Vad är Kickstarter?

Kickstarter Spelglädje BrädspelDet här året har jag spenderat en hel del mantimmar på Kickstarter och när jag i helgen valde att stötta inte mindre än två nya projekt mindes jag att det, under den stora jultävlingen, framkom att lite Kickstarter-info hade varit önskvärt på Spelglädje. Så nu tänkte jag att ni skulle få det, helt enkelt.

Och därmed, gott folk, är stunden kommen för Spelglädjes Kickstarter-skola. Jag ska inte på något sätt utge mig för att vara proffs i ämnet, men eftersom det ligger i tiden att uttala sig om saker man inte är expert på vill ju liksom inte jag vara ett dugg sämre. Det ni kan förvänta er är alltså en ungefärlig redogörelse för hur Kickstarter fungerar och så fyller jag på med mina egna erfarenheter efter det.

Så… Kickstarter. Vad är det egentligen förutom ett svart hål att stoppa pengar i? Jo, det är en plattform för s.k. crowdfunding, vilket innebär att kreatörer söker förskottsbetalning för att kunna finansiera tillverkningen av en produkt. Personerna som stöttar projektet kallas för backers (därav uttrycket ”att backa”) och de kommer, om allt går som det ska, få varan hemskickad till sig när tillverkningen är färdig. Har man uppfunnit en helt ny sorts osthyvel eller en självknytande slips så är det alltså bara att starta en kampanj och hoppas på att samla tillräckligt många intresserade.

Hur intressant en självknytande slips nu får anses vara, så är Kickstarters stora behållning självklart brädspelsavdelningen och det är därför där jag spenderar all min tid. Nya intressanta projekt tillkommer varje dag och det är egentligen bara den egna disciplinen (och ekonomin) som avgör hur mycket man kommer att trassla in sig.


Vad innebär det då att backa ett projekt? Jo, när man väl har hittat ett projekt man tycker om, och det gör man förr eller senare, är det tid att skrida till verket. Det första man då gör (förutom att kritiskt granska allt annat som har med kampanjen att göra!) är att kontrollera vilka fraktalternativ som finns och om det ens går att få varan skickad till sig. Många projekt är EU-friendly, vilket innebär att alla spel som ska till EU fraktas till samma central och skickas vidare därifrån för att slippa tullavgifter.

Därefter  är det dags att bestämma sig för vilken pledge level man är intresserad av. Ofta går det att välja mellan allt ifrån ren donation eller print and play-version av spelet (skriv ut, klipp och klistra) till exklusiva deluxe-versioner med massor av materiellt lullull.

Varje projekt har ett bestämt pengamål för att det ska kunna förverkligas. Pengar därutöver brukar användas till s.k. stretchgoals, vilket innebär att kampanjen har en ekonomisk stege som låter tillverkaren att exempelvis höja kvaliteten på komponenter, lägga till expansioner eller ja, i princip vad som helst i takt med att de insamlade pengarna växer. Alla stretchgoals går så klart att följa på projektsidan och de är en extremt kraftfull motor för att driva kampanjen framåt. Vem kan liksom tacka nej till mer materialism i brädspel?

När kampanjtiden för projektet har gått ut finns det förhoppningsvis tillräckligt mycket pengar för att förverkliga det och det är först då som pengarna dras från kortet man angivit som betalningsmetod. En liten, men ack så viktig, detalj här är att om ett projekt skulle misslyckas med sin finansiering så behöver man inte betala något, på Kickstarter är det ”allt eller inget” som gäller.

Därefter är det bara att vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Och glömma att man väntar. Och slutligen bli överraskad över att det redan är dags för leverans. För väntan är ofta lång mellan kampanjens slut och den stund då det sprillans nya brädspelet ligger framför en, ett år är absolut ingen ovanlighet. Om man får sitt spel överhuvudtaget, vill säga…

…för det är extremt viktigt att komma ihåg att Kickstarter inte är en butik. Pengarna man väljer att investera i ett visst projekt är egentligen ett lån till tillverkaren. Självklart kommer de göra allt i sin makt för att realisera produkten, men förseningar är inte ovanliga och, även om jag inte har råkat ut för det själv, så har jag hört talas om personer som efter många år fortfarande väntar på sin produkt. Man bör alltså känna till att det är förknippat med viss risk att Kickstarta, så om det skulle gå åt fanders är det liksom inte lönt att spela ut ”kränkt småbarnsförälder som knappt har råd med mat”-kortet och/eller gråta ut i lokalpressen.

brädspel spelglädje sällskapsspel burgle bros

Burgle bros – ett av spelen jag har varit med och Kickstartat

Okej, så varför sysslar jag då med att backa på Kickstarter? Ofta blir ju spelen ganska dyra och man får, som skrivet, vänta länge.

Det korta svaret på den frågan är att jag är en brädspelsnörd (och materialist) ut i fingerspetsarna, jag tycker helt enkelt att det är otroligt intressant att hitta nya spel och spelidéer.

Det långa svaret? Samma som ovan med tillägget att när jag hittar ett projekt som slår an precis rätt hos mig så älskar jag att följa kampanjen från start till mål och se min peng bidra till att ett redan intressant spel fylls på med fantastiska stretchgoals och exklusiviteter som bara kan fås via Kickstarter. Vissa kampanjer låter dessutom backers påverka innehållet, bidra med idéer eller göra sin kopia av spelet personlig på olika sätt, så när man väl har lagt sin pledge öppnar sig en community av likasinnade som älskar att diskutera och vara kreativa.

Sen har vi ju den inte så ringa detaljen med att alla Kickstarter-spel inte når butik i Sverige eller någonstans överhuvudtaget. Jag brukar försöka undersöka den saken så gott det går för oftast ser jag ingen anledning att betala mer för något som jag kan köpa mycket billigare något år senare. Men. I de fallen där man inte kan vara säker på hur det ska bli får jag helt enkelt lägga spelets pris i ena vågskålen och risken att aldrig någonsin få spela det i den andra.

brädspel spelglädje Kickstarter sällskapsspel Dinosaur Island

Dinosaur Island – mitt favoritprojekt i år. Hittills…

Sammanfattningsvis, jag kan verkligen inte nog rekommendera er att läsa på ordentligt om ett projekt ni är intresserade av att backa. På kampanjsidan finns all information ni behöver för att kunna ta ett rationellt beslut och om ni undrar något därutöver är det bara att kontakta kreatören. Ofta är det en extremt öppen och transparent miljö i en Kickstarter-kampanj och de funderingar man har är man sällan ensam om. Efter att ni har lagt er pledge, följ kampanjen! Alla nyheter, kommentarer osv. som går att hitta där hjälper er att avgöra om det är läge att backa ur eller fortsätta.

Jag är medveten om att jag kanske stundtals låter som en domedagsprofet gällande riskerna med Kickstarter, men det är för att vara övertydlig om att de faktiskt existerar. Själv har jag aldrig råkat ut för varken stora förseningar eller uteblivna spel och jag inbillar mig att det, i alla fall delvis, beror på att jag är så noggrann med att välja ”rätt” projekt.

Och slutligen, ha roligt! Att delta i en Kickstarter-kampanj ska kännas kul, spännande och lustfyllt. Njut av processen, njut av väntan och till sist: njut av spelet vars existens ni har bidragit till!

Att fylla 35

spelglädje brädspel sällskapsspelI söndags hände det igen och vips hade jag blivit ett år äldre. 35. Vad är egentligen det för ålder på en man som strax är så pass gråsprängd att han bara saknar lite (mycket) gymmuskler för att platsa i en Dressman-reklam? Klart är i alla fall att på den här födelsedagen upplever mitt barnsliga huvud min kropp som betydligt äldre än det gjorde på den gamla goda tiden då jag som 34-åring skuttade runt i livet som en guttaperkaboll.

Under året har jag t.ex. lyckats handbollssarga mitt vänstra knä så pass mycket att jag inte längre kan ägna mig åt min favoritträningsform jogging. Det har fått effekten att jag är så pass lös och otränad att jag får träningsvärk i lårens baksidor av något så basalt som maskrosplockning på mindre gräsmatta. Dagen efter nämnda syssla passade dessutom ryggdelen, som sitter strax ovan platsen då ryggen blir ett veck, på att berätta för mig att jag minsann inte är 34 längre utan istället borde lägga mer tid på bridge och bingo framöver.

Varför belastar jag då er, mina kära läsare, med sådan här ömklig klagan? Tja, förutom att jag självklart söker era innerligaste sympatier över min prekära situation tänkte jag rapportera lite om hur det är att fylla 35 jämfört med hur det var att fylla 34. Det har nämligen, trots ovanstående, visat sig vara stor skillnad till det bättre, så när jag nu har fått gnälla lite är det dags att gå över till roligare ting.

Förra året klagade jag över avsaknaden av hårda, fyrkantiga paket innehållande bl.a. nya, goddoftande brädspel. Jag fick inga brädspel det här året heller, mer om det om en stund, men istället landade ett gigantiskt paket, innehållande världens hårdaste material, i min famn. Ni övriga småbarnsföräldrar förstår naturligtvis nu precis vad det handlar om, nämligen Lego.

I ett svagt ögonblick (och faktiskt redan till förra födelsedagen) hade jag berättat att jag önskade mig en alldeles egen Läderlappsgrotta att leka med. Önskningen var självklart inte realistisk eftersom de danska plastsmackarna har vett att ta bra betalt för sina små bitar, så döm därför min förvåning när jag nu som fysiskt svag 35-åring plötsligt hade byggmaterialet i min ägo. Jag tackar alla familjemedlemmar för presenten och för att ni känner mig betydligt bättre än jag själv gör; jag blev nämligen mycket gladare för den än vad jag, som vuxen och högskoleutbildad, borde ha blivit. Nedan kan ni se en del av det ljuvliga innehåll som presenten frambringar.

spelglädje brädspel sällskapsspel batmobile

Nu är ju inte Spelglädje någon Lego-blogg och ni ska veta att jag har full förståelse för er som slutade att läsa redan för en stund sedan. Men ni som fortfarande är med ska nu belönas rikligt, för det är nu själva brädspelsdelen av inlägget kommer.

När jag bloggade om min 34-årsdag uttryckte jag oro för att Meepeln skulle födas i allt för nära anslutning till den, med effekten att jag själv bara skulle få alibi-presenter framöver medan hon skulle få hela bergskedjor av roliga och genomtänkta paket. Redan nu har den farhågan kommit på skam med tanke på den gigantiska Lego-lådan, men jag har också själv utarbetat en listig plan för att bräcka det lilla livets paketskörd. Jag har nämligen passat på att beställa en stor låda med spel som kommer att komma fram preciiis lagom till Meepelns födelsedag. På så sätt är det jag som kommer att få det största och bästa paketet medan hon får nöja sig med gosedjur och en… sandlåda… som… ju är mycket större än mitt spelpaket.

Min plan har spruckit. Men oavsett, mitt paket är mycket bättre än hennes eftersom det innehåller kärleksfullt formpressad papp, medan hennes ju egentligen bara är en stor kattlåda för kvarterets vildkatter. Så, paketet som ska bräcka Meepelns sandlåda innehåller följande spel:

TALES OF THE ARABIAN NIGHTS

Ända sedan jag såg recensionen från Shut up and sit down (se nedan) har jag kastat mer än en lysten blick åt spelets håll. Lagerstatusar och annat har dock kommit emellan varje gång jag har varit i färd med att beställa det, så när nu möjlighet gavs valde jag att slå till. Jag har egentligen ingen aning om vad jag kan vänta mig och vad jag kommer att tycka, men som älskare av story-drivna brädspel tror jag att jag kommer att ha oerhört trevligt i TALES OF THE ARABIAN NIGHTS sällskap. Och den där boken man får med alltså, jag kan knappt bärga mig tills jag får smygbläddra i den…

CASTLES OF MAD KING LUDWIG

Ännu ett spelköp som effektivt har förhindrats av diverse lagerstatusar hit och dit. Jag är dock säker på att jag kommer att älska att bygga slott till galne Ludwig och den enda tveksamhet jag egentligen har är att jag, av ekonomiska skäl, tvingades att köpa den nordiska utgåvan. Jag hoppas så klart att mina förväntningar, baserade på tidigare erfarenheter av dåliga svenska översättningar, inte ska infrias den här gången men hoppet är väl egentligen inte jättestort. Oavsett, klart att Ludwig ska ha sig ett överdådigt slott! Och jag ska bygga det. När min Läderlappsgrotta är färdig alltså.

STAR REALMS

Läsaren Fantastiskfiktion hörde, för alldeles för länge sedan, av sig och frågade om jag var intresserad av ett lite samarbete kopplat till recenserande av STAR REALMS i spel- och bokform. Vi bestämde, för alldeles för längesedan, att samarbetet skulle bli av och jag lovade, för alldeles för längesedan, att jag skulle skaffa ett spel i rappet. Och nu, efter alldeles för lång tid, är det äntligen på väg hit!

STAR REALMS är, även om det är det spel i lådan jag har lägst förväntningar på, ett livsfarligt inköp. Det är ett kortspel med massor av expansioner, det utspelar sig i rymden och det är litet och behändigt att transportera. Ni förstår själva, jag har fått en potentiell plånboksmördare på halsen. Märkligt nog ser jag mer och mer fram emot att spela det efter hand som jag skriver den här texten. Jag gissar att jag redan är illa ute. Den enda som kan rädda mig nu är förmodligen min bror eftersom han, av fullständigt oklar anledning, ogillar saker som utspelar sig i rymden. Undrar om han har tänkt på att hans eget liv faktiskt också utspelar sig i rymden? Det har han nog inte.

AUTOMOBILE

Det började med att jag var väldigt sugen på att hoppa på Kickstarter-tåget för BRASS, men att jag blev mer och mer tveksam i takt med att jag såg bortom den fantastiska artworken och förkovrade mig i det egentliga innehållet. När jag, kort därefter, satt och valde vilka spel jag skulle födelsedagsbeställa föll min blick, i vanlig ordning under de senaste åren, på AUTOMOBILE, ett spel som är skapat av samma konstruktör som BRASS, nämligen Martin Wallace. Vore det liksom inte kul med ett spel där man tillverkar och säljer bilar? Jo, självklart vore det så!

Problemet, och anledningen, till att jag inte har beställt AUTOMOBILE tidigare är att jag misstänker att det kanske är något för tungt för att gå hem i mitt sällskap. Men när jag avfärdade BRASS för att det var extremt tungt och bara några dagar senare såg nedanstående recension där AUTOMOBILE bedömdes som ”inte fullt så tungt” alignerade planeterna i mitt huvud. ”AUTOMOBILE är ju inte alls lika tungt som BRASS och då är det klart att jag ska beställa det.”

Så kan det låta när ett uppsnurrat nördhuvud resonerar logiskt och rationellt. Jag ser i alla fall oerhört mycket fram emot att prova och hoppas att jag känner någon närstående eller främling som är villig att prova.

STAR WARS: REBELLION

Och så har vi då kommit till sorgebarnet i lådan. STAR WARS: REBELLION. Spelet som jag avfärdade enbart baserat på temat eftersom jag är immun mot Star Wars-hype. Spelet som jag skrev att jag skulle låta alla fangirls/boys ha för sig själva. Spelet som jag inte skulle beställa. Spelet som jag ändå kanske skulle beställa. Spelet som jag nu har beställt och ser som kronjuvelen i min stora spelpaket.

Jag tycker att det verkar så inibomben roligt och det faktum att det är episkt spel med konflikter, rymdäventyr och hemlighetsmakeri för endast två spelare gör mig taggad till tänderna. Frågan är bara om jag ska ta mig an rollen som Imperiet eller Rebellerna när vi spelar? Vill jag leta rymdbas eller gömma den? Vill jag ha Darth Vader med eller emot mig? Vi får se, hursomhelst är Björn förvarnad om beställningen och Björn är sugen. Det här blir nog väldigt bra och lär ensamt bräcka vilken sandlåda som helst.

Recension: Sushi Go!

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: kortspel, familjespel Antal spelare: 2-5
Speltid: 15 min Språk: Engelska, svenska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Gamewright

Tycker ni om sushi? Det gör jag trots att det fett som saknas i maten alltid hamnar på räkningen istället. Det krävs nämligen väldigt mycket sushi för att jag ska bli mätt och i princip varje gång slutar det med att jag får stanna till vid närmaste snabbmatsvagn och köpa mig lite tyngd och utfyllnad efteråt.

Att jag och de japanska godbitarna fungerar så tillsammans är faktiskt ganska komiskt nu när jag sitter här och ska recensera SUSHI GO!, min spelmässiga upplevelse är nämligen precis likadan som den gastronomiska: det räcker liksom inte riktigt ända fram och måste fyllas ut efteråt. En utveckling av det där kommer strax, men först några rader om vad dagens recensionsobjekt egentligen är för ett lir.

SUSHI GO! är ett väldigt behändigt, lättlärt och snabbt spel som går ut på att bygga ihop de bästa kombinationerna av sushi på bordet framför sig. Vilka kombinationer som är de allra finaste avgörs av en förutbestämd poängtabell och själva utmaningen ligger således i att lyckas samla ihop dem i kamp med motståndarna. Samlandet går till så att samtliga deltagare får en hand med sushi-kort, antalet kort beror på hur många man är, väljer ett av dem och lämnar de överblivna till spelaren till vänster. När alla bestämt vad de vill ha läggs de valda korten synligt framför respektive spelare och därefter görs ett nytt val med den nya handen man fick skickad till sig. Sådär håller man på, väljer och skickar, väljer och skickar och väljer och skickar tills det inte finns några kort kvar varpå poängen räknas, bordet rensas och en ny omgång börjar. Den som har samlat flest poäng efter totalt tre omgångar är obestridd sushi-mästare och… får köpa pommes till övriga?

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädje

SUSHI GO! har blivit rejält hyllat både här och där, men första gången jag spelade det blev jag fruktansvärt besviken på hur torftigt och meningslöst det kändes. Jag bara satt där och skickade vidare kort jag inte ville ha samtidigt som jag hoppades på att spelaren till höger skulle skicka korten jag behövde för att maximera mina poäng. Av den anledningen dröjde det ganska länge innan det plockades fram igen och när så väl skedde var mina förväntningar betydligt lägre. På så sätt överraskades jag av att det var roligare än jag mindes, men är samtidigt medveten om att det berodde  på Hälsoresan-syndromet.

Hälsoresan-syndromet: När man blir väldigt besviken på något man hade högt ställda förväntningar på, för att sedan uppleva att besvikelsen var överdriven när man efter lång tid provar igen med rimligare förväntningar. Syndromet är uppkallat efter min relation till Lasse Åbergs film Hälsoresan från 1999.

Men var det verkligen roligare andra gången? Nej, enligt Hälsoresan-syndromets alla regler så var det inte så och jag kan nu, med lite distans till mitt senaste parti, slå fast att SUSHI GO! faktiskt inte är särskilt roligt alls. Det är precis så meningslöst, strategilöst och mellanmjölkigt som jag först upplevde. Visst finns det några små finesser:

  • Man kan trippla vissa korts poäng om man lyckas kombinera dem med de, för sig själva värdelösa, wasabi-korten.
  • Man kan spela ut ätpinnarna som tillåter dig att välja två kort istället för ett.
  • Puddingkorten räknas som efterrätt och ligger kvar på bordet under hela spelet. De renderar sedan plus- eller minuspoäng beroende på om man har flest eller färst när spelet är slut.
  • De använda korten läggs åt sidan efter varje omgång, vilket innebär att möjligheterna till vissa kombinationer ändras efter hand som spelandet fortgår.

…men det räcker liksom inte till för att det ska kännas som att man verkligen spelar något överhuvudtaget. Man vet ju faktiskt inte något om vilka kort som finns tillgängliga i respektive omgång och allt handlar egentligen om att chansa på att vissa kort finns med och att motståndarna satsar på något annat än en själv. Visst kan man se vad övriga försöker laga till för läckerheter, men har man väl börjat att satsa fel finns det inte särskilt mycket man kan göra för att vända på det eftersom speltiden är så kort. Nej, för mig blir ett parti SUSHI GO! som ett dåligt lotteri där en eventuell vinst beror alldeles för mycket på omständigheter jag inte kan påverka.

Sushi go brädspel sällskapsspel spelglädje

Samtidigt är ovanstående åsikter ett problem för mig eftersom jag så förtvivlat gärna vill tycka om SUSHI GO!. Artworken på korten är ljuvligt charmig och boxen med alla sina färger och upphöjd plåt är fantastisk att titta och klämma på. Spelet är dessutom alldeles lagom att plocka fram på plats mellan smörgåstårtan, Spädbarnet och kaffet eftersom det är så litet och snabbspelat. Omdömet måste därför landa i något av den mellanmjölkighet som SUSHI GO! representerar för mig. Det är alldeles för torftigt för att underhålla i konkurrens med t.ex. BOHNANZA, men ett alldeles utmärkt alternativ om man annars skulle plocka fram en vanlig kortlek för ett parti SKITGUBBE (priset är dessutom ungefär detsamma).

Jag tänker mig att SUSHI GO! är ett spel som flyttar in i sommarstugor/båtar/tält/ för att spelas med familjen under ledigheter och semestrar, men inte särskilt mycket mer än så. För mig som spelar brädspel så mycket jag bara hinner och orkar får det helt enkelt bli en tur till spelgarderoben efteråt för att fylla ut med något tyngre.

Rapport från Skyttegravarna: Pandemic Legacy

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjePlats: I Tosteberga med snön(!) vinande runt knutarna 
Ett spel: Pandemic Legacy
4 lite slitna personer + en sovande bebis: Martin, Frugan, kusin Björnebyk, 
Björk + Meepeln

OBS! Den här texten är fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Allt började som en helt vanlig plan på att vi skulle träffas och hitta på något (spela spel) på påskafton. När Köpenhamns-borna kusin Björnebyk och Björk erbjuder sig att hälsa på är jag och Frugan sällan nödbedda och vi började därför de minutiösa förberedelserna inför besöket. Det städades och fejades, Frugan planerade mat, jag bestämde att vi skulle spela KINGSBURG och Meepeln gjorde sitt allra bästa för att avbryta oss i både tid och otid.

Med hjälp av inläggstiteln kan ni säkert räkna ut att Meepeln fick precis som hon ville och planerna om ett parti KINGSBURG kom rejält på skam (städandet och fejandet rådde hon tyvärr inte på). Dagen innan råkade jag nämligen nämna ”det där spelet som vi pratade om i julas och som jag tänkte fråga er om ni vill vara med och spela igenom någon gång?”. Berättelsen om PANDEMIC LEGACY gjorde att kusin Björnebyk tände på alla cylindrar medan både Björk och Frugan var försiktigt positiva. Hursomhelst bestämdes det att vi skulle sova på saken och slutgiltigt bestämma oss när vi träffades.

Som den ansvarsfulle brädspelsvärd jag är satte jag mig så och läste reglerna på påskaftonens förmiddag. Där kunde jag läsa att man rekommenderades att spela ett parti utan legacy-elementen först om man var nybörjare och/eller kände sig lite osäker på hur spelet fungerade. Både jag och Frugan har spelat det ursprungliga PANDEMIC tidigare men både Björk och kusin Björnebyk var gröngölingar i ämnet, varför det låg två PANDEMIC-spel travade på varandra när de ärade gästerna dök upp. Samtliga var överens om att ett provspel var en bra idé och när vädret effektivt eliminerade alla möjligheter till promenader, loppisbesök och andra ansvarsfulla vuxenbestyr återstod bara att låta kaffebryggaren tala och packa upp spelen.

Vårt provspel slutade med succé på alla nivåer. Vi vann en tämligen komfortabel seger, Meepeln sov snällt i sin säng och framförallt: vi var alla överens om att PANDEMIC LEGACY var något vi skulle ge oss in i ögonaböj bums. Några tilläggsregler senare var vi redo att rädda världen och ärligt talat har jag svårt att se ett mer perfekt team att lägga hela världens öde i händerna på; en snorig Fruga, jag med mitt sargade knä, kusin Björnebyk med en heshet som lovade förkylning och Björk med både gördel och engelsk värmekudde fastsatt på sin övertränade rygg.

PANDEMIC LEGACY är ett samarbetsspel där man ska bekämpa fyra dödliga sjukdomar under ett helt år. Varje spelmånad infogas nya händelser, regler och twistar och det är upp till dig och dina kamrater att hantera kaoset som uppstår runt virusens framfart. Konsekvenser, handlingar och effekter sparas dessutom från parti till parti, vilket gör att de val man gör påverkar framtiden och samtidigt skapar en egen personlig berättelse.

Januari utlovades vara ungefär som ett vanligt parti PANDEMIC. För mig kändes det nästan som en besvikelse att upplevelsen skulle bli nästan densamma som det föregående testpartiet, men övriga deltagare verkade fortfarande väldigt entusiastiska vilket gladde mitt brädspelshjärta. Snart skulle jag dock få anledning att glömma både glädje och besvikelse för det utlovade standardpartiet visade sig bli någonting helt annat än det tidigare. Trots att vi spelade precis lika rationellt och metodiskt upptäckte vi att tingen utvecklades väldigt annorlunda och tyvärr då inte i positiv riktning. De betydligt högre insatserna i ett parti PANDEMIC LEGACY, både karaktärer och städer kan få permanenta skador, gjorde dessutom att vi inte bara kunde fokusera på att vinna utan var också tvungna att hålla världen i hyfsat skick inför framtida partier.

Trots den besvärliga belägenheten hyste vi ändå gott hopp om att vinna januari på första försöket. En kluster av virus som, extremt oturligt, resulterade i en lika plötslig som extrem smittospridning satte dock P för vår framfart och vips hade vi, ytterst snöpligt, förlorat.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Revanschlustan visade sig tack och lov vara enorm, och trots att klockan hade passerat rimlig tid för medelålders folk bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att spöa de där januarivirusen med all antibiotika vi hade. Till en början kändes saker och ting väldigt fina och kontrollerade, men ganska snart träffade skiten fläkten igen och ärligt talat kände vi oss en smula illa behandlade av spelet eftersom vi var rörande överens om att vi inte var förtjänta av alla motgångar vi hade. Jag är inte säker på om någon verkligen trodde på att vi skulle lösa det andra gången heller, men efter en rad både turliga och heroiska insatser konstaterade vi att vi hade vunnit. Med ett enda korts marginal.

Men nu är det egentligen inte hur det gick för oss som är  själva poängen med den här texten. Det viktigaste med PANDEMIC LEGACY är nämligen inte hur det går utan känslan och upplevelsen som spelet både ger och lovar. Om man bryter ner brädspelande i sin renaste grundform handlar det ofta om att ha maximerat något vid en viss given tidpunkt. Vad som händer därefter är helt oviktigt eftersom man då samlar ihop alla komponenter, lägger tillbaka dem i lådan igen och nästa gång man spelar börjar man om från början. PANDEMIC LEGACY tvingar en att kasta det tankesättet åt sidan fullständigt. Visst handlar det i grund och botten om att vinna, men det är minst lika viktigt vilket arv man lämnar efter sig eftersom väldigt mycket av det man gör sparas från spel till spel.

När vi vann januari befann sig Johannesburg och Montreal på katastrofens rand. Den verkligheten kommer vi att vakna upp till när vi tar oss an februari också och det kommer antagligen att hemsöka oss på ett eller annat sätt under hela spelåret. Kanske kommer de att tilldelas högre prioritet framöver eller så låter vi dem förfalla och gå förlorade, men oavsett vilket kommer vi att tvingas hantera konsekvenserna av vårt tidigare handlande. Hur vi vill göra bestämmer vi själva och känslan av att vi skapar vår egen berättelse är därför väldigt stark.

Och så är det den där känslan av oåterkallerlighet som ligger som ett gosigt täcke över hela PANDEMIC LEGACY. Lyckas man döda sin karaktär beordras man kort och gott att fysiskt förstöra karaktärskortet så att det aldrig kan användas igen. Samma sak är det med uppdrag och en hel del annat som jag av spoiler-skäl kommer att hålla absolut tyst om. Till en början var själva förstörandet något jag var tveksam till, och som materialist tyckte jag dessutom att det kändes direkt obehagligt att lägga hand på mitt kära spel på det viset, men efter att ha provat inser jag precis varför det är så. ”Förstör kortet” ger en definitiv känsla som ”lägg tillbaka kortet i lådan” aldrig någonsin hade kunnat komma i närheten av och såhär i spelets linda vill jag redan få order om att destruera mer!

Så, vi klarade alltså januari. Men vad händer sen? Tja, det enda jag vet är att nästa gång vi spelar så kommer februari att vara månaden vi spelar, i övrigt är allt ett helt oskrivet blad. Vi har bara skrapat lite på ytan av alla hemliga lådor och luckor som PANDEMIC LEGACY innehåller, så klart är i alla fall att det finns enormt mycket hemligheter och spännande regeländringar att upptäcka.

Ännu mer klart är att PANDEMIC LEGACY träffade precis rätt hos hela gänget och att det lurade oss att kasta allt sunt förnuft åt sidan. Planen för påskaftonen var nämligen att kusin Björnebyk och Björk inte skulle stanna allt för länge eftersom de skulle upp tidigt och åka på spa dagen efter. Jag och Frugan skulle inte heller vara uppe så länge eftersom Meepeln brukar vakna strax efter 06. Resultatet? Vi sa tack och adjö till varandra strax efter 02, men först efter att vi hade bokat in mer spel på den sista lediga påskdagen, detta trots att både jag och Björk skulle till jobbet dagen efter (och att jag hatar att boka in saker dagen innan jobb!). Precis den effekten har PANDEMIC LEGACY, gott folk. Känn er härmed varnade.

P.S. Nedanstående döda, äkta, varelse hittade vi inklämd mellan två hemliga boxar i PANDEMIC LEGACY-lådan. Slump eller medvetet? D.S.

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädje

Rapport från Skyttegravarna: Anachrony

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelPlats: I Tosteberga preteritum och futurum 
Ett spel: Anachrony
4 eventuella världsdominanter: Martin, Anders, Björn och Herr Baguette

Söndagen den 9/4 2017 hade dagen då allt skulle ske kommit. Igen. Förra gången insjuknade jag ju hastigt i en farsot som närmast påminde om en riktigt rejäl influensa, och fick ställa in. Frågan var alltså hur det skulle gå den här gången. Skulle jag vara död? Skulle Björn få nageltrång? Skulle Herr Baguette få permissionen indragen? Och hade Anders överlevt operationen han genomgick veckan innan?

Innan lampan släcktes på lördagskvällen läste jag de 19 sidor som utgör grundreglerna i ANACHRONY en sista gång och tänkte att ”mja, mjo, det här känns faktiskt som att det är under kontroll”. Och med den tanken som sällskap somnade jag stilla in för att aldrig åter vakna förrän nästa morgon när Meepeln tyckte att det var dags att gå upp. I samband med själva uppstigandet gjorde jag en okulärbesiktning av min kropp och kunde konstatera att jag visserligen uppvisade begynnande tecken på lönnfetma, men att det samtidigt inte verkade finnas några rent fysiska hinder för att jag den här gången skulle kunna genomföra den fantastiska ANACHRONY-dagen som planerat.

När jag några timmar senare fortfarande levde och bevittnade hur Björn stegade in genom min ytterdörr utan nageltrång(?), hur Herr Baguette inte bara dök upp utan också hade anammat klädkod mjukisbyxa och hur Anders transporterade sin opererade kropp till närmaste stol utan mer synliga problem än vanligt, kände jag mig lugn. Alla hade kommit på utsatt tid, alla verkade friska och alla hade, som lovat på heder och samvete, läst reglerna i förväg så att regelförklaringen skulle kunna genomföras på ett så enkelt och smidigt sätt som möjligt.

Antagligen anade de att jag skulle vara extremt nöjd om de bara behagade att dyka upp, för någon läxläsning hade de båda lärarna Björn och Herr Baguette inte ägnat sig åt. Däremot hade bankmannen Anders till min stora förvåning ögnat igenom reglerna lite snabbt och till min ännu större förvåning tyckte han sig därmed kunna reglerna så bra att då och då gjorde högljudda instick om regler han kände till. Att regeln i fråga inte var relevant i stunden eller skulle förklaras bara några ögonblick senare verkade inte bekomma honom nämnvärt. Björn och Herr Baguette satt pedagogiskt och betraktade den pågående brödrakampen.

Efter cirka en timmes förklarande, cirka varsin kopp kaffe och cirka 3-4 gråa hår vardera (sånt händer när man har passerat 30), var vi redo att sätta igång själva spelandet. Björn lade raskt beslag på Path of Harmony eftersom harmoni är ungefär det sista adjektiv som skulle användas för att beskriva honom. Anders som ju jobbar på bank bestämde sig för att sköta Path of Progression. Jag själv valde sedan, tvärt emot min egen övertygelse och i princip allt sunt förnuft, Path of Salvation. Kvar till Herr Baguette blev Path of Dominance, vilket passar väldigt bra ihop med den ”härska-och-söndra”-pedagogik han begagnar under sina arbetsdagar.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag. Framgångarna bedöms med hjälp av poäng och den som har samlat ihop flest när spelet är slut står som segrare.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Det första som hände var att jag drabbades av analysparalys, det andra som hände var att jag drabbades av förstärkt analysparalys och det tredje som hände var att jag fastnade i vinkelvolten. Reglerna i sig var egentligen inga problem att överblicka, det fanns bara så otroligt många möjligheter att kasta sig ut i att jag inte riktigt visste vilken skinka jag skulle sitta på.

Generellt kan man nog säga att jag har förbaskat svårt att lyckas i tyngre strategispel eftersom det alltid är någon annan som orkar tänka hårdare och bättre än mig. Så verkade fallet vara även denna gång för den franske Herr Baguette uppvisade en väldigt tysk effektivitet genom att mata ut arbetare över hela spelplanen, Anders räknade vinst/förlust som det fullblodsproffs han är och Björn… låtsades nog egentligen bara, men han verkade ha minst lika bra koll som övriga. Själv kände jag mig allmänt patetisk och bestämde mig för att gå ut löst och känna mig fram till en vettig taktik efter hand.

Slutklämmen i ett parti ANACHRONY handlar om att genomföra en framgångsrik evakueringshandling av huvudstaden. Varje fraktion i spelet har ett individuellt grundkrav för att själva handlingen ska kunna genomföras överhuvudtaget, men också en bonusförutsättning som kan ge stora mängder extrapoäng om man har förberett sig rätt. Vi hade nog ganska dålig koll på varandras krav och bonusmöjligheter, men tidigt i spelet var känslan att Herr Baguette var den som skulle bli mest framgångsrik. Han hade ett sådant där otäckt flyt där handlingarna kuggade i varandra perfekt medan vi andra ständigt tycktes sakna en resurs eller arbetare för att kunna göra vad vi egentligen ville och behövde.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Halvvägs in i spelet skrek våra magar efter annat än kaffe och vi bestämde oss därför för att ta middagspaus via två stekpannor kryddkorv med bröd. Under korvkonsumtionen kretsade Herr Baguette som en satellit runt bordet för att försöka räkna ut vem som hade bäst förutsättningar inför avgörandet. Omdömet lydde att den som låg bäst till att vinna var Anders (förmodligen tillsammans med honom själv, men det höll han tyst om), jag hånades som ute ur leken och Björn… ja, han nämndes inte alls. Anders blev nog lite stolt över att utnämnas som favorit, men också högljutt arg på Herr Baguettes tjuvkikande eftersom han, likt första bästa nordkorean tyckte att det som pågick i hans stad skulle förbli en hemlighet.

Själv höll jag ganska låg profil men var övertygad om att den genomeffektive Herr Baguette skulle vinna, att Björn skulle komma sist och att jag och Anders skulle slåss i mitten. Jag visste visserligen att jag hade en ganska bra slutkläm som de andra kanske inte hade räknat med, men eftersom jag sällan orkar räkna efter riktigt ordentligt hade jag ingen koll på hur långt den skulle bära mig.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

När allt skulle till att avgöras visade sig Herr Baguette mycket riktigt ha skrapat ihop en riktigt respektabel poängsumma på 55 poäng. Björn, som var så övertygad om att han var sist att han gick och bajsade när vi andra gjorde våra sista drag, kom… mycket riktigt sist med 43 poäng. Anders som vid det laget var rejält uppblåst av favorittrycket sprack som en ballong i ett törnessnår när hans poäng slutade på 49. Jag själv? Jag vann så klart på 57 poäng, precis som sig bör.

Min upplevelse av ANACHRONY blev därmed precis så positiv som jag hade hoppats. Det är tungt, hjärnbrännande, tematiskt, förvirrande i sitt fokus på tidsresor och precis lagom svårt för att tiden ska ägnas åt att fundera över bra drag snarare än vilka regler som gäller. Jag hoppas så klart att det kommer upp på bordet snart igen, även om jag har mina tvivel med tanke på att det är ganska uttröttande att försöka verka intelligent under så lång tid som 2 (4) timmar. Förhoppningsvis kan mina vänner mustra tillräckligt med kraft för att ställa upp några gånger till, jag är redo any day.

Tillfälligt avbrott


Kära läsare. Någon av er har kanske lagt märke till att det inte, som det brukar, har publicerats någon text på Spelglädje idag. Anledningen är lika irriterande som enkel:

Min bredbandsleverantör har fått skit i sitt blåa skåp och jag sitter alltså utlämnad ute på landet utan både internet och wi-fi. Av denna anledning kommer Spelglädjes snart 300-åriga tradition i att uppdateras på onsdagar tyvärr att brytas. Jag beklagar givetvis denna tragedi, men hoppas vara på banan igen så fort mitt mobila ersättningsbredband har levererats.

Kämpa på där ute, ni har i alla fall internet. 🙂

Recension: Machi Koro – Harbor (exp)

machi koro harbor brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: kortspel, familjespel, expansion Antal spelare: 2-5 
Speltid: 40 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 7+ Tillverkare: Pandasaurus Games

Har ni läst min recension av MACHI KORO? Om inte så är det ett utmärkt tillfälle att göra det nu för annars misstänker jag att ni kommer att ha väldigt svårt att hänga med i den recension som följer. Det har nämligen blivit dags att ta en närmare titt på MACHI KOROS första expansion, HARBOR.

HARBOR har, sedan den kom, haft rykte om sig att den ”fixar” grundspelet och städar bort en mängd problem och brister som envisats med sin närvaro. Men behövs verkligen det? Jag tyckte i alla fall inte det, så när jag valde att investera mina trippelt (minst) beskattade pengar i HARBOR var det helt enkelt bara för att jag ville åt lite mer av det goda. Men märkte ni att jag använde mig av preteritum ovan? Tyckte. En dag upptäckte jag nämligen att det så bejublade MACHI KORO hade hamnat långt in i garderoben och att jag inte var så värst sugen på att gräva fram det igen.

Anledningen? Jag hade märkt att i princip vartenda parti utvecklades på samma sätt. Folk köpte ostfabriker och kombinerade dem med rancher, eller så köptes drösvis med gruvor. Något annat brukade egentligen inte hända och förutsägbarheten var lika stor som variationen var liten. När MACHI KORO väl grävdes fram till bordet igen för ett tag sedan var det därför strikt villkorat från min sida att vi skulle infoga expansionen HARBOR också. I efterhand har jag insett att risken var stor att det där var MACHI KOROS sista dans i mitt sällskap och att allt faktiskt hängde på om HARBOR kunde pumpa in tillräckligt med nytt blod i mekaniken eller inte. Hur det gick?

MACHI KORO fick sin upprättelse! HARBOR lever verkligen upp till sitt rykte och lagar det som är trasigt, och som bonus hörsammar den dessutom en del av kritiken och önskemålen jag lämnade i min i övrigt positiva recension (detta är ett tydligt bevis på att Pandasaurus Games läser Spelglädje).

machi koro harbor brädspel sällskapsspel spelglädje

Den största och viktigaste förändringen med HARBOR hittas i marknaden där tillgängliga byggnader finns upplagda. I grundspelet låg samma byggnader upplagda parti efter parti och det var oftast fritt fram att köpa på sig sin favoritkombination. Nu är det dock slut på förutsägbarheten, marknaden består numera istället av 10 olika och slumpmässigt dragna byggnadstyper och det där vinstreceptet med ostfabriker och rancher som jag kände så väl till blev plötsligt helt värdelöst. Vem kan veta att det ens dyker upp en ostfabrik? Ingen, och om det ändå skulle dyka upp en ostsmackare kanske någon annan hinner knipa den före dig. Med HARBOR infogat handlar MACHI KORO mycket mer om att greppa möjligheterna efterhand som de dyker upp, vilket leder till ett mycket mer spännande och mindre förutsägbart spel.

Den näst viktigaste förändringen är de nya byggnaderna som infogas. De varierar självklart utbudet en hel del, men de förlänger också speltiden vilket gör att t.ex. caféer blir mer lönsamma att bygga. En del av byggnaderna är dessutom sammankopplade med huvudbyggnader (som ju krävs för att vinna), vilket skapar taktik i att utveckla sitt stadsbygge med hänsyn till vad man i övrigt väljer att satsa på.

Och med nyheterna kommer vi oundvikligen till de nya specialbyggnaderna. Vad sägs till exempel att bygga ett Skattekontor som ger dig möjlighet att plundra en rik motståndare på massor av pengar? Eller ett Affärscentra som tillåter dig att helt sonika byta bort en av dina egna byggnader mot en motståndares? HARBOR uppfyller alltså verkligen min önskan om att kunna påverka och förstöra för framgångsrika motståndare. Visserligen är det fortfarande tärningen som bestämmer om man ska lyckas eller inte, men jag lovar att det finns få saker i spelvärlden som är så tillfredsställande som att lyckas aktivera sitt Skattekontor mot en spelare som precis skulle till att vinna…

machi koro harbor brädspel sällskapsspel spelglädje

Den tredje och sista stora förändringen är att HARBOR infogar möjlighet till att spela med 5 spelare. Jag ska ärligt säga att jag inte har testat det ännu, Meepeln är ju fortfarande lite liten, men eftersom det har hänt att MACHI KORO har uteslutits som spelalternativ när vi har varit fler än 4 spelare välkomnar jag möjligheten med öppna armar. Tillåter jag mig att spekulera lite om hur det kan bli ser jag ett konkurrenskaos där pengar och byggnader byter ägare i ett tempo som kanske är lite väl högt, men det återstår att se den dagen jag provar. För prova, det ska jag definitivt göra.

Sammanfattningsvis, adderar man alla förändringar och tillägg som HARBOR kommer med blir summan variation. Förbi är tiden då ett parti MACHI KORO är förutsägbart interaktionslöst och trist; med HARBOR infogat finns många fler vägar att ta mot segern, fler byggnader att välja mellan och med de nya specialbyggnaderna skapas en väldigt trivsam rivalitet mellan spelarna. Det nya upplägget på marknaden gör också att spelarnas städer sällan är särskilt lika varandra och varje enskilt tärningsslag blir därför mer utslagsgivande och spännande.

Minns ni förresten att jag skrev i grundspelsrecensionen att Björn var så lyrisk över MACHI KORO att han skulle både köpa och expandera det bums? Eftersom Björn är Björn fick han aldrig ändalykten ur vagnen tillräckligt mycket för att göra det, men efter att ha provat HARBOR lossnade han rejält och beställde grundspel, expansioner och hela rubbet av tillbehör. Bara en sån sak.

Att vara inställd

brädspel spelglädje sällskapsspel

Det var lördag. Himlen var oskyldigt grå. Det snöblandade regnet slog mot trädäcket på typiskt vårvintermanér. Familjen var införstådd. Matbordet var bokat och avtorkat. ANACHRONY, spelet som jag väntat på att få spela i snart ett år, var laddat. Björn och Herr Baguette var inbokade på heldagsbasis. Minsta motståndets lag hade ersatt alla andra lagar som vuxna familjemänniskor måste följa. Ja ni märker, förutsättningarna för en fantastisk dag i brädspelsnörderiets tecken var utomordentligt gynnsamma.

Veckan innan lördagen ägnade jag, förutom till att arbeta, åt att försöka lära mig ANACHRONYS ganska omfattande regelverk. När de två vännerna som kommer på besök båda är lärare och pedagoger blir liksom pressen monumental gällande regelförklaringen och då gäller det att kunna sina saker. Har ni förresten förklarat spelregler för lärare någon gång? Det är otäckt. Man kan riktigt se hur de analyserar varje ord man säger och stoppar allt i sina kunskapsbanker gällande tillvägagångssätt som inte är pedagogiskt korrekta. Konstigt nog vill de aldrig själva förklara några regler, men den fördjupningen tar vi en annan gång.

På förberedelseveckans torsdag började jag känna mig lite märklig. Liksom febrig. Stärkt av det faktum att jag skulle vara ledig på fredagen och min stora längtan till lördagen mustrade jag all kraft jag kunde hitta och slutförde ändå min arbetsdag enligt plan. Att jag, när jag kom hem på kvällen, hade över 38 graders feber var jag varken särskilt förvånad eller orolig för. Lite feber har ju ingen dött av och eftersom feber går över lika fort som den dyker upp var jag säker på att vilodagen skulle skänka mig all läketid jag behövde för att den stora lördagen skulle kunna genomföras både med glädje och vigör.

Fredagen blev precis så full av vila som jag hade hoppats och jag ägnade mig åt rejäla vätskeintag och allmänt soffliggande. På kvällen innan jag somnade länsade jag Youtube på regelförklaringar och när jag somnade kände jag mig både förväntansfull och extremt förberedd på pedagogernas granskande blickar. ANACHRONY skulle äntligen ske!

På lördagen vaknade jag mycket tidigare än beräknat. Närmare bestämt 04.32. Innan jag vaknade drömde jag om hur jag, Björn och Herr Baguette spelade ANACHRONY tillsammans, men mitt i lirandet visade sig allt jag hade förberett vara helt förgäves. Spelplanen stod inte att känna igen, jag hade glömt bort reglerna och jag kände mig dessutom omåttligt förvirrad kring vad jag höll på med överhuvudtaget. ”Spela spel? Hur gör man det? Varför? De andra verkar ju ha koll på vad de gör, så det är bäst att jag låtsas att jag också har det. De är ju pedagoger och inför dem vill man ju inte verka korkad och obildad.” tänkte mitt drömmande jag. Alltihop var dessutom insvept i ett flummigt, roterande moln av yrsel och svettvåta sängkläder.

Ni som har varit där själva vet precis vad drömmen var. Japp, en feberdröm. Medan Frugan, extremt kärleksfullt och sympatiserande, gick för att hämta dubbel dos Alvedon lät jag mina svettvåta fingrar SMS-fälla bilan över den ljuvliga lördagen och döda allt hopp, inte bara för mig, utan för mina speltörstande vänner. Allt vi hade planerat, allt vi hade sett fram emot och precis allt vi hade ställt in oss på blev… inställt.

Vad gör man då när någon, inte bara slår undan benen på en, utan dessutom sågar av dem med rostigast tänkbara figursåg och hoppar på dem? Jag bad mig själv, Björn och Herr Baguette skriva några rader i ämnet och dessutom ange en färg som hade präglat dagen. Det här är berättelsen om vad tre speltörstande, medelålders män gjorde och kände den där lördagen som egentligen skulle ha varit trevlig.

Martin:

Drogad av två Alvedon och ett stort glas vatten sov jag till över 11 på förmiddagen. När jag vaknade förvånades jag över att Meepeln hade misslyckats med att godmorgon-spränga mitt febertyngda huvud och jag tänkte dessutom, extremt bittert, att om det inte vore för mig så skulle ett parti ANACHRONY pågått på våningen under. Med en gångart (och förmodligen ett utseende) som hade passat bra i The Walking Dead hasade jag mig ner för trappan och påbörjade sammanställandet av något som påminde om frukost. Arg över att jag hade blivit sjuk och avgrundsdjupt besviken över att speldagen som jag hade byggt upp så mycket förväntningar kring hade ställts in, walkingdeadade jag mig ner i mitt TV-rum och påbörjade något som skulle visa sig bli ett maraton i Sopranos-tittande. Kanske skulle jag kunna döva mitt lidande om jag ägnade dagen åt människor som hade det värre?

Fel. Folk dog. Lemlästades. Betedde sig allmänt svinigt. Men ingen hade det värre än en blek, medelålders man smittad av en allförgörande farsot. Följande SMS-konversation med Björn gjorde knappast saken bättre:

Björn: Jag har haft SKITTRÅKIGT idag, bara så du vet!

Martin: Och jag då!? Som tvingas se speleländet ligga framme samtidigt som jag försöker kämpa ner mina drygt 38 grader!

Björn: Jag lider med dig, men prioriterar mitt eget lidande, givetvis.

Det är verkligen härligt med vänner som bryr sig. Dagens färg: Snorgrön.

Björn

Lördagen blev en tråkig historia. Efter att jag hade vaknat och sett det sms vari Martin förvandlade allt mitt hopp om en någorlunda trevlig dag till rök och aska, satt jag i en stunds tysthet och stirrade in i den karga, bistra verklighet som är min tillvaro. Än en gång skulle jag alltså behöva konfronteras med hur innehållslöst mitt liv är.

För att distrahera mig själv från meningslösheten i min existens gjorde jag några tafatta försök att planera sociala aktiviteter med andra människor. Det gick givetvis rakt åt helvete; alla var upptagna med sina egna liv, och hade inte tid åt att hjälpa mig med min kris.

Dagen slutade med att jag låg i min soffa och spelade Horizon: Zero Dawn på mitt PlayStation, samtidigt som jag plågade mig själv med att kolla på Instagram för att se hur pass roliga och aktiva alla andra var.

Skulle jag beskriva lördagen med en färg, då vore den färgen onekligen grå.

Herr Baguette:

Jag ser rött, ibland blir man bara trött.

Hur kan jag känna mig hel nu när det inte blir spel?

Fann tröst i besserwisser och rödtjut.

Så fann den lördagen sitt slut.

Recension: Steampunk Rally

steampunk rally brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel, strategispel Antal spelare: 2-8 
Speltid: 45 min Språk: Engelska
Ålder: 13+ Tillverkare: Roxley Game Laboratory

Tänk dig att du skulle få möjlighet att samla några av historiens största uppfinnare och vetenskapsmän på en bergstopp i Schweiz. Skulle du göra det då? Förmodligen skulle de vara djupt oense om vem som hittade på vad och förmodligen skulle det leda till att de började putta ner varandra från toppen. Så, kanske, kanske inte va? Men tänk dig att det i samband med den där toppträffen också anordnades en tävling om vilken vetenskapsman som kunde ta sig ner från berget fortast med hjälp av en egenkonstruerad manick. Tävlingen skulle bli kaosartad, full av slapstick och de skulle definitivt låta bli att putta ner varandra från toppen. Skulle det förändra något? Självklart skulle det göra det!

Vilken tur då att STEAMPUNK RALLY behandlar just den sistnämnda situationen och att möjligheten inte är längre bort än en spelkartong nära just dig; en kartong som, förutom med vetenskapsmän, är underbart fylld med maskinkort, markörer och framförallt tärningar i mängder. Klara, färdiga, gå!

STEAMPUNK RALLY utspelar sig på två fronter per deltagare: På racerbanan ner för berget, där varje spelare har sin spelpjäs, och på bordet där varje tävlande bygger den uppfinning som spelpjäsen representerar. Den stora utmaningen ligger i att anpassa sin uppfinning så att den på ett så smidigt och kraschfritt sätt som möjligt kan hantera de hinder racerbanan innehåller. Själva målet med alltihop har ni säkert räknat ut vid det här laget, men ni har med all säkerhet räknat fel; STEAMPUNK RALLY går nämligen inte ut på att ta sin pjäs först över mållinjen. Nej, här handlar det istället om att i omgången efter att någon har passerat mål vara den som har tagit sig allra längst. Det öppnar för spektakulära spurter och skapar bilder i mitt huvud om hur en konstifik grunka frustar, studsar och demolerar sig fram i en sista våldsam satsning för att passera sina motståndare.

Centralt för själva manickbyggandet är maskinkorten. Nya sådana fördelas varje spelvarv genom en draft-fas där alla deltagare får fyra kort var, väljer ett av dem och sedan skickar dem vidare till nästa spelare. Korten går alldeles utmärkt att bygga in i sin uppfinning, men går precis lika bra att skrota i utbyte mot en angiven bränslesort som motsvaras av en viss tärningsfärg. De inbyggda maskinkorten uppfyller olika funktioner i farkosten, men långt ifrån alla ger den omedelbara effekten att maskinen flyttar sig framåt. Nej, här gäller det att skapa konstruktiva kedjereaktioner för att skapa bästa möjliga förutsättningar att förflytta sig framåt snabbt (och någorlunda säkert).

Om man t.ex. stoppar in röda tärningar (motsvarande brännbart material) i en ångkokare så producerar den ånga (blåa tärningar) som i sin tur kan driva en propeller som genererar ett visst antal förflyttningar på racerbanan. Eller så kan man använda ångtärningarna till att generera elektricitet (gula tärningar) som i sin tur driver kraftfulla raketmotorer. Eller, varför inte bara gå lite wild and crazy och stoppa de röda, brännbara tärningarna direkt in i de nyinstallerade hjälpraketerna med både liv och lem som insats?

Ni förstår själva, här finns det många olika möjligheter och då har jag inte ens nämnt att varje maskinkort har specifika krav på tärningsvalörer för att fungera, samt att använda tärningar ligger kvar och blockerar i uppfinningen tills man aktivt ”ventilerar” bort dem. Sen är det ju så klart det där med förflyttningarna på racerbanan också, det finns två sorters förflyttning: rörelse och mjuk rörelse, och beroende på vilken sort man har möjlighet att använda bör man ta hänsyn till eventuella hinder om man inte vill se sin uppfinning explodera i ett moln av vatten, luft och gammel bös.

steampunk rally brädspel sällskapsspel spelglädje

Jag tror att det där är ungefär allt ni behöver veta för att kunna aspirera på en plats i det här helgalna vetenskapsracet. Frågan är bara, tycker jag att ni borde göra det? Både ja och nej faktiskt.

Ja. Jag gillar verkligen att STEAMPUNK RALLY är fullt av karaktärer hämtade från verkligheten. I lådan trängs bl.a. Albert Einstein med Alexander Graham Bell och Marie Curie, och på något mystiskt sätt känner man historiens vingslag flaxa trots det något lattjolajban-aktiga speltemat. Extra glad blir jag av att varje uppfinnare har specialegenskaper som passar bra ihop med vad de faktiskt har lämnat efter sig; Nikola Tesla har t.ex. en fallenhet för att hantera elektricitet och Bröderna Wrights farkost tycks ganska ofta sväva ovan mark. Spelet innehåller inte mindre än 16 olika kändisar, så det finns gott om utrymme att variera sig, utforska respektive karaktärs egenskaper och så klart, att hitta sin favorit.

Redan när man läser reglerna känner man hur knepigt och galet STEAMPUNK RALLY kan bli (och ofta blir). Hela temat stinker av romantiserad maskinvetenskap och har man någonsin varit en liten grabb i sitt liv så går det inte att undvika en nostalgisk ilning längs ryggraden. Man kan riktigt höra klonket och pysandet från de märkliga uppfinningarna samtidigt som artwork och fantasi skapar slapstick-humor av allra högsta klass.

En fantastiskt trevlig detalj är att man både tillåts och uppmuntras att försöka skapa listiga kedjereaktioner i sin uppfinning för att maximera dess funktioner. I all sin enkelhet känns det vetenskapligt på ett sådär pojkrumskt sätt; precis som när man satt och spelade The Incredible Machine på sin Pentium 75. Jag inser att det är väldigt mycket prat om pojkrum och små grabbar nu, men jag sitter absolut inte här och påstår att STEAMPUNK RALLY är ett spel bara för killar. Nej, min poäng är snarare att jag tror att det här tilltalar personer som har ägnat entusiastiska timmar åt att laga sladdstyrda bilar, köra ångmaskin och bygga egna disko-lights av Lego lite mer, och bland dem misstänker jag att vi killar är något överrepresenterade.

Jag gillar också att tärningarna infogar sin sedvanliga slumpmässighet i maskineriet. Man kan bygga en fantastisk manick, men måste ändå lita till en viss grad av tur för att få den att fungera som man har tänkt sig. Man kan så klart tycka vad man vill om slump, men här tycker jag att den slinker in i temat på ett utmärkt sätt. Vem var det som sa att det alltid går som man har tänkt sig när man forskar fram vetenskap? Nej just det, fråga bara Marie Curie.

steampunk-rally-race-web

Nej. Interaktion mellan spelarna saknas nästan helt och hållet och det är ett problem för mig. Jag förstår absolut poängen med att spelarna ska göra delar av sina drag simultant för att minimera väntetid, men det gör också att man till stor del tappar kontakten med varandra och dessutom försvinner den naturliga felkontroll som kommer automatiskt om man följer varandras drag. Visst är det så att draft-fasen tillför lite interaktion eftersom den ger möjlighet att påverka vilka maskinkort som är tillgängliga för motståndarna, men vad fyller det egentligen för funktion om man redan har tappat kollen på vad de egentligen håller på med? Kom dessutom ihåg att STEAMPUNK RALLY tillåter så många som 8 spelare och ni förstår att det här är ett spel som inte uppmuntrar särskilt mycket taktiskt rävspel spelarna emellan; det blir liksom mer ”bygg din farkost och hoppas att det räcker” istället.

Vidare saknar jag en mekanik som tillåter uppfinningarna att påverka varandra på racerbanan, för visst hade det varit kul om man hade kunnat köra lite folkrace ner för berget eller kunnat avfyra enkla små vapen mot varandra? Eller varför inte göra en Göta Kanal och skruva bort konkurrentens (ena) propeller? Här tycker jag verkligen att det finns utvecklingspotential i STEAMPUNK RALLY, vilket mitt i det här interaktions-eländet skänker mig hopp inför (expansions?)framtiden. Ge mig sabotage, småaktighet och mer explosioner!

Klargörande efter påpekande från läsare: STEAMPUNK RALLY innehåller s.k. boost cards (som också finns med i draft-fasen) och som, OM omständigheterna är de rätta, faktiskt tillför en del av den interaktion och småaktighet jag saknar. Så, antingen spelar min grupp för självcentrerat för att korten skulle få chans att påverka särskilt, eller så behöver de kunna ge bra effekt i fler situationer, oklart vilket. Ni får avgöra själva, nu har jag i alla fall nämnt att de existerar och slipper se mig över axeln varje gång jag är ute. 😉

Har ni bestämt er för ”ja” eller ”nej”? Det har inte jag. STEAMPUNK RALLY har så pass mycket charm att jag inte kan låta bli att tycka om det trots att jag tycker att den begränsade interaktionen dämpar väldigt mycket av spelets potential. Spelet blir därför, för mig, något av ett vetenskapligt problem som inte har fått sin fullständiga lösning ännu; jag ägnar gärna tid åt det men väntar samtidigt på framtiden då nya rön kommer(?) att ta det till nya höjder.

Anachrony – Unboxing

Skördetid. Vilket underbart ord. Och den tiden är nu. Jag minns mycket väl hur jag, förra våren, med hjälp av Frugans iPad, planterade mitt frö genom att pynta drygt 700:- till Kickstarter-kampanjen för ANACHRONY. Sedan dess har jag tålmodigt vattnat, gödslat och, kanske framförallt, väntat på att mitt slit skulle bära frukt.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspelJag är inte säker på hur mycket vattnandet och gödslandet egentligen har hjälpt, men i förra veckan tittade min växt äntligen upp ur brevlådan. Det ska sägas direkt, jag hade förväntat mig att ANACHRONY skulle vara ett fysiskt stort spel, men när jag råkade lägga lådan framför Meepeln blev jag… sådär nördigt glad som jag inbillar mig att bara vi brädspelare kan bli. Storleksförhållandet mellan en Kickstarter-utgåva av ANACHRONY stående på högkant och en sittande 10-månaders dotter är nämligen sådant att dottern har svårt att synas överhuvudtaget. Visserligen väger spelet bara 5.81 kilo (medan dottern väger ungefär det dubbla), men det är ju faktiskt storleken som räknas här.

Eftersom jag är ett sådant praktexemplar i karaktär och förmåga att lägga band på mig själv bestämde jag mig för att inte fördjupa mig särskilt mycket mer just då och istället ägna resten av kvällen åt familjen (jag vet, det är sjukt). När morgondagen grydde studsade jag dock upp före tuppen, kastade i mig min frukost, hängde ut Gone Boardgaming-skylten på ytterdörren och laddade kaffebryggaren med bästa möjliga innehåll. Det var dags. Nu kanske ni tror att det betyder att jag kastade mig över ANACHRONY som om jag vore min bror och en taco-tallrik, men med åldern (i alla fall min) har ett lugn tillkommit som låter mig njuta av min egen iver. Så jag satt bara där och beundrade lådan. Njöt av specialomslaget. Läste på baksidan om allt jag skulle hitta inuti.

ANACHRONY är ett strategispel för 1-4 spelare som utspelar sig i framtiden, när jorden som vi känner den har kollapsat och åter byggts upp kring fyra ideologier; Harmoni, Dominans, Framsteg och Frälsning. Spelarna antar rollen som ledare för varsin ideologi och måste sträva, dels efter att den egna ideologin ska bli överlägsen de andra, men också för att förbereda sig för en framtida katastrof i form av ett apokalyptiskt meteoritnedslag.

I takt med att kaffedoften spred sig på det där fantastiskt hemtrevliga sättet bestämde jag mig ändå till slut för att skrida till verket. Försiktigt hasade jag bort omslaget och… hittade en ännu vackrare låda under. Den omöjliga logotypen fångade omedelbart min blick och när jag dessutom upptäckte att den var upphöjd och gick att känna förstod jag att jag var kär. Sist jag överraskades av en så vacker kartong handlade det om DEAD OF WINTER (vi känner ju alla till hur det gick vid det här laget) och det är bara att erkänna rakt upp och ned: Lådan till ANACHRONY är det vackraste jag någonsin har sett i spelväg (min halvusla bild nedan gör den definitivt inte rättvisa).

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Väl under locket fortsatte materialist-fixen. Mängden komponenter och attiraljer jag möttes av var inget annat än enorm och jag blev faktiskt något överväldigad. Åtta ark med markörer och brickor att puncha, flera plastade förpackningar med både kort och spelplaner i olika storlekar. Var skulle jag börja? Vilka delar var till vilken expansionsmodul? Hur i hela helsinki sorterar man en så rejäl mängd prylar i en så liten mängd zip-påsar? Och varför fanns det ingen insert i lådan?

Försiktigt och allmänt andäktigt grävde jag mig nedåt. Det första jag stötte på var 1 ton regelböcker på flera olika språk, vilket irriterade mig våldsamt. Materialist eller inte, jag behöver inte en flera centimeter tjock lunta med regelhäften som jag inte förstår. Praktikern i mig undrar om det verkligen är så svårt att bara bifoga de regler som behövs i respektive region, men eftersom ett så stort företag som IKEA fortfarande envisas med att skicka instruktioner för handhavande av bordsben på alla världens språk ska jag inte klaga för mycket. Jag tror förresten att jag ska lämna de franska reglerna till Herr Baguette så får han återgälda tjänsten från senast

Regelirritationen glömdes sedan lika snabbt som den hade blossat upp. Underst i boxen låg nämligen en låda fylld med fantastiskt detaljerade och stora (55 mm) miniatyrer. Jag är egentligen lite allergisk mot den miniatyrvåg som sköljer över Kickstarter, min uppfattning är att utvecklare allt för ofta skryter om massiva mängder av plastfigurer för att dölja spelmässiga brister, men miniatyrerna i ANACHRONY är helt fantastiska att skåda (och dessutom bonuslullull som bara finns för att höja stämningen). Tunga är de också, 30 gram styck! Det blir till att starta upp målarverkstaden igen för att tvätta bort den gråa och trista färgen.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Och så var det ju det där med att puncha och sortera markörer. För mig är är det något av en meditativ sysselsättning så även om jag fick komplettera med några egna zip-påsar för att kunna organisera allt som jag ville njöt jag för fullt. DEFCON 1 höll dock på att utlysas vid ett tillfälle eftersom jag upplevde att det saknades ett kort till en av expansionsmodulerna. Till allas lycka undveks kärnvapenkrig med en hårsmån; kortet hittades i en korthög (ja) där det inte borde ha legat (det är i alla fall min version).

Hursomhelst, efter 1,5 timmars sorterande var jag äntligen färdig och redo att stoppa ner allt i lådan igen. Då uppstod problem 1A i materialistens krishandbok: Hur ska allt få plats? Jag skojar inte, värre trängsel i en spelbox har jag aldrig stött på och då mäter den ändå 42 x 29,5 x 10 cm. Som tur var gick det att lösa genom att kasta ut reglerna jag inte förstod och att dra in magen riktigt ordentligt; sedan gled både lock och extra omslag snällt på. Säg såhär, nu förstår jag varför det inte fanns med någon insert.

anachrony brädspel spelglädje sällskapsspel

Sammanfattningsvis kan man säga att jag är ganska entusiastisk över ANACHRONY. Eller, ganska är en rejäl underdrift för jag tror att denna unboxing bara är starten på kärlekshistorien. Skulle man kunna idka coitus med ett brädspel så är det i nuläget ANACHRONY jag skulle välja; artwork, storlek, komponentkvalitet och tyngd. Allt stämmer.

Nu hoppas jag bara att det är roligt också. Men det är det ju. På lördag får jag facit.