Kickstarter 2017: The 7th Continent

spelglädje brädspel sällskapsspel kickstarter 7th continentKära läsare, jag befinner mig nu i himmelriket. Glad som en speleman är jag i Essen för att närvara på min första brädspelsmässa någonsin. Fast det där är ju gamla nyheter och det är inte alls därför, även om det spelar in, som den här texten når etern just idag.

För nästan två år sedan stod jag på ett tryckeri någonstans och lyssnade på Brädspelspodden medan jag lastade kopiösa mängder trycksaker i en häftningsmaskin. I podden pratades det om spelet Kingdom Death: Monster och jag minns så väl vad jag tänkte. Kingdom Death: Monster var ett patetiskt löjligt och ointressant namn och även om själva spelet verkade intressant så var prislappen på över 2000:- det sjukaste jag hade hört. Dessutom gällde det inte ett spel i butik, utan en Kickstarter som ju faktiskt, om saker ville sig illa, skulle kunna sluka de där pengarna och skratta hela vägen till banken.

Sedan dess har jag inte tänkt ett dugg på det där… förrän de senaste veckorna då mina tankar kring Kickstarter och pengar har gått fullständigt i spinn kring kampanjen för The 7th Continent. Ni förstår säkert hur det ligger till, The 7th Continent verkar vara ett fantastiskt spännande spel (mer om det strax), men tyvärr så har det en prislapp som är allt annat än fantastisk. Under cirka tre veckors tid så har jag vänt och vridit på situationen: är prislapp > spel eller är prislapp < spel? Samtidigt som jag har kämpat med att få rätsida på matematiken har jag läst texter, sett videos och scrollat i forumtrådar om spelet och kommit fram till att The 7th Continent är ett spel som många älskar (däribland väldigt många kända recensenter)… men också ett spel som många hatar.

Hur reagerar man när man tar del av mängder av åsikter som inte stämmer överens med vad man själv vill tycka? Jo, man söker efter information för att försöka bilda sig en alldeles egen uppfattning (ingen har nämligen så rätt som jag själv).

The 7th Continent är ett samarbetsspel som handlar om att utforska en okänd kontinent i syfte att lyfta den förbannelse man har drabbats av. Spelplanen byggs upp med hjälp av kort, likt Carcassonne, men med den avgörande skillnaden att varje kort har en förutbestämd placering i förhållande till de andra. Som hjälte i spelet blir man i princip dumpad på ett startkort och sedan är det liksom upp till en själv att lösa uppgiften (eller varför inte bara utforska?) innan livskraften sviker allt för mycket. Spelet bedöms ha både digitala och analoga motsvarigheter i form av The Elder Scrolls och T.I.M.E. Stories så vad kan egentligen misslyckas? Mycket, verkar en del tycka.

Till att börja med klagas det på återspelbarheten då kontinenten faktiskt är likadan oavsett vilket uppdrag man spelar, men eftersom man utforskar olika delar av den, enligt rykte flera kvadratmeter stora kartan, varje gång lär ändå variationen finnas där. Visst, man kommer att återkomma till samma platser flera gånger, men har jag någonsin klagat över det i  Elder Scrolls? Nej, att återkomma gör snarare att jag känner mig mer bekväm med platsen eftersom jag känner till några av dess faror redan i förväg. Dessutom finns det en mängd saker på landskapskorten som i det ena uppdraget inte betyder något alls, men som i nästa kan bli skillnad mellan liv och död. Sa jag förresten att det medföljer ett förstoringsglas att leta efter pyttesmå detaljer med? Jag slickade mig om munnen samtidigt som jag skrev det där…

Ett annat klagoämne är berättelsen, som tydligen inte alls är särskilt matig. Mitt intryck är dock att det aldrig har varit tanken att spelet ska berätta något, utan det tillhandahåller snarare en miljö för spelarna att berätta en egen historia i. Här tror jag också att brist på tålamod och driv spelar in hos många; att befinna sig på en okänd plats utan något mål att röra sig mot (helst fort) kan ju knäcka vilken 90-00-talist som helst. Jag som har spenderat min barndom med Maniac Mansion och Tex Murphy är dock överlycklig.

Slutligen har många problem med att den första kampanjen varar ungefär 25 timmar (med möjlighet att spara och pausa när som helst) och att om man dör, ja då får man helt enkelt börja om från början igen. Att det skapar irritation har jag full förståelse för, men för mig så lägger det till en extra edge i spelandet som gör att jag ständigt kommer att sätta mitt eget väl och ve i första rummet. Man vill helt enkelt slippa börja om från början och spänningen och inlevelsen de förutsättningarna skapar… mums.

spelglädje brädspel sällskapsspel kickstarter 7th continent

Jag kom alltså fram till att The 7th Continent är ett spel som det står Martin och Björn på. Vi är nämligen så inibombens nördiga att vi förmodligen kan investera både timmar, dagar och veckor på att strutta runt i fantasin. Vi är dessutom, båda två, precis lagom pessimistiska och inställda på att det mesta kommer att gå åt helvete oavsett hur vi beter oss, att vi kommer att älska den hårda, karga ”verkligheten” som den sjunde kontinenten kommer att utsätta oss för.

Ni såg kanske själva? Jag skrev ”kommer att utsätta oss för”. För jag har naturligtvis kommit fram till att prislapp < spel och investerat drygt 1500:- på The 7th Continent, ett spel jag aldrig har provat. Samtidigt som jag skäms otroligt mycket över mitt beslut så är jag samtidigt fruktansvärt nöjd, glad, uppspelt och förväntansfull.

Vad är då syftet med att den här texten når er just idag när jag är i Essen? Två saker:

  1. Min fru, som antagligen läser det här, kommer varken att kunna få tag i mig eller klippa sönder mitt betalkort. Nu skulle hon i och för sig inte göra det eftersom hon är en helt underbart fantastisk människa, men det är ändå lite kul att låtsas att jag just nu befinner mig på rymmen från något farligt.
  2. Kampanjen för The 7th Continent är över och genom att skriva det här först idag så riskerar jag inte att leda in någon av er oskyldiga läsare i det snår jag nu sitter intrasslad i. Även här låtsas jag dock, för även om jag verkligen bryr mig om er så handlar det mest om att det var först i kampanjens slutskede som jag lyckades övertala mig själv om att drygt 1500:- var ett rimligt brädspelspris. Dessutom går det ju att backa i efterhand via länken ovan, eller varför inte bara trycka här?

Så nu är det väl bara att vänta, antar jag. Spelet kommer att levereras i två omgångar, en i mars 2018 och en i oktober 2018, men eftersom jag har kommit på att jag sparar drygt 200:- i frakt genom att ta allt i oktober så blir väntan årslång för min del. Någon ekonomisk måtta får det ju faktiskt vara.

Annonser

Recension: T.I.M.E Stories: The Marcy Case (exp)

Time stories The Marcy Case brädspel Spelglädje sällskapsspelSpeltyp: strategispel, äventyrsspel, samarbetsspel, expansion 
Antal spelare: 2-4 Speltid: 90 min Språk: engelska
Ålder: 10+ Tillverkare: Space Cowboys

OBS: Jag ska hålla den här recensionen så fri från spoilers som det går, men om du vill vara fullständigt ovetande om precis allt vad The Marcy Case innebär så kanske du borde låta bli att läsa. Jag säger kanske…

Till att börja med, den här recensionen handlar om en expansion till det tokhyllade T.I.M.E STORIES, så om du har befunnit dig under en sten det senaste året råder jag dig att läsa min recension av grundspelet först.

Och efter att ha betat av alla nödvändiga disclaimers och tips kan vi äntligen gå vidare. Eller, vi går snarare bakåt faktiskt eftersom T.I.M.E STORIES: THE MARCY CASE (TMC) utspelar sig 1992. Att resa tillbaka i tiden till 1992 känns, för mig som var någorlunda utvecklad redan då, ganska märkligt. Skulle jag känna mig hemma i 1992 igen? Och skulle jag möjligen få återse mig själv där jag satt och spelade Duck Hunt i min sprillans nya Bernie-T-shirt från fotbolls-EM i Sverige? Och slutligen, skulle jag kunna förhindra att Danmark tog hem hela nyss nämnda fotbollsrask?

Svaren på frågorna var nej, nej, och nej. Det 1992 jag mötte var fullständigt okänt för mig och utspelade sig dessutom mitt i en händelse jag inte var medveten om hade inträffat. En fruktansvärd smitta bröt tydligen, vid den här tiden, ut i den lilla amerikanska staden Rhinetown och en av stadens invånare(?), Marcy, befann sig därmed i livsfara. Eftersom Marcy, också det helt okänt för mig, kom/kommer att ha en stor påverkan på världen efter 1992 behövde hon räddas och det är så klart där T.I.M.E Agency kommer in bilden.

Sagt och gjort, fyra agenter skickas till 1992 för att rädda Marcy… och där kommer jag att sluta berätta om storyn i spelet eftersom jag är en person som håller vad jag lovar. Istället går vi raskt över till själva tyckandet:

Time stories The Marcy Case brädspel Spelglädje sällskapsspel

Jag har bara spelat ASYLUM, uppdraget som följde med i T.I.M.E STORIES grundlåda, tidigare och det ska sägas direkt: TMC är en väldigt annorlunda upplevelse. Om ASYLUM var inriktat på att utforska och försöka förstå mystiska händelser så är TMC betydligt mer inriktat på strid och rationellt tänkande. Det kräver inte många minuters spelande för att förstå exakt vad som pågår i Rhinetown och därför dröjer det heller inte länge innan kloka beslut kan fattas i kampen för att slutföra uppdraget.

Stridssystemet har fått sig en liten upputsning och varje karaktär har nu två olika sätt att slåss på: handstrid och skjutvapen. Respektive stridssätt har både fördelar och nackdelar och vilket som är lämpligast att använda beror på rådande situation. Jag tyckte att striderna var en av ASYLUMS svagare delar och därför blir jag extra glad att de små förändringarna som är gjorda till TMC gör fajtandet mer engagerande, roligt och taktiskt.

Något som förvånade mig, och till en början gjorde mig besviken, var att den gudomligt vackra artwork-stilen från ASYLUM inte finns kvar; TMC har istället en mer grov och tecknad stil. Samtidigt fyller den tecknade varianten sin funktion fint och passar dessutom väldigt bra ihop med temat, så min inledande besvikelse kastade jag ganska snabbt åt sidan (även om jag gärna tar tillbaka den vackra stilen i framtida expansioner).

Time stories The Marcy Case brädspel Spelglädje sällskapsspel

TMC innehåller bara fyra karaktärer att välja mellan och det tycker jag är både snålt och synd. Fler karaktärer hade skapat en extra taktisk dimension i att kunna optimera sitt team efterhand som man lär sig nya saker om uppdragets natur. Avsaknaden av valmöjligheter gör också att det känns som mer repetition än nödvändigt att spela flera gånger efter varandra eftersom alla känner sina och varandras karaktärer så väl vid det laget. Ens bara möjligheten till ett ”Aha, men om vi tar med Kalla Kåre den här gången har vi större chans i den där situationen” hade tillfört väldigt mycket.

Den största nackdelen för mig med TMC är ändå att det ganska snabbt blir tydligt vad som måste göras för att uppdraget ska lyckas. Efter att ha förlorat två gånger visste vi mer eller mindre exakt vad vi skulle göra och tog god tid på oss att lägga upp en vattentät strategi inför vårt tredje försök. Nu vann vi visserligen inte eftersom Björn visade sig vara mer klåfingrig än vi alla kunde ana, men när vi väl började om för fjärde gången var det inget snack överhuvudtaget. Eftersom jag har tänkt mig att spela TMC igen när jag har blivit pensionär, och då vill ha saker kvar att utforska, har jag inte tittat igenom kortleken i efterhand, men känslan är… ja, känslan är att stora delar av berättelsen inte behövs för att klara uppdraget och om man då väljer ”rätt” eller ”fel” spår från början riskerar man att missa en hel del. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att vi lämnade ganska många lösa trådar kvar i Rhinetown och de gällde saker som vi egentligen ville utforska och undersöka, men prioriterade bort för att vinna.

Med det sagt så är TMC ändå ett väldigt bra äventyr. Det är roligt, spännande och engagerande på ett alldeles fantastiskt sätt om man gillar spel som innehåller story och dramatik. Vi var alla överens om att ASYLUM var ett bättre uppdrag, men var också extremt överens om att vi inte hade velat missa TMC för allt smör i Småland (inte ens med en back läsk på köpet). Mersmaken är total och nu väntar vi bara på att de följande expansionerna ska återkomma i tryck så att vi, med tindrande ögon, åter får möjlighet att bemanna tidskapslarna.

Recension: Spela med Fragglarna

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarnaSpeltyp: barnspel Antal spelare: 2-5
Speltid: ? Språk: Svenska 
Ålder: 7+ Tillverkare: Kärnan

För några veckor sedan besökte jag traditionsenligt Kiviks marknad. Lika traditionsenligt åkte jag därifrån med en last av laktritsremmar, munkar, ett Uti vår hage-album och en känsla av att inte ens en marknad av Kiviks storlek kommer att finnas för evigt. Jag antar att ni redan nu har räknat ut vad som är på väg och jag ska så klart inte göra er besvikna:

”Men!”

Det här året överraskades jag också väldigt positivt av ett stånd som var sprängfyllt av sällskapsspel. Inte vilka spel som helst heller mina vänner, utan gamla utgångna spel från Alga som fortfarande var inplastade. 50 spänn styck var allt de ville ha och jag grottade givetvis ner mig rejält bland de gräspollentäckta rätblocken. Snart visade det sig dock att alla spelen var danska utgåvor fyllda med ord som ”kamelååååså” och ”halvfjärs” och min köplust dämpades rejält. Det slutade med att jag lämnade ståndet tomhänt (mest för att jag inte hittade något jag inte redan hade) men med en nostalgisk känsla i kroppen.

Som alltid så leder det ena till det andra och därför befinner vi oss nu mitt i en nostalgirecension av ett av min barndoms allra roligaste spel, SPELA MED FRAGGLARNA. Är det förresten någon som vet vad en fraggel är nu för tiden? Jag har nämligen letat med ljus och lykta efter ett Fraggel-gosedjur till min dotter men inte hittat något, så jag får på något sätt en känsla av att fragglarna just nu är lite efter (men garanterat före) sin (nästa) storhetstid. Med det i åtanke tror jag att en liten bakgrundshistoria behövs för att recensionen ska komma till sin rätt, så:

Fragglarna är små färglada varelser med svans som bor i Fraggelberget. De lever ett ganska bekymmerslöst liv och trivs allra bäst när de får dansa, sjunga eller utforska bergets otaliga gångar. Utanför Fraggelberget finns en värld som kallas ”Gorgernas trädgård” och den måste fragglarna då och då besöka för att plocka rädisor eller besöka det allvetande oraklet Skräphögen. Gorgernas trädgård är dock bebodd av tre enorma gorger som ser fragglarna som skadedjur eftersom de lever av rädisor från deras grönsaksland. Speciellt sonen i huset har fraggeljakt som ett av sina största fritidsintressen och även om han sällan eller aldrig lyckas är han ett ständigt orosmoln för de modiga fragglar som vågar sig in i trädgården.

Och där slog jag egentligen två flugor i en smäll för den där lilla berättelsen tillförde inte bara bakgrund utan tog också upp allt som SPELA MED FRAGGLARNA går ut på (förutom att slå med tärningar). Uppdragen i spelet är sammanlagt tre: att besöka två slumpvis dragna platser i Fraggelberget, att ge sig in i Gorgernas trädgård och hämta en rädisa och slutligen att ta sig tillbaka till fragglarnas pool (startrutan) igen. Av den anledningen är spelplanen uppdelad i två halvor; en för Fraggelberget och en för Gorgernas trädgård.

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarna

Så långt är SPELA MED FRAGGLARNA inget mer än ännu ett, om än vackert men, klassiskt ”flytta-och-gå”-spel med ett roligt tema. Som tur är insåg även konstruktören det när hen satt och knåpade 1984 så det är med en stor nostalgisk glädje jag berättar att det finns ett extra spänningsmoment infogat i spelet. Spelplanen innehåller nämligen ett antal variabla platser som gör att vägen plötsligt kan vara blockerad i Fraggelberget eller, bäva månde, att en av gorgernas fällor slår igen i rädiselandet. Förändringarna sker när man slår en pil med tärningen och tvingas rotera, det på sin tid garanterat banbrytande, hjulet som finns under respektive planhalva. Visst, det går självklart memorera hur de variabla platserna kommer att förändras med varje rotation, men sånt håller man väl knappast på med som barn va? Va? VA!? Nej just det, fällorna är ett väldigt spännande inslag och därmed basta.

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarna

Det jag tyckte var allra coolast med spelet (förutom temat) när det begav sig är att det innehåller en delvis 3-dimensionell spelplan. I den utformningen var det helt klart före sin tid och jag envisades ständigt med att prega min fraggelfigur genom öppningen mellan Fraggelberget och Gorgernas trädgård trots att det hade varit enklare att bara lyfta den över. Jag minns också att jag tyckte att det var väldigt dåligt att man inte kunde göra detsamma (prega, inte lyfta) om man lyckades aktivera genvägen i brunnen i Gorgernas trädgård (det finns faktiskt ett hål även där, men det är så litet att inte ens en rädisemarkör får plats). På den tiden var det dock inte tal om att skriva arga tweets eller bloggrecensioner för då fanns nämligen inte internet. Det ni!

spelglädje brädspel sällskapsspel Spela med fragglarnaSjälvklart dras SPELA MED FRAGGLARNA av ett och annat rejält obalanserat moment. Betänk t.ex. om den ena spelaren lyckas dra två platser väldigt nära varandra i Fraggelberget medan den andra drar platser i varsin ände. Visserligen får man själv välja vilken ordning man vill göra sina tre uppgifter i, så det går att spara tid genom att planera sitt trädgårdsbesök osv. effektivt, men även för barn blir det plågsamt tydligt hur orättvist utgångsläget kan vara. Men vem har sagt att livet ska vara så rättvist jämt? Generellt kan man egentligen säga att SPELA MED FRAGGLARNA lider av precis allt som klassiska tärningsspel brukar göra. Du kan heta Garri Kasparov, Steve Wozniak eller vad fanken du vill, om tärningen tycker att du ska besöka Skräphögen för femtielfte gången så är det så oavsett hur dumt det är rent taktiskt.

Samtidigt är ju det där tärningsspelens stora charm, att vem som helst kan förlora mot vem som helst, när som helst. Att försöka aktivera genvägen från Gorgernas trädgård till fragglarnas pool med tärningen är spännande, att vara rädd för att slå en pil när man står mitt i en fraggelfälla är vansinnigt spännande och väl där blir det dödsföraktande spännande att snurra på hjulet.

Om du är barn alltså. Som vuxen har du absolut inget att hämta här om du inte försöker återvända till din barndom, är en stor fraggelfantast eller spelar med dina barn. För jag skulle faktiskt vilja påstå att SPELA MED FRAGGLARNA håller alldeles utmärkt som barnspel även idag. Visst finns det alternativ som bättre tränar taktisk förmåga, logiskt tänkande och så vidare, men borde vi inte bara lägga det mesta av det där åt sidan och istället låta leendet som sprider sig över barnansiktet bestämma? Inte för att alla automatiskt ler så fort de ser en fraggel, men ändå.

Som avslutning vill jag passa på att plussa och minusa (jag vet) två obetydliga saker som jag ändå inte kan låta passera obemärkta:

Minus: SPELA MED FRAGGLARNA, vad är det för namn egentligen? Med den logiken skulle ju t.ex. T.I.M.E STORIES kunna heta SPELA MED MENTALPATIENTERNA och det hade ju inte blivit så värst bra.

Plus: Reglerna som är sådär manuellt och snett påklistrade i locket. Antagligen är det någons farmor eller farfar som har klistrat dit just mitt regelblad.

Recension: T.I.M.E Stories

Time stories spelglädje brädspel sällskapsspelSpeltyp: strategispel, äventyrsspel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4
Speltid: 90 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Space Cowboys

Till att börja med: Den här recensionen är helt och hållet fri från spoilers. Informationen och bilderna ni hittar i min recension finns redan presenterade i regelhäftet, på tillverkarens hemsida eller på spelkartongen.

Med den lilla detaljen avklarad har det så äntligen blivit dags att recensera ett av förra årets största succéer, T.I.M.E STORIES. Hypen har varit fullständig världen över, något som självklart inte hade undgått mig och mina vänner när vi andäktigt satte oss ner för att provspela. Man kan alltså säga att T.I.M.E STORIES hade värsta möjliga förutsättningar när det landade på bordet; förväntningarna var skyhöga.

Varför allt detta hysch, hysch och spoiler-snack undrar kanske någon? Jo, T.I.M.E STORIES är ett storydrivet äventyrsspel som, helt och hållet, bygger på att spelarna inte känner till något om den berättelse som utspelar sig i spelet. Tänk er t.ex. de gamla klassiska peka-och-klicka-spelen Shadowgate eller Maniac Mansion så får ni en ganska bra bild av hur T.I.M.E STORIES är uppbyggt. Det leder också till att när spelarna väl har löst den gåta som medföljer spelet så förblir den löst eftersom det inte finns möjlighet att förändra den genom att t.ex. blanda korten annorlunda. Mer om det senare.

T.I.M.E STORIES utspelar sig i en framtid där tidsresor inte bara är en möjlighet, utan också en ganska vardaglig företeelse. Tidsresandet används så klart till en mängd nyttiga och välgörande ändamål, men som alltid när homo sapiens är inblandad finns det destruktiva personer som missbrukar de fantastiska möjligheterna på effektivast möjliga sätt. Missbruket ställer till fel i tid och rum, och man har därför instiftat myndigheten T.I.M.E Agency vars enda uppgift är att rätta till de tillställda problemen; spelarna ikläder sig således rollen som tidsresande agenter och måste samarbeta för att lösa det uppdrag de ställs inför på sin resa. En intressant detalj här är att spelarna inte fysiskt reser i tiden utan det är istället deras medvetanden som överförs till personer som levde och verkade vid tidsresans mål. Det gör att de, samtidigt som de försöker lösa sitt uppdrag, måste hantera eventuella fysiska och psykiska brister som deras tilldelade avatarer har, något som väldigt snabbt blir intressant i Asylum, den gåta som medföljer grundspelet, då den utspelar sig på ett mentalsjukhus 1921.

Det är nu jag som recensent börjar beträda den minerade mark som en text om T.I.M.E STORIES oundvikligen leder in på och jag ska därför inte utveckla berättelsen längre. Det finns dock inget som hindrar mig ifrån att berätta lite om hur det går till när man spelar, så det tänker jag göra… nu.

Time stories spelglädje brädspel sällskapsspel

Spelplanen är indelad i ett antal olika sektioner som i grund och botten bara används för att förvara den information som spelarna tilldelas under spelets gång. Grundidén är lika enkel som den är genial; i det övre högra hörnet syns en överblickskarta över den plats spelarna har rest till, i den nedre delen ligger ett bildpanorama av kort som beskriver den plats på kartan som spelarna befinner sig på för tillfället och i mitten finns en räknare som håller reda på hur många tidsenheter spelarna har på sig innan de har ”förlorat” och rycks tillbaka till sin egen tid. Det är sedan upp till agenterna att, till så låg tidskostnad som möjligt, undersöka varje bildpanorama genom att placera ut sina spelpjäser på de olika korten. En viktig detalj här är att det bara är spelaren/na som står på ett visst kort som får titta på dess baksida och se informationen som finns där; övriga spelare måste nöja sig med att få informationen återberättad muntligt (EJ uppläst!). Det gör att alla, hela tiden, måste vara involverade och försöka tolka och diskutera den information som ges. Självklart finns det inte bara textinformation dold bakom korten utan det kan också finnas bilder, pussel, föremål, strider och dilemman så spänningen är alltid olidlig varje gång en spelare ska undersöka ett nytt kort.

Spelet tar slut antingen när agenterna har fått slut på tidsenheter och/eller har fått i uppgift av spelet att läsa vinst/förlust-korten som medföljer. Lyckades man lösa uppdraget är det helt enkelt bara att packa ner spelet i sin kartong, men annars är det fritt fram att börja om från början igen. När jag säger börja om från början är det förresten med viss modifikation eftersom ingen ju kan ta ifrån spelarna den information de har lärt sig under föregående tidsresa. Enligt tillverkaren bör man lösa uppdraget på 3-5 partier så man får absolut räkna med att börja om några gånger.

T.I.M.E STORIES alltså. Jag säger bara, vilket fantabulöst jäkla underbart spel! Det levde inte bara upp till den extrema hypen utan överträffade vad jag, ens i min vildaste fantasi, vågade hoppas på. Jag kan inte komma på en enda detalj som inte känns genomtänkt och omsorgsfullt genomförd och vid ett flertal tillfällen ropade/skrattade/stönade vi över de händelser och pussel vi utsattes för. Speciellt ett tillfälle minns jag då vi alla samlades för att försöka lösa ett pussel. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan kollektiv koncentration kring ett brädspel; länge och väl diskuterade vi möjliga lösningar utan att någon ens sneglade på något annat än korten som låg framför oss. Tillfredsställelsen när vi klarade pusslet var självklart total och det bästa var att alla deltagare hade bidragit på något sätt till lösningen. Episkt.

Time stories spelglädje brädspel sällskapsspelProduktionskvaliteten på T.I.M.E STORIES är dessutom skyhög. Lika stilren och funktionell som artworken på spelplanen är, lika detaljrik och vacker är övrig artwork som beskriver miljöer och personer. Kombinationen mellan det sparsmakade, sterila tidsresandet och de fantastiskt målande miljöerna skapar verkligen effektfulla kontraster och mina tankar dras oundvikligen till filmen AvatarVidare är det bara att lyfta på hatten och buga inför konstruktörerna till äventyret Asylum, de har verkligen lyckats att skapa en engagerande berättelse som aldrig känns förutsägbar. En smolk i glädjebägaren är dock att grundspelet bara kommer med ett enda äventyr, men med tanke på hur många timmar som måste plöjas ner i produktionen av varje berättelse har jag inga som helst problem med att behöva köpa expansioner. Hade det gått hade jag tecknat en expansionsprenumeration på studs.

Ett problem med T.I.M.E STORIES kan vara att samla ihop samma spelgrupp vid ett flertal ganska tätt liggande speltillfällen. För att få ut så mycket som möjligt är det nämligen en fördel om alla har samma information med sig och dessutom inte har glömt allt för mycket sedan förra gången. Jag löste det genom att planera in x antal speltillfällen med samma personer och sedan spelade vi tills vi hade klarat uppdraget. Ett sådant upplägg kan förresten också vara en ekonomisk fördel, för vi blev alla så begeistrade och peppade inför framtida uppdrag att vi bestämde oss för att dela på kostnaden för nästa expansion. Billigare och bättre än varsin biobiljett och kaffet är nästan gratis, just saying…

En berättigad fråga är så klart hur återspelningsvärdet på ett sånt här spel egentligen är, går det ens att spela samma uppdrag igen om man redan har löst det? Både ja och nej skulle jag säga. Att spela samma äventyr med samma grupp flera gånger är naturligtvis tämligen meningslöst, men jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att delta som ”passiv” agent med en annan grupp bara för att få se deras reaktioner, hur de löser problem osv. Vad vet jag, det kanske bara är gigantiska nördar som jag som får ut något av ett sådant deltagande, men man förstör i alla fall inga komponenter när man spelar (likt PANDEMIC: LEGACY), så spelet kommer alltid att vara fullt spelbart och säljbart (även om det sistnämnda aldrig skulle falla mig in).

Märker ni hur lång den här recensionen blev? Vana Spelglädje-läsare vet att jag får sådan här orddiarré när jag recenserar spel jag verkligen älskar så bara textens längd borde vara anledning nog att rusa till spelbutiken. Jag kan verkligen inte nog understryka mina rekommendationer, men för att ändå gnida in det hela lite extra:

Efter vårt första misslyckade försök att lösa Asylum drömde jag om T.I.M.E STORIES, kom på mig själv med att gå runt och grunna på möjliga lösningar och startade dessutom en sms-grupp med övriga deltagare så att vi kunde diskutera och tänka tills nästa speltillfälle. Det verkar vara hyfsat engagerande va? Mark my words, missa det inte!

The Dice Tower: Best of 2015

The Dice Tower är en amerikansk webbsida där recensioner, filmklipp och podcasts trängs i en fantastisk symbios. Varje jul publicerar de ett filmklipp där de utnämner sina brädspelsfavoriter från året som har gått och det brukar vara en ren guldgruva i att hitta godbitar som jag annars hade missat. Ett av förra årets favoriter hos mig, SPYFALL, var ett sådant spel och jag är övertygad om att jag kommer att hitta liknande favoriter också i år.

Så, i vad som inte bara håller på att bli en tradition på Spelglädje, utan faktiskt har blivit det, så ska jag härmed försöka mig på att sammanfatta vad Tom, Sam och Zee har kommit fram till angående spelåret 2015. De nämner 10 spel vardera och till min (och deras egen) stora förvåning så är de faktiskt förhållandevis överens om vad som har varit årets höjdpunkter. Trots detta nämner de sammanlagt 21 olika spel och jag törs lova att det finns något för alla på deras respektive listor. Som vanligt tänker jag dock inte presentera alla spelen här, utan bara ta upp de gemensamma nämnare de tre herrarna hade på sina listor.

I år innebär det att totalt 6 spel kommer att presenteras och kommenteras nedan. För att kunna rangordna dem så sanningsenligt och rättvist som möjligt har jag, precis som vanligt, adderat de gemensamma nämnarnas placeringar i Dicetowers ranking, och ju lägre denna siffra blir desto högre upp hamnar spelet på listan. Dessutom är det faktiskt så att inte mindre än 4 av årets spel nämndes av både Tom, Sam och Zee så självklart kommer de att rankas högre trots att de i mitt system får högre placeringssiffror än spelen som bara nämndes av två paneldeltagare. För er info så nämndes spelen med placering 5-6 av två personer och spelen placerade från 1-4 av alla tre.

Som vanligt är samtliga spelbeskrivningar översatta från engelska av mig och eventuella fel är  därför helt och hållet mina. Jag vill förresten också ta tillfället i akt och tipsa om förra årets sammanfattning, den är full av godbitar som håller fortfarande.

6. CHAMPIONS OF MIDGARD

champions of midgard spelglädje brädspelSpeltyp: strategi, äventyr, arbetarplacering Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Grey Fox Games

Champions of Midgard (tidigare Defenders of Nidaros) är ett mellanviktigt vikingaspel med arbetarplacering och tärningar. Spelarna leder vikingaklaner som reser till en krigshärjad hamn för att försvara den ifrån olika mytologiska varelser. Genom att besegra varelserna får spelarna ära och gudarnas gunst. När spelet är slut vinner spelaren som har samlat flest poäng titeln som Jarl och utnämns till en Champion of Midgard!

****

Champions of Midgard är inget spel som hade fångat min uppmärksamhet i normala fall, men en närmare titt får nörddetektorn att ge fullt utslag hos mig. Det ser fantastiskt vackert ut och frågan jag nu behöver ställa mig är om jag inte behöver skaffa mig ett vikingaspel. Jag menar, jag har ju inget tidigare… En sak som möjligen håller mig tillbaka är den där poängräknarramen som går runt spelplanen. Visst, den är smidig och nära till hands, men den får mig också att tänka att vikingatemat kanske bara är en förklädd mattelektion alá t.ex. POWER GRID?

5. RAPTOR

Raptor spelglädje brädspelSpeltyp: kortspel, strategi Antal spelare: 2 
Speltid: 25 min Språk: Engelska 
Ålder: 10 Tillverkare: Matagot

En raptormamma har rymt och lagt ägg i parken. Ett forskarlag måste neutralisera henne och fånga ungarna innan de flyr ut i skogen.

RAPTOR är ett kortdrivet taktikspel där spelarna använder kort för att förflytta sina pjäser (forskare på ena sidan och raptorer på andra). Forskarna kan använda eld, förflytta sig med jeep och till och med kalla på förstärkning, medan raptor-mamman kan gömma sig i buskarna, skrämma forskarna och ropa på sina ungar.

****

Okej, här har vi ett spel som antagligen kommer att hamna i min garderob för eller senare. Det är relativt ont om bra spel för två spelare och eftersom det blir svårare och svårare att skrapa ihop många spelare kan ett 2-spelarspel vara räddningen många gånger. Temat är, vad jag förstår, väldigt löst påklistrat, men vad gör det om spelet är bra och man dessutom får leka med små dinosaurieminiatyrer? För att inte tala om att man faktiskt kan ge sig på att måla dem…

4. 7 WONDERS DUEL

brädspel spelglädje 7 wonders duelSpeltyp: Strategi, kortspel Antal spelare: 2 
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Rebel

Utveckla din vetenskapsnivå och dina arméer, bygg prestigefulla byggnader och led din civilisation till ära och berömmelse!

7 WONDERS DUEL är ett fristående spel i 7 WONDERS-världen gjort speciellt för att spelas med två spelare. Det erbjuder ett helt nytt system för att välja kort, 3 möjliga vinstsätt, vetenskapliga framsteg, ett originellt militärsystem och hela 12 underverk att kombinera till beroendeframkallande och omväxlande partier.

****

7 WONDERS DUEL älskas uppenbarligen av Zee Garcia, för han placerade det på tredje plats på sin lista medan övriga placerade det som åtta och nia. Men, ett högt rankat 2-spelarspel igen alltså och trots detta rycker det inte ens lite i inköpstarmen på mig. Anledningen till det är att jag har en lite komplicerad relation till grundspelet 7 WONDERS och det smittar så klart av sig på 7 WONDERS DUEL. Uppenbarligen är jag rätt så ensam om att inte vara fullständigt såld på den här spelserien så jag kanske får ge det en ny chans. Sen.

3. BLOOD RAGE

blood rage spelglädje brädspelSpeltyp: Strategi, konfliktspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Cool Mini or Not

”Livet är en strid; Stridande är berömmelse; Berömmelse är ALLT!”

I BLOOD RAGE kontrollerar varje spelare en vikingaklan med krigare, ledare och skepp. Ragnarök har kommit och världen går under! Det är nu som vikingarna har sin sista chans att falla på ett ärofyllt vis och säkra sin plats i Valhall bredvid Oden. För en viking finns det många vägar till ära och berömmelse: Man kan invadera och plundra, krossa sina motståndare i episka strider, genomföra uppdrag eller till och med dö en ärofull död antingen i strid eller genom Ragnaröks ofrånkomliga dom.

****

Vi närmar oss helt klart toppen nu och det blir extra tydligt med BLOOD RAGE. Både Tom och Sam utnämnde nämligen det här spelet som det absolut bästa av vad 2015 hade att erbjuda i spelväg. Anledningen till att det inte klättrar högre på listan är att Zee placerade det först på åttonde plats. Själv vet jag faktiskt inte riktigt vilket ben jag ska stå på här. Ofrånkomligen har ett ganska rejält intressefrö planterats hos mig, men samtidigt vet jag att jag inte har tillräckligt nördiga vänner för att någonsin få spela så ofta som jag hade velat. Men som jag skrev ovan så behöver jag ju ett spel med vikingatema… Antagligen hamnar BLOOD RAGE på min lista märkt ”Att köpa om jag skaffar nya kompisar som är lika nördiga som jag själv” på obestämd tid.

2. PANDEMIC: LEGACY

pandemic legacy spelglädje brädspelSpeltyp: Samarbetsspel, strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Z-Man Games

PANDEMIC LEGACY säsong 1 är ett episkt samarbetsspel för 2-4 spelare. Olikt många andra spel så kommer en del av de beslut du tar att följa dig till nästa spelomgång. När du spelar äventyret kommer du att öppna förseglade paket, avslöja hemlig information och upptäcka de hemligheter som är inlåsta i spelet. Klockan tickar, och du har bara två chanser per månad på dig att vinna innan det är dags att gå vidare till nästa månad. Karaktärerna kommer att få ärr. Städer kommer att drabbas av panik. Sjukdomar kommer att mutera. Den ena världen kommer aldrig att vara den andra lik!

****

PANDEMIC LEGACY var Zee Garcias etta från 2015, men trots att jag har hört talas om det titt som tätt så har det faktiskt flugit lite under radarn för min del. Inte för att jag har varit ouppmärksam, utan för att jag alldeles nyligen köpte ”det vanliga” PANDEMIC och har haft fullt upp med att fördjupa mig i det. Ska jag sedan vara ärlig så finns det saker med LEGACY som gör att jag inte känner ett omedelbart behov av att skaffa det oavsett alla hyllningskörer. Visserligen är jag väldigt svag för spel där de val man gör påverkar framtiden, men att riva sönder och rita på korten? Klistra klistermärken på diverse ställen? Det innebär ju i så fall att när spelet väl är spelat så är det spelat; färdigt att kastas liksom. Det går ju inte ens att sälja vidare till någon som inte kan storyn eftersom genomspelandet kort och gott har gjort spelet ospelbart. Spontant? Nja, möjligen när jag har vunnit onödigt mycket pengar på tipset. Med lite eftertanke? Antagligen blir det ett köp.

1. T.I.M.E. STORIES

time stories brädspel spelglädjeSpeltyp: Strategispel, äventyr, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 90 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Space Cowboys

”Välkomna agenter!  The T.I.M.E. Agency behöver er.”

Vårt universums väv är hotat av inkräktare. T.I.M.E. Agency skickar agenter för att eliminera farorna. Innan ditt uppdrag väljer du en avatar att agera i dåtiden med för att inte ställa till med oreda i rumtiden. Uppfyll ditt uppdrag så fort som möjligt, men kom ihåg att du kan börja om så många gånger du behöver. Var uppmärksam på allt för att kunna ta bästa möjliga beslut.

****

T.I.M.E. STORIES placerades på andra plats av samtliga paneldeltagare, vilket innebär att Tom, Sam och Zee faktiskt var överens om någonting i år. Det första jag kommer att tänka på när jag läser spelets beskrivning är filmen Source Code. Utan att berätta för mycket handlar den nämligen om en person som återvänder till samma dåtida situation om och om igen för att ta reda på en bombmans identitet. Låter det spännande? Jag tycker i alla fall det och det här känns som ett givet köp för mig. Story-drivna spel där det är upp till mig att ta de ”rätta” besluten för att komma vidare är verkligen något som jag gillar och vad jag förstår så blandas dessutom olika tidsåldrar såsom medeltid, pirater och antiken in i bilden. På pappret verkar alltså T.I.M.E. STORIES innehålla precis rätt saker för att skapa kaos och beroende i min värld. Nu måste jag bara vänta tills det är läge att slå till och trycka på köpknappen…

***

Okej, det där var årets lista gott folk. Visst kan man diskutera om T.I.M.E Stories är en värdig vinnare eftersom ingen av paneldeltagarna faktiskt hade det på förstaplats (BLOOD RAGE hade t.ex. två förstaplatser). Jag tycker ändå att det poängsystem jag har klurat fram är hyfsat rättvisande och man ska ju också komma ihåg att man ju faktiskt får köpa spel som inte hamnade överst på listan. Dags att tömma plånboken!