Resedagbok Essen Spiel17 – Del 3

spelglädje brädspel sällskapsspelSådär, kära vänner. Nu är det dags att, för sista gången i skriftlig form i alla fall, drömma sig tillbaka till äventyret i Essen. Eftersom inlägget heter ”Del 3” så planerar jag nu att redogöra för de spel vi spelade under vår tredje dag på mässan, samt att nämna de tre bästa (och de tre sämsta) sakerna som hände oss. Det låter väl fint?

Dag tre i Essen började med att två något slitna själar tog tunnelbanan istället för att, som vi gjort tidigare, promenera till mässan. Nördar i himmelriket eller ej, även himlen är uttröttande och ärligt talat så var vi ganska nöjda med vad vi hade presterat och upplevt. Det bör tilläggas att vår entusiasm även dämpades något av att Hotel Luise den morgonen hade visat sig från sin allra minst gästvänliga sida. Situationen var nämligen den att vi behövde skriva ut våra flygbiljetter för att Ryanair inte skulle få nöjet att ta ut en av sina ziljoner extraavgifter på oss. Säker på att vi skulle få hjälp, men ändå ödmjuk inför det hela, gick Herr Baguette därför till receptionen och presenterade sin allra vänligaste tyska. Följande konversation utspelade sig mellan honom och ”receptionisten”:

HB: ”Hola! Eine kleine sallatteller und grosse bratwursten geschmeckt!” = Hej, skulle vi möjligen kunna få låna er skrivare och skriva ut våra flygbiljetter?

R: ”Stacheldrahtzaun!” = Vi har ingen skrivare.

HB: ”Aber isn´t das eine dass?” = Men, det där är väl en skrivare?

R: ”Nein, das ist eine faxenmaschinengebraucht!”  = Nej, det är en fax.

HB: ”Aus, bei, mit, zeit, nach, von, zu?”  = Men, den andra maskinen där då?

R: ”Japp, es ist eine Rathaus, aber dann rechts is kaputt gegegen”. = Ja, det är en skrivare, men vårt internet fungerar inte just nu.

Märkligt, trots att hotellets wi-fi fungerade utmärkt verkade den stackars receptionisten ha problem med sitt internet. Det var nog därför hon satt och stirrade så mycket på datorskärmen varje gång vi passerade. Nedan ser ni förresten en överblicksbild över inte skrivaren, faxen och det trasiga internetet.

Som tur var hade Essen en ytterst trevlig och tjänstvillig turistbyrå och vi förlorade därför bara en timmes mässande på grund av hotellets obefintliga service.


Ganska vilsna och utan något bestämt mål ville det sig inte sämre än att vi, nästan direkt efter vårt inträde på mässan, gick förbi ett alldeles ledigt och ensamt bord där spelet Dwar7s fall visades upp. Varken jag eller Herr Baguette hade hört talas om det innan, men bara några minuter senare satt vi till bords med en vilt främmande kvinna för att testa.

dwar7s fall spelglädje brädspel sällskapsspel

Dwar7s fall handlar om att, med hjälp av landskapskort, bygga upp ett litet rike av bl.a. gruvor, slott och värdshus i syfte att vara den som först klarar av tre uppdrag. De tillgängliga uppdragen ligger offentligt uppradade på bordet och varje deltagare hade dessutom ett eget hemligt uppdrag att ägna sig åt. Jag måste säga att jag tyckte att Dwar7s fall var ganska mysigt och jag såg nöjt på medan mina arbetardvärgar grävde upp ädelstenar och dräpte drakar samtidigt som jag själv försökte försvåra läget så mycket jag kunde för mina motståndare. Mysigheten till trots är jag inte säker på om spelet var bra, dåligt eller mittemellan, men jag kan i alla fall konstatera att det verkligen inte avskräckte mig och att jag gärna provar det igen.


Vårt planlösa och något slokörade flanerande tog oss därefter rakt in i piraternas förlovade värld. A tale of pirates var ett spel vi hade passerat många gånger under mässan och i alla fall jag hade noterat att spelet verkade ha en spelplan som var något alldeles extra. Såhär på mässans tredje dag verkade allmänhetens intresse för liret ha minskat så pass mycket att jag och Herr Baguette kunde slå oss ned utan att slåss det minsta, så vi nickade ett samstämmigt ”varför inte” till varandra och gjorde så.

tale of pirates spelglädje brädspel sällskapsspel

A tale of pirates är ett samarbetsspel som utspelar sig i realtid (Kiefer Sutherland måste vara inblandad) och styrs av en tillhörande app. Spelarna bemannar ett piratskepp med hjälp av timglas och måste samarbeta som bara den för att lyckas med den uppgift appen presenterar. Haken är så klart att tiden som finns tillgänglig är begränsad och att man måste vänta på att sanden i ens timglas ska rinna ut innan man får flytta det igen.

Resultatet blev en superstressig, kaosartad och, enligt oss, en ganska otrevlig upplevelse. Det fanns inte ens tid åt att njuta av själva spelandet, utan allt handlade om att dirigera varandra samtidigt som man försökte sköta sig själv. Vi klarade vårt uppdrag, men samtliga tackade artigt för sig och lämnade raskt bordet när demonstratören frågade om vi ville spela mer. A tale of pirates är ett spel som garanterat hade gått varmt hos mig om jag hade varit mellan 8 och 20 år, men som nu faller platt på grund av att jag har blivit en gammal motsträvande stöt som söker lugn och ro i vardagen.


Kort efter att vi lämnade Söderhavet rann det till ordentligt i munhålan på undertecknad, vi passerade nämligen en glasmonter där spelet 7th Continent visades upp i sin fysiska prakt. Ni som har läst mitt inlägg om spelet vet att det är något jag hade forskat och funderat en hel del kring och när jag så äntligen fick se det på riktigt blev jag… lycklig. Så pass lycklig att jag, faktiskt just idag, har valt att salta räkningen ytterligare genom att köpa expansioner till det för 500:-. Måtte det vara bara hälften så bra som jag hoppas!

7th continent brädspel spelglädje sällskapsspel


Därefter var det dags för mässans sämsta upplevelse i spelsammanhang. Det visste vi så klart inte när vi satte oss ned för att prova Carcosa, men när jag tänker tillbaka på eländet så blir jag faktiskt nästan irriterad.

Carcosa utspelar sig i Chtulhu-universumet, men frånsett det så är det en nästan fullständig och på gränsen till skamlös ripoff av Carcassonne (demokillen förklarade till och med reglerna med hjälp av Carcassonne-referenser). Precis som i originalet ska man bygga städer, väggar och böneplatser men Carcosa utspelar sig i en drömliknande värld där de brickor man placerar ut inte alltid är vad de först verkar att vara (fast oftast är de helt vanliga). På detta sätt, och några till, blir spelet ”elakare” och interaktionen spelarna emellan blir därför större och mer konfliktfylld.

carcosa spelglädje brädspel sällskapsspel

Jag, som har spelat väldigt mycket Carcassonne med många olika expansioner infogade kände mig som hemma och upplevde egentligen inte någon större spelmässig skillnad alls. När jag förklarade detta för försäljaren, som så klart ville pracka på mig ett exemplar, motiverade han ett köp av Carcosa med att lådan var mycket mindre än min Carcassonne-motsvarighet. Jag log artigt men kokade inombords när jag gick därifrån, skulle jag alltså köpa en ripoff av ett fantastiskt bra spel baserat på att kopians låda var lättare att bära med sig!? Gick förresten, mina minnen är vaga här men Herr Baguette kan ha fått släpa mig i nackhåren därifrån medan jag, vilt sparkande, försökte tydliggöra för Carcosa-smackaren att han nog hade misslyckats med sina sanity rolls ganska ordentligt.


Troligen var det inte bara Carcosa-killens säljargument som gjorde lugna, svenska mig irriterad, rimligen var jag också väldigt trött efter nästan tre hela dagars mässande med tillhörande kvällsspel. Varken jag eller Herr Baguette vågade yttra orden ”Ska vi gå hem?”, men till slut såg vi på varandra som bara två brädspelsnördar som har fått nog kan göra och lämnade Spiel17 i ett lätt duggregn.

Spontant ville jag avsluta föregående mening med ”utan att vända oss om” (för det gjorde vi inte), men eftersom jag har ägnat snart två månader till att se tillbaka på vårt äventyr kändes det lite väl förljuget; vi var helt enkelt otroligt mätta och nöjda med vårt besök på Spiel!

Så för att sammanfatta hela det här spektaklet av tjat, långa inlägg och allmänt nördande om Spiel17 tänkte jag nu runda av med tre Agricola (bra saker) och tre Monopol (dåliga saker).

Agricola:
  1. Alla möten med människor jag inte visste att jag ville träffa. Allt vi hade gemensamt var ett intresse för brädspel och det visade sig räcka alldeles utmärkt. Jag är normalt ingen person som söker kontakt med främlingar, men i Essen kändes allt otroligt naturligt och att bestämma kvällsträff med personer jag aldrig hade träffat tidigare gick inte bara utmärkt utan ledde till succé. Vilken underbar gemenskap det finns i brädspelshobbyn!
  2. Nörderiet. Att, under en kort period, få möjlighet att kliva in i en bubbla där precis allt handlar om att optimera utövandet av ens främsta intresse är fantastiskt befriande. Det största problemet jag upplevde var hur jag skulle få med mig alla spel på den begränsade bagageplats som Ryanair erbjöd. Mat? Ta något snabbt så att vi hinner spela.” Sova? ”Vi sover när vi har spelat klart.” Köpa tunnelbanekort? ”Vi går så kan vi köpa spel för pengarna istället.” Ljuvligt!
  3. ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” Precis så kändes det i Essen, mötte man inte Tom Vasel så var det Uwe Rosenberg eller Friedemann Friese. Överallt var branschens toppnamn och jag vågar inte ens tänka på hur många briljanta spelkonstruktörer jag såg men inte kände igen. Visst blev jag lite starstruck i början, men jag överraskades av öppenheten och vanligheten som fanns bakom de hyllade namnen och ansiktena. Jag har träffat Uwe Rosenberg… fnitter…

brädspel spelglädje sällskapsspel uwe rosenberg

Monopol:
  1. Hotell Luise. Må kvacksalvarna ta sin frukost, ytterdörren, servicen och de räliga badrummen med sig på Mars one! Med den planetens begränsade kundunderlag kan de säkert också fortsätta att ta betalt för en extra natt och sedan sluta svara på samtal och mail när man försöker rätta till det. Jag hade hellre bott på Fawlty Towers, fy för tusan!
  2. Pengarna. Jag förstår inte hur stora industriländer kan klamra sig fast vid fysiska pengar på det vis som tyskarna gör. Milslånga bankomatköer, miljarder mynt som inte går att använda till något alls och dessutom tittar de idiotförklarande på en när man halar fram sitt kort. Förstår de inte att folk hade lurats att handla ännu mer spel om de hade sluppit betala med kontanter hela tiden?
  3. Sorlet i hallarna. Till en början märktes det knappt men efterhand som timmarna passerade blev det ständigt närvarande bruset högre och högre och under den tredje dagen var det på gränsen till outhärdligt och väldigt svårt att koncentrera sig på alla finfina speldemonstrationer. Nästa år blir det öronproppar!

Skrev jag just ”nästa år”? Ja, det gjorde jag. Säg inte det till min ekonomiska ådra.

Annonser

Recension: Patchwork

brädspel spelglädje sällskapsspel patchworkSpeltyp: strategispel Antal spelare: 2
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 8+ Tillverkare: Mayfair Games

Syslöjd. Bara ordet i sig ger mig väldigt blandade känslor. Samtidigt som jag minns att jag kunde ha haft roligt på syslöjdslektionerna på låg- och mellanstadiet så minns jag att jag inte hade det. Inte ett dugg faktiskt, för vem kan ha roligt i ett skräckvälde? Fröken, som klädde sig som en man men hade en extremt gäll röst, satt i sin kateder och såg arg ut den mesta tiden och när hon inte gjorde det tror jag att hon försökte stoppa ner stygga barn i den gigantiska säcken med vadd. En gång minns jag att jag räddade livet på en praoelev, som hade gett mig felaktiga instruktioner, genom att inte peka ut henne som skyldig till felsyendet. Tyvärr var det inte för att jag var modig och ädel som hon klarade sig utan för att jag var stel som en staty när fröken klöv både fönsterrutor och katedern med sitt gälla ilskevrål.

Förutsättningarna kunde alltså ha varit bättre när jag och Frugan packade upp PATCHWORK häromdagen. Jag var inte rädd längre, men kunde verkligen ett spel om syslöjd vara särskilt roligt? Texten på baksidan av lådan talade knappast till mig när den förkunnade att man självklart skulle sy ett lapptäcke när tyg- och läderbitar hittades någonstans. Själv hade jag på sin höjd gått och slängt dem i soporna, men eftersom min kusin hade sytt sig en ny lägenhet av samma upphittade tygbitar bestämde jag mig för att lita på den sömnadsådra som uppenbarligen finns någonstans i släkten och åka med.

PATCHWORK är, som ni säkert har förstått, ett spel som går ut på att sy (bygga) ett lapptäcke på sin spelbricka. Det är dock inte bara att sy hejvilt om man har tänkt sig att vinna spelet utan det finns två valutor att hålla reda på:

  • Knapparna. Det gäller att lägga beslag på tygbitar med knappar avbildade på sig för att säkra framtida inkomster och i slutligen också segern. Det är nämligen den som har flest knappar (minus straffet för eventuella tomma rutor i lapptäcket) när spelet är slut som tar hem segern. Tygbitar med många knappar på är självklart dyrare i inköp både i antal knappar och i den andra valutan som är:
  • Tiden. Varje tygbit kommer med en tidsangivelse för hur lång tid den tar att sy fast i lapptäcket. Det här är en extremt viktig faktor eftersom spelarna har varsin spelpjäs utplacerad på ett tidsbräde. Det är alltid den som ligger längst bak där som får göra ett drag och ju mer effektiv man är med tiden desto fler tygbitar hinner man sy fast (medan motståndaren får vänta). När man har nått slutstationen på tidsbrädet med sin spelpjäs har man fått slut på tid och måste sluta slöjda.

Tygbitarna är dessutom placerade slumpmässigt i en ring på bordet vilket tillför ett väldigt taktiskt och spännande inslag i spelet. Varje gång någon köper en bit tyg placeras nämligen en speciell pjäs på platsen där biten låg och i nästa drag är det endast de efterföljande (medsols) tre tygbitarna som är tillgängliga för inköp. Det gör att man hela tiden måste ta med i beräkningen vilka bitar man låser upp för sin motståndare när man köper en viss bit. Ringen med tygbitar är en ganska skrymmande historia, men det kompenseras definitivt av spänningen den skapar.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Ah, det finns så mycket att säga om PATCHWORK mina vänner. Till att börja med är det ett fantastiskt roligt spel som jag bums vill fastslå bör ingå i varje spelintresserad persons samling. Reglerna är lätta, mekaniken är lätt att förstå sig på och det går fort att spela om man inte har så mycket speltid att spendera (t.ex. när man har sällskap av ett Spädbarn). Just Spädbarnet är kanske ingen optimal motståndare, men det går alldeles utmärkt att spela med personer som helt saknar erfarenhet eller barn som håller på att skaffa erfarenhet. Sin 2-spelarstämpel till trots är det alltså ett givet familjespel enligt mig.

Det som jag dock tycker är spelets allra största styrka är att det, trots sina lätta regler, erbjuder gott om taktiska avvägningar och beslut. Ska jag köpa den här tygbiten och på sätt hamna först på tidsbrädet, eller ska jag ta den lite billigare biten och få göra ett drag till direkt? Vilken tygbit vill jag själv ha och vilka tygbitar får då Björn att välja på när det är hans tur? Och om en viss bit, som är jättebra egentligen, inte passar in i mitt lapptäcke formmässigt, ska jag köpa den ändå och riskera tomma rutor i slutet?

Jag gillar starkt att det finns flera valutor att hålla reda på (knappar och tid) för det gör att det aldrig känns riktigt självklart vilket av de möjliga dragen som är det perfekta. När man dessutom lägger till att bitarna måste passa in i det egna lapptäcket lägger man till ytterligare taktiska dimensioner som ständigt skapar nya utmaningar.

Själva byggandet är förresten, bara i sig, ett stort nöje. Av samma anledning som Tetris tog över världen en gång i tiden så är det otroligt roligt och belönande att försöka lappa ihop sitt täcke på listigast möjliga sätt i PATCHWORK. Inte blir det sämre av att bitarna har  roliga former och mönster; det som växer fram på bordet blir allt som oftast ett litet konstverk och inte sällan känner man sig oförskämt nöjd när man lyckades foga in den där omöjliga biten på ett så effektivt och smart sätt.

sällskapsspel spelglädje brädspel patchworkDe många möjligheterna till trots har jag aldrig haft några problem med analysparalys, valen som erbjuds är förhållandevis tydliga så det där eviga räknandet som brukar känneteckna Uwe Rosenbergs andra spel (AGRICOLA, LE HAVRE, ORA ET LABORA) saknas nästan helt. PATCHWORK är helt enkelt ett perfekt 2-spelarspel där två hjärnor kan kämpa mot varandra utan någon större överbelastningsrisk. Och även om motståndaren, då och då, kan ta lite längre tid på sig att fundera hinner man aldrig tröttna eftersom kugghjulen i ens eget huvud ständigt snurrar för att försöka reda ut konsekvenserna av ditt eller datt.

Något dåligt då? Nej, ärligt talat har jag svårt att hitta negativa egenskaper hos PATCHWORK. Det enda jag har att klaga på är att ringen med tygbitar tar mycket plats men om det är det värsta jag kan komma på är det knappast värt att bry sig om. Glöm att jag skrev det.

Så för att återkoppla till min inledande skräckhistoria om syslöjd vill jag avsluta med att slå fast att syslöjden har fått en renässans hemma hos mig. Det är knappast (moahaha!) så att jag kommer att ägna mig åt sömnad och knyppling framöver, men ett parti PATCHWORK kommer man aldrig att behöva fråga två gånger om, det är ett som är säkert.

Recension: Ora et Labora

ora et labora, spelglädje, brädspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 1-4 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Z-man games

Två av mina absolut största spelfavoriter är AGRICOLA och LE HAVRE, konstruerade av tyske Uwe Rosenberg, så när Uwe 2011 släppte ORA ET LABORA blev jag så klart lite så där extra lycklig i själen. Trots min entusiasm över det då nysläppta spelet köpte jag det aldrig med motiveringen att jag ju redan hade två riktigt bra spel av Uwe med tema att bygga upp och förvalta egendomar; ORA ET LABORA föll därför i glömska. Då och då har det dock sprattlat till och gjort sig påmint i mitt spelsamlande sinne och när jag nyligen fick möjlighet att prova det via Worldofboardgames.com bestämde jag mig för att ta risken att i slutändan behöva ännu ett hjärnbrännande tyskt förvaltarspel.

Hur risktagandet utföll? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu…

ORA ET LABORA handlar om att bygga upp och förvalta ett kloster och dess omgivningar. Varje spelare har en bricka framför sig där de kan hugga ned skog, bygga byggnader och samla/förädla resurser. Byggnaderna och resurserna har vissa poängvärden och den som efter ett visst antal spelomgångar har samlat flest poäng står som segrare.

Så långt är allt ganska likt grunderna i Uwes tidigare spel; deltagarna tävlar ständigt om att först plocka på sig resurser och bygga byggnader och kampen blir ofta hård och skoningslös eftersom spelarna inte sällan är ute efter samma byggnader och resurser. Tillgången på byggnader och resurser regleras förresten på ett mycket finurligt sätt via spelets centrala enhet, en snurra, som både räknar det antal spelomgångar man ska spela, tillgängliggör nya byggnader med jämna mellanrum och hanterar tillgång och efterfrågan på resurser. Att berätta exakt hur den fungerar här skulle bli både omständligt och tråkigt, men lita på mig när jag säger att snurran som styr ORA ET LABORA är en genial uppfinning som jag hade välkomnat i fler spel. Jag hade egentligen inte tänkt att ösa fler superlativ över den nu men den är så otroligt smidig att jag drar det ett varv till, snurran är fantastisk och borde belönas med Nobels Brädspelspris. Minst.

ora et labora, brädspel, spelglädje

Det taktiska moment jag uppskattar allra mest med ORA ET LABORA är den tankemöda som måste läggas ned i placerandet av nya byggnader och boplatser (mer om boplatser längre ned!). Även om man kan köpa sig mer yta att bygga på finner man sig snart trångbodd på sin/sina brickor, inte minst eftersom byggnaderna ställer topografiska krav på sin placering. Ett stenbrott måste t.ex. anläggas i bergsmiljö, vilket kräver att man först har köpt till ett landbricka med berg och sedan också har en ledig byggplats där. Dessutom måste klosterbyggnader (spelet kretsar ju kring ett kloster) placeras intill varandra så att de bildar en enhet, vilket så klart infogar ytterligare huvudbry. Det gör att det ganska snabbt växer fram en varierad miljö framför varje spelare och jag myser otroligt mycket när kreativitet och taktiska avvägningar blandas på det här sättet.
Ovanstående huvudbry står sig ändå slätt när det är dags att placera ut boplatser i sitt område. Dessa kan, till skillnad från byggnader, bara byggas vid speciella tillfällen (som så klart bestäms av snurran!). Anledningen till att placeringen av dem är så viktig är att deras poängvärde till mångt och mycket bestäms av intilliggande byggnader/bosättningar, det finns alltså många poäng att tjäna på att försöka skapa bra byggplatser för dem i sitt område. Självklart kostar boplatserna, liksom byggnaderna, resurser att bygga och man tillåts därför aldrig slappna av; när tillfälle att bygga en bosättning finns måste de rätta resurserna finnas tillgängliga, annars går tillfället en förbi och man hamnar efter gentemot sina motståndare som så klart har varit mer förutseende.

Ni kanske noterade att jag använde ordet ”hjärnbrännande” ovan? Det är ingen underdrift, ORA ET LABORA framkallar ofta den allra värsta sortens analysparalys eftersom man hela tiden finner sig i situationer där man måste värdera vad som är bäst för en själv och vad motståndarna kan tänkas göra (Den Paralyserade, stanna hemma!). ”Ska jag samla trä nu eller vågar jag vänta tills senare?”, ”Björn ser ut att behöva lite säd, ska jag ta den för honom och förstöra hans plan?”, ”Vilka har möjlighet att bygga kapellet mer än mig? och ”Varför i hela fridens namn (vi är ju i ett kloster) tog jag inte leran när den fanns tillgänglig? Jag har hört och läst omdömen som säger att ORA ET LABORA är mindre hjärnbrännande och ångestframkallande än sina syskon AGRICOLA och LE HAVRE, men jag håller inte med. Inte ett dugg faktiskt. Jag känner mig precis lika pressad och besvärad här och samtidigt som det gör att man behöver vara på ett speciellt humör för att ta sig an spelet vill jag ge kudos till Uwe som ständigt lyckas simulera de hårda förhållanden som rimligen rådde på medeltiden.

Det här med att behöva vara på ett visst humör när man spelar kan förresten tyckas negativt, men jag vill påstå att den här typen av spel är bästa möjliga sällskap en riktigt regnig dag. Visst är ORA ET LABORA ganska tungt regelmässigt, tidskrävande och inte ett dugg familjevänligt, men har man några timmar att slå ihjäl i vuxet sällsap får det mina varmaste rekommendationer. Jag vill också understryka att det här inte är ett spel man river av samtidigt som man spelar mobilspel eller lagar mat, det kräver fullt fokus av samtliga deltagare för att fungera och det gäller också att alla är införstådda med att ett antal timmar och kannor kaffe kommer att passera innan spelet är över.

ora et labora spelglädje brädspelNågot som jag inte gillade med ORA ET LABORA var att jag efter hand kände att jag tappade kontakten med mina motståndare. Mängden byggda och tillgängliga byggnader kombinerat med mängden valmöjligheter gjorde att jag till slut kände mig tvungen att bortse från övriga spelare och bara fokusera på att hantera vad jag själv ville göra. Det är möjligt att det är ett problem som försvinner när man har nött in spelets byggnader och möjligheter under otaliga omgångar, men jag är inte säker på att jag vill ge ORA ET LABORA den tiden när jag redan har full koll på både AGRICOLA och LE HAVRE. Ett lite frågetecken gällande interaktionen spelarna emellan alltså.

Jag inser mer och mer att den här recensionen ter sig som något av en jämförelse mellan ORA ET LABORA, AGRICOLA och LE HAVRE, men någonstans känner jag att den vinkeln är omöjlig att bortse ifrån när de två sistnämnda har varit så framgångsrika. Gillar man något av spelen kommer man att tycka om de övriga också, det kan jag garantera, men den stora frågan jag själv ställde mig innan, och som jag tycker att man bör ställa sig om man redan äger AGRICOLA eller LE HAVRE, är om ORA ET LABORA infogar tillräckligt många nyheter i spelandet för att vara värt ett köp. Och det är här som jag vacklar lite och har svårt att bestämma mig. Jag frågade Frugan vad hon tyckte och även hon hade svårigheter att komma fram till någon form av beslut. Är det förresten inte ironiskt så säg? Att frågan om man ska köpa ett spel av Uwe Rosenberg eller inte framkallar analysparalys?

Jag vill dock fastslå att om man är sugen på att köpa ett spel konstruerat av Uwe och inte äger något av hans andra finns det ingen anledning alls att tveka, ORA ET LABORA är ett gediget och mycket bra spel som innehåller många roliga speltimmar. Men, eftersom jag själv har så rysligt svårt att bestämma mig för om jag behöver ORA ET LABORA eller inte låter jag nog frågetecknet stå kvar där på sista raden. Äger man hans övriga spel kanske man ska nöja sig där? Jag låter framtiden utvisa.

Recension: Le Havre

Le Havre brädspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 100-200 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Lookout games

Ni som har kikat på sidan ”Om författarna” har kanske lagt märke till att de spel Björn anger som sina favoriter redan är recenserade här på Spelglädje, men att inget av mina favoritspel ännu har fått den äran. Det finns flera anledningar till att det förhåller sig på det viset, men den främsta av dem är att jag tycker att det är otroligt svårt att se objektivt på spel jag, kort och gott, älskar skiten ur. Visst ska recensioner innehålla subjektiva åsikter, men jag brukar ändå försöka ta på mig ett par objektiva glasögon också. Vad jag vill försöka få fram är att ni härmed bör betrakta er som förvarnade, för nu har det blivit dags för mig att försöka glömma ljuva minnen, heta stunder och förutsättningslös kärlek; det har blivit dags att recensera LE HAVRE.

LE HAVRE utspelar sig i den franska hamnen med samma namn och kretsar kort och gott kring att försöka bygga upp ett lönsamt affärsimperium. Affärsimperium vore inte affärsimperium om de var olönsamma och därför kommer spelets mål som ett brev på Posten…eller…skickar de förresten ens brev nu för tiden? Nåväl, för att vara på den säkra sidan, spelets mål kommer som brev på Posten gjorde förr i tiden: det gäller att vid spelets slut vara innehavare av den största förmögenheten. Ordet förmögenhet är ett medvetet ordval från min sida, för det handlar inte bara om rena kontanter utan också om att äga stora värden i varor, byggnader och skepp. Det är till och med så att om man tänker sig att vinna LE HAVRE så bör man undvika kontanter och istället investera dem strategiskt och lönsamt.

I hamnen finns det två grundläggande drag som går att göra. Antingen går man till en kajplats och tar de råvaror som har ankommit dit, eller så går man till en byggnad och använder den. Vill man t.ex. omvandla leran man hämtade på en kajplats draget före till tegel, måste man gå till tegelfabriken för att göra detta. Grovt sammanfattat kan man säga att det är just nämnda förfarande som LE HAVRE är uppbyggt kring; spelarna ägnar sina turer åt att samla och förädla olika råvaror. Riktigt så enkelt som det låter är det dock inte, utan det finns gott om detaljer att grotta in sig i.

Ta till exempel en sådan sak som de byggnader som behövs i spelet och som bidrar till en spännande maktkamp spelarna emellan. Från början är det nämligen bara vissa byggnader som finns tillgängliga; dessa ägs av staden och om man vill använda dem måste man i många fall betala en avgift för det. Efter hand som spelet fortsätter bygger staden fler byggnader automatiskt men också spelarna har möjlighet till detta genom de råvaror de har i sin besittning. Vill man t.ex. bygga ett stålverk (Steel mill) kostar det 4 tegel och 2 järn eller 22 franc (valutan i spelet) och när bygget är klart går det utmärkt att själv använda stålverket helt gratis, medan övriga spelare får betala avgift (i detta fall 2 franc) till dig. Ni förstår själva poängen med att äga byggnader som används ofta och jag kan lova att det är en fantastisk känsla att ta betalt av sina motståndare… Byggnadens värde räknas dessutom in i den slutliga egna förmögenheten. Efter hand kräver byggnaderna allt mer förädlade byggmaterial, vilket gör att det blir svårare och svårare att bygga dem men också lönsammare.

Le Havre brädspel

Låter det enkelt? Det är det inte, för jag har självklart sparat en viktig detalj i form av den förbaskade maten. Av någon anledning har de stackars hamnarbetarna inga hem där fruar (eller för den delen män, shemales eller betjänter) lagar mat till dem, utan det är upp till arbetsgivaren (DIG!) att med jämna mellanrum göra detta. Att inte ha någon mat till sina arbetare när tiden är inne kan minst sagt bli kostsamt och sådana situationer bör därför undvikas med alla medel. Börjar man inte tidigt ta tag i matfrågan leder det till stora problem senare eftersom arbetarna självklart blir hungrigare och hungrigare (eller fler och fler?) efterhand som tiden går. Ett enkelt, men ack så ineffektivt, sätt att skaffa mat är att då och då besöka kajplatsen där fisk med okänt ursprung lastas av, och ett lite knepigare, men mycket effektivare, sätt är att bygga sig en båt som med automatik förser dig med mat. Båtens värde räknas för övrigt in i den slutliga förmögenheten, så valet låter egentligen ganska enkelt va?

Fel. I LE HAVRE finns inga lätta val och här tror jag vi kommer in på ett avgörande skäl till att man antingen älskar eller hatar det. Möjligheterna man ställs inför varje gång man ska göra ett drag är i det närmaste oändliga. Visserligen är de ofta naggade i kanten av övriga spelare, men någon brist på saker att göra finns det aldrig. Ska jag hämta fisk som jag behöver till mat, eller ska jag hämta järn som jag behöver till järnfabriken? Vad händer om jag låter Björn ta allt trä, kommer han att bygga hårdvaruhandeln då? Och vad händer om jag tar träet för Björn, kommer han då att ta järnet jag egentligen vill ha och bygga järnfabriken mitt framför nosen på mig? Och så vidare. LE HAVRE är kort sagt inget spel att spela med Den Paralyserade då det konstant finns goda möjligheter att fastna i vinkelvolten.
De många valmöjligheterna kan alltså vara  en nackdel, men själv anser jag dem enbart vara en fördel. Inte ens den mest inbitne matematiker kan räkna ut ett vattentätt sätt att vinna på. Parametrarna är helt enkelt för många och vägarna att gå är så många och riktade åt olika håll att man konstant finner sig fundera över om det man tyckte var så bra i draget innan verkligen är så bra. Mitt råd, bestäm dig för en väg och försök hålla dig till den något sånär. Det är visserligen helt omöjligt, men arbetar man efter den tesen är det i alla fall svårt att gå fullständigt vilse.

Vidare kan jag tänka mig att speltiden avskräcker många spelare. På lådan står det 100-200 minuter, men jag tror aldrig att jag har spelat ett parti LE HAVRE på mindre än 4 timmar. För mig är det ingen nackdel eftersom jag tycker om att låta kaffebryggaren gå varm under en halv dags brädspelande, men det gäller verkligen att samtliga deltagare är införstådda med spelets omfattning och svårighetsgrad i förväg, för några fripassagerare har man inte råd med om partiet ska bli lyckat.

Okej, vad är det då som gör att jag tycker så mycket om LE HAVRE? Jo, jag älskar att bygga upp små imperium som långsamt växer sig starkare och större och den långa speltiden gör dessutom att man belönas för noggrannhet och eftertanke; att kämpa för något som inte fångas snabbt och lätt är något som uppenbarligen tilltalar mig (i brädspelsform i alla fall). Mekaniken kring byggnaderna är fantastisk och kampen spelarna emellan blir lång, spännande och full av finter och tjuvknep. Skillnaden mellan att tvingas betala avgifter till andra spelare och att själv få dem är ofta betydligt större än bara den rena kostnaden, prestigen är minst lika viktig.
Jag minns att jag köpte LE HAVRE eftersom det är konstruerat av Uwe Rosenberg som ligger bakom AGRICOLA och att det enligt uppgift skulle vara minst lika bra. Min åsikt i frågan är faktiskt att det är ett par klasser bättre än AGRICOLA. Spelmekaniken i spelen påminner en hel del om varandra, men där AGRICOLA är oförlåtande och ofta bara erbjuder en väg till målet är LE HAVRE inte förlåtande, men iallafall mindre vrångt, och erbjuder en mängd olika vägar till samma mål. Visst kan man bli blockerad av sina motståndare, men om så är fallet finns det i princip alltid något annat som man kan göra under tiden, inte minst om man tänker några steg framåt.

Gillar du en riktig långkörare där planering och eftertanke både krävs och belönas kommer du inte bli besviken över LE HAVRE. Jag kan inte själv sluta ösa superlativ över spelet, men för allas och mitt eget bästa avslutar jag här och nu.

Och vad väntar du på? Stick och köp din franska hamn immédiatement!

The Dice Tower: Best of 2013

The Dice Tower är en amerikansk podcast om brädspel som jag ofta vänder mig till när jag söker information och åsikter att stödja brädspelsinköp mot. Hittills har de aldrig gjort mig besviken och därför håller jag stenkoll på deras sida varje år när det lackar mot jul och nyår; det är nämligen då de presenterar de spel de har tyckt bäst om under det gångna året. Den här gången är de tre personer, som i ett nästan timmeslångt Youtube-klipp, presenterar sina favoriter från 2013. Min tanke med detta inlägg är att sammanfatta deras favoriter för Er som inte har tid eller är nördiga nog för att titta på klippet själva (jag vet att ni finns).

Tom, Sam och Zee (som personerna i panelen heter) har ganska skilda smaker gällande brädspel vilket gör att de skjuter vilt omkring sig och nämner inte mindre än 23(!) olika spel. Tack och lov finns det sex stycken gemensamma nämnare i deras presentationer och det är dessa jag kommer att presentera här. För att kunna rangordna dem så sanningsenligt och rättvist som möjligt har jag adderat de gemensamma nämnarnas placeringar i The Dice Towers ranking, och ju lägre denna siffra blir desto högre upp hamnar spelet på listan. Tilläggas bör att  spelen på listan som mest nämndes av två paneldeltagare, aldrig alla tre.

Jag vill även passa på att tillägga att samtliga spelbeskrivningar är översatta från engelska av mig, så eventuella fel är helt och hållet mina. Nåväl, dags att dra igång listan och självklart börjar vi nerifrån. Mycket nöje!

Francis-drake2Speltyp: Sjöfart, bluff, upptäckande Antal spelare: 3-5 Speltid: 90-120 min
Språk: Engelska Tillverkare: Kayal Games

Tillverkarens beskrivning:
Segla ut på ditt livs äventyr! Som skrävlande Elizabetanska kapare försöker deltagarna återupprepa Francis Drakes tre resor till karibiska hjärtat av Nya Spanien. Där tar de Aztekiskt guld, Inkasilver och dyrbara juveler. De mytomspunna skatterna i Cartagena, Havanna, Panama och Veracruz  kallar och är mogna att plockas. Men först måste de aspirerande kaptenerna förbereda sina resor och tävla med varandra i Plymouth om den begränsade tillgången på besättning, kanoner, fartyg, sluper, proviant och de handelsvaror som behövs. Tiden är dyrbar, för det är en tävling i att förbereda sitt fartyg och lämna Plymouths hamn först av alla.

Varje spelare sätter sedan kurs mot Nya Spanien och genomför upp till fyra uppdrag. Information från ”Informatören”, såväl som den tillfångatagna spanske amiralen och guvernören kommer att vara nyttig. Nyttig kommer också hjälpen från den spanske drottningen,  de engelska investerarna och Francis Drake själv vara. Vem blir den förste att nå Panama och Cartagena eller att hitta de stora skattflottorna på väg till Spanien?

Noggrann planering av dina uppdrag,  de rätta förvärven, sluga strategiska manövrar, hissade segel när tidvattnet går och en gnutta av Francis Drakes list kommer att leda till vinst över dina rivaliserande kaptener.

Carnival-zombie2Speltyp: Skräck, zombies, action Antal spelare: 1-6 Speltid: 90 min
Språk: Engelska Tillverkare: Raven distribution

Tillverkarens beskrivning:
De uråldriga manuskripten berättar om en Leviathan, en enorm varelse som ligger på lagunbottnen och på vars rygg stadens grundpelare vilar. Alla manusskript är överens om varelsens eviga sömn och att den en dag kommer att vakna, skaka loss staden från sina leriga rötter, krossa de förglasade styltor staden står på och sänka den i havet. De gamla hävdar dock att detta kommer att föregås av tecken; det är skrivet att Venedigborna ska känna skakningarna, rädda sig själva och lämna en övergiven stad åt monstret att förstöra.
Men det kom inga tecken, för vad de gamla inte visste var att Leviathan är död. I århundaden har staden blomstrat på ryggen av ett lik. Fast, liket håller nu på att vakna, och med det stiger de döda upp ur lagunen.

I Carnival Zombie leder spelarna en grupp karaktärer som försöker lämna Venedig och ta sig till fastlandet, långt bort från den terror som har drabbat den samlade folkmassan på karnivalen. Carnival Zombie är ett samarbetsspel som spelarna vinner och förlorar tillsammans eftersom själva spelet är motståndaren. För att lämna staden måste gruppen måste ta sig igenom horder av Infekterade och de måste dessutom skynda sig; Leviathan, på vilken Venedigs grundvalar vilar, håller på att vakna och det är bara en tidsfråga innan staden sjunker i det mörka lagunvattnet.

Forbidden-desert2Speltyp: Samarbetsspel Antal spelare: 2-5 Speltid: 45 min
Språk: Engelska Tillverkare: Gamewright

Tillverkarens beskrivning:
Förbered dig på ett spännande äventyr, där målet är att hitta en legendarisk flygmaskin begraven djupt under ruinerna av en uråldrig ökenstad. Du måste samarbeta med dina lagkamrater och använda varje tillgängligt hjälpmedel om du hoppas överleva den stekande hettan och de obarmhärtiga sandstormarna. Hitta den flygande maskinen innan ni alla förvandlas till permanenta inslag i den förbjudna öknen!

Kemet2Speltyp: Strategi, områdeskontroll Antal spelare: 2-5 Speltid: 60 min
Språk: Engelska Tillverkare: Asmodée

Tillverkarens beskrivning:
Ta kontroll över en uråldrig egyptisk civilisation, manövrera dina trupper för att besegra dina fiender, kontrollera de bästa territorierna och bli en legend tack vare dina militära bedrifter!
Kemet är ett spel av samma typ som Cyclades, med en atmosfär som tar dig tillbaka till uråldriga tider. Se till att vara den bästa strategen i strid och magi!

Caverna2Speltyp: Strategi, ekonomi, jordbruk Antal spelare: 1-7 Speltid: ca 30 min per spelare
Språk: Engelska Tillverkare: Lookout Games

Tillverkarens beskrivning:
I det här spelet är du den skäggige ledaren för en liten dvärgfamilj som bor i en bergsgrotta. Tillsammans, odlar ni skogen framför grottan samtidigt som ni gräver er djupare in i berget. Ni inreder grottan som boende för er avkomma såväl som arbetsplatser för era små firmor. Det är upp till er hur mycket malm ni vill bryta; ni kommer att behöva den för att smida vapen som tillåter er att ge er ut på expeditioner för att skaffa bonusar i form av föremål och handlingar. Medan ni gräver i berget kan ni hitta vattenkällor, malm och rubingruvor som utökar er rikedom. Precis utanför grottan kan ni utöka era rikedomar ännu mer genom jordbruk: ni kan avverka skogen och ge plats för åkrar och beteshagar.
Spelaren med den mest utvecklade spelbrickan är den som vinner spelet.

Omega-protocol-2Speltyp: Strategi, skräck, science fiction Antal spelare: 2-6 Speltid: 60-90 min
Språk: Engelska Tillverkare: Privateer Press

Tillverkarens beskrivning:
Deras bästa vapen är skräck, ditt är en automatkarbin.

Översvämmad med svärmar av monstruösa, genetiska skapelser ledda av sina ondskefulla och utomjordiska herrar, är underjordsanläggningen Subterra Bravo epicentrum för en ofattbar regeringskonspiration; en som måste hållas hemlig till varje pris. För att mörklägga sanningen har den skumma byrån som kontollerar situationen inlett Omega Protocol, som skickar en elitstyrka för att återta Subterra Bravo och radera alla spår av de hotfulla varelserna. Men hotet som dessa varelser och deras utomjordiska herrar utgör kan vara mycket större än någon kunnat ana.

Level 7 [Omega Protocol] är ett taktiskt, minatyrbaserat spel för 2-6 spelare. Ge dig oförskräckt in i odjurets mage som en del av ett tränat agentteam och arbeta tillsammans för att neutralisera alla hot; eller ta kontroll över varelserna som bor i Subterra Bravo och se till att mänskliga inkräktare får uppleva sann fasa innan de möter sitt ohyggliga öde.

****

Med risk att fullständigt massakrera mitt bankkonto vågar jag inte fördjupa mig mer än såhär just nu. Vågar du?

Överst på önskelistan…

Tåmmten-web

Hösten är här. Det börjar bli dags att plocka in grillen, ta fram vantarna och att förlita sig på minnen av soliga dagar på balkongen istället för upplevelser om dem. Tegelstenar till böcker ska plockas fram och brasan ska tändas, det är helt enkelt dags för höstmys. Och vad passar egentligen bättre som höstmys än en kanna kaffe och ett brädspel i goda vänners lag?

Uppmärksamma läsare av Spelglädje vet att jag har ägnat den senaste tiden åt att flytta. Listan med höstsaker som måste göras är numera betydligt längre än att bara ställa undan grillar och plocka fram vantar. Ett helt hus med tillhörande trädgård måste få kärlek och det har helt enkelt funnits alldeles för lite tid över för mig att ägna mig åt brädspelande. Därför har jag istället fått ägna mig åt att tänka på brädspelande, och ur detta tänkande har jag värkt fram en liten lista på spel som jag vill, eller snarare suktar efter att få spela. Jag behöver dessa spel ungefär som vanligt folk ibland behöver äta.

Listan är skriven utan någon som helst ordning, jag tror nämligen att alla spelen på den har lika stor potential att lysa upp den kommande hösten och vintern. Självklart har jag inte provat något av dem, så är det så att du som läsare sitter och ruvar på någon ovärderlig info som du tycker att jag borde ha, uppmanar jag dig att höra av dig till oss på Spelglädje antingen via kommentarsfältet eller via kontaktformuläret. Det kanske till och med finns åsikter om vilket spel som borde skaffas först? Önskerecensioner? Eller är det något av dem jag bokstavligt talat borde ge fan i? Hör av er!

Pandemic
Ett antal våldsamma sjukdomsepidemier har brutit ut i världen. Spelarna ikläder sig roller som sjukdomsbekämpande specialister och det är nu upp till dem att rädda världen innan den oundvikligen förgörs av illvilliga virus. Spelet är ett samarbetsspel och det som kittlar med PANDEMIC för mig är just samarbetet mellan deltagarna. Varje deltagare har via sin roll fått speciella egenskaper och det gäller att utnyttja dessa på bästa sätt för att lyckas. Temat känns dessutom extremt relevant eftersom jag antagligen kommer att få uppleva ett antal epidemiutbrott (kanske bara ett!?) i min livstid, då jag skulle vilja påstå att vi är något för många homo sapiensar som befolkar Moder Jord…

A Game of Thrones – Living card game
Jag säger bara två saker: Game of Thrones-tema och samlarkortspel. Jag är ett stort fan av George R.R. Martins fantastiska romansvit och är inte sen att haka på nya sätt att uppleva den. När man dessutom erbjuds möjligheten att köpa extra kort för dyra pengar blir jag som alldeles galen av glädje. Jag har redan skrivit om min förkärlek för expansioner här (så jag ska inte gå närmare in på det), men tänk er bara: över 60 expansioner och R.R. Martins rika persongalleri! Det kan väl bara inte slå fel!? Det enda som hindrar mig från att köpa det här spelet nu (nyss) är min rädsla för att öppna portarna och oundvikligen låta mina pengar försvinna ner i ett samlarkortspelskt hål.

Ora et labora
Uwe Rosenbergs senaste spel. För en AGRICOLA– och LE HAVRE-älskande person som undertecknad känns ORA ET LABORA som ett förr eller senare oundvikligt köp. Ett medeltida klostertema där allt antagligen är ett riktigt helvete lockar mig så in i bomben. Visst finns det risk att spelet har allt för mycket gemensamt med AGRICOLA och LE HAVRE och att det därför kanske inte alls är värt pengarna, men har jag råd att chansa!? Nej, just det.

Robinson Crusoe: Adventure on the Cursed Island
Ännu ett samarbetsspel, men jag anar något alldeles extra i det här fallet. Robinson Crusoe: AotCI är ett äventyrsspel som kittlar upptäckarnerven samtidigt som det låter dig utveckla din karaktär, ditt boende, dina redskap etc. Ett litet rollspel helt enkelt. Jag älskar spel som är omfattande och som tar lång tid att spela och här anar jag en potentiell mastodont. Sju kannor kaffe och några glada medskeppsbrutna och jag tror att succén är given! Att spelet just nu är extremt svårt att få tag i och att det genomgående har hyllats gör inte min vilja att lägga rabarber på det mindre. Bara. Måste. Ha.

Terra Mystica
Styr över en av spelets 14 fraktioner med mål att dominera på en begränsad yta. Motståndarnas närvaro begränsar din egen expansionsförmåga men kan samtidigt ge dig fördelar på andra sätt. Här finns det alltså läge att irritera sina motståndare samtidigt som man utnyttjar dem. Potentialen för mycket interaktion och irritation spelarna emellan gör TERRA MYSTICA till en möjlig favorit och dessutom råkar en viss Uwe Rosenberg ha ett finger med i utvecklingen av spelets mekanismer. Ge mig!

* * * * *

Jag tror faktiskt att jag avslutar listan här. Den skulle utan vidare kunna göras dubbelt så lång, men det skulle antagligen få negativa konsekvenser i form av sovande läsare och ett allt för stort ha-begär hos mig själv (vilket leder till ogenomtänkta köp, and we don´t want that).

Så, är det en lista med guldkorn? Kommer jag att klara vintern med dessa spel? Frågorna är många, men finns det några svar?

Spännande.

Recension: Bohnanza

_MG_0002 
Speltyp: kortspel, strategispel, familjespel Antal spelare: 2-7 
Speltid: 45-60 min Språk: Svenska, engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Rio Grande Games

Om ni ibland vaknar mitt i natten och undrar hur pass annorlunda era liv skulle ha varit om ni istället följt era drömmar och blivit bönfarmare – för just er finns kortspelet BOHNANZA.

Spelarna ikläder sig rollen som bönder. Uppdraget är enkelt: odla bönor, skörda bönor, tjäna pengar. Vinner gör den som har mest pengar när spelet är slut.

Varje spelare har bara 2-3 fält att odla på, så man måste fokusera på högst så många bönsorter åt gången. Ju fler bönor av dessa sorter som man samlar på sig och odlar på sina fält, desto mer pengar får man. När man inser att man nog inte kommer kunna odla fler bönor av en viss sort, då kan man alltid skörda och byta bönsort.

Nya bönor får man på två sätt: Antingen drar man dem slumpmässigt ur bönbanken när det är ens tur, eller så väntar man till en annan spelares omgång och försöker förhandla till sig de bönor som denne drar.

BOHNANZA kretsar mycket kring just dessa förhandlingar. Man ser att en motspelare har ett kort man suktar efter, och för att få honom att ge det till en så försöker man erbjuda en bättre deal än konkurrenterna. Vad bjuder man? Bönor så klart! Man försöker se vilka bönor motspelaren kan vara intresserad av, och göra dealen så frestande som möjligt. Det kan bli… hetsigt. För man vill verkligen ha de där jäkla bönorna. Och det vill alla andra också.

_MG_0005

En stor del av glädjen i spelet kommer av två enkla regler: (1) Man får aldrig byta ordning på korten man har på hand och (2) om det är ens tur och ingen vill ha korten som man lyckats dra ur bönbanken, då är man så illa tvungen att ta dem själv – och genast odla dem. Sålunda kan man tvingas tvångsskörda de bönfält man så omsorgsfullt skapat innan de hunnit ge maximal utdelning. Och det, kära vänner, är surt. Riktigt, riktigt surt.

Detta leder till att spä på intensiteten i förhandlingarna: Man vill desperat bli av med kort som ligger i vägen på hand, och man vill med samma desperation bli av med de kort som hoppat fram på spelbordet. Annars måste man lägga dem på sina bönfält.

BOHNANZA är nog inget spel för den som väntar sig att få utdelning för storslagna strategier. Ej heller för den som reagerar med ilska när tingen är emot honom. Snarare är det ett spel för den som tycker om mycket interaktion. Man försöker hålla sig vän med alla, vilket är nästintill omöjligt, samtidigt som man gärna hämnas på dem som behandalt en illa tidigare. Allt till tonerna av ett hiskeligt gnabbande om bönor hit och dit.

Man lär sig BOHNANZA inom loppet av tio minuter. Det är ruggigt simpelt. Spelets enkelhet bör dock inte lura någon: det ger timmar av glädje. Personligen började jag spela det någon gång 2004/2005, och jag har ännu inte tröttnat. Faktum är att det är det enda spel jag äger som har fått ett smeknamn: BÖNA. ”Ska vi spela lite BÖNA?” säger jag och mina vänner. Det, kära läsare, är ett tecken på tillgivenhet – och BOHNANZA är en av mina solklara favoriter.

Recension: Agricola – Farmers of the moor (exp)

Farmers-box
Speltyp: strategispel, expansion Antal spelare: 1-5 
Speltid: 30 minuter extra per spelare  Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Z-man games

AGRICOLA – Farmers of the moor är en expansion till spelet AGRICOLA, och ni som har läst min recension undrar nu säkert: ”Vad i hela fridens namn ska han med en expansion till, han var ju frustrerad på gränsen till panik bara av grundspelet?”

Jag vill börja med att säga att frågan helt klart är berättigad. När grundspelet redan innehåller en sådan variation och stor mängd möjligheter och spelsätt kan väl knappast en expansion göra annat än att förvirra ännu mer? Svaret är njo.

Är du inte väl invand i hur AGRICOLA spelas kommer den här expansionen att få dig att slita ditt hår till den grad att tupé rekommenderas framöver, men om du däremot, som jag, känner dig trygg med mekaniken i grundspelet är AGRICOLA – Farmers of the moor ett givet köp. Vad är det då man får? Ärligt talat, livet som bonde i AGRICOLA var inte lätt från början och med AGRICOLA – Farmers of the moor blir det ytterligare lite värre. Och bättre. Men mest värre. Fast roligare!

Till att börja med får nu varje spelare från start lite skog och några hedar på sin bondgård. Dessa områden kan avverkas och på så sätt bringa viktigt material till gården. Vidare introduceras ett nytt djur i form av hästar. Hästarna är väldigt värdefulla i slutet av spelet och även om det självklart går bra att steka hamburgare av allihop vill jag nog slå ett slag för att behålla dem och låta vildsvinen och fåren gå till slakt istället. Det är ju trots allt den som har flest poäng i slutet som vinner, right? Dessutom tillkommer ett antal nya uppgraderingar till gården som passar väl ihop med de nya landområdena och hästarna. Den redan stora variationen i spelet blir alltså ännu större, vilket ökar livslängden på spelet från livstid till, typ evighet.

Farmers-farm

Men det där lät väl lite för enkelt? Ja utan tvekan, men då har jag inte kommit till haken i form av den nya valuta som expansionen introducerar:

I grundspelet av AGRICOLA betalar man, som ni säkert känner till, mat då och då för att bönderna på gården ska överleva. I AGRICOLA – Farmers of the moor blir det värre. Förutom maten, ska även en mängd bränsle (beroende på ditt boningshus storlek och sort) betalas för att de stackars bönderna även ska få det lite varmt omkring sig. Uppgraderar man sitt hus tidigt blir bränslekostnaden mindre, men då blir andra saker lidande, och precis som med maten kan ett misslyckande att betala bränslet få ödesdigra konsekvenser för dina stackars bönder.

Komponenterna som följer med expansionen håller samma höga klass som de i AGRICOLA. Vissa delar, såsom hästmarkörerna, håller till och med högre kvalitet då de istället för kuber ser ut som just hästar.

Som jag skrev ovan, är du en van AGRICOLA-spelare är AGRICOLA – Farmers of the moor ett givet köp. Visst klarar man sig utan expansionen, grundspelet är så pass hållbart och variationsrikt, men skulle jag idag spela spelet utan expansionen skulle jag känna att något saknades, och när en expansion har lyckats integrera sig i grundspelet så att den framkallar sådana känslor vet man att det är en fullpoängare. AGRICOLA har därmed blivit än mer frustrerande, men tiofalt mer belönande!

AGRICOLA – Farmers of the moor: Det besvärliga livet som bonde blev just ännu värre. Fast bättre.

Recension: Agricola

Agricola-box-web
Speltyp: strategispel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Z-man games

Har du växt ifrån Min bondgård och tröttnat på slumpens skördar i Bondespelet, men är ändå sugen på bondetemat? Då tror jag att jag har lösningen i form av AGRICOLA. Här får alla spelare möjligheten att bygga upp varsin bondgård med boningshus, stall, hagar, åkrar och djur. Och måste dessutom tänka samtidigt.

Men som i alla spel (och med all säkerhet i det riktiga bondelivet!) finns det en hake eller två: för att kunna förverkliga sina drömmars bondgård måste material till byggen, sådd och uppgraderingar samlas in, vilket kan visa sig vara lättare sagt än gjort när man är flera bönder som konkurrerar om samma material. Och här har vi egentligen kärnan i AGRICOLA: Eftersom det tillgängliga materialet är begränsat, gäller det att försöka förutse sina motståndares drag och planera sina egna därefter. Spelarnas taktiker kommer att skilja sig åt en del (främst beroende på vilka hemliga uppgraderingskort de vid spelstart har blivit tilldelade), men man kan ändå alltid räkna med att det kommer att vara mycket stor efterfrågan på spelets råvaror. Är man, som undertecknad, lagd åt det skadeglada hållet ger kampen om materialet goda möjligheter. Det är minst sagt tillfredsställande att sno åt sig material som någon annan behöver…

Spelets valuta är mat, som man med jämna mellanrum måste betala för att de bönder som bor på gården ska överleva. Det där med maten tycker jag är en intressant och rolig detalj, för när spelet börjar har varje spelare två bönder att ”arbeta” med. Dessa kan sedan skaffa barn, vilket leder till bättre möjligheter att utveckla bondgården, men samtidigt krävs det då mer mat. Här gäller det alltså att balansera på rätt sida av gränsen då avsaknad av mat kan stå spelarna dyrt i slutet av spelet när bondgårdarna ska poängsättas!

Agricola-farm

Är då AGRICOLA något att hänga i julgranen? Nej, jag föredrar snarare en placering under julgranen, för en bättre och mer hållbar present är svår att få tag på om man gillar brädspel. Den ena rundan AGRICOLA blir aldrig den andra lik eftersom endast ett fåtal av spelets enorma hög av uppgraderingskort används varje runda, och man måste också anpassa sitt spelsätt efter de kort man tilldelas från början.

Det där med att anpassa spelsätt från spelrunda till spelrunda är alltid något jag har haft stora problem med. När jag spelar vill jag egentligen ha en fantastisk, återanvändbar och vinstgivande strategi att använda om och om igen, och det har stundtals varit en stor frustration för mig att AGRICOLA inte kan spelas på det sättet.  De möjligheter man ställs inför varje gång det är ens tur är nästan oändliga, och det i kombination med att försöka förutse vad de andra spelarna ska göra har ibland överväldigat mig till den grad att jag bara har velat lämna spelbordet. Det är bara att erkänna: AGRICOLA är inget spel man plockar fram och river av på en halvtimme samtidigt som man tittar på tv. För att spelet ska komma till sin rätt gäller det att alla spelare är engagerade och även försöker hålla tempot uppe någorlunda, annars kan en runda sluka ett helt paket kaffe! Minst.

AGRICOLA är ganska svårt och oförlåtande innan man har fått känsla för det, och man bör nog räkna med en läroperiod på några rundor innan man behärskar alla spelets mekaniker. Även om det finns en familjevariant inbyggd i spelet är det här inget jag rekommenderar för barnfamiljer, det är helt enkelt ett spel gjort för vuxna även om det står att det är ifrån 12 år och uppåt på kartongen. Ett varningens finger vill jag också höja över språkbarriären som finns i spelet. Hoppade du över engelskalektionerna i skolan lär du få sota för det nu eftersom både regelhäftet och många av korten innehåller mycket text. Räds ändå inte, bakom den där språkbarriären finns ett grymt brädspel som är värt varenda slagning i lexikonet! Lexikon finns ju dessutom i digital form nu för tiden…

Komponenterna i spelet håller genomgående hög kvalitet med rikt illustrerade kort och spelplaner. Staketen, djuren, grödorna och bönderna består av kuber, stavar och brickor i olika färgat trä vilka fyller sin funktion utmärkt. Skulle man ändå inte vara nöjd med de befintliga delarna finns det både djur och grönsaker som verkligen ser ut som sådana att köpa separat till spelet. Man kan tycka att dessa delar skulle varit med i lådan redan från början, men antagligen anade tillverkaren inte vilken succé AGRICOLA skulle bli och valde det lite billigare tillverkningsalternativet.

Nämnda frustration, svårigheter och tidsåtgången till trots spelar jag AGRICOLA regelbundet, och jag kan bara förklara det med att mitt i den frustration jag ibland kan känna också finns en stor kärlek. Jag bara älskar att låta kreativiteten flöda vid skapandet av min bondgård: att placera ut åkrar, djur och hagar på spelbrickan är en nästan meditativ upplevelse, och har man dessutom genomgått stora svårigheter först är tillfredsställelsen ännu större. När man sedan upptäcker att gården plötsligt har blivit självförsörjande som ett resultat av alla uppoffringar och pannveck är lyckan total, och åtminstone jag brukar känna att det var värt all frustration. Belönande är bara förnamnet!

AGRICOLA: Som Farmville, fast bra.

Edit: Vill ni ha mer AGRICOLA? En recension till spelets stora expansion hittar ni här.