern.

Jag inser att ovanstående beskrivning ganska väl beskriver vad Matematikern står för i spelsammanhang, men jag ska ändå försöka mig på att utveckla eländet ytterligare. För det första vill jag påpeka att Matematikern är mycket lätt att förväxla med Den Paralyserade då de synliga symtomen är likartade. Under ytan är skillnaden dock milsvid, för medan Den Paralyserade centrifugerar osammanhängande tankar i en rasande fart utan att något av värde produceras, så väger Matematikern variabler, konstanter, sannolikheter och rotfyllningar med guldvåg; ingen parameter är för liten för att bortses ifrån och inget resultat är tillräckligt säkert för att inte tåla både en och fem extrakontroller.
Inte ens genom förflyttningarna, som är resultatet av allt tänkande, går det att med exakthet avgöra om man har med en Paralyserad eller en Matematiker att göra. En till synes korkad och framstressad förflyttning kan lika gärna vara genial och allt för invecklad för betraktarens hjärna att hantera.
I samarbetsspel är det ofta Matematikern som tar tag i taktpinnen och försöker detaljstyra övriga spelares drag. Här är Matematikern desto lättare att identifiera eftersom hen ofta använder sig av avancerad sannolikhetslära för att förstärka sina argument. Skulle argumenten ändå bortses ifrån av det trögtänkta klientelet runt bordet, och någon försöker göra en förflyttning som inte överensstämmer med den tyst formulerade, sanna, algoritmen, delas milda tillrättavisningar ut medelst himlande ögon, jämmer och lätt smisk på fingrarna. ”Om inte beräkningarna följs in i minsta detalj tillförs ju ny data och då måste allt processas en gång till!” Fast inte Matematikern emot…

Det som tycks driva Matematikern, eller i alla fall dem jag har spelat spel med, är vinstbegär. Vad finns det liksom för mening att sitta och våndas över spelresultatet om det går att grunna lite på roten av ett negativt tal inuti en integral, sätta sig på räkmackan och sedan semestra mot segern? Frågan jag omedelbart ställer mig är om det verkligen är roligt att spela då; för vari ligger spänningen? Jag kan tycka att det är en sak att sitta och hårdräkna i spel som LE HAVRE och IN THE YEAR OF THE DRAGON (som trots allt i grund och botten är förklädda mattelektioner), men när Matematikern börjar klä av temadrivna spel, som DEAD OF WINTER och ARKHAM HORROR, sitt tema har det gått för långt. Jag bryr mig inte om hur sinuskurvan för alla tings jävlighet ser ut, jag vill spela spel och låta mig förföras till verklighetsflykt av ett spännande tema! Likt en vulkan sitter jag och laddar upp min irritation tills jag helt enkelt tröttnar och demonstrativt börjar försöka förstöra Matematikerns beräkningar genom att göra irrationella förflyttningar och äta upp spelpjäser i smyg. Jag vill för övrigt hävda att det är omöjligt att beräkna sig till en seger i t.ex. ARKHAM HORROR eftersom det hela tiden finns så många okända parametrar. Det hindrar dock inte Matematikern ifrån att försöka.

Tro det eller ej, men det brukar faktiskt fungera ganska bra att spela spel med Matematikern. Eurogames (där fokus ofta ligger på att samla poäng eller pengar) är att föredra eftersom de inte ställer några krav på inlevelse; temat brukar dessutom alltid vara extremt löst påklistrat i den typen av spel. Visst är det så att Matematikern ofta avgår med segern i sådana spel, men det gör utmaningen för övriga spelare så mycket större. Skulle det visa sig vara omöjligt att fajta ner hen? Prova att härma alla hens drag; sådant beteende är extremt otäckt för en Matematiker eftersom den typen av motståndare sällan eller aldrig finns med i den heliga algoritmen.
Jag vill å det bestämdaste varna för att spela samarbetsspel med en Matematiker. Som jag nämnde tidigare går ofta själva samarbetsdelen hen förbi och samtliga deltagares spelpjäser förvandlas istället till x och y:n som måste förflyttas med perfektion. Demokrati? Tja, en diskussion kan man ju alltid ha men det finns ju ändå inga argument så starka att de inte går att montera ner med lite matematisk exakthet. Minsta uträkning som presenteras högt får dessutom övriga deltagare att mentalt färdas tillbaka till minnena om när det var tävling i vem som kunde fylla flest gröna skrivhäften märkta ”RÄKNE”. Sakta förvandlas de till passiva åskådare vars spellust långsamt falnar bort i ett plågsamt diminuendo. Spela. Aldrig. Samarbetsspel. Med. En. Matematiker.

Slutligen, det finns också Matematiker med för stort matematiskt kunnande för sitt eget bästa. Hos hen överstiger det teoretiska kunnandet RAM-minnets kapacitet och resultatet blir en livsfarlig cocktail av Den Paralyserade och Matematikern. Stöter man på en sådan bör det alltid finnas kylande isvatten vid bordet; att städa upp när ett huvud har exploderat är nämligen ingen rolig historia.

Spelartyp: Anarkisten

direct-41439_640

Licens: Public Domain.

Min attityd till spelregler är ganska enkel: Regelverket finns där av en anledning, och man gör bäst i att följa det så utförligt som möjligt – men om någonting skulle råka bli fel, då är det inte hela världen. Mitt mål med spelande är ju i första hand att ha roligt, i andra hand att pulvrisera mina motståndare, och sedan tidigast i kanske tredje hand att se till så att allting gått rätt till. Det påminner i stor utsträckning även om min attityd till arbete.

Jag har på så vis en given motståndare i Regelryttaren, vars anala existens Martin penetrerat i tidigare inlägg. Regelryttaren är, som bekant, en varelse som ser ett egensyfte i att regler följs. Reglerna ska inte följas för att det är mest rättvist så, eller för att spelet blir roligare. Nope! Regler ska följas eftersom regler ska följas. (Det är en regel, typ.)

Tilläggas kan givetvis att jag håller med Regelryttaren om ganska mycket. Regler fyller en viktig funktion. Precis som nätet i tennis och bollen i fotboll. Men Martins analys är likväl korrekt: ”När regelrytteriet går ut över spelets flöde allt för mycket, kan det förstöra vilken spelsession som helst.” Med andra ord: Det kommer en gräns där nog får vara nog, och idealismen får maka på sig för den lite fulare, men ack så mycket smidigare, pragmatismen.

Så nej, Regelryttaren och jag sitter inte i samma läger. Men jag tar ändå Regelryttarens parti i dennes tidlösa strid mot sin ärkenemesis: Anarkisten.

Anarkisten är nämligen ett kreatur av en helt annan rang. Hen anser att regler på sin höjd är förslag på hur ett spel kan gå till. Förslag till vars trumma den stora gruppen, än mindre den individuelle spelaren, ingalunda är tvungna att dansa. Om en regel är i vägen, då kan väl alla… typ… bara komma överens om att den där eländiga lilla formuleringen inte riktigt behövs för stunden?

För Anarkisten tycks ett konstant undantagstillstånd råda på spelplan. ”Om du lite senare får flytta din kung två steg,” kan hen säga mitt i ett schackparti, ”kan då inte jag få göra det nu?” I just den situationen har Anarkisten förmodligen sett ett BRILJANT drag, som tyvärr kräver den regelvidriga lustigheten att kungapjäsen får hoppa två rutor. Vad gör en Anarkist då? Accepterar att det draget är omöjligt? Nej, givetvis inte – hen anser att regeln bör justeras, och inleder en slingrande, ormig och slemmig övertalningssession. (”Kom igen…” är Anarkistens favorituttryck, vilket alltsomoftast åtföljs av ett par sådana där sorgsna ögon som endast en hungrig hund bredvid matbordet annars kan uppvisa.)

Om ni har tur, kära läsare, så har ni inte stött på Anarkisten. Jag erkänner, till och med hoppas, att hen är ett sällsynt fanstyg. Men hen finns! Och hen finns i många olika inkarnationer! Mitt bästa minne av en Anarkist, är han som mitt i ett parti SHADOWS OVER CAMELOT föreslog att vi skulle ta bort alla katapulter från spelkartan, eftersom det ju skulle bli ”lite lättare att vinna då”. Samme Anarkist ville vid ett annat tillfälle gå tillbaka fem steg (!!) med den blodsugande greven i FURY OF DRACULA, bara eftersom han för så många rundor sedan kunde gjort ett mycket bättre drag.

Kära läsare, i ett välsignat spel, så är varje regel konstruerad för att förhöja spelupplevelsen på ett eller annat sätt. Reglerna är där för att göra spelet roligt, och de ska göra spelet roligt för alla. Det är en sak om man bestämmer sig för att sätta en regel ur spel bara för att spelet helt enkelt ska kunna gå vidare (här protesterar Regelryttaren!) – på samma sätt som det är en sak om man gemensamt bestämmer sig för att stryka, eller modifiera, en regel innan spelet drag igång (detta kan Regelryttaren gå med på, även om hen kräks en smula på kuppen). Men det är en helt annan sak, att hävda att eftersom det vore bäst för mig om just den här regeln inte fanns, och därför borde regeln inte finnas.

Buddhisten i mig vill gärna undvika alla extrempunkter. Mittens väg är min melodi. Men i regeldebatterna mellan en Regelryttare och en Anarkist, så tar jag parti med den förra. Annars kan vi ju lika gärna sitta och kasta spelpjäser på varandra, och låtsas att vi just tagit oss igenom DIPLOMACY på fem minuter – helt enligt reglerna, typ.

Spelartyp: Regelryttaren

Law-&-Order-web

Law & Order by Paige (Licens: Creative Commons)

Spelsessionen har pågått i nästan 2 timmar. Entusiasmen flödar, spänningen är olidlig och man kan riktigt ta på stämningen kring spelbordet. Alldeles strax kommer någon att sätta sin diaboliska plan i verket och förgöra sitt motstånd i ett enda drag. Segern kommer att bli total och… vänta nu. Entusiasmen flödar inte alls, någon olidlig spänning existerar inte och visserligen kan man ta på stämningen runt spelbordet, men inte av rätt anledning. Deltagarna ser tragiska ut, de flesta Facebookar eller spelar mobilspel, en stol står tom och man kan tydligt höra dämpade, förtvivlade snyftningar från toaletten. Ett bläddrande ljud ackompanjerat av hummande hörs från spelbordets bortre del och där sitter han, Regelryttaren, med huvudet djupt begravt i regelboken. Han tittar upp och ler förnöjt.

Regelryttaren är en person som spelar brädspel med tärningen i ena handen och regelboken i den andra. Hen vinner gärna och förlorar ogärna, men oavsett vilket är det allra viktigast att allt har gått rätt till; att allt har skett enligt reglerna. Regelryttaren tycks nämligen ha gjort det till sin livsuppgift att följa brädspelsregler in i minsta detalj. Finns inte nämnda regel i regelboken så..

”Vänta nu, självklart finns den i regelboken, det handlar bara om att leta upp den!”

Ni förstår själva, timmar av värdefull brädspelstid går åt till att slå i regelböcker efter regler som kanske finns.

En Regelryttare kan vara svår att känna igen vid första anblick och kan lätt förväxlas med den person som utsetts till att förmedla reglerna i det spel som ska spelas. Denna förväxling är enligt min mening helt onödig, eftersom Regelryttaren sällan eller aldrig är den person som sköter regelgenomgångarna. Däremot hinner det ofta inte spelas många drag innan hen utlyser totalt stillestånd i spelandet och ber att få låna regelboken. Regelryttaren har presenterat sig.

Resultatet av detta blir antingen:

1) att Regelryttaren ber om ursäkt och ger tillåtelse att spela vidare. Cirka 10 minuters spelande senare upprepas dock utlysandet av spelstillestånd och regelboken lånas om (Regelryttaren lämnar nämligen alltid tillbaka den efter en regelkoll).

2) att hen upptäcker att en regelmiss har gjorts och förkunnar att det nu måste utarbetas en plan för att misstagets effekter ska elimineras. Övriga spelare, med lite mer normal inställning till regler, föreslår inte sällan att misstaget ska bortses ifrån och att den numera kända regeln ska följas hädanefter. Detta accepteras sällan eller aldrig av en sann Regelryttare och för att det överhuvudtaget ska bli något mer spelande tvingas deltagarna genomföra sina drag baklänges till misslyckandets stund och så spelar man om därifrån. Enligt reglerna.

3) att situationen inte finns i reglerna. Detta är det värsta som kan inträffa för en Regelryttare (och för hens medmänniskor). ”Om det inte finns en skriven regel, vad har vi då att rätta oss efter?” utropar denne förtvivlat och sliter sitt hår. I mitt sällskap brukar vi här resonera oss fram till den mest logiska lösningen i förhållande till övriga regler och infoga den regeln i spelet. Duger detta för Regelryttaren? Kanske. Det duger dock bara om inga deltagare gynnas på kort sikt och om regeln går att rättfärdiga matematiskt och statistiskt i förhållande till spelets övriga regler (sånt tar lång tid att räkna ut).

Alla faktorer bakom det regelbundna regelkontrollerandet är inte kända, men något som ofta utlöser är om en motståndare gör ett snillrikt drag, eller om Regelryttaren befinner sig en trängd situation som till synes är omöjlig att ta sig ur. ”Finns det inget sätt att hindra det på via kända regler, finns det säkert en okänd, bortglömd regel att vända sig till” tänker hen och greppar regelboken. Detta brukar dock sällan lyckas, eftersom motståndarna i sin iver att sätta Regelryttaren på plats i regelfrågor självklart har utarbetat en vattentät plan. Att besegra en Regelryttare genom att använda spelets regler på ett hänsynslöst och utstuderat sätt är otroligt tillfredsställande.

Vilket är då Regelryttarens motiv? Rimligen har tanken om att ”rätt ska vara rätt” ett stort utrymme i hens tänkande, men egentligen tror jag att denne har samma goda avsikter som vi andra med spelandet och helt enkelt vill att spelsessionen ska bli bra, rolig och minnesvärd. Tyvärr är ju definitionerna bra, rolig och minnesvärd relativa och vad som är bra, roligt och minnesvärt för en Regelryttare kontra en av oss andra dödliga skiljer rimligen en del.

Regelryttarbetydelserna (om jag tillåter mig själv att raljera lite):

Bra: Spelet spelades helt enligt reglerna.

Roligt: Spelet spelades helt enligt reglerna och Regelryttaren själv fick nöjet att korrigera och eliminera effekterna av övriga spelares regelmissar.

Minnesvärt: Spelet spelades helt enligt reglerna, Regelryttaren själv fick nöjet att korrigera och eliminera effekterna av övriga spelares regelmissar, samt att Regelryttaren själv ändrade hela spelets utgång i sista stund genom att hitta och driva igenom en undantagsregel.

Hur är det då att spela med en Regelryttare? Är det roligt? Kanske rent av praktiskt? Jag skulle vilja säga att gråzonerna är stora här och att en viss grad av Regelrytteri måste existera i varje spelsällskap. Utan regler att följa blir det inget rättvist och roligt spel, det tror jag att vi alla är överens om. Men. När regelrytteriet går ut över spelets flöde allt för mycket kan det förstöra vilken spelsession som helst. Deltagarna börjar plocka fram sina mobiltelefoner för att ha något att göra under regelslagningarna och till slut upptäcker man att glädjen och kamplusten i spelandet helt har försvunnit (läs förresten Björns tankar om detta fenomen här).
Jag spelar hellre ett spel där regelmissar som varken gagnar eller sänker någon görs och så kan man låta upptäckandet av regelmissen vara tills nästa gång man spelar. Spelandet sker trots allt för nöjes skull och regler, tumregler, förhållningssätt och oskrivna lagar har vi svenskar tillräckligt av i det vanliga livet kan jag tycka.

Självklart finns det sätt att minimera Regelryttarens påverkan på ett spel, men då gäller det att man spelar något som är fruktansvärt okomplicerat eller att samtliga deltagare kan reglerna som ett rinnande vatten; Regelryttaren kommer nämligen att vilja ha en regeldiskussion oavsett om det är FIA MED KNUFF eller GENOA som spelas.
Spel att undvika då? Inte helt ologiskt gäller det naturligtvis att undvika spel med tjocka, inbjudande regelböcker vars innehåll är, eller går att göra, komplicerat. Mitt säkraste tips är dock att kunna reglerna utantill själv, vilket osvikligt tvingar Regelryttaren att träda tillbaka och erkänna sig besegrad.

Spelartyp: Offret

OffretBildlicens: Creative Commons

”Jag har ingen chans att vinna!” utbrister Offret, just innan han bittert slänger sina spelkort på bordet. ”Alla är ju bara emot mig!”

Och Offret har ju så klart rätt: Alla är emot honom. Men vad han inte riktigt förstår, är att alla inte bara arbetar mot honom – de arbetar även mot varandra. Alla mot alla-principen är trots allt helig i spelvärlden; man spelar för att vinna, inte för att vara snäll. Detta är dock en jämvikt i spelet som helt och hållet glider Offret förbi.

Varför märker Offret inte detta – att elände fördelas jämnt, och inte bara riktas mot honom? Jag vet inte. Men jag har en gissning: Offret är innerst inne övertygad om sin egen särställning, och om alla andras nedrighet – och just därför finns det enbart en giltig förklaringsmodell till hans motgångar, nämligen att omvärlden har konspirerat mot honom. I en rättvis värld skulle han ju konstant leda och vara bäst, i all sin förträfflighet – men nu gör han inte det, och därför måste världen vara orättvis, i all sin äcklighet.

Jag har stött på så många Offer i mina dagar att jag slutat räkna dem. De ligger på lur överallt. I kortspel, i strategispel. Minsta motgång tolkar de som ett hatbrott – en personlig kränkning, snarare än ett uttryck för spelinterna strategier. Ett smart drag mot ett Offer i schack, ser han som ett elakt drag.

En strålande ironi ligger dock på lur här. Ty Offrets beteende mynnar oftast ut i en självuppfyllande profetia: Att han konstant gnäller över alla andras attityder mot honom, innebär dessvärre att de börjar uppfatta honom som antingen (1) ett störande moment eller (2) en person som är väldigt rolig att utsätta för elakheter. I båda fallen kommer folk att, ja, vända sig mot honom i spelet.

Tag SWÄRJE som exempel. Ja, det är ett av mina favoritspel, och jag har nämnt det hundratals gånger redan här i bloggen. Ni får stå ut med att det dyker upp här titt som tätt. SWÄRJE är onekligen ett lir där mobbingliknande drag förekommer – men det ska, åtminstone för min del, ganska mycket till för att jag ska prioritera att trycka ned någon, framför mitt egna vinstintresse. Jag spelar för att vinna, inte för att göra någon till ett offer.

Men! Så fort Offret tittar in, och säger att folk behandlar honom orättvist, när ingen egentligen gör det… tja, då vaknar psykopaten i mig till liv. Offret ska bli ett offer på riktigt. Helt enkelt eftersom jag inte kan hantera att Offret verkar begära något slags särbehandling. Att Offret tycker att han ska slippa ifrån de virvlar av attacker, hämnder och annat gott, som vi övriga accepterar att vi utsätts för, är för mig en skymf mot all god spelheder.

Mitt råd till andra spelare som utsätts för ett gnälligt litet Offer är följande: Visa honom hur det är att verkligen vara  ett offer. Tryck ner den jäkeln så långt det bara går. Och förklara sedan att inget av detta hade hänt, om han bara skärpt sig och accepterat att ibland vinner man, men alltoftare förlorar man.

Vänligen notera #1:  Offret och Den Dålige Förloraren är inte samma person. Den Dålige Förloraren kan erkänna att man förlorar ibland, men kan samtidigt inte göra annat än bli arg och bitter. Offrets poäng är att det är omöjligt att vinna, så länge alla andra bestämmer sig för att trycka ner honom.

Vänligen notera #2: Offret och Hackkycklingen är inte heller samma person. Hackkycklingen är en spelare som genuint blir hackad på, Offret är en som föreställer sig att han är utsatt. (Dock kan Offret ganska snabbt övergå från Offer till Hackkyckling, åtminstone i min närhet.)

Spelartyp: Toffeln

Toffeln

Vinnarmentaliteten kring spelbordet är total. Alla ger sitt yttersta för att besegra sina motståndare och… men vänta nu! En av spelarna blandar geniala, motståndarförintande drag med besynnerliga och till synes otroligt korkade drag. Vad är det egentligen som händer?
Till slut får en deltagare nog och ställer frågan alla tänker på: ”Varför gjorde du sådär?” Svaret blir svävande och när frågeställaren fyller i med ”ditt förra drag till exempel; det gagnade ju inte ens dig själv. Det gagnade ju bara…”. Frågan hinner inte slutföras innan svaret på densamma står klart för alla: Personen som gagnas av det sista korkade draget, ja faktiskt alla korkade drag nu när man tänker efter, är sambo med den besynnerligt spelande deltagaren.

Skräckslagna miner zoomas in. Soundtracket från Hitchcocks Psycho hörs i ett ändlöst crescendo. Det sitter en Toffel vid bordet.

Toffeln är en kameleont. Hen är en spelartyp som inte bara spelar för sin egen vinning utan också för sin partner. Sanningen om vem som är och inte är Toffel kan länge vara dold och okänd, för att en vacker dag träda fram och slå dig i ansiktet med en medelstor rutten gös. Personen med den största vinnarskallen av alla kan från ett parti till ett annat ha förvandlats till den största skål mellanmjölk mellanmjölkslandet Sverige har skådat. Allt detta beroende på om en viss person deltar i spelet eller inte.

Toffelns motiv kan vara skiftande, men gemensamt för dem alla är att hen till varje pris vill hålla sin äkta hälft på gott humör. Den äkta hälften kanske är en enorm vinnarskalle som överför eventuella spelförluster på all övrig vardag? Eller så spelar hen inte så mycket spel och i glädjen över att hen äntligen är med försöker Toffeln skapa en så positiv spelupplevelse som möjligt? Faktum är att Toffelns beteende egentligen inte gagnar någon alls. Spelupplevelsen blir förstörd, inte bara för Toffeln och de övriga deltagarna utan också den särbehandlade partnern. Att toffla i sällskapsspel är inget annat än att underkänna sin partners mentala förmågor, vilket om denne inser det kan få minst lika allvarliga konsekvenser som en brädspelsförlust.

Nä, det där med toffleri är inget jag överhuvudtaget förstår meningen med. När Frugan är med och spelar spel är hon ofta en mycket farlig motståndare. Dessutom en motståndare som jag, vid en förlust, inte kan skicka hem. Istället måste jag dras med henne dag som natt och påminnas om den där försmädliga förlusten. När jag vaknar svettig efter en mardröm om brädspelsförlusten, vem tror ni då ligger på andra sidan sängen och flinar elakt? Frugor och andra partners borde alltså enligt min ringa mening krossas så fort den första tärningen är kastad; ett tankesätt som utan tvekan har lett till många minnesvärda spelsessioner i mitt sällskap.

Men. Om man nu tvunget måste ha, eller ofrivilligt råkat få, en Toffel med i sitt spelsällskap finns det som jag ser det bara en riktigt bra lösning för att påverkan av spelandet ska bli minimalt: Spela spel där flera spelare kan samarbeta. Lagspel leder till en omedelbar win-win-situation eftersom tofflandet där blir meningslöst (som om det inte vore det redan från början). Eftersom lagspel är bra att spela med Toffeln är svaret på vad man ska undvika att spela med denne ganska uppenbart; det gäller helt enkelt att undvika spel där ett lag på två spelare kan förstöra spelbalansen. Tänk er t.ex. ett parti RISK där två spelare undviker att attackera varandra, inte av strategiska skäl, utan för att den ene av dem är en Toffel och vill att den andre ska få vara med så länge som möjligt. Tofflande här framstår närmast som parodiskt; RISK är ju ett konfliktspel som enbart går ut på att förgöra varandra! Jag skulle kunna presentera många exempel till, men jag tror att min poäng har gått fram.

Men om man trots allt har hamnat i en spelsession där en Toffel sitter och gör sin grej, hur gör man då för att knäcka hen? Tja, det beror helt på hur djupt rotat tofflandet är. I vissa fall kan det ha gått så långt att beteendet har blivit omedvetet och då är det svårt att tvätta bort, men för att bryta ner den Toffel som är medveten om sitt handikapp (och så klart även vill dölja det) finns en fantastisk strategi:

Spela fram en situation där Toffeln måste göra ett tydligt ställningstagande mellan sin egen och sin partners välgång. Därefter är det bara att njuta av svettpärlorna som bildas i Toffelpannan och här kan man med framgång även kasta in några smädande ord i ekvationen för att göra situationen ännu mer obehaglig. Den Toffel som inte knäcks av detta är i det närmaste oknäckbar; har man en sådan i sin vänkrets får man helt enkelt tänka till nästa gång man bjuder in till brädspelskväll och bjuda in relaterat till det spel som ska spelas. Något bättre alternativ finns tyvärr inte.

Men varning! Som jag skrev tidigare är Toffeln en kameleont. Innan du vet ordet av sitter det kanske en ny Toffel vid ditt spelbord. Och Gud förbjude; det kan faktiskt vara du själv.