Spel för utomhusbruk

spelglädje brädspel sällskapsspel

Sommaren är här (nåja) och med dess intåg upphör även möjligheterna till stilla brädspelande med midvinterösregn smattrande mot fönsterblecken. Nu är jag inte på något sätt överhuvudtaget otacksam mot de varma (nåja) tidernas ankomst, men klart är att jag tycker att kostnaden i form av förlorade speltillfällen ibland är något hög.

Därför, och på begäran, kommer här en liten sammanställning om spel som går att spela utomhus. Det går så klart att argumentera för att precis vilket spel som helst går att spela ute om man bara besitter rätt mängd vilja, tålamod och vikter att förtöja komponenter i, men jag tänker bortse ifrån det och inrikta mig på spel som faktiskt kan anses som lämpliga att ta med sig ut.

En sådan här lista är så klart förknippat med en hel drös av brister. Den är till att börja med högst subjektiv och dessutom är den begränsad till spel som jag faktiskt har spelat (Spelglädjes recensioner hittar ni enklast via länken i respektive rubrik). Min förhoppning är dock att ett och annat av mina tips slinker ned i fikakorgen i sommar. Så för er som föredrar att kombinera brädspelande med dödlig UV-strålning och otäcka kryp:

Ett spel för picknickfilten: PATCHWORK

sällskapsspel spelglädje brädspel patchwork

Redan här är jag inne på ganska minerad mark eftersom PATCHWORK, trots sin litenhet, är ett ganska skrymmande spel att spela. Inte desto mindre är det nog det spel jag i första hand hade packat ned tillsammans med saft/vin-flaskan, melonen och de valfria små munsbitarna. Eftersom det endast är för två spelare kan man garanterat göra filtplats för det och när man väl kommer igång är det ett fantastiskt och högkvalitativt litet spel att fördjupa sig i en stilla sommarkväll. Tematiskt fungerar det dessutom ypperligt eftersom det ju faktiskt går ut på att syslöjda ihop lapp-täcken/filtar/handdukar/[valfritt tygföremål].

Ett spel för stranden: LOST CITIES

Generellt skulle man kunna säga att stranden är en oerhört olämplig plats att spela spel på eftersom det finns både vatten, sand och människor med bollar i närheten. Här vill jag därför vara tydlig med att jag, eftersom det nu handlar om kortspel, förväntar mig att stranden är någorlunda oblåsig och att det finns någon form av medtaget underlag ovanpå sanden.

Har man väl tagit sig förbi de fysiska hindren är LOST CITIES dock ett väldigt roligt och enkelt spel att umgås med om man är två. Det går snabbt att komma igång och det är extra bra när regnet hotar vid horisonten eftersom spellängden går att anpassa i princip hur man vill. Eftersom temat är arkeologisk utgrävning blir den annars så störiga sanden en fin touch och vem vet, kanske något kort försvinner i sanden varvid en riktig utgrävning följer?

Ett spel för Almedalen: SWÄRJE

Här har vi ett stycke fantastisk politikersatir som jag tänker mig är alldeles utmärkt om man är fyra till sex människor med vurm för diskussion och förhandling. Nu handlar det om kortspel med inslag av vindkänsliga papperspengar, men eftersom spelets mål är att fiffla bort så många av papperspengarna som möjligt är det fritt fram att stoppa dem i fickor, BH:ar och skor efter tycke och smak. Jag vill dock vara tydlig med att SWÄRJE knappast kan anses som någon social brobyggare, så det är nog allra lämpligast att spela med goda vänner eller främlingar som du inte har tänkt dig att bli god vän med.

Ett spel för det stora trädgårdsbordet: CARCASSONNE

Carcassonne big box 2

Om man, som jag, har snickrat ett alldeles eget och gigantiskt trädgårdsbord har jag svårt att tänka mig ett trevligare spel än CARCASSONNE att utomhusägna sig åt. Brickorna och figurerna spelet kretsar kring är inte ett dugg vindkänsliga* och ser man bara till att inte tappa ned dem i någon närliggande springa behöver man egentligen inte vara orolig för någonting alls förutom själva spelet och eventuella getingar. CARCASSONNE sväljer dessutom upp till fem deltagare i olika åldrar vilket gör att det är ett utmärkt vapen i kampen om att få barnen att lämna skärmskenet för lite solsken.

Har man tillgång till en eller flera expansioner kan jag förresten inte nog rekommendera att infoga dem. I de flesta fall lägger de till mysiga taktiska dimensioner och i princip i alla fall så förlänger de speltiden (vilket man ju vill när man jobbar på brännan).

*Textförfattaren kan ej hållas ansvarig om de ändå skulle blåsa bort.

Ett spel för tältet: ONCE UPON A TIME

once upon a time brädspel sällskapsspel Spelglädje

Nu blir det genast lite konstigt här för nu tipsar jag plötsligt om ett spel som inte finns recenserat på Spelglädje ännu. Inte desto mindre är det ett väldigt socialt och trevligt kortspel som går ut på att bli av med sina kort först via sagoberättande. Varje deltagare har fått ett antal berättelsekort (med t.ex. slott, prinsessor och nycklar på) och ett slutkort (”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”) och det gäller nu att bygga ihop en trovärdig liten historia genom att, samtidigt som man berättar, spela ut sina kort ett efter ett. Målet är att nå fram till slutkortet som avslutar sagan, men självklart kommer övriga spelare att blanda sig i leken och försöka vrida skeendena mot sina egna slutkort. Berättelsen blir ofta rejält invecklad och skojig och här hamnar fokus ofta mer på själva författandet än att faktiskt vinna.

ONCE UPON A TIME hanterar upp till sex deltagare, så skulle man mot förmodan få plats så många i ett och samma tält är det bara att köra på; själv föredrar jag dock ett mer tältanpassat spelarantal. Situationen är för övrigt också perfekt för att, i ficklampans sken, berätta en riktigt läskig saga för sina motståndare. Har man riktig tur kanske man avgår med en dubbelseger där man både vinner spelet och lyckas avskräcka ifrån fler tältningar, för handen på hjärtat, hur många tycker egentligen att det är trevligt att spendera natten på ett knöligt liggunderlag i daggfuktig svettdoft?

Ett spel för undervattensbruk: ZOMBIE DICE

Men Martin, tänker ni nu. Det går väl inte att spela spel under vattnet? Har du förlorat ditt sista förstånd? Faktum är att ja, i och med att jag härmed ”rekommenderar” ZOMBIE DICE så försvann den sista gnutta av förstånd jag hade. Det är nämligen, enligt både mig och Björn (som har skrivit Spelglädjes recension), ett ruskigt meningslöst spel som bara en mor kan älska. Varför nämner jag då det här? Jo, för att det var det enda spel jag kunde komma på som faktiskt skulle gå att spela på bottnen av en vattenansamling.

Man slår med tärningar, sparar några stycken och fortsätter och slå tills någon har samlat ihop 13 poäng. Själva protokollförandet kan med fördel skötas genom att dra streck i sandbottnen eller att samla plåster om man befinner sig i en offentlig pool. Skulle någon sedan ha oturen att drunkna under spelandet behöver man inte sörja allt för mycket, hen slapp i alla fall spela färdigt.

Ett spel för gräsmattan: LOVE LETTER

Jag har egentligen svårt att tänka mig ett mysigare underlag än en riktigt frodig och grön gräsmatta. Tyvärr lämpar sig sådana väldigt dåligt för brädspelande eftersom de envisas med att kamouflera och svälja komponenter på ett otroligt effektivt sätt och alla ni som också har en farfar som har kört över en plasthäst med åkgräsklipparen vet sedan vilken massaker som väntar.

Just därför lämpar sig LOVE LETTER sådär rysligt halvperfekt för nämnda underlag. Egenskaper som snabbspelat, lättlärt och spännande kortspel är alla träffande och risken att glömma kvar något av de 16 spelkorten till farfar är minimal om man har ögon och räkneförmåga något sånär intakta. Ett varningens finger vill jag dock höja för att poängkuberna fungerar sämre i gräset (därav benämningen halvperfekt ovan), men eftersom de är röda som kärleken själv borde även dessa gå smidigt att jaga in efteråt.

Ett spel för lite varsomhelst: DUNGEON ROLL

spelglädje brädspel sällskapsspel dungeon roll

Och slutligen kommer vi till jokern i leken, spelet som fungerar i princip varsomhelst, tärningsspelet DUNGEON ROLL. Jag skulle visserligen inte rekommendera det för undervattensspel eftersom det är fullt av små tokens som man inte vill ha i varken världshav eller poolfilter, men därefter är möjligheterna nästintill obegränsade. Det är snabbt att spela, blixtsnabbt att göra setup på och Fantomen-snabbt att lära sig. Den coola och smidiga kistan som utgör själva förvaringen är dessutom ytterst lämplig att förvara alla tokens och överblivna hjältekort i.

Något att spela på flyget? DUNGEON ROLL. På skolrasten? DUNGEON ROLL. I trädkojan (finns sådana längre?)? DUNGEON ROLL. I fängelset? DUNGEON ROLL. I konsertkön? DUNGEON ROLL. I en karusell? DUNGE… nej. Men ni förstår säkert, det här går att lira i princip överallt, låt fantasin flöda!


Sådär kära läsare, då har ni fått er lite sommartips till livs. Ut med er och spela i skog och mark, själv tror jag att jag ska försöka få till ett parti STAR WARS: REBELLION eller MANSIONS OF MADNESS. Inomhus.

Recension: Zombie Dice

IMG_3619Speltyp: partyspel Antal spelare: 1-99 
Speltid: 1 min - oändlighet Språk: Engelska 
Ålder: 10+ Tillverkare: Steve Jackson Games

Minns ni ZOMBIE DICE – spelet som jag köpte eftersom jag misstänkte att det skulle vara kasst?

Mitt resonemang var sunt: Oftast köper jag spel som känns kvalitativa; annat är slöseri med pengar. Men, resonerade jag, varför inte utmana de egna instinkterna en enda gång, och köpa ett lir som verkar dåligt? Ni vet, chansa lite? Kanske skulle nya dimensioner av brädspelande öppna sig för mig. Det, kära läsare, vore att ge mina spelfördomar smisk.

Jag kan nu berätta att ZOMBIE DICE inte smiskade mina spelfördomar – det bekräftade dem. Min misstanke består: Uselheten i detta spel stinker värre än de ruttnande kadaver det handlar om. Det bästa med spelet är den cylindriska lådan – som verkar rymma ungefär en handgranat, ifall man inte nöjer sig med att bara lägga den i brännbart.

ZOMBIE DICE är ett tärningsspel. Alltså ett spel där man tar sina chanser och kastar tärning. Man slumpar tre tärningar ur den cylindriska lådan, kastar tärningarna, och utvärderar resultaten. Tanken är att man spelar som zombie, och det är utifrån den föreställningen man tolkar tärningarna: Hjärnsymboler är bra; dem kan man spara, ty de ger poäng. Fotsymboler är mindre bra; de innebär att ens offer sprang iväg. Smällsymboler är sämst; de antyder att någon skjutit mot en, och får man tre sådana tärningar är man död.

IMG_3624

Låt oss fantisera att en spelare vid namn Gunhild kastar tre tärningar. Hon får en hjärna, en fot och en smäll. Hjärnan vill hon behålla. Får man totalt 13 sådana så har hon vunnit. Alltså lägger hon hjärntärningen åt sidan, i en liten sparhög. Smälltärningen måste hon behålla. Om hon får tre sådana, är hon alltså död – och alla hjärnpoäng hon samlat in under denna omgång går då förlorade.  Så Gunhild plockar åt sig fottärningen, tar två nya tärningar ur spellådan så att hon har tre på hand, och slår igen. Hon får slå hur många gånger som helst – men det gäller att sluta i tid. Chansen att få fler hjärnor, innebär även risken att man får fler smällsymboler.

Om ni tycker detta låter sofistikerat, då föreställer jag mig att ni äter frukost iförda hjälm och haklapp. Spelet är busenkelt. Ingenting är sofistikerat här. Man slår, tittar, sorterar tärningar, överväger i en mikrosekund, slår igen. That’s it.

”Men Björn,” utbrister ängeln på min axel, ”enkelhet har sin charm. Allting måste inte vara sofistikerat!” Det är utbrott som dessa, som får mig att så ofta föra en näsduk med kloroform till ängelns ansikte. Den mjuka dunsen när fjäderfät slår i golvet ger mig oerhörd tillfredsställelse. Än mer njuter jag av att stupa på fanskapet.

Givetvis behöver spel inte vara komplexa. Jag föredrar faktiskt enkla spel. BOHNANZA, som jag hänvisar till i var och vartannat inlägg nuförtiden, är brutalt enkelt – och ett av de bästa spel jag spelat. Vidare: givetvis behöver spel inte vara sofistikerade. Men de måste ha något element utöver ”jag chansar”. Det har inte ZOMBIE DICE. Detta spel har ingenting.

De enda ljud som hördes från spelarna när vi led oss igenom en omgång av detta spel, var suckar över hur meningslöst spelet var. Stundtals kunde man även höra det oinspirerade konstaterandet att ”jamen, jag slår väl tärningarna igen då”. Det enda som fick oss att vilja avsluta var pliktkänslan.

ZOMBIE DICE är en tidsdödare. Alltså ett spel för stunder när man vakar och måste få tiden att gå. När jag arbetade som personlig assistent brukade vi assistenter spela UNO eller SKIP-BO när våra brukare sov middag. Jag kan alltså tänka mig att folk som älskar ZOMBIE DICE tar med det på långa bussresor, eller spelar det i smyg när farfar demenssluddrar om hur det var förr. Men för min del så säger jag nej. ZOMBIE DICE duger inte ens som tidsfördriv.

Mina lågt ställda förväntningar

ME_452_ExpectationsLicens: Creative Commons. Bilden är skapad av Nina Paley.

För någon vecka sedan beställde Martin och jag spel: Ett till honom, och fyra till mig. Om ni tycker det var en orättvis fördelning, då skulle ni se hur det blir när jag ”bjuder” på godis.

Martin får själv redogöra för spelet han valde, men tre av dem jag beställde, verkar vara riktigt bra: SUMMONER WARS, BLOOD BOWL: TEAM MANAGER och FIVE TRIBES. Samtliga är fina titlar, från stabila spelskapare.

Sedan har vi då det fjärde spelet. Det är jag mer tveksam till. Jag var faktiskt tveksam redan när jag hittade spelet i nätbutikens virtuella hyllor.

Varför min skepsis inför det fjärde spelet? För att det spelet var ZOMBIE DICE. Det har publicerats av de vanligtvis pålitliga rackarna på Steve Jacksom Games, vilket talar en aning till spelets fördel. Men faktum kvarstår: ZOMBIE DICE verkar vara ett lir som är så hjärndött (no pun intended), att jag betvivlar att det ens är spelbart. ZOMBIE DICE går ut på att man ska slå lite tärningar, fundera över sina chanser, och sedan kanske slå några tärningar till. Den förväntade speltiden är tio minuter.

Kan det vara bra? Kan det vara givande? Jag tror inte det. I synnerhet inte eftersom jag upplever att marknaden börjar bli mättad på zombie-tematiska spel, och att jag känner en viss utmattning inför fenomenet. Vidare: Om man tog bort zombiesarna, så låter detta fortfarande som ett spel man lirar på ålderdomshem för att få de sista timmarna i livet att ticka lite snabbare. Väldigt, väldigt osexigt alltså.

Men – plötsligt – under mitt butikssurfande: En snilleblixt! Jag menar, ett spel som jag har negativa förväntningar på… detta kunde bli ett intressant experiment i bloggen! Om jag nu inte tror att ZOMBIE DICE ens kommer vara spelbart, då har vi här ett ypperligt tillfälle att fundera kring förväntningar på spel. Eller hur? Jag menar, ni ser logiken där va?

Förväntningar, förväntningar, förväntningar. De avgör mer än man tror. Vetenskapsmän och forskare tränar sig aktivt i att vara medvetna om sina förväntningar, eftersom dessa kan påverka de resultat de tror sig se av sina experiment. Samma sak gäller litteratur- och filmkritiker. Hatar du Adam Sandler, då kommer du ha dömt ut hans senaste fisskämtskomedi redan innan du sett den. Det gör du, i min ringa mening, helt rätt i – så länge du är ärlig om det.

Poängen är att vi alla tjänar på att vara medvetna om våra fördomar. Just därför försöker Martin och jag vara öppna med våra fördomar här i bloggen. Vilka spel brukar vi gilla och tvärtom? Sådant bör läsarna känna till, så att de bättre kan förstå recensionerna.

Experimentet jag nu ska genomföra är därför egentligen inte nytt. Varken här i bloggen, eller i stora världen. Men jag vill likväl genomföra det. Hur är det att förvänta sig att ett spel ska suga?

Jag menar, har jag blivit besviken på spel, bara för att jag haft så högt ställda förväntningar? Definitivt. (*host*TANNHÄUSER*host*) Det har hänt många gånger, och det kommer att hända igen.

Har jag blivit positivt överraskad av ett spel, bara för att jag inte förväntade mig någonting? Absolut. LA BOCA hade jag knappt hört talas om när jag satte mig ner för att spela det. Likväl blev jag, som bekant, stormförtjust så gott som omgående. (Jag har föreslagit det som julklapp säkert fem gånger.)

Men. Frågan som alltså dök upp mitt sinne, när jag botaniserade där bland de virtuella hyllorna, var följande: Har jag någonsin spelat ett spel som jag varit beredd att ogilla? Nej, det kan jag inte påminna mig om att jag har gjort. Jag ger alla spel en chans att vara bra; för mig är de oskyldiga tills de bevisats vara motsatsen. Men: Ju mindre chansen tycks vara att de är bra, desto hellre ser jag att någon annan betalar. Plånböcker är tunna, spel är dyra. (Den enda gång jag beställer någonting som jag vet kommer att suga riktigt hårt, är när jag skaffar kurslitteratur till högskolan.)

ZOMBIE DICE kostade dock under hundra kronor. Det är inte alltför mycket, även om spelet visar sig toksuga.  Och det ger mig alltså en ypperlig chans att undersöka mina fördomar. Dessutom: 10 minuters speltid? Det går snabbt. Fråga bara mina ex.