Recension: Pandemic Legacy season 1

pandemic legacy sällskapsspel brädspel spelglädjeSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 13+ år Tillverkare: Z-man Games

OBS! Den här texten är, så långt det bara går, fri från spoilers. Detaljerna som anges går att läsa på kartongen eller i spelreglerna.

Sådär ja. Lagom till Pandemic: Legacy Season 2 träffade butikshyllorna (och min egen garderob!) blev jag färdig med Pandemic: Legacy Season 1. Jag är oerhört sent på den bollen, men inte desto mindre känns det fantastiskt vältajmat med tanke på att min väntan på att sätta igång med säsong 2 nu blir minimal. Men, nu är det ju inte min förmåga att planera oavsiktligt som den här texten ska handla om utan vad jag känner inombords efter att ha avslutat det värsta år jag någonsin har upplevt.

Om vi börjar med att redogöra för hur det går till att spela Pandemic Legacy så tänker jag göra det oerhört lätt för mig och hänvisa till min recension av Pandemic, det är nämligen så att spelen, i grunden, inte bara är lika varandra utan exakt likadana. Så, om du inte har en aning om vad Pandemic är för något råder jag dig att ta en titt där innan du läser vidare. Med den lilla detaljen avklarad kan jag nu koncentrera mig på de skillnader som Pandemic Legacy kommer med, men framför allt tänkte jag försöka förmedla känslan det levererar.

pandemic legacy spelglädje brädspel sällskapsspel

Den stora skillnaden består i att Pandemic Legacy inför en legacy-mekanism (doh!). Det innebär kort och gott att saker sparas från parti till parti och att man, efter hand som man avancerar i spelets kampanj, kommer att påverka spelplanen och komponenterna permanent genom att skriva på dem, rita, klistra klistermärken här och där och… riva sönder saker. Kampanjen varar i tolv spelmånader och varje månad spelas en eller två gånger beroende på om man vinner eller förlorar; spelet kan alltså spelas maximalt 24 gånger, och minst 12, innan det är kaputt, finito och färdigt att kastas likt POPABs badmintonset (ta den referensen om ni kan!).

Själva destrueringsmekanismen i spelet var något som jag var starkt tveksam till från början. Skulle jag alltså förstöra ett brädspel som hade kostat över 600 kronor? Egentligen var väl priset i sig inget problem eftersom alla de medföljande speltimmarna inte kostar mer än en 2-timmars bio med popcorn och läsk för fyra personer, men jag säger det igen: skulle jag alltså förstöra ett brädspel? Förstöra!? Som brädspelsentusiast och materialist är det ett rejält hinder på vägen vill jag lova!

I efterhand skulle jag faktiskt vilja påstå att destrueringen är ett av spelets allra starkaste kort. Att förstöra något, kontra att bara lägga tillbaka det i lådan, ger en påtaglig känsla av oåterkallelighet. Skulle exempelvis min karaktär råka illa ut och dö så kommer hen aldrig någonsin tillbaka och det gör att jag alltid gör mitt yttersta för att undvika sådana hemskheter. Samtidigt måste jag balansera det med att ta lagom mycket risker för att lyckas i själva spelandet; att försöka besegra pandemier är nämligen ganska farofyllt och kan förmodligen närmast jämföras med att vara hemkunskapsfröken på en högstadieskola.

Kampanjen tillför en ganska tunn, men ändå rejält engagerande, story som glädjer, förvånar, förfärar och plågar spelarna under hela speltiden och i takt med att man arbetar sig framåt så kommer nya regler, komponenter och faktorer att infogas. Förutom att grunden som finns i vanliga Pandemic alltid finns kvar så kan jag tyvärr inte vara mer detaljerad än så rent spelmekaniskt eftersom det oundvikligen tar mig in på spoiler-territorium. Tro mig dock när jag säger att det gamla djungelordspråket ”Pandemic Legacy är Pandemic på steroider” stämmer mycket väl.

Förresten, att jag inte kan vara mer specifik om mekanismerna har egentligen ganska liten betydelse, för om jag ska vara riktigt ärlig så finns den stora behållningen i känslorna som Pandemic Legacy förmedlar. Inget spel har någonsin fått mig att känna mig så engagerad, uppspelt, glad, arg, fruktansvärt arg, besviken, bubblande lycklig, förnedrad och triumferande som Pandemic Legacy. Kampanjen är en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan som omöjligt kan lämna någon oberörd.

Vetskapen om att allt man gör kommer att sparas till nästa spelomgång gör att det aldrig är självklart hur man ska prioritera. Ska man lämna en stad helt åt sitt öde för att säkra upp någon annanstans eller bör man försöka sig på den gyllene medelvägen? Inte ens det faktum att segern var inom räckhåll gjorde att vi lät något gå åt pepparn utan att tänka efter både en och två gånger först; detta enbart baserat på ovissheten om eventuella konsekvenser längre fram i kampanjen.

pandemic legacy spelglädje brädspel sällskapsspel

En stor nackdel med Pandemic Legacy är att man bör (måste!) vara samma sällskap varje gång man spelar. Samtidigt tycker jag ändå att det är en mycket större fördel än nackdel eftersom resan man ger sig ut på blir så mycket mer minnesvärd när man har kämpat, undrat och lidit tillsammans under ett gastkramande analogt spelår. Visst kan det vara svårt att få ihop samma gäng av vuxna brädspelare, småbarnsföräldrar och karriärmänniskor vid så många tillfällen, men vi löste det enkelt genom att aldrig skiljas åt utan att först ha bokat in nästa speltillfälle. För oss blev dessutom kampanjen i Pandemic Legacy ett hett diskussionsämne när vi träffades. Ingen måltid, fika eller stadspromenad genomfördes utan att taktiska grepp och spekulationer stöttes och blöttes. I något fall mardrömdes det till och med om de hemskheter vi hade varit med om…

Och nu är vi färdiga och det är dags att kasta bort det spel vi så kärleksfullt har vårdat under det senaste året.

Fel! Berättelsen vi har skapat är unik för vårt sällskap och när vi var färdiga så signerade vi alla spelplanen för att jag, så fort jag hittar en lämplig ram, ska kunna göra en tjusig tavla av hela rasket. Varje gång någon av oss tittar på den så kommer vi att minnas detaljer, motgångar, osannolika vändningar och ljuva segrar som vi har varit med om. Nämn ett annat spel som skapar sådana förutsättningar om ni kan?

Jag tror att jag har varit tydlig nog vid det här laget. Det finns en anledning till att Pandemic Legacy ligger etta på Boardgamegeeks lista över tidernas bästa spel och även om jag inte vill påstå att det är det bästa lir jag har spelat rent mekaniskt så är själva upplevelsen en av de absolut största jag har haft i brädspelsväg. Gillar man Pandemic är Pandemic Legacy ett givet köp och jag kan bara uttrycka mina uppriktiga gratulationer, blandat med lätt avundsjuka, om du fortfarande har det här äventyret framför dig.

Annonser

The Dice Tower: Best of 2015

The Dice Tower är en amerikansk webbsida där recensioner, filmklipp och podcasts trängs i en fantastisk symbios. Varje jul publicerar de ett filmklipp där de utnämner sina brädspelsfavoriter från året som har gått och det brukar vara en ren guldgruva i att hitta godbitar som jag annars hade missat. Ett av förra årets favoriter hos mig, SPYFALL, var ett sådant spel och jag är övertygad om att jag kommer att hitta liknande favoriter också i år.

Så, i vad som inte bara håller på att bli en tradition på Spelglädje, utan faktiskt har blivit det, så ska jag härmed försöka mig på att sammanfatta vad Tom, Sam och Zee har kommit fram till angående spelåret 2015. De nämner 10 spel vardera och till min (och deras egen) stora förvåning så är de faktiskt förhållandevis överens om vad som har varit årets höjdpunkter. Trots detta nämner de sammanlagt 21 olika spel och jag törs lova att det finns något för alla på deras respektive listor. Som vanligt tänker jag dock inte presentera alla spelen här, utan bara ta upp de gemensamma nämnare de tre herrarna hade på sina listor.

I år innebär det att totalt 6 spel kommer att presenteras och kommenteras nedan. För att kunna rangordna dem så sanningsenligt och rättvist som möjligt har jag, precis som vanligt, adderat de gemensamma nämnarnas placeringar i Dicetowers ranking, och ju lägre denna siffra blir desto högre upp hamnar spelet på listan. Dessutom är det faktiskt så att inte mindre än 4 av årets spel nämndes av både Tom, Sam och Zee så självklart kommer de att rankas högre trots att de i mitt system får högre placeringssiffror än spelen som bara nämndes av två paneldeltagare. För er info så nämndes spelen med placering 5-6 av två personer och spelen placerade från 1-4 av alla tre.

Som vanligt är samtliga spelbeskrivningar översatta från engelska av mig och eventuella fel är  därför helt och hållet mina. Jag vill förresten också ta tillfället i akt och tipsa om förra årets sammanfattning, den är full av godbitar som håller fortfarande.

6. CHAMPIONS OF MIDGARD

champions of midgard spelglädje brädspelSpeltyp: strategi, äventyr, arbetarplacering Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Grey Fox Games

Champions of Midgard (tidigare Defenders of Nidaros) är ett mellanviktigt vikingaspel med arbetarplacering och tärningar. Spelarna leder vikingaklaner som reser till en krigshärjad hamn för att försvara den ifrån olika mytologiska varelser. Genom att besegra varelserna får spelarna ära och gudarnas gunst. När spelet är slut vinner spelaren som har samlat flest poäng titeln som Jarl och utnämns till en Champion of Midgard!

****

Champions of Midgard är inget spel som hade fångat min uppmärksamhet i normala fall, men en närmare titt får nörddetektorn att ge fullt utslag hos mig. Det ser fantastiskt vackert ut och frågan jag nu behöver ställa mig är om jag inte behöver skaffa mig ett vikingaspel. Jag menar, jag har ju inget tidigare… En sak som möjligen håller mig tillbaka är den där poängräknarramen som går runt spelplanen. Visst, den är smidig och nära till hands, men den får mig också att tänka att vikingatemat kanske bara är en förklädd mattelektion alá t.ex. POWER GRID?

5. RAPTOR

Raptor spelglädje brädspelSpeltyp: kortspel, strategi Antal spelare: 2 
Speltid: 25 min Språk: Engelska 
Ålder: 10 Tillverkare: Matagot

En raptormamma har rymt och lagt ägg i parken. Ett forskarlag måste neutralisera henne och fånga ungarna innan de flyr ut i skogen.

RAPTOR är ett kortdrivet taktikspel där spelarna använder kort för att förflytta sina pjäser (forskare på ena sidan och raptorer på andra). Forskarna kan använda eld, förflytta sig med jeep och till och med kalla på förstärkning, medan raptor-mamman kan gömma sig i buskarna, skrämma forskarna och ropa på sina ungar.

****

Okej, här har vi ett spel som antagligen kommer att hamna i min garderob för eller senare. Det är relativt ont om bra spel för två spelare och eftersom det blir svårare och svårare att skrapa ihop många spelare kan ett 2-spelarspel vara räddningen många gånger. Temat är, vad jag förstår, väldigt löst påklistrat, men vad gör det om spelet är bra och man dessutom får leka med små dinosaurieminiatyrer? För att inte tala om att man faktiskt kan ge sig på att måla dem…

4. 7 WONDERS DUEL

brädspel spelglädje 7 wonders duelSpeltyp: Strategi, kortspel Antal spelare: 2 
Speltid: 30 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Rebel

Utveckla din vetenskapsnivå och dina arméer, bygg prestigefulla byggnader och led din civilisation till ära och berömmelse!

7 WONDERS DUEL är ett fristående spel i 7 WONDERS-världen gjort speciellt för att spelas med två spelare. Det erbjuder ett helt nytt system för att välja kort, 3 möjliga vinstsätt, vetenskapliga framsteg, ett originellt militärsystem och hela 12 underverk att kombinera till beroendeframkallande och omväxlande partier.

****

7 WONDERS DUEL älskas uppenbarligen av Zee Garcia, för han placerade det på tredje plats på sin lista medan övriga placerade det som åtta och nia. Men, ett högt rankat 2-spelarspel igen alltså och trots detta rycker det inte ens lite i inköpstarmen på mig. Anledningen till det är att jag har en lite komplicerad relation till grundspelet 7 WONDERS och det smittar så klart av sig på 7 WONDERS DUEL. Uppenbarligen är jag rätt så ensam om att inte vara fullständigt såld på den här spelserien så jag kanske får ge det en ny chans. Sen.

3. BLOOD RAGE

blood rage spelglädje brädspelSpeltyp: Strategi, konfliktspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60-90 min Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Cool Mini or Not

”Livet är en strid; Stridande är berömmelse; Berömmelse är ALLT!”

I BLOOD RAGE kontrollerar varje spelare en vikingaklan med krigare, ledare och skepp. Ragnarök har kommit och världen går under! Det är nu som vikingarna har sin sista chans att falla på ett ärofyllt vis och säkra sin plats i Valhall bredvid Oden. För en viking finns det många vägar till ära och berömmelse: Man kan invadera och plundra, krossa sina motståndare i episka strider, genomföra uppdrag eller till och med dö en ärofull död antingen i strid eller genom Ragnaröks ofrånkomliga dom.

****

Vi närmar oss helt klart toppen nu och det blir extra tydligt med BLOOD RAGE. Både Tom och Sam utnämnde nämligen det här spelet som det absolut bästa av vad 2015 hade att erbjuda i spelväg. Anledningen till att det inte klättrar högre på listan är att Zee placerade det först på åttonde plats. Själv vet jag faktiskt inte riktigt vilket ben jag ska stå på här. Ofrånkomligen har ett ganska rejält intressefrö planterats hos mig, men samtidigt vet jag att jag inte har tillräckligt nördiga vänner för att någonsin få spela så ofta som jag hade velat. Men som jag skrev ovan så behöver jag ju ett spel med vikingatema… Antagligen hamnar BLOOD RAGE på min lista märkt ”Att köpa om jag skaffar nya kompisar som är lika nördiga som jag själv” på obestämd tid.

2. PANDEMIC: LEGACY

pandemic legacy spelglädje brädspelSpeltyp: Samarbetsspel, strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 60 min Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Z-Man Games

PANDEMIC LEGACY säsong 1 är ett episkt samarbetsspel för 2-4 spelare. Olikt många andra spel så kommer en del av de beslut du tar att följa dig till nästa spelomgång. När du spelar äventyret kommer du att öppna förseglade paket, avslöja hemlig information och upptäcka de hemligheter som är inlåsta i spelet. Klockan tickar, och du har bara två chanser per månad på dig att vinna innan det är dags att gå vidare till nästa månad. Karaktärerna kommer att få ärr. Städer kommer att drabbas av panik. Sjukdomar kommer att mutera. Den ena världen kommer aldrig att vara den andra lik!

****

PANDEMIC LEGACY var Zee Garcias etta från 2015, men trots att jag har hört talas om det titt som tätt så har det faktiskt flugit lite under radarn för min del. Inte för att jag har varit ouppmärksam, utan för att jag alldeles nyligen köpte ”det vanliga” PANDEMIC och har haft fullt upp med att fördjupa mig i det. Ska jag sedan vara ärlig så finns det saker med LEGACY som gör att jag inte känner ett omedelbart behov av att skaffa det oavsett alla hyllningskörer. Visserligen är jag väldigt svag för spel där de val man gör påverkar framtiden, men att riva sönder och rita på korten? Klistra klistermärken på diverse ställen? Det innebär ju i så fall att när spelet väl är spelat så är det spelat; färdigt att kastas liksom. Det går ju inte ens att sälja vidare till någon som inte kan storyn eftersom genomspelandet kort och gott har gjort spelet ospelbart. Spontant? Nja, möjligen när jag har vunnit onödigt mycket pengar på tipset. Med lite eftertanke? Antagligen blir det ett köp.

1. T.I.M.E. STORIES

time stories brädspel spelglädjeSpeltyp: Strategispel, äventyr, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 90 min Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Space Cowboys

”Välkomna agenter!  The T.I.M.E. Agency behöver er.”

Vårt universums väv är hotat av inkräktare. T.I.M.E. Agency skickar agenter för att eliminera farorna. Innan ditt uppdrag väljer du en avatar att agera i dåtiden med för att inte ställa till med oreda i rumtiden. Uppfyll ditt uppdrag så fort som möjligt, men kom ihåg att du kan börja om så många gånger du behöver. Var uppmärksam på allt för att kunna ta bästa möjliga beslut.

****

T.I.M.E. STORIES placerades på andra plats av samtliga paneldeltagare, vilket innebär att Tom, Sam och Zee faktiskt var överens om någonting i år. Det första jag kommer att tänka på när jag läser spelets beskrivning är filmen Source Code. Utan att berätta för mycket handlar den nämligen om en person som återvänder till samma dåtida situation om och om igen för att ta reda på en bombmans identitet. Låter det spännande? Jag tycker i alla fall det och det här känns som ett givet köp för mig. Story-drivna spel där det är upp till mig att ta de ”rätta” besluten för att komma vidare är verkligen något som jag gillar och vad jag förstår så blandas dessutom olika tidsåldrar såsom medeltid, pirater och antiken in i bilden. På pappret verkar alltså T.I.M.E. STORIES innehålla precis rätt saker för att skapa kaos och beroende i min värld. Nu måste jag bara vänta tills det är läge att slå till och trycka på köpknappen…

***

Okej, det där var årets lista gott folk. Visst kan man diskutera om T.I.M.E Stories är en värdig vinnare eftersom ingen av paneldeltagarna faktiskt hade det på förstaplats (BLOOD RAGE hade t.ex. två förstaplatser). Jag tycker ändå att det poängsystem jag har klurat fram är hyfsat rättvisande och man ska ju också komma ihåg att man ju faktiskt får köpa spel som inte hamnade överst på listan. Dags att tömma plånboken!

Recension: Pandemic

pandemic spelglädje brädspelSpeltyp: strategispel, samarbetsspel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 45 minuter Språk: Engelska 
Ålder: 8+ år Tillverkare: Z-man Games

Kära läsare, i helgen satt jag och funderade på vad jag skulle skriva på Spelglädje den här veckan. Jag behövde inte fundera länge, det räckte med att jag tittade ut genom fönstret för att det skulle te sig självklart. Sittande i höststormen Frejas öga, och med grannens bortblåsta studsmatta bara några meter från min altandörr, kommer man nämligen osvikligt att tänka på stora mänskliga katastrofer. Om ni inte redan har lagt ihop två plus två av det här inläggets titel, eller för den delen min katastrofbeskrivning ovan, så kan ni sluta räkna nu och bara läsa att det har blivit dags att recensera PANDEMIC.

PANDEMIC är ett spel som jag tycker borde ha letat sig in i min spelsamling tidigare och det känns nu som en liten befrielse att jag äntligen både får äga och spela det (recensionen gäller förresten den utgåva som kallas Second edition). Utan att avslöja för mycket, jag vill ju faktiskt att ni ska läsa hela texten, så kan jag säga att jag är väldigt positiv till spelet men har samtidigt också någon fundering.

Okej, ett katastrofspel alltså. PANDEMIC går ut på att spelarna ska samarbeta för att besegra fyra otäcka virus som sprider sig över världen. Till sin hjälp har de, förutom sina välsvarvade hjärnor, varsitt rollkort med specialegenskaper som kommer väl till pass i spelet. Väl så långt är det egentligen bara att låta pandemihelvetet braka lös och göra sitt bästa för att besegra virusen genom att resa runt i världen, punktbehandla sjukdomshärdar, bygga forskningsstationer och forska utav bara fanken för att vinna. Vinner gör man nämligen genom att forska fram botemedel för samtliga av de fyra virusen. I vanlig ordning i samarbetsspelens värld finns det flera sätt att förlora på så det gäller att hålla spelets negativa mätare nere och samtidigt skynda på så att inte draghögen tar slut.

Det finns flera saker som jag verkligen gillar med PANDEMIC. För det första är jag svag för samarbetsspel eftersom mitt spelsällskap är ett ganska tävlingsinriktat sådant. Det är liksom en fantastisk andningspaus för oss alla när vi för en gångs skull får koncentrera oss på att vara snälla mot varandra och förtvivla tillsammans. För förtvivlar gör man ju så klart. Allra oftast förlorar man nämligen, vilket jag tycker är helt i sin ordning i spel där man möter spelet självt. För att det ändå inte ska bli tröstlöst alá SHADOWS OVER CAMELOT har PANDEMIC tre olika svårighetsgrader man kan använda beroende på hur stursk man känner sig. Att bygga in svårighetsgrader i den här typen av spel tycker jag är fantastiskt bra och det borde, i alla fall i mitt tycke, vara speltillverkarlag på det.

pandemic spelglädje brädspel

PANDEMICS komponenter är genomtänkt utformade. Lådan är fylld med markörer och kuber i hållbar plast och även artworken tycker jag håller hög klass som passar ypperligt till spelets virusfyllda innehåll. Även korten tycker jag håller hög kvalitetsnivå, vilket samtidigt är nödvändigt för att PANDEMIC ska hålla i längden. Det är nämligen ett rysligt blandande och korthanterande och skademärkta kort hade snabbt förtagit en stor del av spänningen och spelglädjen. En detalj som jag gillar lite extra mycket är att de plastkuber som medföljer, och som läggs ut för att markera sjukdomshärdar, är genomskinliga. Jag vet inte varför, men jag inbillar mig att virus är genomskinliga och de där kuberna gör liksom att härdarna syns sådär lagom mycket på kartan; de finns där men är egentligen helt osynliga liksom. Oavsett hur det ligger till i verkligheten med virus genomskinlighet är det en snygg touch i utformningen som jag gillar skarpt.

Hur svårt är då PANDEMIC att lära sig? Åldersmärkningen på kartongen är 8+ och den känns faktiskt helt rätt även om en åttaåring förmodligen hade blivit en ganska passiv deltagare med äldre spelare. Spelet är mycket lätt att lära sig och använder man sig dessutom av Z-man games drygt nio minuter korta regelvideo lär man sig spelet på ett litet kick. Trots enkelheten vågar jag utlova gott om hjärngympa och även en del sannolikhetslära för den som gillar sånt däringa matematiskt.

spelglädje brädspel pandemicTrots allt positivt jag nu har nämnt så finns det ändå något med PANDEMIC som gnager i mig. Jag tror, jag är ännu inte riktigt säker, att det handlar om att spelet är så vansinnigt lätt att lära sig. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket djup i de handlingar man kan göra utan i de flesta fall är det ganska uppenbart vad som behöver göras och vem som kan/bör göra det. Rollkorten som varje spelare blir tilldelad tillför en del värdefullt djup, men det räcker liksom inte riktigt till i mitt fall. Utan att veta säkert, eftersom jag inte har provat dem, tror jag att det finns goda anledningar till att det finns ett gäng expansioner till PANDEMIC. Självklart, expansionsgalning som jag är, kommer jag att skaffa en (alla) av dem, min förhoppning är nämligen att de kommer att krydda till spelet lite och blåsa bort den räliga lilla gnagaren som tuggar på min hjärna.

Helhetsmässigt tycker jag ändå att PANDEMIC är ett väldigt trevligt litet spel. Slumpmässigheten i allt kortblandande gör att sjukdomarna sprider sig på olika ställen och olika explosionsartat varje parti, precis som man tänker att riktiga virus gör. Spänningen är det heller inget fel på även om jag vill lämna lite reservation för avsaknaden av speldjup. Jag har spelat PANDEMIC med både två och tre deltagare och visst var det lättare att vinna med två, men det är ändå när man kommer upp i minst tre personer som jag tycker att samarbetsspel lyfter på riktigt.

Så för att recitera texten på kartongen: ”Kan du rädda mänskligheten?”. Eller som jag, i min misstro på människosläktet, brukar säga: ”Vill du rädda mänskligheten?”. Valet är ditt.

Rapport från skyttegravarna: Survive – Escape from Atlantis och Pandemic

Plats: I höstmörkret
Två spel: SURVIVE - ESCAPE FROM ATLANTIS och PANDEMIC
Fyra vänner: Anders, Frugan, Martin och Micke.

De senaste veckorna har jag kämpat med näbbar och klor för att få till en brädspelskväll med mina vänner. Kampen har tyvärr visat sig vara helt förgäves, för släkttillställningar, japanska café-träffar, ett hem i Stockholm och annat onödigt har fått gå före. Men i lördags gav mina ansträngningar äntligen frukt för då lyckades jag samla ihop mer än en vän samtidigt. Visserligen var det något japanskt dyrkande även i lördags (och en vän bor fortfarande i Stockholm), men trots detta lyckades jag samla ihop gänget i rutan ovan. Lycka!

Turligt nog sammanföll den här lördagen med att både SURVIVE och PANDEMIC hade landat i min lantbrevlåda och vi fick därför provspela inte mindre än två, för oss, helt nya spel! Normalt hade det aldrig gått att prova två nya spel samma kväll eftersom regelgenomgångarna hade dödat både den ena och den andra i sällskapet, men nyförvärven visade sig till allas glädje vara extremt lättspelade och lättlärda. Hur gick det då för oss? Det ska jag försöka berätta nu.

Innan jag berättar måste jag förresten be om ursäkt för de extremt värdelösa bilderna. Höstmörkret är liksom ingen idealisk plats att fotografera på om man inte råkar ha en fotostudio hemma. Och en sådan har inte jag som ni säkert kan se.

survive brädspel spelglädje

SURVIVE – ESCAPE FROM ATLANTIS
Ett lättviktigt strategispel där spelarna ska försöka rädda så många av sina meeples som möjligt från det sjunkande Atlantis. De kan göra detta genom att åka båt eller simma, men se upp, havet är fullt av glupska hajar och sjöodjur. Varje meeple har en dold poängsumma skriven under sig och den som har räddat mest poäng vid spelets slut vinner.

Jag har haft ögonen på ESCAPE under en längre tid nu och hela tiden varit övertygad om att det skulle vara ett spel som skulle passa mitt spelsällskap som handen i handsken. Lite hemlighetsmakeri i form av de dolda poängsummorna och mängder av tillfällen att låta havets vilda bestar mumsa i sig motståndare kan liksom inte slå fel här i skadeglädjens högborg.

Det slog inte fel heller, för det första som hände var att Frugan lyckades fylla en hel båt med sina meeples och det andra som hände var att ett sjöodjur slukade båten hel. Jag tror att alla, där och då, insåg att det var allvar och att man nog inte kunde lita särskilt mycket på att övriga spelare skulle försöka flyga under radarn och rädda sina meeples utan att stöta sig med någon. Det var helt enkelt alldeles för roligt att sabotera sina motståndares flyktförsök.

Något som däremot slog fel var systemet med poäng under varje meeple. Missförstå inte, det är en mycket rolig detalj som gör ett annars väldigt lätt spel lite svårare att spela men eftersom man inte får vända och tjuvkika på poängen, inte ens på sina egna gubbar, blev det snart ganska förvirrat. Man börjar spelet med att sätta ut sina meeples själv, och då har man självklart koll på var de mest värdefulla står, men någonstans lyckades alla tappa bort den viktiga detaljen. Jag själv, som vann första rundan, hade inte den blekaste aning om vilka poäng jag hade räddat och ska villigt erkänna min extrema turlighet även om det faktiskt tillförde lite spänning att inte ha någon koll alls. Alla gubbars värde blev också ju plötsligt lika, något som för övrigt skulle behöva överföras på fler områden i dagens samhälle…

survive brädspel spelglädje

I den första rundan blev Anders ohotad hackkyckling eftersom han envisades med att samla alla sina meeples i ett och samma havsområde. Sen hade han mage att se både förvånad och förnärmad ut när hajar, valar och sjöodjur nosade upp honom och plattade till honom som en busslast pensionärer på resa till Ullared. 2 poäng lyckades han rädda. 2 ynka poäng!

Andra rundan gick bättre och det var faktiskt även en lite lättare stämning runt bordet. Kanske hade förvåningen om hur grymt SURVIVE kunde vara lagt sig och kanske hade alla lite bättre koll på sina värdefulla meeples, vad vet jag? Eller jo, en sak vet jag och det är att jag hade extremt dålig koll på mina poäng även den andra rundan. Trots detta lyckades jag återigen igen ganska bra, och blev tvåa, medan Anders tog en gruvlig revansch och lyckades vinna eftersom ingen tog honom på allvar efter den första rundan.

Sammantaget vill jag säga att SURVIVE överraskade positivt och var betydligt roligare än jag tror att någon av oss hade förväntat sig. De många slumpmomenten där farliga havsdjur kunde dyka upp lite varstans och tärningen som avgör vilken sorts djur som ska förflyttas varje gång tillför väldiga mängder spänning. Den där tärningen är självklart en tveeggad tingest, men det är aldrig så roligt att spela spel som när man slår ”rätt” med tärningen och, som ett resultat av det, får göra något elakt. Det slutar helt enkelt aldrig att vara roligt att förstöra för andra och att sluka en hel båt med meeples var otroligt kul (förlåt Frugan). Jag misstänker starkt att SURVIVE kommer att stå på önskelistan även nästa spelkväll om 4 år.

Efter två omgångar SURVIVE lyckades jag övertala alla utom Frugan att också testa PANDEMIC. Det kändes välidgt skönt att föreslå ett samarbetsspel där alla kunde se på varandra med solsken i blick hela partiet efter efter allt dolkande i ryggar…

pandemic brädspel spelglädje

PANDEMIC
PANDEMIC är ett samarbetsspel som går ut på att rädda mänskligheten undan fyra otäcka virus. Varje spelare får en roll (t.ex. forskare) med en specialegenskap och ska sedan resa runt i världen, bygga forskningsstationer, punktbehandla sjukdomar och, viktigast av allt, forska fram botemedel till virusen. Lyckas man upptäcka medicin för alla fyra virus vinner samtliga spelare tillsammans.

Nydumpade av Frugan valde vi andra så att lämna allt det onda som hänt på Atlantis bakom oss och istället koncentrera oss på att utföra smittskyddande hjältedåd i PANDEMIC. Vi kände oss dessutom extra trygga eftersom det inte finns någon förrädarmekanik i grundutgåvan av spelet, så nu var fullt fokus på att använda våra gedigna erfarenheter av lagsamarbete. Efter bara 10 minuters regelgenomgång på Z-man games hemsida var vi redo att sätta igång och jag är fortfarande ganska förvånad över hur lätt det var att lära sig spela PANDEMIC.

Lätt att spela eller ej, att bota de där sjukdomarna visade sig vara extremt svårt. Vi spelade tre gånger och inte någon gång lyckades vi vinna även om vi är rörande överens om att vi slarvade bort segern i två av omgångarna.

Den första omgången blev som första omgångar av samarbetsspel lätt blir; man har inte riktigt koll på spelets mekaniker och hamnar lätt i en situation där man fokuserar på fel saker. Så blev det självklart och även om vi nästan direkt lyckades bota en av sjukdomarna klarade vi inte av att dra nytta av det. Istället för att i panik försöka punktbehandla övriga sjukdomar spenderade vi alldeles för mycket tid på att försöka utrota vår botade sjukdom helt. För många drag gick åt till onödigheter och omgången fick ett abrubt slut när en av de andra sjukdomarna exploderade över kartan innan vi ens hade hunnit dricka upp den första koppen kaffe. Kommentarer som ”jävlar vad fort det gick!” blandades med monotont mässande i moll och vi bestämde oss omedelbart för att göra ett nytt försök.

pandemic spelglädje brädspel

Gick då den andra omgången bättre? Ja, den gjorde ju faktiskt det även om vi förlorade minst lika abrupt den gången också. Botande av sjukdomarna gick som en dans och med inte allt för stor ansträngning lyckades vi forska fram botemedlet för inte mindre än tre av de fyra virusen. Övertron på oss själva och självsäkerheten i hur bra det gick blev emellertid (det är nog första gången jag använder det ordet!) vårt fall. Jag spelade som läkare i partiet och jag tror att vi överskattade de egenskaper jag besatt; jag kunde nämligen resa runt i städer och automatiskt bota de sjukdomar som vi redan hade upptäckt botemedel för. Detta gjorde att vi inte punktbehandlade så många sjukdomshärdar som vi borde ha gjort och därför förlorade vi lika plötsligt som i det första partiet när en av spelets negativa mätare gick i taket och avslutade spelet. Slarvigt!

”Tredje gången gillt”, tänkte vi så slutligen och bestämde oss för att göra om den snabba setupen igen. Anders verkade dock inte ha särskilt bråttom för han lyckades blanda korten fel 3-4 gånger, så vad som normalt hade tagit några ynka minuter tog en kvart, minst. Det gjorde dock inte Micke något eftersom han under tiden både hann göra ett toalettbesök modell längre och kolla Stryktipskupongen.
Den här gången gjorde vi faktiskt riktigt bra ifrån oss, vi byggde forskningsstationer på taktiska platser, punktbehandlade farliga smittohärdar och ja, vi gjorde nog egentligen allt rätt utom en enda sak. Felet vi gjorde var att låta Anders försöka bota det blåa viruset, något som han behövde 5 blåa kort till, men han misslyckades konstant med att dra sitt 5:e blåa kort och tiden bara gick. När han slutligen lyckades dra kortet han behövde insåg vi att draghögen skulle hinna ta slut innan det var hans tur nästa gång. Som av en händelse innebär tömmandet av draghögen att man förlorar i PANDEMIC och vi fick åter erkänna oss besegrade. Med ett enda drags marginal.

Även PANDEMIC överraskade mig positivt med sin korta inlärningskurva och mekanikerna som gör att virusen, precis som på riktigt, kan sprida ut sig med blixtens hastighet. Trots att jag nu bara har spelat tre gånger börjar jag redan kasta giriga blicka på de expansioner som finns att köpa. Vore det liksom inte lite roligare om man stoppade in en bio-terrorist i leken också?

Recension: Ora et Labora

ora et labora, spelglädje, brädspelSpeltyp: strategispel Antal spelare: 1-4 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Z-man games

Två av mina absolut största spelfavoriter är AGRICOLA och LE HAVRE, konstruerade av tyske Uwe Rosenberg, så när Uwe 2011 släppte ORA ET LABORA blev jag så klart lite så där extra lycklig i själen. Trots min entusiasm över det då nysläppta spelet köpte jag det aldrig med motiveringen att jag ju redan hade två riktigt bra spel av Uwe med tema att bygga upp och förvalta egendomar; ORA ET LABORA föll därför i glömska. Då och då har det dock sprattlat till och gjort sig påmint i mitt spelsamlande sinne och när jag nyligen fick möjlighet att prova det via Worldofboardgames.com bestämde jag mig för att ta risken att i slutändan behöva ännu ett hjärnbrännande tyskt förvaltarspel.

Hur risktagandet utföll? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu…

ORA ET LABORA handlar om att bygga upp och förvalta ett kloster och dess omgivningar. Varje spelare har en bricka framför sig där de kan hugga ned skog, bygga byggnader och samla/förädla resurser. Byggnaderna och resurserna har vissa poängvärden och den som efter ett visst antal spelomgångar har samlat flest poäng står som segrare.

Så långt är allt ganska likt grunderna i Uwes tidigare spel; deltagarna tävlar ständigt om att först plocka på sig resurser och bygga byggnader och kampen blir ofta hård och skoningslös eftersom spelarna inte sällan är ute efter samma byggnader och resurser. Tillgången på byggnader och resurser regleras förresten på ett mycket finurligt sätt via spelets centrala enhet, en snurra, som både räknar det antal spelomgångar man ska spela, tillgängliggör nya byggnader med jämna mellanrum och hanterar tillgång och efterfrågan på resurser. Att berätta exakt hur den fungerar här skulle bli både omständligt och tråkigt, men lita på mig när jag säger att snurran som styr ORA ET LABORA är en genial uppfinning som jag hade välkomnat i fler spel. Jag hade egentligen inte tänkt att ösa fler superlativ över den nu men den är så otroligt smidig att jag drar det ett varv till, snurran är fantastisk och borde belönas med Nobels Brädspelspris. Minst.

ora et labora, brädspel, spelglädje

Det taktiska moment jag uppskattar allra mest med ORA ET LABORA är den tankemöda som måste läggas ned i placerandet av nya byggnader och boplatser (mer om boplatser längre ned!). Även om man kan köpa sig mer yta att bygga på finner man sig snart trångbodd på sin/sina brickor, inte minst eftersom byggnaderna ställer topografiska krav på sin placering. Ett stenbrott måste t.ex. anläggas i bergsmiljö, vilket kräver att man först har köpt till ett landbricka med berg och sedan också har en ledig byggplats där. Dessutom måste klosterbyggnader (spelet kretsar ju kring ett kloster) placeras intill varandra så att de bildar en enhet, vilket så klart infogar ytterligare huvudbry. Det gör att det ganska snabbt växer fram en varierad miljö framför varje spelare och jag myser otroligt mycket när kreativitet och taktiska avvägningar blandas på det här sättet.
Ovanstående huvudbry står sig ändå slätt när det är dags att placera ut boplatser i sitt område. Dessa kan, till skillnad från byggnader, bara byggas vid speciella tillfällen (som så klart bestäms av snurran!). Anledningen till att placeringen av dem är så viktig är att deras poängvärde till mångt och mycket bestäms av intilliggande byggnader/bosättningar, det finns alltså många poäng att tjäna på att försöka skapa bra byggplatser för dem i sitt område. Självklart kostar boplatserna, liksom byggnaderna, resurser att bygga och man tillåts därför aldrig slappna av; när tillfälle att bygga en bosättning finns måste de rätta resurserna finnas tillgängliga, annars går tillfället en förbi och man hamnar efter gentemot sina motståndare som så klart har varit mer förutseende.

Ni kanske noterade att jag använde ordet ”hjärnbrännande” ovan? Det är ingen underdrift, ORA ET LABORA framkallar ofta den allra värsta sortens analysparalys eftersom man hela tiden finner sig i situationer där man måste värdera vad som är bäst för en själv och vad motståndarna kan tänkas göra (Den Paralyserade, stanna hemma!). ”Ska jag samla trä nu eller vågar jag vänta tills senare?”, ”Björn ser ut att behöva lite säd, ska jag ta den för honom och förstöra hans plan?”, ”Vilka har möjlighet att bygga kapellet mer än mig? och ”Varför i hela fridens namn (vi är ju i ett kloster) tog jag inte leran när den fanns tillgänglig? Jag har hört och läst omdömen som säger att ORA ET LABORA är mindre hjärnbrännande och ångestframkallande än sina syskon AGRICOLA och LE HAVRE, men jag håller inte med. Inte ett dugg faktiskt. Jag känner mig precis lika pressad och besvärad här och samtidigt som det gör att man behöver vara på ett speciellt humör för att ta sig an spelet vill jag ge kudos till Uwe som ständigt lyckas simulera de hårda förhållanden som rimligen rådde på medeltiden.

Det här med att behöva vara på ett visst humör när man spelar kan förresten tyckas negativt, men jag vill påstå att den här typen av spel är bästa möjliga sällskap en riktigt regnig dag. Visst är ORA ET LABORA ganska tungt regelmässigt, tidskrävande och inte ett dugg familjevänligt, men har man några timmar att slå ihjäl i vuxet sällsap får det mina varmaste rekommendationer. Jag vill också understryka att det här inte är ett spel man river av samtidigt som man spelar mobilspel eller lagar mat, det kräver fullt fokus av samtliga deltagare för att fungera och det gäller också att alla är införstådda med att ett antal timmar och kannor kaffe kommer att passera innan spelet är över.

ora et labora spelglädje brädspelNågot som jag inte gillade med ORA ET LABORA var att jag efter hand kände att jag tappade kontakten med mina motståndare. Mängden byggda och tillgängliga byggnader kombinerat med mängden valmöjligheter gjorde att jag till slut kände mig tvungen att bortse från övriga spelare och bara fokusera på att hantera vad jag själv ville göra. Det är möjligt att det är ett problem som försvinner när man har nött in spelets byggnader och möjligheter under otaliga omgångar, men jag är inte säker på att jag vill ge ORA ET LABORA den tiden när jag redan har full koll på både AGRICOLA och LE HAVRE. Ett lite frågetecken gällande interaktionen spelarna emellan alltså.

Jag inser mer och mer att den här recensionen ter sig som något av en jämförelse mellan ORA ET LABORA, AGRICOLA och LE HAVRE, men någonstans känner jag att den vinkeln är omöjlig att bortse ifrån när de två sistnämnda har varit så framgångsrika. Gillar man något av spelen kommer man att tycka om de övriga också, det kan jag garantera, men den stora frågan jag själv ställde mig innan, och som jag tycker att man bör ställa sig om man redan äger AGRICOLA eller LE HAVRE, är om ORA ET LABORA infogar tillräckligt många nyheter i spelandet för att vara värt ett köp. Och det är här som jag vacklar lite och har svårt att bestämma mig. Jag frågade Frugan vad hon tyckte och även hon hade svårigheter att komma fram till någon form av beslut. Är det förresten inte ironiskt så säg? Att frågan om man ska köpa ett spel av Uwe Rosenberg eller inte framkallar analysparalys?

Jag vill dock fastslå att om man är sugen på att köpa ett spel konstruerat av Uwe och inte äger något av hans andra finns det ingen anledning alls att tveka, ORA ET LABORA är ett gediget och mycket bra spel som innehåller många roliga speltimmar. Men, eftersom jag själv har så rysligt svårt att bestämma mig för om jag behöver ORA ET LABORA eller inte låter jag nog frågetecknet stå kvar där på sista raden. Äger man hans övriga spel kanske man ska nöja sig där? Jag låter framtiden utvisa.

Recension: Merchants & Marauders

merchants & marauders bräddspel spelglädjeSpeltyp: äventyrsspel, strategispel Antal spelare: 2-4 
Speltid: 180 min Språk: Engelska 
Ålder: 13+ Tillverkare: Z-man Games

Det har blivit dags för ännu ett av mina favoritspel att skärskådas på Spelglädje, den här gången MERCHANTS & MARAUDERS. Precis som vanligt ska jag försöka vara så objektiv som möjligt, men när ni läser texten bör ni ha med er att det handlar om ett spel som jag tycker enormt mycket om. Tycker ni att jag är för subjektiv och strör onödigt många superlativ omkring mig välkomnar jag er att jämna ut förhållandena lite i kommentarsfältet, men räkna med att jag kommer att besvara elden med träbenet och ögonlappen i högsta hugg!

Nåväl. MERCHANTS & MARAUDERS är ett sjöfartsspel som utspelar sig i Karibiska havet, och letar ni efter ett spel som doftar saltstänkt Johnny Depp så har ni kommit alldeles rätt; MERCHANTS & MARAUDERS är högoktanig piratromantik i brädspelsform. Har ni förresten spelat Sid Meiers Pirates! någon gång så ger det en ganska bra bild av vad som kan förväntas.
Varje deltagare startar spelet med en sjökapten, en båt och målet att först nå 10 Victory Points (VP). Hur man väljer att uppnå sina VP står en däremot väldigt fritt. Vill du bli Karibiens främsta handelsman? Varsågod, det finns gott om handelsvaror och hamnar att tjäna storkovan i. Men ofta, i alla fall för undertecknad, brukar det sluta med att vägen mot VP till största del består av blod, plundring och spontana ”ARRGH!”. Det bör dock tilläggas att man inte behöver vara så enkelspårig att man väljer att vara antingen handelsman eller pirat, i MERCHANTS & MARAUDERS är det helt fritt att välja sin egen väg och det går så klart även bra att kombinera de båda disciplinerna och försöka bli Karibiens Håkan Hellström (ni vet, sno något och sälja som sitt eget). Utöver de två grundvägvalen tillkommer också en storytelling-del, bland annat bestående av rykten och uppdrag, som också kan leverera VP med lite tur och skicklighet. Storytelling är en inte obetydlig del av MERCHANTS & MARAUDERS, det tillför framförallt väldigt mycket stämningsmässigt, och har spelgruppen bara lite inlevelse och fantasi så förvandlas rummet snabbt till en ruffig sylta på Tortuga där kaffet är rom och din mesige vän plötsligt är kapten Blod (och tror på det).

Risken finns att jag får rollspelsfacket på mig nu, men jag skulle faktiskt vilja likna MERCHANTS & MARAUDERS vid ett rollspel light. Det finns fyra olika fartygstyper att köpa, mängder av uppgraderingar, såsom extra segel, lastutrymmen och kanoner, att skräddarsy sin farkost med och om din kapten skulle råka dö så… ja, då dör han helt enkelt och utgår ur spel. Nu är det inte så elakt att deltagaren måste utgå, utan nästa spelvarv får denne dra en ny kapten och börja om igen, men själva dödsdelen gör att i alla fall jag är lite extra försiktig med min kaptens väl och ve. Tanken att tvingas se på medan fartyget, som man har lagt lång tid på att skräddarsy och uppgradera, går till botten med man och allt smärtar och gör att jag känner mig personligt involverad i spelet. Risken att dö eliminerar också förekomsten av helt huvudlösa chansningar och tvingar fram ett strategiskt tänkande som jag tror hade uteblivit annars.

Och när vi nu ändå är inne på det där med död och förödelse, vilka är egentligen farorna i Karibien? Vad jag vet (jag har inte sett alla kort ännu) så finns det inga jättebläckfiskar att frukta, men det finns gott om andra faror att ta hänsyn till. För det första bör man se upp för de övriga spelarna som inte sällan är sugna på att skjuta ditt skepp i sank och stjäla dina värdesaker. Det är nämligen så att alla inkomster från handel och plundringar förvaras på respektive skepp och en snabb insats mot en stenrik handelsman eller pirat innebär ofta en genväg mot segern. Extra spännande blir det när en pirat, svårt skadeskjuten, försöker ta sig till en hamn efter en framgångsrik plundring; det är inte bara i öknen som gamarna flockas om jag uttrycker mig så. Självklart går det att säkra värdesaker genom att förvara dem i sin hemmahamn, men då måste man ju segla dit och lämna dem först…
För det andra då, så fyller spelet på spelplanen med skepp via händelsekort. Förutom att man som handelsman bör akta sig för spelets piratskepp så måste man även som pirat se upp för patrullerande militärskepp. Har man riktig otur kan krig utbryta mellan två länder och råkar ens kapten då tillhöra en av de stridande nationaliteterna är det svårt att få en lugn stund oavsett hederlighet. Den lilla segelsemestern kommer alltså att bli livsfarlig även om du gör ditt allra bästa för att vara snäll och oskyldig och det tar sällan särskilt lång tid innan det går att ta på spänningen runt bordet.

merchants & marauders spelglädje brädspel

Vad är det då som gör att jag har fastnat så inihoppsan mycket för MERCHANTS & MARAUDERS?

Om vi börjar med det temamässiga så går jag helt enkelt igång på piratromantik; jag fullständigt älskar Pirates of the Caribbean-filmerna och har spelat ohälsosamt mycket Sid Meiers Pirates! i mina dagar. Som jag nämnde i början av recensionen så fångar MERCHANTS & MARAUDERS den romantiken väldigt bra.
Spelet största styrka, enligt mig, är dock att det finns så många olika sätt att samla VP på; hur vägen mot seger ser ut avgörs egentligen bara av spelarnas fantasi eller försiktighet. Jag har hört kritik som säger att det läggs för mycket fokus på piratdelen i MERCHANTS & MARAUDERS och att det är väldigt svårt att vinna som hederlig handelsman. Den kritiken vill jag dock slå hål på för Frugan vinner nästan alltid här hemma och hon sysslar sällan eller aldrig med någon piratverksamhet. Visst kan det bero på att vi andra, som har svårt att låta bli piratandet, är menlösa mähän till piratkaptener, men det ska jag låta vara osagt.
Seglatsen blir heller aldrig tråkig eftersom det ena partiet aldrig är det andra likt. Spelets grundpelare, med handelsmän och pirater, är alltid detsamma, men alla uppdragskort, rykten och slumpmässiga händelser gör att det alltid känns som om vad som helst kan hända och att möjligheterna är oändliga. Självklart är så inte fallet, men MERCHANTS & MARAUDERS gör ett riktigt bra jobb med att lura mig och det uppskattar jag väldigt mycket; väl implementerade teman och storytelling är något som verkligen faller mig på läppen.

Något som är både en fördel och en nackdel med spelet, men mest fördel enligt mig, är mängden slumpmoment; sjöstrider och äventyr avgörs nämligen nästan uteslutande av tärningsslag i olika former. Självklart går de att påverka genom bl.a. skeppsuppgraderingar, men har man en riktigt dålig dag med tärningarna så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att vinna MERCHANTS & MARAUDERS. I grunden är det en spelegenskap som jag avskyr mer än maskrosor i gräsmattan, men i det här fallet är det faktiskt ett pris jag är beredd att betala för spänningens, variationens och återspelbarhetens skull. Hur roligt hade det t.ex. varit om större skepp alltid hade vunnit över mindre? Hade det varit roligt om ryktet om en viss piratskatt alltid hade visat sig vara sant? Ni förstår själva, för att upprätthålla spänningen i både strider och storytelling är det helt enkelt nödvändigt att slumpen har ett rejält finger med i spelet. Det är dessutom aldrig tråkigt att reta en person som har en riktigt dålig tärningsdag; det har t.ex. lett till att en av mina närmsta vänner går under epitetet ”Världens sämsta pirat” efter att ha blivit sänkt och dödad 3 gånger under ett och samma parti.

merchants & marauders brädspel spelglädjeEtt parti MERCHANTS & MARAUDERS tar väldigt lång tid att genomföra, det står 2 timmar på kartongen men enligt min erfarenhet tar det ofta längre tid än så. Jag gillar den långa speltiden men den gör samtidigt att det inte spelas så ofta som det förtjänar, även om mitt spelsällskap faktiskt spelade två partier på raken en gång i vår ungdoms glansdagar. Varning för stor tidsåtgång alltså.
Vidare är reglerna väldigt omfattande, inte särskilt svåra, men det är mycket att lära sig i början. Rejäla regelsammanfattningar medföljer, men man bör helt klart vara medveten om att MERCHANTS & MARAUDERS är ett ganska tungt spel som passar bäst i mer erfarna spelsällskap. Jag avråder så klart inte nybörjare från att prova; finns bara medvetenheten och viljan att lära så kommer det inte att vara några problem!
Den största nackdelen jag kan finna med MERCHANTS & MARAUDERS är att det innehåller en hel del downtime (väntetid). Framförallt när någon lägger till i en hamn kan väntetiden nå oanade höjder pga. antalet valmöjligheter att ta ställning till. Med lite kreativitet och en stekspade går det så klart att hjälpa långsamma spelare på traven, men downtime är helt klart en egenskap som jag vet avskräcker ganska mycket.

Som vanligt, när jag ska skriva om något jag tycker om, inser jag alldeles för sent att min text håller på att förvandlas till en uppsats värd 7,5 högskolepoäng. Det finns dock så otroligt många roliga saker att nämna om MERCHANTS & MARAUDERS att jag har svårt att hålla mig kort. Med den insikten ska jag nu kompensera och se till att hålla avslutningen extremt kort:

En vis människa sa en gång att ”man aldrig ångrar ett bad” och genom en vetenskapligt säkrad undersökning har jag kommit fram till att samma sak gäller för ett parti MERCHANTS & MARAUDERS. Prova.

Rapport från skyttegravarna: Robinson Crusoe – Adventure on the Cursed Island

Plats: Martins köksbord
Ett spel: ROBINSON CRUSOE - ADVENTURE ON THE CURSED ISLAND
Två skeppsbrutna bröder: Anders och Martin.

Trogna läsare vet att jag, ja faktiskt sedan Spelglädjes början, har jagat, önskat och åtrått ROBINSON CRUSOE – ADVENTURE ON THE CURSED ISLAND. Under 2013 var det oerhört svårt att få tag i, och varje gång jag gjorde efterforskningar framförde en hyllningskör glatt sin konsert för mig; hypen och suget växte därmed ännu mer. I januari var det så äntligen dags, i ett sista desperat försök gjorde jag en mer eller mindre uppgiven förhandsbokning och döm min förvåning när spelet någon månad därefter ploffade ner i brevlådan.
Sedan dess har spelet fört en undanskymd tillvaro i mitt hem, inplastat och placerat i väntehögen på grund av svårartad tidsbrist. I lördags natt infann sig dock tiden, rätt tillfälle, en bananmarängtårta och rätt spelsällskap för jungfrufärden till Cursed Island. Här kommer lite samlade intryck:

För det första, oj vilket roligt samarbetsspel och vilken potential det har! Vi spelade det enkla nybörjarscenariot, men i vår oskuldsfullhet i leverne på öde öar fick vi ändå stora problem. Ved skulle samlas, elden skulle upptäckas, en hydda att bo i behövdes, palissader som håller vilda djur ute behövdes och framförallt; hyddan behövde ha ett stabilt tak som höll regn och rusk ute. Det fanns otroligt många parametrar att ta hänsyn till och göromål att välja ibland, men trots detta blev det aldrig särskilt rörigt; valen och parametrarna kändes som logiska följder av ö-liv.

Hur gick det då för oss? Tja, som jag nämnde var våra erfarenheter av ö-liv mycket begränsade, det närmaste jag har kommit är en ansökan till Expedition Robinson, och vi stötte därför ganska snart på problem. Veden som vi behövde för att bygga vår signaleld (vilken innebär seger i scenariot) visade sig snart behövas på diverse andra ställen också, varför vi fortfarande inte ens hade börjat på elden när halva speltiden hade passerat. Trots detta hade vi heller inte lyckats bygga ett stadigt tak på vår hydda och när Anders slog snöoväder med vädertärningen blev det snabbt kyligt både runt spelbordet och i hyddan. Det enda vi egentligen lyckades med var att samla mat, varför vi ändå var lite lönnfeta och glada när snöovädret slutligen drog in och avslutade öländet.

Robinson Crusoe

Om vi ska vara ärliga så spelade kanske inte snöovädret en så stor roll som jag vill få det att verka i spelets avslut, utan det var helt enkelt den sena timmen kombinerat med regelhäftet som slutligen fick oss att ge upp. Själva reglerna i ROBINSON CRUSOE är egentligen inte särskilt svåra att förstå och rätta sig efter, men regelhäftet visade sig tyvärr vara helt tomt på pedagogik och istället fullt av stavfel, ologiska placeringar av förklaringar och allmänna otydligheter. Detta trots att jag hade laddat ner den senaste pdf-versionen av reglerna via Boardgamegeek; en version som förresten enligt spelkonstruktören Ignacy Trzewiczek hade kontrollästs noggrant flera gånger av den ”språkliga avdelningen”. Nu ska inte jag sitta här och raljera över förhållandena i Polen, men även där borde det väl vara billigare och enklare att köra en helt vanlig stavningskontroll på texten istället för att låta en, i sanning värdelös, språklig avdelning göra jobbet?

Nåväl, regelhäftet till trots hade jag och Anders riktigt jäkla skoj med ROBINSON CRUSOE. Potentialen känns, som jag nämnde tidigare, väldigt stor och spelets nyanser och taktiska moment kommer att glädja oss ännu mer nästa gång vi spelar. Trots att vi spenderade cirka 3 timmar med spelet är känslan att vi bara skrapade lite på dess yta tydlig; speciellt som vi inte ens klarade nybörjarscenariot och att flera spännande scenarion med bl.a. vulkaner och kannibaler väntar i lådan. Lägg därtill att ett antal gratis, nedladdningsbara scenarion finns tillgängliga…

Kort sagt, vi återvänder snart till Cursed Island för en ny semester. Hänger du med?

Recension: Agricola – Farmers of the moor (exp)

Farmers-box
Speltyp: strategispel, expansion Antal spelare: 1-5 
Speltid: 30 minuter extra per spelare  Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Z-man games

AGRICOLA – Farmers of the moor är en expansion till spelet AGRICOLA, och ni som har läst min recension undrar nu säkert: ”Vad i hela fridens namn ska han med en expansion till, han var ju frustrerad på gränsen till panik bara av grundspelet?”

Jag vill börja med att säga att frågan helt klart är berättigad. När grundspelet redan innehåller en sådan variation och stor mängd möjligheter och spelsätt kan väl knappast en expansion göra annat än att förvirra ännu mer? Svaret är njo.

Är du inte väl invand i hur AGRICOLA spelas kommer den här expansionen att få dig att slita ditt hår till den grad att tupé rekommenderas framöver, men om du däremot, som jag, känner dig trygg med mekaniken i grundspelet är AGRICOLA – Farmers of the moor ett givet köp. Vad är det då man får? Ärligt talat, livet som bonde i AGRICOLA var inte lätt från början och med AGRICOLA – Farmers of the moor blir det ytterligare lite värre. Och bättre. Men mest värre. Fast roligare!

Till att börja med får nu varje spelare från start lite skog och några hedar på sin bondgård. Dessa områden kan avverkas och på så sätt bringa viktigt material till gården. Vidare introduceras ett nytt djur i form av hästar. Hästarna är väldigt värdefulla i slutet av spelet och även om det självklart går bra att steka hamburgare av allihop vill jag nog slå ett slag för att behålla dem och låta vildsvinen och fåren gå till slakt istället. Det är ju trots allt den som har flest poäng i slutet som vinner, right? Dessutom tillkommer ett antal nya uppgraderingar till gården som passar väl ihop med de nya landområdena och hästarna. Den redan stora variationen i spelet blir alltså ännu större, vilket ökar livslängden på spelet från livstid till, typ evighet.

Farmers-farm

Men det där lät väl lite för enkelt? Ja utan tvekan, men då har jag inte kommit till haken i form av den nya valuta som expansionen introducerar:

I grundspelet av AGRICOLA betalar man, som ni säkert känner till, mat då och då för att bönderna på gården ska överleva. I AGRICOLA – Farmers of the moor blir det värre. Förutom maten, ska även en mängd bränsle (beroende på ditt boningshus storlek och sort) betalas för att de stackars bönderna även ska få det lite varmt omkring sig. Uppgraderar man sitt hus tidigt blir bränslekostnaden mindre, men då blir andra saker lidande, och precis som med maten kan ett misslyckande att betala bränslet få ödesdigra konsekvenser för dina stackars bönder.

Komponenterna som följer med expansionen håller samma höga klass som de i AGRICOLA. Vissa delar, såsom hästmarkörerna, håller till och med högre kvalitet då de istället för kuber ser ut som just hästar.

Som jag skrev ovan, är du en van AGRICOLA-spelare är AGRICOLA – Farmers of the moor ett givet köp. Visst klarar man sig utan expansionen, grundspelet är så pass hållbart och variationsrikt, men skulle jag idag spela spelet utan expansionen skulle jag känna att något saknades, och när en expansion har lyckats integrera sig i grundspelet så att den framkallar sådana känslor vet man att det är en fullpoängare. AGRICOLA har därmed blivit än mer frustrerande, men tiofalt mer belönande!

AGRICOLA – Farmers of the moor: Det besvärliga livet som bonde blev just ännu värre. Fast bättre.

Recension: Agricola

Agricola-box-web
Speltyp: strategispel Antal spelare: 1-5 
Speltid: 2-3 timmar Språk: Engelska 
Ålder: 12+ Tillverkare: Z-man games

Har du växt ifrån Min bondgård och tröttnat på slumpens skördar i Bondespelet, men är ändå sugen på bondetemat? Då tror jag att jag har lösningen i form av AGRICOLA. Här får alla spelare möjligheten att bygga upp varsin bondgård med boningshus, stall, hagar, åkrar och djur. Och måste dessutom tänka samtidigt.

Men som i alla spel (och med all säkerhet i det riktiga bondelivet!) finns det en hake eller två: för att kunna förverkliga sina drömmars bondgård måste material till byggen, sådd och uppgraderingar samlas in, vilket kan visa sig vara lättare sagt än gjort när man är flera bönder som konkurrerar om samma material. Och här har vi egentligen kärnan i AGRICOLA: Eftersom det tillgängliga materialet är begränsat, gäller det att försöka förutse sina motståndares drag och planera sina egna därefter. Spelarnas taktiker kommer att skilja sig åt en del (främst beroende på vilka hemliga uppgraderingskort de vid spelstart har blivit tilldelade), men man kan ändå alltid räkna med att det kommer att vara mycket stor efterfrågan på spelets råvaror. Är man, som undertecknad, lagd åt det skadeglada hållet ger kampen om materialet goda möjligheter. Det är minst sagt tillfredsställande att sno åt sig material som någon annan behöver…

Spelets valuta är mat, som man med jämna mellanrum måste betala för att de bönder som bor på gården ska överleva. Det där med maten tycker jag är en intressant och rolig detalj, för när spelet börjar har varje spelare två bönder att ”arbeta” med. Dessa kan sedan skaffa barn, vilket leder till bättre möjligheter att utveckla bondgården, men samtidigt krävs det då mer mat. Här gäller det alltså att balansera på rätt sida av gränsen då avsaknad av mat kan stå spelarna dyrt i slutet av spelet när bondgårdarna ska poängsättas!

Agricola-farm

Är då AGRICOLA något att hänga i julgranen? Nej, jag föredrar snarare en placering under julgranen, för en bättre och mer hållbar present är svår att få tag på om man gillar brädspel. Den ena rundan AGRICOLA blir aldrig den andra lik eftersom endast ett fåtal av spelets enorma hög av uppgraderingskort används varje runda, och man måste också anpassa sitt spelsätt efter de kort man tilldelas från början.

Det där med att anpassa spelsätt från spelrunda till spelrunda är alltid något jag har haft stora problem med. När jag spelar vill jag egentligen ha en fantastisk, återanvändbar och vinstgivande strategi att använda om och om igen, och det har stundtals varit en stor frustration för mig att AGRICOLA inte kan spelas på det sättet.  De möjligheter man ställs inför varje gång det är ens tur är nästan oändliga, och det i kombination med att försöka förutse vad de andra spelarna ska göra har ibland överväldigat mig till den grad att jag bara har velat lämna spelbordet. Det är bara att erkänna: AGRICOLA är inget spel man plockar fram och river av på en halvtimme samtidigt som man tittar på tv. För att spelet ska komma till sin rätt gäller det att alla spelare är engagerade och även försöker hålla tempot uppe någorlunda, annars kan en runda sluka ett helt paket kaffe! Minst.

AGRICOLA är ganska svårt och oförlåtande innan man har fått känsla för det, och man bör nog räkna med en läroperiod på några rundor innan man behärskar alla spelets mekaniker. Även om det finns en familjevariant inbyggd i spelet är det här inget jag rekommenderar för barnfamiljer, det är helt enkelt ett spel gjort för vuxna även om det står att det är ifrån 12 år och uppåt på kartongen. Ett varningens finger vill jag också höja över språkbarriären som finns i spelet. Hoppade du över engelskalektionerna i skolan lär du få sota för det nu eftersom både regelhäftet och många av korten innehåller mycket text. Räds ändå inte, bakom den där språkbarriären finns ett grymt brädspel som är värt varenda slagning i lexikonet! Lexikon finns ju dessutom i digital form nu för tiden…

Komponenterna i spelet håller genomgående hög kvalitet med rikt illustrerade kort och spelplaner. Staketen, djuren, grödorna och bönderna består av kuber, stavar och brickor i olika färgat trä vilka fyller sin funktion utmärkt. Skulle man ändå inte vara nöjd med de befintliga delarna finns det både djur och grönsaker som verkligen ser ut som sådana att köpa separat till spelet. Man kan tycka att dessa delar skulle varit med i lådan redan från början, men antagligen anade tillverkaren inte vilken succé AGRICOLA skulle bli och valde det lite billigare tillverkningsalternativet.

Nämnda frustration, svårigheter och tidsåtgången till trots spelar jag AGRICOLA regelbundet, och jag kan bara förklara det med att mitt i den frustration jag ibland kan känna också finns en stor kärlek. Jag bara älskar att låta kreativiteten flöda vid skapandet av min bondgård: att placera ut åkrar, djur och hagar på spelbrickan är en nästan meditativ upplevelse, och har man dessutom genomgått stora svårigheter först är tillfredsställelsen ännu större. När man sedan upptäcker att gården plötsligt har blivit självförsörjande som ett resultat av alla uppoffringar och pannveck är lyckan total, och åtminstone jag brukar känna att det var värt all frustration. Belönande är bara förnamnet!

AGRICOLA: Som Farmville, fast bra.

Edit: Vill ni ha mer AGRICOLA? En recension till spelets stora expansion hittar ni här.