Recension: Hästspelet

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädjeSpeltyp: familjespel Antal spelare: 2-6 
Speltid: 25-80 min Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Hästspelet Sverige

Tideräkningen har slagit om till 2017. Som en snart 35-årig homo sapiens som mer eller mindre alltid har spelat sällskapsspel i någon form ser jag tillbaka på en barndom där jag och min bror spelade framförallt MONOPOL och JÄGERSRO med pappa. För mig är nyss nämnda spel nostalgi på allra högsta nivå och även om jag på senare år har utvecklat ett hälsosamt förakt för det förstnämnda spelet minns jag spelandet med värme. Just därför vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på när jag nu har HÄSTSPELET liggande på mitt spelbord. HÄSTSPELET är nämligen ett spel som borde vara ett nostalgiskt minne från barndomen, men som istället är ett sprillans nytt familjespel från 2016.

HÄSTSPELET går ut på att vara den förste som uppnår tre stycken milstolpar. Milstolpe 1 handlar om att bygga ut sin hästgård på olika sätt, Milstolpe 2 handlar om att samla vinstdiplom i trav, hästhoppning och/eller dressyr och Milstolpe 3 går ut på att samla ihop en viss summa pengar i kontanter. Hur svåra milstolparna ska vara att uppnå bestämmer man i förväg, för beroende på hur länge man tänker sig att spela finns det tre svårighetsgrader att välja emellan. Sina mål uppnår man… genom att slå med tärningarna. Ja, ni läste rätt.

Mekaniken som driver HÄSTSPELET är nämligen samma gamla klassiker som driver MONOPOL, BONDESPELET, TP och i princip alla andra räliga spel som tillverkades före 1990; slå x antal tärningar, flytta och reagera. Det här är självklart hopplöst förlegat och inget mindre än en rejäl sågning duger egentligen i det här läget, men låt oss hålla lite i hästarna här och istället berätta lite mer om vad man kan råka ut för som spelare av HÄSTSPELET. Förutom rutor där man får betala diverse kostnader som veterinär, kraftfoder och hovslagare, finns det gå till valfri ruta-rutor, hästmarknader där man kan köpa nya kusar och självklart hittar vi också klassiska inackorderingsrutor där du måste betala en kostnad hos en motståndare beroende på hur utvecklad hästgård hen har.

Det finns också sponsorrutor som fyller på vinstpotten inför kommande tävlingar – väldigt mycket av spelets kostnader hamnar förresten just i potten så den kan bli rejält stor om ingen lyckas landa på en tävlingsruta på en stund. Tävlingarna  avgörs naturligtvis medelst mer tärningskastande. Någon djupare taktik än att undvika att slå en fyra när du står inför ett hinder på hästhoppningen eller att skynda sig att slå en femma om man har råkat hamna på en ruta med en femma på i dressyren finns inte, så det är bara att ladda sina tärningar så gott det går i jakten på storkovan och vinstdiplomen.

Slutligen finns rutor innehållande Frågor, som är precis precis vad de låter som och spelets enda riktiga skicklighetsmoment, och Mockor, som närmast kan jämföras med händelsekorten som finns i HÄSTSPELETS förfäder. Dessa hanteras däremot på ett betydligt modernare vis än traditionellt eftersom de bara går att komma åt genom en app som är gratis att ladda ned till sin digitala enhet. I appen skriver man in spelarnas namn och viktigast: anger vilken åldersgrupp respektive spelare befinner sig i (på så sätt får varje spelare nämligen frågor som är anpassade efter just sin ålderskategori). Frågorna är förresten långt ifrån enbart hästinriktade, något som känns nödvändigt för oss oinvigda, men samtidigt känns det märkligt och lite spretigt att plötsligt få svara på vem som sköt Lee Harvey Oswald i ett i övrigt så hästtematiskt spel.

Mockorna, eller främst innehållet i dem, är väl det som jag tycker skjuter in mest nytt blod i den här i övrigt uråldriga speltypen. De kan självklart uppmana en att gå till en viss ruta (känns det möjligen igen?), men många av dem travar mer åt partyspelshållet där spelare kan uppmanas att vara serveringspersonal till övriga under ett spelvarv eller få order av sin dietist att inte äta något förrän man har varit med i en tävling. Vissa av Mockorna är på gränsen till löjliga (som t.ex. en uppmaning att läsa upp sitt senast skickade sms högt), men generellt tycker jag ändå att de är småroliga och tillför en hel del action.

hästspelet brädspel sällskapsspel spelglädje

Så, vad tycker jag då egentligen? Blir det någon sågning? Tja, det går verkligen inte att sticka under stol med att tiden hade galopperat om HÄSTSPELET långt innan det ens släpptes. Tiden då man kan låta tärningar avgöra precis allting och komma undan med det är liksom förbi för längesedan och sett i det ljuset är HÄSTSPELET inget annat än en dinosaurie som borde skickas tillbaka till den urtid det kom ifrån. Men. Nu råkar jag ha en liten nostalgisk vurm för gamla omoderna klassiker och spelar gärna JÄGERSRO ibland (trots att det är hopplöst obalanserat) och fram till i somras spelade jag faktiskt MONOPOL en gång om året. Så… sett i det ljuset är faktiskt HÄSTSPELET ganska roligt. Men som sagt, tiden har både sprungit förbi och varvat; såhär ser inte ett modernt sällskapsspel ut och det går liksom inte att dölja genom att stoppa in en app.

Sammanfattningsvis kan man då säga att om man tycker att de gamla klassikerna från Alga är ena riktiga höjdare så har man garanterat också roligt med HÄSTSPELET (förmodligen dessutom ännu lite roligare än man är van vid eftersom att omväxlingen i händelserna på spelplanen och i appen är betydligt större här). Söker man däremot något modernare gör man bäst i att rida vidare i speldjungeln utan vägran, 2017 är här.

Annonser

Att skapa ett spel #3

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädjeOm världen hade varit en plats där man kunde lita på att saker skulle gå som planerat hade de här raderna inte funnits direkt under ovanstående inläggstitel. De flesta av er förstår förmodligen ingenting just nu, men ni som var med på Spelglädje under 2015 minns kanske Björns lilla ”Skapa-ett-eget-spel-artikelserie”? Det blev en Del 1 och en Del 2, men sedan avslutades det hela som Björns ambitiösa projekt i allmänhet gör, med ett diminuendo ut i den eviga upphördheten.

Är då detta ett försök att förminska Björn samtidigt som jag stolt utannonserar att jag själv har börjat knåpa på ett eget spel? Inte alls, jag skulle aldrig ens komma på tanken att ge mig på spelkonstruktion eftersom jag är väl medveten om mina, framförallt matematiska, begränsningar. Nej, det där med att koppla ihop avancerade sannolikhetsberäkningar med roliga teman låter jag bättre lämpade personer sköta, vilket osökt leder mig in på min ärade kollega Herr Baguette (han är lite fransk). Han har nämligen haft den ytterst goda smaken att svänga ihop VENDETTA, ett maffiaspel i renaste Al Capone-stil. Hur han fick ihop liret övergår mitt förstånd fullständigt, men samtidigt ska man ju ha med sig att han har skrivit en avhandling om det svenska folkhemmet. På franska. Men han gillar inte Melodifestivalen. Ja ni hör, han är verkligen en speciell figur den där Herr Baguette.

Rent materiellt består VENDETTA av resterna av ett gammalt TP, ett gäng plundrade RISK-pjäser och en mängd arbetsplatslaminerade brickor och kort. Artworken består av blyertskonst på grundskolenivå och spelplanen ramas in av den där poängräkningen som alla vi som har spelat ett Euro-spel känner igen. Det bör dock tilläggas att räkningen går motsols, men har man någonsin kört en Renault vet man ju att det är typiskt franskt att göra tvärtom.

Tvärtom eller inte, vi hade faktiskt riktigt roligt när vi spelade VENDETTA i lördags. Herr Baguette hade utsett mig till spelledare med fullt ansvar för att både läsa reglerna och förstå dem. ”Det ska bli roligt att testspela med riktiga spelare, VENDETTA har tidigare bara spelats med en massa fransmän som drack öl samtidigt” sa han och satte sig med armarna i kors och väntade på att alla pedagogiska regelsvagheter skulle blotta sig. Till en början kände jag mig ganska besvärad över att behöva ta ansvar över ett spel som någon annan vid bordet kände till bättre än mig, men snart blev jag varm i baskern och Herr Baguette fick övergå från att sitta tillbakalutad till att frenetiskt notera otydligheter och brister medelst bläckpenna.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Nu kanske det låter som att VENDETTA var ett korthus som föll ihop så fort vi började skaka bordet lite, men så var det absolut inte. Både spelmekaniska och tematiska detaljer överraskade mig positivt och det tog inte lång tid innan jag faktiskt lyckades förtränga att det var en hemmagjord prototyp jag lirade. Som ni kanske anar av poängräknaren jag nämnde ovan så går det hela ut på att samla Respektpoäng (RP) på typiskt maffiavis. I min RP-jakt investerade jag i alkohol, droger, casinon och bordeller samtidigt som jag avlönade råbarkade gangsters för att skydda mina familjemedlemmar. Pizzerior, hotell och barberare landade på bordet framför mig samtidigt som jag frenetiskt försökte mörda motståndarnas familjemedlemmar med min alldeles för billiga yrkesmördare Mozart.

Just det faktum att man kunde anlita olika karaktärer för att hjälpa till att tjäna RP var en väldigt rolig detalj som kändes både logisk och tematisk. Ännu mer tematiskt var det att spelets konstruktion ständigt uppmuntrade hämndaktioner av alla de slag och man kan lugnt säga att VENDETTA inte lämpar sig för lättstötta personer. Vet ni förresten vad en slickman är för något? Jo, i teorin är han en charmör som används för att först charma och sedan vanhedra en motståndares dotter. Jag skriver ”i teorin” eftersom Anders (ni vet, min bror) försökte ragga upp min dotter inte mindre än 7 gånger utan att lyckas. Det bör också nämnas att han investerade stora pengar i att hyra in spelets hårdaste yrkesmördare utan att lyckas med särskilt mycket i den vägen heller.

Fler roliga detaljer var Gudfaderkorten som plötsligt kunde framkalla bröllop, pokerturneringar eller bankrån med extremt höga insatser. Ovanpå det ingick en spännande draftingfas där Familjekort med diverse egenskaper fördelades. Vad sägs till exempel om kort som befriar någon ur fängelse via politiska kontakter, kort som tvingar motståndarna att gå på dop och begravningar, eller varför inte tilldela en nyss mördad familjemedlem ett sjätte sinne som gör att denne överlever mirakulöst? Sa jag att man kan köpa polisen och/eller guvernören också? Självklart kan man det…

Kort och gott kan man säga att VENDETTA var ett gediget bygge maffiaspel som gav mersmak. Visst finns det en hel del saker att putsa på, men embryot till något riktigt finfint finns definitivt och jag kan bara hoppas att Herr Baguette tar tag i brödkniven och verkligen försöker skapa en färdig produkt en dag.

vendetta brädspel sällskapsspel spelglädje

Hur vårt testspel slutade? Vi gick så klart in med inställningen att Herr Baguette skulle krossa oss andra fullständigt, men till min egen förvåning (och förmodligen Herr B:s också), befann jag mig i en ganska rejäl poängledning när spelet närmade sig slutet (Anders låg så klart sist). Där och då började jag faktiskt att tro på att jag hade chans att klippa självaste spelkonstruktören i hans eget spel och i ett sista försök att optimera mina chanser till vinst skänkte jag, via ett familjekort, 40.000$ till kyrkan i utbyte mot 7 RP. Tyvärr hade jag underskattat Herr Baguettes innehav av pengatvättar och andra tveksamma verksamheter och han gled förbi med några ynka poäng i sluträkningen, vilket irriterade mig våldsamt eftersom han därmed kunde upprätthålla sin obesegrade svit i VENDETTA. Jag är förresten säker på att det döljer sig en poäng om mänskligheten i att droger och snusk lönar sig bättre än andlig verksamhet, men jag har svårt att sätta fingret på den.

Nåväl, efter tre och en halv timmes stenhårt speltestande lade vi det hela bakom oss och besökte den lokala pizzerian. När vi satt och glufsade i oss som bäst frågade jag Herr Baguette hur lång tid det hade tagit att konstruera VENDETTA. Han visste uppriktigt sagt inte, men berättade samtidigt att det inte brukar ta särskilt lång tid för honom att gå från idé till något spelbart och att det oftast har den goda smaken att bli ganska balanserat direkt. Enligt uppgift har det dessutom hänt att han har drömt ihop ett spel med regler och allt även om det är oklart vad det resulterade i. Påminn mig om att fråga honom om det på måndag.

Ett problem

spelglädje brädspel

She hearts her geek by dualdflipflop (Licens: Creative Commons)

Brevlådan som min lokala tidning Kristianstadsbladet levereras i står 200 meter från min tomtgräns. Innan ni förfäras över hur en levande människa år 2015 ens kan acceptera att ha det så odrägligt jobbigt eller ens prenumerera på en morgontidning i pappersformat ber jag er att tänka en gång till. Att gå 200 meter varje morgon (utom söndag) är inte jobbigt och papperstidningen har faktiskt sina fördelar för en läskunnig person med ett uns av samhällsintresse.

Nu var det inte sarkasm och samhällskritik som i första hand skulle komma ur mitt påstående om var min brevlåda står utan vad jag ville belysa var det faktum att när man hämtar sin tidning 200 meter hemifrån så hinns även en hel del läsande med på vägen tillbaka hem. Jag ögnar alltså alltid igenom tidningens framsida på vägen hem för att se vad för ena godbitar till texter som väntar mig vid mitt frukostbord.

En morgon under veckan som gick upplyste en notis på tidningen mig om att en av artiklarna den här dagen skulle handla om ett brädspel ifrån Bromölla. Eftersom jag är så pass brädspelsintresserad som jag är blev jag självklart både glad och lite uppspelt över att mitt stora intresse skulle belysas lite grann i dagspressen, det är ju annars inget som vi brädspelare är särskilt bortskämda med. Ännu gladare blev jag när jag också såg att brädspelsartikeln hade bildat grund för det dagliga inslaget ”Dagens fråga”, där slumpmässigt folk frågas ut om ett visst ämne. Någonstans där upphörde glädjen och övergick till den vanliga uppgivenheten vi brädspelare brukar känna när journalister skriver om brädspel.

Frågan som ställdes i ”Dagens fråga” var något i stil med ”vilket är ditt favoritsällskapsspel?”, vilket så klart är en helt legitim fråga på alla sätt och vis. Tyvärr visade sig de tillfrågade representera de 98% av Sveriges befolkning som bara har spelat MONOPOL, TP eller COUNTER STRIKE och svaren blev således ungerfär:

Monopol är mitt favoritspel eftersom det är så spännande och tävlingsinriktat!

Jag spelar inte sällskapsspel, det är tråkigt. Jag spelar CS.

Jag bläddrade snabbt fram till artikeln om brädspelet ifrån Bromölla och blev lika delar imponerad och besviken. Texten handlade om några personer som hade återskapat 90-talets Bromölla och där spelade ett figurspel på temat zombie-apokalyps. Bilderna visade vackert målade figurer och ett detaljerat landskap som var så ömtåligt att det helst inte skulle flyttas alls. Som sagt, jag var imponerad men samtidig steg min frustration över vad i det här fallet Kristianstadsbladet, men lika ofta andra tidningar, hade lyckats förmedla om brädspelsintresset.

Jag vill påpeka att jag absolut inte har något emot, eller vill rikta kritik, mot de personer som förekom i någon av artiklarna utan det som stör mig så in i bomben är bilden som gång på gång målas upp om brädspel som intresseområde. Populärt finns det finns två lägen som förmedlas:

  1. Man tycker att det är roligt med sällskapsspel och spelar därför MONOPOL, TP eller ALIAS varannan lördag.
  2. Man tycker inte att ovanstående spel är fullt så bra som gemene man tycker och vill därför spela något annat. Då är man ofta en socialt missanpassad person, gärna med loppigt skägg, som ägnar hela sitt liv åt att bygga upp Sagan om ringen-landskap i sin lägenhet utan fönster.

Så är det naturligtvis inte, men jag ställer mig ändå frågande till att vi i Sverige 2015 fortfarande bara spelar MONOPOL när det finns så oändligt många andra spel att älska (och hata).

Om jag får spekulera lite grann så tycks svaret på varför det är så här vara rent ekonomiskt. Brädspel är ett smalt intresseområde som mångt och mycket har flyttat ut på nätet; riktiga, nischade spelbutiker klarar nämligen oftast inte av alla kostnader som förknippas med fysiska butiker (det finns så klart lysande undantag). Kundkretsen är förmodligen heller inte tillräckligt stor, för när svenskarna ska köpa ett nytt sällskapsspel går de nämligen till den lokala leksaksaffären istället. Att närma sig en sån där nördig brädspelsbutik är väl lite för magstarkt när man kan köpa den senaste utgåvan av TP samtidigt som ungarna trånar efter nytt Lego?

Väl i leksaksaffären presenteras ett skralt spelutbud som består av mängder av finfina barnspel (valfritt JUNIOR-xxxx), ett och annat familjespel (Kasta gris), vuxenspelen (frågespelen) och så självklart partyspelen (Lika par leka bäst). De nyheter som tar sig in i leksaksffärernas utbud är i många fall endast de spel som nomineras och vinner Sveriges Leksakshandlares Riksförbunds pris Guldtärningen i kategorierna barn-, familj- och vuxenspel varje år, och det är bland annat därför som Spelglädjes mest lästa text det här året är en recension på skräpliret iKNOW (som vann årets vuxenspel förra året). Varför finns t.ex. inte COLT EXPRESS med i utbudet? Ett internationellt prisat spel som dessutom redan finns i svensk översättning!

Vi som har brädspel som intresseområde vet så klart att den bild som målas upp i leksaksaffären inte är den sanna bilden av vårt intresse, men inte desto mindre är det den som alla ser och därför blir den vedertagen sanning. När jag berättar om mitt brädspelsintresse för personer jag inte känner får jag nästan uteslutande någon variant av frågan ”ehh, jaha, som MONOPOL då eller?” (det syns ju nämligen på mig att jag inte har ett loppigt skägg och min hudfärg talar för att jag har fönster hemma). När jag berättar lite mer är det precis som att jag öppnar dörren till en helt okänd värld, generellt har folk verkligen ingen aning alls om vad som försiggår bortom leksakshyllan.

Samtidigt är det väl bara att inse fakta. Så länge utbudet av spel till gemene man styrs av leksaksaffärer är det svårt att visa på fler nyanser i brädspelandet och få det socialt accepterat som ett riktigt intresse. Saker som säljs i leksaksaffärer är ju, just det, leksaker och alltså inget vuxna människor bör hålla på med i någon större utsträckning.

Samtidigt finner jag ändå en strimma hopp när jag ser hur marknaden för spel till smartphones har exploderat. Om ni bara visste hur många människor som har skrattat och kategoriserat mig som en omogen barnunge genom åren bara för att jag ibland ägnar mig åt att spela tv-spel, fast att jag är vuxen! Samma personer sitter nu och använder all ledig (och oledig) tid till att spela Candy Crush. Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling för brädspelen?

Jag vill avslutningsvis passa på att uppmana alla som har minsta intresse av brädspel utanför MONOPOL-sfären att ta en titt i valfri riktig spelbutik. Det är inte farligt och det finns så oändligt mycket kul att upptäcka. Ta bara en sådan sak som att ett av de  spel som är nominerade till Guldtärningen 2015 (TAKENOKO) faktiskt har funnits att köpa sedan 2011…

Attityder till brädspel

a49jvd6_460s

För någon vecka sedan, när jag som vanligt slösade bort mitt livs sista värdefulla ungdomstimmar på att planlöst surfa runt på internet, då fann jag bilden ovan. Den föreställer, som ni kan se, ett MONOPOL-spel på WORLD OF WARCRAFT-tema. Någon klurig rackare har flikat in en kommentar, som i översättning till svenska blir ungefär: ”Sociala färdigheter +6. Oskuldsskydd: Över 9000.”

Skämtet är givetvis lite för uppenbart för att vara särskilt roligt, men det sätter likväl fokus på en sak jag hade tänkt skriva om länge: Folks uppfattning om nördar i allmänhet, och brädspelare i synnerhet. Skämt och vitsigheter är ganska avslöjande, på så vis att de alltid antyder attityder och perspektiv.

Så… är alla brädspelare nördar? Är alla brädspelare singlar? Eller är vi folk som lider av hiskliga svårigheter att få omkull folk av det motsatta könet? (Eller av samma kön, om det är någons melodi?) Är alla brädspelare män? Mitt svar skulle vara ett rungande nej på samtliga frågor, och jag känner lite smått för att redogöra för alla mina raggning-kombinerad-med-brädspels-eskapader – men av platsbrist så får jag dessvärre avböja. Allt jag tänker säga är att en man som lärt sig RAPPAKALJA kan sweet-talka vilken tös som helst – och givetvis vice versa.

Men nu var det inte min attityd vi ska tala om, utan allmänhetens.

Det första jag vill påpeka är att jag inte direkt tror att den stora allmänheten ser ner särskilt mycket på nörderier längre. Det måste vara minst femton år sedan jag senast hörde någon använda ordet nörd på ett nedsättande vis. Och idag? Idag skulle jag mest skratta hånfullt – ni vet, som Skeletor i HE-MAN? – och replikera att nördigt är det nya cool. (Jag tittar inte på BIG BANG THEORY, men jag misstänker vi har serien att tacka för en del…)

vagina-naw-never-heard-that-pokemon

Min misstanke är dock denna: Nuförtiden tycks ordet nörd inte längre bära på innebörden ”socialt handikappad yngling med acne”, utan klingar istället av ”person med stor passion för ett visst intresseområde”. Man kan ju trots allt vara en fiskenörd, eller en filosofinörd, eller filmnörd – och det enda som därmed avses är att man hyser en djup kärlek till något intresse. (Skulle man sedan råka ha acne, då är det ju så klart bara en bonus, ur stereotypsynvikel.)

En anledning till att brädspeleri fortfarande bär ett visst stigma, är, tror jag, följande: Det påminner alldeles för mycket om att leka. Man flyttar ju runt spelgubbar – vilket många nog upplever som alldeles för likt att leka med dockor – och kan utrusta dessa med magiska artefakter och allt möjligt annat. Krigsspel påminner i sin tur om alla de där timmarna man som ung ägnade i buskage med låtsasgevär, just innan man överföll sina kompisar. Jag kommer osökt att tänka på ett avsnitt av SEINFELD, där Jerry kommenterar Kramer och Newmans RISK-arti: ”It’s a game of world domination being played by two guys who can barely run their own lives.”

Att man dessutom oftast hittar spelkartongerna bland leksaker och pussel i varuhus gör inte saken bättre. Kopplingarna till barns förehavanden är alldeles för tydliga. För min del var det dessutom bara några veckor sedan jag tappade ett par mjölktänder över ett parti PUERTO RICO.

Jag har frågat icke-spelande folk om vad de tänker på, när de hör ordet sällskapsspel. Det första ordet tycks de flesta förknippa med FIA MED KNUFF, MONOPOL och TRIVIAL PURSUIT, och andra småmysiga barntrevligheter och frågesporter. Med andra ord: De tänker sig någonting som vuxna plockar fram när pardejten börjar gå lite trögt, eller någonting så urbota korkat och strategilöst att både farmorn och hennes barnbarnsbarn kan spela det. Och hur cool är någon av de grejerna? Inte konstigt att de får en massa märkliga föreställningar om vad jag har för mig när jag säger att jag älskar att spela.

När jag sedan frågat om folk förstår skillnaden mellan brädspel och sällskapsspel, så har jag överlag mötts av en dånande tystnad. Det enda egentliga svaret jag fick var att ”brädspelande är väl lite nördigare, va?”

Avslutningsvis, har jag kommit fram till någonting i detta inlägg? Inte ett smack. Jag är faktiskt alldeles för oinsatt i folks attityder om brädspel. Inte ens min lilla intervjurunda – som säkerligen tre personer utsattes för – gav några anmärkningsvärda resultat. Vad jag däremot kan göra, är att återberätta en incident som inträffade för några månader sedan: En väns vän tog med sig sin nya tjej till en spelträff. Hon hade fått höra att det skulle spelas spel. När sedan COSMIC ENCOUNTER ställdes fram på bordet – ingalunda ett tungt spel! – så var hennes främsta kommentar att nej, det här var väl inte riktigt vad hon hade väntat sig.

Recension: Spektrum

_MG_0022 - 2014-02-16 at 09-26-14

Speltyp: frågespel Antal spelare: 2-7 
Speltid: 60-120 min Språk: Svenska
Ålder: ? Tillverkare: Spektrum

Det har hänt oss alla. Man stoppar en Billy’s pizza i munnen, och upptäcker att mikrovågsugnen gjort matbiten jättevarm i kanterna – men att pizzabiten fortfarande är djupfryst i mitten.

Ungefär så känner jag inför frågespelet SPEKTRUM. Detta spel är i behov av lite mer arbete. In i mikron igen, alltså.

Upplägget är klassiskt och enkelt: Spelplanen visar ett stort hjul av färger, vilka alla representerar frågekategorier. Lila är populärkultur, orange historia, och så vidare. Spelarna slår tärning och får svara på frågor relaterade till den färg de hamnar på. Frågorna kan vara allt från rena faktafrågor, till citat ur låttexter som man ska luska ut, eller bilder på flaggor vars länder man ska försöka namnge.

_MG_0023 - 2014-02-16 at 09-27-13

Varje spelare får även en liten whiteboard med tillhörande penna (längst upp till höger). Med dessa håller man koll på hur många poäng man lyckats samla ihop i de olika kategorierna. Det är även på whiteboarden som man antecknar sina svar när spelet anger att detta bör utföras i hemlighet.

När svarar man då i hemlighet? Exempelvis när två spelare hamnar på samma ruta och det blir duell. Då har spelare möjlighet att stjäla poäng från varandra, och sekretess blir en nödvändighet. Hemlighetsmakeriet blir dock som störst när någon hamnar på en cirkelformad ruta på spelplanen – då är det dags för Alla mot alla, varpå alla ska skriva ner svaret på fem frågor, och den som har flest rätt vinner en poäng.

En detalj som jag ännu inte nämnt, är att spelet endast kan spelas om man använder sig av en smartphone eller surfplatta, som alltså kompletterar spelbrädet. För tillfället är SPEKTRUM bara tillgängligt till iOS (man får ladda hem en app), men riktigt snart ska det även finnas till andra operativsystem, om jag förstått saken rätt. Det är i vilket fall som helst via denna mobila enheten som man läser upp frågorna och lär sig reglerna. Det följer, med andra ord, inte med ett endaste litet frågekort i spellådan – eller ens en regelbok.

Man siktar på att samla på sig rätt svar i alla kategorier (man kan bestämma från början om det krävs 1, 2 eller 3 rätta svar per kategori – beroende på hur lång speltid man önskar sig). När man har så många rätta svar att man har chans att vinna, skall man återvända till rutan man började på, och sedan svara på frågor ur en kategori som motspelarna väljer. Lyckas man med det så har man vunnit.

Det finns delar av SPEKTRUM som jag tycker  om. Exempelvis gillar jag inslaget med att använda en smartphone i spelet – och att eliminera alla spelkort. Traditionsromantikerna där ute anser gissningsvis att teknikens intrång på brädspelsområdet är av ondo, men personligen har jag ingenting emot det.

Tvärtom faktiskt: Vi använde en iPad när vi provspelade, och alla omkring spelbordet kunde se frågorna, klart och tydligt. Smart-device-aspekten för även med två andra positiva saker: Att man kan välja (eller välja bort) om man vill se svarsalternativ, och att man, om man så vill, ganska lätt kan köpa ytterligare frågor (22 kronor för 700 frågor, eller 22 kronor för 50 bilder och 50 citat).

Vidare anser jag att frågorna i spelet – åtminstone dem vi råkade ut för – ligger på rätt nivå. Jag har tidigare uttalat mig lite negativt om frågespel, men här kände jag att skammen om min okunskap hölls i styr tämligen genomgående. Duell-momentet blev av denna anledning faktiskt riktigt spännande!

bild 5

Så vad menade jag då, när jag skrev i inledningen att spelet känns ofärdigt? Regelgenomgången är ganska slarvigt skriven, och detsamma gäller frågorna. Titta bara på bilden ovan. Frågan lyder ”Vad ser man på denna bild?” Tja, ”Eiffeltornet” är ju det mest självklara svaret – men det är inte fel att svara ”en båt”, ”två båtar”, ”några byggnader” eller ”en himmel”. En bättre formulerad fråga skulle givetvis vara ”Vilket världskänt monument ser du på bilden ovan?”

Några felaktiga svar har vi också stött på. ”Vilken klubb har flest SM-guld i fotboll?” ger IFK Göteborg som rätt svar. Fotboll kan jag ingenting om, men enligt Wikipedia är det Malmö FF som ligger bäst till. Man kan rapportera dylika fel via en funktion i spelet, men som jag ser det är det inte spelarens uppgift att se till så att ett frågespel innehåller korrekt information.

I egenskap av svensklärare reagerar jag dessutom ganska kraftigt på stavfel (vilket finns lite överallt i spelet) och strukturlöshet (vilket jag menar utmärker regelboken). Måhända är jag en smula anal när jag gnisslar tänder över ”kokoboksförfattare” och ”sjävl”, men fel är inte rätt, och frågespel i synnerhet borde uppskatta skillnaden. Tekniken skulle dock kunna hjälpa speldesignerna att rätta till dessa problem – mig veterligen kan misstag som dessa korrigeras i efterhand, eftersom man skulle kunna släppa uppdateringar till appen.

Att döpa spelet till SPEKTRUM och sedan låta frågekategorierna komma i ett spektrum av färger är givetvis ett småcharmigt drag, men i kvällsmörkret – där åtminstone jag föreställer mig att de flesta plockar fram sina frågespel – blev det väldigt svårt att särskilja exempelvis blå och lila, orange och röd, på spelplanen.

Vi var fyra som spelade SPEKTRUM. Känslan jag fick var att jag var den som hade roligast åt det – men ens jag ger det bara ett mycket svagt knappt godkänt, i hopp om att dess problem rättas till inom en snar framtid. I skrivande stund är det inte värt sina 299 kronor.

Recension: Bezzerwizzer

Bezzerwizzer-boxSpeltyp: frågespel, partyspel Antal spelare: 2 och uppåt 
Speltid: 30-60 min Språk: Svenska 
Ålder: 15+ Tillverkare: Bezzerwizzer Nordic ApS

Årets största familjehögtid närmar sig och därmed kommer många av oss plötsligt ha tid med något vi vanligtvis inte hinner, nämligen att umgås. Inte sällan slutar det då med att man tittar på varandra och säger ”nej hörni, ska vi inte ta och spela något spel?”, och eftersom långt ifrån alla är så inbitet brädspelsnördiga som Björn och undertecknad, är utbudet av spel att välja mellan sällan särskilt stort. Enligt min erfarenhet brukar det sluta med TP (Trivial Pursuit) vilket inte alls behöver vara fel, men om man, som jag, tycker att det är lite småtrist med frågespel där rätta svar bara tar en närmare segern om man står på vissa rutor skulle jag här och nu vilja slå ett slag för BEZZERWIZZER istället.

BEZZERWIZZER är, precis som TP, ett frågespel men med skillnaderna att det belönar varje rätt svar, har ett taktiskt moment som gör att deltagarna spelar emot varandra snarare än bredvid varandra, och ovanpå det hela 20 olika ämnen (mot TP:s sex). Nu är det inte meningen att den här recensionen ska vara en jämförelse mellan TP och BEZZERWIZZER och därför avslutar jag mina jämförelser här. Jag är dock övertygad om att TP:s position som en frågespelsinstitution i det här landet kommer att leda er till fler jämförelser, vilket självklart står er fritt, men jag vill påstå att BEZZERWIZZER klarar sig bra utan det och står sig utmärkt på egna ben.

BEZZERWIZZER går att spela från två spelare och uppåt och spelas med fördel i lag (att spela med endast två spelare är dock inget jag rekommenderar eftersom man då inte kan använda spelets alla funktioner). I frågespel tycker jag förresten att det blir roligare ju fler man är och jag förespråkar med bestämdhet lagspel även om man bara kan få ihop två lag. När flera personer får slå sina kloka hjärnor ihop och samarbeta kommer det att bli fler rätta svar, vilket gör spelandet roligare. Lagalternativet har förresten ytterligare en fördel som vi kommer till lite senare.

Fråga 1: Hur vinner man i BEZZERWIZZER?
Man går ett varv på spelplanen med sin spelpjäs, och tycker man att det är för kort sträcka så kan man naturligtvis gå flera varv.

Fråga 2: Hur gör man för att ta sig framåt på spelplanen?
Kort och gott, man svarar rätt på frågor. Alla frågor som besvaras rätt kommer att belönas med 1-4 steg framåt.

Fråga 3: Hur avgörs det vilket ämne man får och vad är det som avgör hur många steg framåt man får gå vid rätt svar?
Uppmärksamma läsare noterade kanske att jag fuskade lite och infogade två frågor i en här och det beror på att svaren på dem hänger så tätt ihop.
Om vi börjar med ämnet så börjar varje spelare/lag med att slumpvis dra fyra stycken ämnesbrickor ur en påse och dessa ämnesbrickor avgör vilka ämnen som ska besvaras de kommande fyra frågorna. Brickorna placeras sedan på ett litet spelbräde som varje lag har fått tilldelat sig och det är här som det taktiska momentet i BEZZERWIZZER visar sig för första gången. Det lilla spelbrädet är nämligen försett med fyra rutor numrerade från 1-4 poäng och, ni räknade säkert ut det, man väljer själv hur många poäng varje ämne ska vara värt genom att lägga ämnesbrickorna i de numrerade rutorna. Ämnen som man känner sig osäker på brukar följaktligen hamna på de låga poängrutorna medan favoritämnena värderas högt. Svarar man rätt får man alltså flytta sin spelpjäs så många steg som frågan var värd.
När de fyra frågorna har blivit besvarade stoppas ämnesbrickorna tillbaka i påsen och man drar fyra nya.

Om vi då ska frångå mitt något taffliga försök att recensera ett frågespel med hjälp av frågor och övergå till mer berättande form, så är BEZZERWIZZER så långt ett ganska ordinärt frågespel. Det finns dock några finesser till jag vill nämna och som jag tycker mycket om:

Varje spelare/lag får förutom ämnesbrickorna två brickor märkta ”B” (Bezzerwizzer) och en bricka märkt ”Z” (Zwap). Dessa brickor kan användas till att ställa till det för motståndarna genom att stjäla deras frågor och byta ut deras ämnen. Exakt hur det fungerar kommer jag inte att gå in på här, men det är som sagt inslag som jag uppskattar mycket, för vad de i realiteten gör är att skapa en rivalitet mellan lagen. Tänk själv hur du skulle känna dig när din favoritkategori, som du så taktiskt har placerat på 4-poängsnivån, blir stulen och utbytt mot en kategori som du inte kan ett dugg om. Surt är bara förnamnet.

Här kommer vi förresten till fördelen med lagspel som jag refererade till tidigare, för om man spelar i lag så kan även någon i det frågeläsande laget vara med och stjäla och svara på frågor (förutsatt att hen inte har tittat på frågekortet så klart).

Bezzerwizzer-game

Om jag då ska försöka mig på en sammanfattning, så är BEZZERWIZZER ett frågespel jag varmt rekommenderar. Idén om att man själv får värdera hur många steg en fråga ska vara värd är rolig och tillför ett taktiskt moment där andra frågespel delar ut ämnen slumpvis. Interaktionen som skapas mellan deltagarna när möjlighet ges att stjäla frågor eller ämnen från varandra gör att man verkligen får en känsla av att spela mot varandra och inte bredvid varandra. Jag tycker att frågespel annars har just den svagheten att förutom att försöka svara rätt på sina egna frågor kan man inte göra så mycket annat än att hoppas att motståndaren ska svara fel på sina. I BEZZERWIZZER sitter alla på helspänn varje gång en fråga läses upp och det är inte bara för att man vill stjäla åt sig extra steg på spelplanen; man vill stjäla från motståndaren minst lika mycket.

Problemet med att frågor kan återkomma och kännas igen finns självklart även i BEZZERWIZZER, men i orginalutförandet medföljer 5000 frågor i 20 olika kategorier vilket gör att man klarar sig ett bra tag, speciellt eftersom man iallafall enligt min erfarenhet inte spelar frågespel särskilt ofta. Spelet finns förresten även i tematiska utgåvor (bl.a underhållning och familj), men de innehåller inte lika många frågor så det är något man iallafall bör känna till när man väljer utgåva.

Fråga 4: Vem är mest allmänbildad och taktiskt slipad i din omgivning?
BEZZERWIZZER är ett utmärkt sätt att ta reda på det.

Recension: Speculation / Real or fake

Speculation
Speltyp: familjespel Antal spelare: 3-5 
Speltid: 1 timme Språk: Svenska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Alga

För många människor är ”att spela spel” synonymt med att man med hjälp av en eller flera tärningar förflyttar en pjäs på en spelplan. För mig är det inte alls på det viset, utan snarare är det så att de spel jag spelar helt och hållet saknar tärningar, och därför känns det ibland oerhört skönt även för mig att plocka fram ett gammalt hederligt Alga-spel ur garderoben. Här är det kanske på sin plats att definiera vad jag menar med ett Alga-spel, och kort sagt skulle jag säga att det är ett spel, inte nödvändigtvis märkt med Alga-logotypen, som innehåller en stor mängd slump och som kan spelas av hela familjen med ögonen förbundna. Tänk: MONOPOL.

Det är inte särskilt ofta Alga-spel tas fram och spelas hemma hos mig då jag helt enkelt hellre spelar spel där det är jag själv som avgör utgången – inte slumpen. Ett spel som däremot har överlevt väldigt länge och fortfarande spelas då och då är SPECULATION. Faktum är att SPECULATION var det första egna spel jag köpte i mitt numera stora spelintresses gryning, och jag tackar ödmjukast leksaksaffären i Norrtälje för att de reade ut det just den dag då jag råkade göra ett besök. De tackar förresten nog mig också eftersom de antagligen hade minst 150 procents marginal trots reapriset, men det är en annan historia. Åter till ämnet:

SPECULATION handlar kort och gott om att tjäna pengar. Spelarna blir tilldelade ett startkapital som förhoppningsvis växer ordentligt under spelomgången, och den som har mest pengar när spelet är slut vinner. Simple as that.

Pengar tjänar man genom att handla med antikviteter i någon av kategorierna ädelstenar, mynt, mattor, klockor, vin, konst, värdepapper, frimärken eller antika vapen. Det finns tolv stycken exemplar (kort) av varje antikvitet, och ju fler man har av samma sort desto mer pengar är samlingen värd (samlingarnas värde anges i en tabell på spelplanen). Antikvitetssamlandet sker genom att spelarna färdas på spelplanen och landar med sin pjäs på rutor som tillåter dem att ta nya kort från någon av draghögarna, handla med andra spelare, köpa Inside information (mer om det senare!), genomföra auktioner och potentiellt värst av allt: råka ut för en skatterazzia.

Just skatterazzian tycker jag är en rolig detalj i spelet. Det är nämligen så att spelarna kan välja mellan att förvara sina köpta antikvitetskort antingen på hand eller nedlagda på bordet framför sig. Korten på hand är skyddade från andra spelares giriga ögon och fingrar, men är istället oerhört intressanta för spelets skatteverk (vilket kan bli enormt dyrt!). Korten som är nedlagda framför spelaren är däremot både synliga och tillgängliga för andra spelare att köpa så länge de har råd (och du kan inte göra ett dyft åt saken), men är istället skyddade från eventuella skatterazzior. Här gäller det alltså att balansera risken med skatterazzian och risken att någon motståndare helt sonika bestämmer sig för att befria dig från någon av dina högt älskade samlingar.

Spelet pågår tills någon av draghögarna är slut, varpå värdet av spelarnas antikvitetssamlingar räknas ut och vi har en vinnare!

Eller inte.

För det finns en liten hake. Innan man börjar spela har man nämligen placerat en hög med slumpvis dragna ”Inside information-kort” på spelplanen, och som pekar ut en eller flera serier med antikviteter som falska. Det innebär att exempelvis de vackra mattorna du ägnade hela spelet åt att samla på dig i slutändan kan visa sig vara fullständigt värdelösa. Skit. Made in China helt enkelt.

Det är inte ett dugg du kan göra åt saken, de serier som pekas ut av Inside information-korten är falska och det är bara att leva med faktumet. Vad du däremot kan göra under spelets gång är att i förväg försöka ta reda på vilka antikviteter som är falska genom att, när du hamnar på en ruta som möjliggör det, köpa några av Inside information-korten. Detta görs genom budgivning och du förstår säkert att korten inte kommer att bli billiga. Lägg där till det faktum att långt ifrån alla Inside information-korten har någon information att ge…

Vad är det då som gör att SPECULATION har överlevt så länge även hos en spelnörd som mig? För det första ska jag erkänna att jag är ganska svag för det där slumpmomentet med tärningen; det är helt enkelt sällsynt tillfredsställande att lyckas slå det antal steg man önskar! Men vad jag tycker är den stora kvaliteten i SPECULATION är den höga graden av interaktion mellan spelarna. Väldigt ofta görs köp genom budgivning, vilket leder till att skadeglada, bedömande, triumferande och ibland även arga blickar kastas över bordet. Möjligheten finns också att köpa andra spelares samlingar (utan budgivning), och det är sällan man är så nöjd som när man ser motståndaren gråta över att behöva skiljas från sina kära antikviteter. Visst avgörs mångt och mycket av vilka antikvitetsserier som är falska i slutändan, men det gör liksom ingenting då det jag i alla fall själv ofta minns från en omgång SPECULATION är den där affären jag lyckades kuppa igenom, eller hur jag undvek skatterazzian med en hårsmån. Dessutom går det ju trots allt att till viss del skydda sig mot de falska serierna genom att köpa Inside information.

Är du sugen på ett lättillgängligt spel som inte är MONOPOL eller TP är jag säker på att SPECULATION kommer att falla dig i smaken.

SPECULATION: Årets vuxenspel 2003 fungerar även 2013.

Observera att SPECULATION idag marknadsförs under namnet REAL OR FAKE.