Resedagbok Essen Spiel17 – Del 1

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17Jag tror inte att någon förvånas över det här inläggets titel, för självklart måste jag berätta lite om min fantastiska pilgrimsfärd till Essen och Spiel17. Användandet av ordet ”lite” i föregående mening får nog anses som relativt relativt, för min tanke är nämligen att jag inte bara ska tråka ut er med resedetaljer och annat krafs, utan också skriva några rader om alla de spel jag provade på mässan. Se därför till att ha det långa besöket redo när du nu beger dig för att besöka personaltoaletten.

Om vi då skulle ta och börja med den faktor man som skåning, oavsett vad man har tänkt att ta sig för, alltid måste ta med i beräkningarna: Skånetrafiken (i folkmun Skånetragiken). Blir man inte stående på ett järnvägsspår mitt ute i ingenstans (med evighetslångt köande för att reklamera sin resa framför sig) så kan man räkna med att kollektivtrafiksvägrande fastna med bilen bakom en buss  eller vid en järnvägsövergång. Kort sagt kan man säga att mitt förtroende för nämnda företag är… sådär.

Trots det stukade förtroendet så valde alltså jag och Herr Baguette att satsa hela vår resa och göra ett försök att färdas med tåg till Kastrup och vår flight. För säkerhets skull hade vi valt en avgång som skulle vara framme två timmar innan gaten öppnade och jag såg en eftermiddag med gott om tid, kaffe och en bra bok i min kikare. Det gick självklart som vi förtjänade och riktigt ruskigt åt signalfelsfanders; hade inte mina föräldrar råkat vara tillgängliga med en bil som kunde köra 140 och Ryanair inte varit Ryanair så hade vi missat planet. Nu kom vi istället, efter att ha rusat med vårt bagage genom hela flygplatsen, genomsvettiga fram till gaten där övriga passagerare inte ens hade börjat äntra flygmaskinen (onödigt, men coolt ord).

Man kan väl säga att färden kunde ha börjat bättre, men ärligt talat så var jag mest bara överlycklig över att vi kom iväg överhuvudtaget. Herr Baguette oroade sig mest för hur hans kläder skulle räcka till efter språngmarschen, han hade ju, i sin iver att resa lätt, räknat med att kunna använda sin tröja i två dagar.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Väl framme i Essen började vi leta efter vårt hotell. Dylika anläggningar brukar inte vara särskilt svåra att hitta eftersom de tenderar att lysa som Finlandsfärjor i kvällsmörkret, men eftersom Hotel Luise inte var ett hotell som alla andra såg det ut som ett helt vanligt hyreshus där värden hade haft den dåliga smaken att installera en glasytterdörr som, via en lapp endast på tyska, förklarades vara kaputt och olåsbar. Besvikelserna fortsatte när endast en i personalen verkade begripa engelska, rummen saknade handtvål och frukosten för 8€ visade sig vara helt utan bacon men välförsedd med kallt kaffe. Nåja, vi hade i alla fall tak över huvudet och våra planer gick ju faktiskt ut på att vara på hotellet så lite som möjligt. Roliga detaljer var för övrigt att Herr Baguette hade öronproppar (men ingen sovmask) på natten, att han i sovande tillstånd lät som Darth Vader och att jag varje morgon bjöds på stor show när han gjorde yogaövningar i bara småbyxorna.

Men mässan då skriker ni nu. Hur var mässan!? Tja, jo, alltså… Spiel17 var kort och gott alldeles… alldeles… underbart! Det var minst sagt överväldigande att kliva in på världens största brädspelsmässa och det dröjde ända till den tredje dagen innan vi började lära oss att hitta i hallarna utan guide, karta och GPS. Jag hade ju bestämt mig för att komma till mässan oförberedd för att minska stress och oro över att missa saker jag hemskt gärna ville se eller köpa, men det gick naturligtvis åt pipsvängen eftersom jag ägnade alldeles för mycket tid åt att titta på previews och skapa intresselistor dagarna innan avresan.

Det första vi gjorde var därför att styra kosan mot båset för Lobotomy, där det enligt uppgift delades ut miniatyrer av Stephen King-clownen Pennywise. Instruktionen löd att man skulle säga att man var intresserad av spelet för att få clownen, och i sin franska rättframhet gick Herr Baguette fram till en av demonstratörerna och sa ”I löööv Lobotomy”. Detta blev mest krystat eftersom hans försök till kodspråk inte ledde till någon reaktion överhuvudtaget och det var först när jag frågade rakt ut om miniatyren som de förstod vad vi var ute efter och halade fram skatten. Därefter satte vi oss ned för att få spelet demonstrerat, vilket förmodligen tedde sig lite konstigt med tanke på Herr Baguettes tidigare, till synes väl insatta, kärleksförklaring.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel

Lobotomy utspelar sig på ett mentalsjukhus och är ett samarbetsspel där man ska hjälpas åt att lösa ett förutbestämt scenario. Sjukhuset och dess personal är nog högst normala egentligen, men eftersom man antar roller som institutionaliserade patienter så har allt, enligt vanföreställningens alla regler, förvandlats till monster och otäckheter av olika sort. Spelet visade sig i grunden gå ut på att smiska så mycket personal och medfångar som möjligt och var, om jag ska vara riktigt ärlig, fruktansvärt ointressant. Det blev ganska snart tydligt att Lobotomy är ett utmärkt exempel på spel som innehåller ett överflöd av coola plastfigurer men som saknar i princip allt annat. Prislappen på 89€ var knappast heller särskilt uppmuntrande och när vi äntligen var färdigspelade hade jag tröttnat för länge sedan.

lobotomy spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkta av att i alla fall ha varsin Pennywise i ryggsäcken begav vi oss istället för att leta upp båset för Meeple Circus. Tom Vasel på Dice Tower hade haft vänligheten att tipsa och nu ville jag ta mig en titt innan övrig pöbel fick vittring. Det visade sig att jag var långt ifrån ensam om att hörsamma tips från Tom, men glädjande nog lyckades vi, likt två mästerspioner, nästla oss in vid ett demonstrationsbord ganska fort.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel

Meeple Circus går ut på att stapla meeples, trähästar, elefanter och annat skoj i enlighet med fantasi, några få få förhållningsregler och tillgängliga trickbeskrivningar; allt för att samla så många applådpoäng som möjligt (eller för att som jag, stapla så skojigt som möjligt). Spektaklet ackompanjeras av käck cirkusmusik som samtidigt fungerar som timer. Min taktik var så klart inte särskilt framgångsrik, men jag hade så pass roligt att jag, utan att tveka, skyndade mig att greppa en alldeles egen cirkus vid försäljningsdisken.

Väl där upptäckte jag plötsligt att en främmande man hade närmat sig otäckt mycket (som svensk är man ju mån om sin personliga space). Till råga på allt hade han mage att fråga om jag tyckte om spelet och innan jag hann fundera allt för mycket på vad han var för en mupp, som inte kunde bekväma sig med att fråga demopersonalen istället, presenterade han sig som spelets konstruktör Cédric Millet. Alla tankar om muppar och personligt utrymme försvann som lönen i en brädspelsbutik och när han sedan erbjöd sig att signera mitt spel var kärleken omedelbar. Förmodligen log jag fånigt. Ja, det gjorde jag.

Meeple circus spelglädje brädspel sällskapsspel


Stärkt av succén tog jag Herr Baguette över axeln och skyndade vidare till nästa Dice Tower-tips. Liberatores lovade nämligen både hemliga roller, intriger och romantisering av mordet på Julius Caesar. I båset möttes vi av en ytterst oengagerad och faktiskt ganska otrevlig man som inte ville demonstrera spelet förrän ”om 3 minuter då en visning var planerad”. Eftersom tålamod är en dygd jag försöker tillämpa hackade vi i oss det tunga beskedet och satte oss för att vänta. Strax efter dök en tysk och en holländare (men inte Bellman) upp för att spela med oss och den oengagerade mannen började, nästan motvilligt, förklara spelets regler.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Tyvärr visade sig regelförklaringen vara bedrövlig och vad som egentligen är ett ganska enkelt spel verkade plötsligt otroligt avancerat och förvirrande. Med gemensamma krafter lyckades vi dock begripa vad vi höll på med och någon timme senare hade mordet på Julius Caesar lyckats och jag hade förlorat i ännu ett spel. Inte det minsta nedslagen bestämde jag mig ändå för att köpa Liberatores, det här med hemliga roller och diskussion är nämligen något som startar mig på alla cylindrar.

Den oengagerade mannen visade sig för övrigt vara Liberatores konstruktör Yan Yegorov. Såhär såg han ut efter att ha signerat mitt spel med guldpenna:

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel


Den första mässdagen avslutades med att vi, i jakt på fler spel att testa, i princip bara satte oss ned vid ett ledigt demonstrationsbord. Spelet som visades där var Wild West Shepherds, ännu ett spel med hemliga roller som går ut på att akta sig för vargar och samla får (eller chips som demokillen envisades med att säga). Spelupplevelsen var charmig, men det var på tok för lätt att lista ut vem som var vem och dessutom kändes vissa karaktärer lite väl kraftfulla. Inget köp. Och ingen vinst heller…

Wild west shepherds spelglädje brädspel sällskapsspel


Någonstans där stängde mässan och jag och Herr Baguette begav oss mot närmaste kebab för att, så fort som möjligt, skynda ut på hotell-sightseeing i jakt på spelsällskap. Tyvärr visade det sig vara lättare sagt än gjort och när vi väl hittade ett riktigt bra spelhotell (Mercure) var alla sällskap fulla och vi fick snällt slå oss ned i baren i väntan på fler överblivna spelare. Vi var precis på väg att ge upp när tre stackars belgare fastnade i Herr Baguettes fisketrål. Ett parti Liberatores (som jag vann!) följde och efter det kände vi oss så pass nöjda och belåtna med dagen att vi gick hem och somnade på studs.

Liberatores spelglädje brädspel sällskapsspel

Fortsättning, med fler testade spel och en beskrivning om hur man går till väga för att inte skaffa chips-tuttar i Essen, följer inom kort. Missa inte den!

Annonser

Pilgrimsfärden närmar sig

spelglädje brädspel sällskapsspel

Peruvian Pilgrimage by Steve Juvertson (Licens: Creative Commons)

Om bara en ynka vecka befinner jag mig i Essen på världens största brädspelsmässa. I det ljuset kanske någon tycker att ovanstående inläggstitel är överdriven eller rent av felplacerad. Men om någon nu missade det första gången: om en vecka befinner jag mig i Essen på världens största brädspelsmässa! På Wikipedia kan man läsa:

”En pilgrim (latin peregrinus, ”främling”) är en person som gör en pilgrimsresa (vallfart eller vallfärd) till en helig plats.”

Essen för en brädspelsnörd = en helig plats

Jag har aldrig varit där, alltså en främling i sammanhanget = pilgrim

Och med de rent faktamässiga detaljerna på plats tänkte jag nu sammanfatta mina förberedelser. Eller, ärligt talat så vet jag inte om vad som följer egentligen borde kallas förberedelser eftersom jag upplever att ju mer jag har förberett mig, desto mindre har jag känt att det finns mening med några större förberedelser överhuvudtaget.

Det rent praktiska innebär att jag och Herr Baguette kommer att bo på Luise City – An der Philharmonie, vilket jag är noga med att nämna eftersom den som önskar hemskt gärna får komma förbi och spela lite. Jag vill dock uppmana alla selfietörstande fans att köa lugnt och civiliserat, det blir nämligen ofta stökigt när mina livvakter blandar sig i.

spelglädje brädspel sällskapsspel essen

Man kan säga att det är ganska jobbigt att förbereda sig för en så helig sak som Spiel i Essen. Mängden information, tips, förhållningsregler och varningar är överväldigande och redan tidigt insåg jag att jag omöjligt skulle kunna ta in allt. Jag är dock klar över att det behövs kontanter eftersom försäljarna i regel inte tar kort, att man inte bör köpa den svindyra maten inne på området och att man med fördel kan bära med sig en blå kasse från IKEA att bära sina spelinköp i.

Ovanstående skapar verkligen problem för mig eftersom jag hatar att röra mig med kontanter (hur mycket ska man liksom ha med sig?), bärandet av spel är också ett problem eftersom jag är så förbaskat klen och till råga på allt behöver jag ett kontinuerligt näringsintag för att fungera. Herr Baguette hävdar att han tänker lösa det hela med öl, men eftersom jag inte tycker att flytande bröd är bland det godaste i världen får jag väl hitta på något annat.

Någonstans där orkade jag inte ta del av fler praktiska problem och gick istället över till att undersöka det digra spelutbudet via denna tråd på Boardgamegeek. Glad över att ha hittat den vidarebefordrade jag den till Herr Baguettes elektroniska brevlåda, men fick genast svar att han inte hade tid att titta på den eftersom han just var i full färd med att ladda inför sin förestående resa till Hawaii. Men om man ska resa så långt, vad passar då bättre som färdlektyr än en lista på, i skrivande stund, de 950 brädspelstitlar som finns att dregla över i Essen? Jag förstår ingenting mer än att Herr Baguette inte kvalar in till titeln ”pilgrim” utan nog snarare får ses som min trofasta följeslagare på färden.

Själv har jag grottat ner mig i spellistan… betydligt mindre än jag trodde att jag skulle. Visserligen beror det till viss del på tidsbrist då mitt jobb, Meepeln och allt annat som ska hinnas med har slukat mer tid än beräknat, men till lika stor del beror det på att 950 titlar är lite väl många att överblicka även för en nörd som mig. Listan har en listig (jag hittar ut) funktion som innebär att man kan märka de spel man är intresserad av och efter att ha märkt upp några spel jag eventuellt skulle gilla, märkte jag att de flesta av dem redan fanns i handeln och därmed inte var ett dugg exklusiva för Essen. Lägg därtill all reklam som kommer från konstruktörer och förlag om att det är dags att förhandsboka sina Essen-titlar, så inser ni säkert att informationsmängden jag har utsatts för inför Spiel17 är i klass med Palme-utredningen.

spelglädje brädspel sällskapsspel spiel17

Någonstans har jag läst att en mässbudget på 10 000:- (kontant i fickan då?) inte är ovanlig. Visst är jag nördig, men så nördig går det väl ändå inte att vara? Jag utesluter inte att jag kommer att vilja kunna förbruka så mycket pengar, men min ekonomi utesluter det definitivt. Så jag frågade helt enkelt mig själv om det verkligen finns någon mening med att förhandsboka spel eller att förvägskolla var på mässan vissa titlar säljs för att kunna skynda dit innan de tar slut. Behöver jag verkligen skapa allmän materialistpanik inombords genom att vara så välinformerad?

Svaret jag kom fram till var något i stil med att ”Nej, det behövs inte. Jag tror att det blir roligare om jag bara åker dit och… åker med, helt enkelt. Njuter av stunden, spontanshoppar, tar selfies med kändisar, Instagrammar (för att fresta alla entusiaster som sitter hemma) och bara har det allmänt gosigt i min brädspelsbubbla.”

Det där lät väl trevligt? Jag tycker i alla fall det och jag har nu bestämt mig för att det är på det viset jag ska ta mig an pilgrimsfärden till Essen. Jag ska titta på spel, köpa spel, spela spel, prata spel, lukta på spel, äta spel, sova med spel och eventuellt smeka ett och annat spel. Och så ska jag dricka en öl med Herr Baguette, för en liten öl tycker jag faktiskt att vi kan förtjäna mitt i allt vallfärdande.

Ich habe hunger!

spelglädje brädspel sällskapsspel essenI oktober varje år brukar jag sprida massiva mängder av bitterhet omkring mig. Inte minst här på Spelglädje eftersom jag vid det laget brukar sitta och redogöra för vinnarna av Guldtärningen istället för att befinna mig i Tyskland på en av världens största brädspelsmässor. Varje gång det har hänt har min hunger efter brädspelsnörderi på sydligare breddgrader raskat mer uppåt än kurvan x^3 – 2x^2 – 2x + 1 gör vid ett x-värde mellan 2 och 3,5 (för er som inte orkar leta upp videoklippet jag använde för att komma fram till det så kan jag meddela att den där kurvan pekar väldigt mycket uppåt), och man kan nu säga att jag är hungrig i nivå med ett grundskolebarn på en grönsakssoppetorsdag.

Was macht man då när man habe hunger? Jo, man Essen så klart!

Ja, jag hittar ut själv och allt det där. Dock tycker jag det är fullt tillåtet att ordvitsa hur mycket som helst just nu eftersom jag är så odrägligt nedra nöjd. För bara 2 veckor sedan var mina tankar på helt andra ställen än Nordrhein-Westfalen och jag hade, om sanningen ska fram, inte ens övervägt att förverkliga min dröm om att besöka Spiel i Essen det här året. ”Det får bli ett annat år detta året också” tänkte jag i hur vanlig ordning som helst.

Men så dök han upp på sin vita springare, Herr Baguette. Vid en gemensam måltid på vår arbetsplats kom ämnet på tal och innan jag visste ordet av så var han i full färd med att varsamt plocka ut tummarna ur min ändalykt. I en matsal! Det lät ungefär såhär:

Herr Baguette: Men ska vi inte ta och åka till Essen ihop?

Martin: Eh, jo, ja. Varför inte?

Och så var det bestämt. Utan att jag hade  hunnit med att analysera om dylik spontanitet ens är laglig i det här landet var ett rum på Luise City – An der Philharmonie bokat (kom gärna och hälsa på i spelrummet) och jag var därmed ytterst inblandad i något som jag redan nu vågar fastslå blir årets absoluta höjdpunkt. Nu måste jag bara ta reda på hur jag ska ta reda på allt jag behöver veta inför resan och ovanpå det lära mig mängder av mässnödvändiga life hacks; jag misstänker nämligen att orch-armén i Sagan om Ringen bara är en mild bris i jämförelse med vad som väntar i mässhallarna. Jag har förresten redan börjat skissa på en lista med viktiga frågor:

  • Hur många spel får (inte) plats i en kabinväska?
  • Hur får man tag på en jättestor transportlåda, som inte är fylld av majonnäs, i Tyskland?
  • Hur många spel kan Postnord förstöra/slarva bort mellan den svenska gränsen och mitt hem?

Nu verkar utbudet av överlevnadslitteratur om allt som rör Spiel i Essen vara ganska välsorterat, så jag är faktiskt inte speciellt orolig för någonting (utom den sista frågan som oroar mer än den borde). Jag ska helt enkelt bara njuta av stunden och åka med. Och köpa spel så klart. Jag, fast egentligen bara Frugan, vill inte ens tänka på hur mycket spel som kan tänkas flytta norröver framåt höstvintern, men om jag lockar med en tur till IKEA efteråt kanske hon blidkas något. Att själva syftet med turen är att få tag på ett stort och rymligt spelskåp att ersätta hennes klädbyrå med kan vi ju hålla tyst om.

Hur kommer då mitt Essen-spektakel visa sig här på Spelglädje? Det är oklart i nuläget, men rimligen kommer jag att dela med mig lite av mina förberedelser och under själva mässan planerar jag att bli en av de där fruktansvärda Essen-Instagrammarna som irriterar och frestar alla hemmavarande entusiaster till vansinne.

Jag längtar till oktober. På ren Ranelidska, det har aldrig gjorrts förut.